Denna  uppsats har till syfte att utreda möjliga förändringar av plan- och bygglagen för att reducera handläggningstider för plan- och bygglovsärenden. Vi vill även undersöka möjligheten att kan förutsebarheten gällande det allmännas skadeståndsansvar, speciellt för en byggnadsnämnd och dess verksamhet. En reform av plan- och bygglagen,  liknande  §  34 Baugesetzbuch, som innebär att krav på detaljplan i vissa fall slopas vid utfärdande av bygglov är enligt oss intressant att utreda. Uppsatsen syftar till att utreda vilka  möjliga konsekvenser en reformering av den svenska plan- och bygglagen kan få på plan- och byggprocesser. Det är en kommunal angelägenhet att planera  markanvändning och framtida  bebyggelse. Kommunal planering  sker genom översikts- och  detaljplan.  Översiktsplanen syftar  till att ge kommunen en helhetsbild hur kommunens  geografiska område  ska  disponeras.  När  enskilda personer söker bygglov för en åtgärd, ska i de flesta fall även en detaljplan utformas för området där  åtgärden ämnas  att  genomföras. Detaljplanen, till  skillnad  från  översiktsplanen, är den plan som kan ge den  enskilde personen byggrätt. Planprocessen är i dagsläget mycket  tidskrävande med generösa överklagandemöjligheter som fördröjer byggnationstiden i Sverige. Metoden vi använder är en klassisk juridisk metod. Vi studerar även den tyska plan- och bygglagstiftningen för att se vilka delar som skulle kunna implementeras i plan- och bygglagen och vilka möjliga konsekvenser detta skulle få för enskilda personer och det  allmänna.  Vi studerar lagstiftning, förarbeten, praxis och doktrin som berör planprocessen. Att ta bort detaljplanekravet i vissa områden, föra in byggrätt i översiktsplanen, minska sakägarkretsen samt införa avgifter för överklagan av bygglovsbeslut skapar enligt oss, förutsättningar för en snabbare  handläggningsprocess från det allmänna. Byggrätter i översiktsplanen är vårt största  bidrag till en möjlig reformering av plan- och bygglagen. Vår studie visar vilka konsekvenser en reformering av plan- och bygglagen kan få för samhället och på vilket sätt rättssäkerheten kan påverkas. De slutsatser arbetet lett fram till är främst att de konsekvenser vi framlagt som möjliga av en eventuell reform inte är fakta, det är endast kvalificerade antaganden baserat på hur den tyska lagen tolkas i plan- och byggförfarandet. Med det sagt vill vi dock inte förringa våra sluts eftersom en förändring av plan- och bygglagen, enligt oss är nödvändig för att effektivisera planprocessen i Sverige samt öka förutsebarheten för det allmännas skadeståndsansvar i plan- och bygglovsprocessen.

Denna studie undersöker vilka visioner Göteborg kommun har med blandstad och blandade boendeformer som medel mot segregation på översiktlig- och detaljnivå. Detta sker genom undersökningen av Göteborg kommuns gällande översiktsplan från 2009 och tre detaljplaner från Göteborg kommun. Undersökningen baseras på en innehållsanalys som genomförs utifrån studiens frågeställningar. Studien visar att det finns en skillnad mellan kommunens ambitioner på översiktlig nivå och deras avsikter på detaljnivå. Studiens resultat visade även att rådande maktstrukturer påverkar bostadsmarknaden och den kommunala fysiska planeringen i Göteborg kommun.

Syftet med denna uppsats är att granska eventuella skillnader mellan svenska kommuners visioner rörande social hållbarhet som konkretiseras i respektive kommuns översiktsplan. Granskningen syftar även till att generera kunskap gällande hur svenska kommuner följer Plan- och bygglagens (PBL) krav på behandling av social hållbar utveckling i den översiktliga planeringen. Uppsatsens resultat är intresseväckande då det inte finns en klar definition av social hållbarhet, vilket leder till svårigheter att implementera begreppet inom planeringen. Parallellt med begreppets svårdefinierbara natur är hållbarhet likväl ett av de mest frekvent använda och accepterade målen inom planering (De Roo & Porter 2007, 2). Även Persson understryker svenska kommuners svårigheter att tillämpa en planeringspraxis med tillhörande strategier som för samhället i en hållbar riktning (Persson 2013, 302). Följaktligen innebär det att det finns en ovisshet i svenska kommuners visioner samt att dessa kan skilja sig åt kommuner emellan vilket genererar olikartade samhällsutvecklingar. För att konkretisera uppsatsens syfte kommer fyra översiktsplaner väljas ut med utgångspunkt i följande kriterier: kommunen ska ha en stabil befolkningstillväxt med en befolkning på 100 000-155 000 invånare samt en översiktsplan antagen år 2016 eller senare. Syftet med kriterierna är att de ska ligga till grund för framtida generaliseringar baserade på granskningens resultat. Utöver de fastställda kriterierna väljs kommunerna ut baserat på geografisk spridning samt skillnader i landareal. Ett teoretiskt ramverk skapas för att åskådliggöra hur denna uppsats tolkar begreppet social hållbarhet. Ramverket utgörs av sex kategorier: livskvalitet, social interaktion, jämlikhet, tillgänglighet, trygghet och framtidsvision. De valda översiktsplanerna ska sedan granskas med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys där meningar som berör denna uppsats teoretiska ramverk tas ut. I nästa steg kondenseras, kodas samt kategoriseras de uttagna meningarna efter uppsatsens teoretiska ram. Därefter kommer översiktsplanernas innehåll jämföras utifrån ramverkets sex kategorier och i nästa steg ska skillnader, likheter samt eventuell problematik uppmärksammas som senare ska ligga till grund för uppsatsens slutsats. Det generaliserade resultatet visar att svenska kommuners visoner mot social hållbarhet skiljer sig åt, men bitvis strävar efter samma mål. Svenska kommuner är enligt lag skyldiga att visa hänsyn till de paragrafer i PBL som berör den översiktliga planeringens innehåll av social hållbarhet. Utifrån granskningen går det dock att urskilja ingen kommun behandlar samtliga paragrafer som enligt granskningens teoretiska ramverk berör social hållbarhet. Rimligtvis går det därför att anta att även övriga svenska kommuners översiktsplaner behandlar PBLs paragrafer på likartat sätt. En värdering av det framkomna utfallet diskuteras i uppsatsens slutdiskussion där en möjlig förklaring tar avstamp i kommunernas skilda förutsättningar som tvingar dem att jobba efter olika premisser. Frågan som kvarstår är dock huruvida PBL bör utgöra striktare lagverk för arbetet mot social hållbarhet eller om lagens tolkningsfrihet är en nödvändighet för att Sveriges kommuner ska kunna implementera den på sina egna förutsättningar.

Den sociala hållbarheten tycks vara ett återkommande begrepp som många kommuner använder sig av vid formulering av mål inom planeringen, i strävan efter en hållbar utveckling. Den sociala hållbarheten saknar dock en tydlig definition då det anses omöjligt att sätta upp definitiva ’checklistor’ för vad begreppet innebär. Begreppets tvetydighet har kommit att erkännas bland forskare samtidigt som det råder en överenskommelse om kunskapsluckorna kring begreppet, varför en del anser att begreppet bör tillskrivas mer direkta riktlinjer och ramverk för att mål inom den sociala hållbarheten ska kunna uppnås. Med anledning av begreppets vaghet och dess ökade relevans inom planeringen är syftet med uppsatsen är att få en bredare förståelse kring hur begreppet social hållbarhet kan komma att appliceras i svensk planering. För att undersöka detta har fyra översiktsplaner tillhörande svenska kommuner valts att undersöks. Översiktsplanerna analyseras genom en innehållsanalys med den teoretiska ramen som utgångspunkt. Vidare är syftet att undersöka ifall det går att hitta ett samband mellan kommuners olika förutsättningar och hur kommunerna kommit att implementera social hållbarhet i sina översiktsplaner. Översiktsplanen delas därför in i två kategorier där ena kategorin omfattar kommuner med områden som enlig polisen är utsatta för kriminalitet medan den andra kategorin omfattar kommuner utan utsatta områden.

I den här uppsatsen undersöks översiktsplaner utifrån deras funktion som vägledning för beslut i efterföljande skeende i planeringsprocesser och lovgivning. Detta avgränsas till att undersöka hur vägledning ges i koppling till hänsyn till klimatförändringar och klimatanpassning. I uppsatsen tillämpas en fallstudie där två olika typer av fall studeras och två fall av varje typ; alltså fyra fall totalt. De två typerna av fall är kommunala översiktsplaner respektive vägledande och rådgivande aktörer för klimatanpassning och översiktsplanering. De fall som undersöks omfattar två olika kommunala översiktsplaner, Vellinge kommun och Helsingborgs kommun, samt två olika vägledningsgivande aktörer, Länsstyrelsen i Skåne och Boverket, som utövar tillsyn och rådgivning för översiktsplanering och klimatanpassning. Inledningen lägger fram uppsatsens problemformulering, syfte och frågeställningar. Därefter kommer en områdesöversikt som behandlar klimatförändringar, klimatanpassning och fysisk planering samt en forskningsöversikt för ämnesområdet. Uppsatsen är empiristyrd och tillämpar ett teoretiskt perspektiv, i form av governance, för att bistå analysen av det empiriska materialet. En komparativ, kvalitativ innehållsanalys tillämpas för att undersöka de skriftliga källor som utgör det empiriska materialet och en deskriptiv redogörelse av relevanta delar av det empiriska materialet föregår analysen. I analysen jämförs fallen med varandra, och det empiriska materialet analyseras utifrån det teoretiska perspektivet och forskningsöversikten. Uppsatsen visar att översiktsplaner är begränsade i sin funktion som vägledning för beslut men även att aktörernas syn på översiktsplanens roll skiljer sig åt. Det finns ofta en anledning till att översiktsplanen begränsas i sin förmåga att bistå med vägledning för beslut, precis som att det finns anledningar bakom att översiktsplaner ska bistå med vägledning. Kommunerna försöker gå en balansgång mellan dessa anledningar, där vägledning för beslut ofta får ge vika.

<p><strong>Sammanfattning</strong></p><p>En uppföljning av betydande miljöpåverkan ska genomföras för miljöbedömda planer och program. Forskning visar att uppföljningen är eftersatt, både praktiskt och teoretiskt. Denna studie bidrar med erfarenheter och bygger upp kunskap om miljöuppföljning av de kommunala planerna, översiktsplan och detaljplan. Uppföljning är viktigt för en erfarenhets-återföring och miljöhänsyn i den kommunala planprocessen. Utifrån undersökningens mål ställdes fyra frågeställningar upp som behandlar: förekomsten av uppföljningar av miljöbedömda planer i kommuner (1), hur organisations- och ansvarsfrågor är fördelat (2) hur väl lämpade kommuners miljöövervakning är för uppföljning (3), samt vad som är centralt vid genomförande av uppföljning (4). Inom ramen för undersökningen har olika aktörer intervjuats, där kommuner utgjorde den största källan. Studien kom fram till att uppföljningsarbetet fortfarande bara är i sin linda i undersökta kommuner samt att vissa justeringar av befintliga miljöövervakningssystem behövs för att använda dessa för uppföljning av planer. Befintliga problem utgörs främst av oklarhet i fråga om ansvar inom kommun och/eller mellan kommunen och exploatörer samt att det råder brist på uppföljningsmetoder. Viktiga förutsättningar är därför att klargöra ansvarsfördelning och bestämma avstämningstillfällen där uppföljningen ska behandlas. Ett annat verktyg är utvecklandet av ett uppföljningsprogram. Ett sådant program föreslås också kunna omfatta miljöåtgärder och tillsynsaktiviteter i byggskedet. Ett gemensamt miljö- och uppföljningsprogram kan ge möjlighet att säkerställa en enhetlig hantering av miljöhänsyn i det kommunala planarbetet.</p> / <p><strong>Abstract</strong></p><p>A follow-up of the significant environmental impacts is required for plans and programs, which are affected by SEA-regulations. Research shows that follow-up is neglected, both practically and theoretically. This study aims to compile experience and knowledge to build understanding of follow-up of municipal plans, specifically land use plans (översiktsplan, detaljplan). Follow-up is important as feedback and to integrate environmental concerns into the municipal planning process. Based on the aim, four questions were raised concerning: the occurrence of follow-up of plans in municipalities (1), organizational and responsibility issues (2) how well suited the existing environmental monitoring in the municipalities is for follow-up (3), and what is important when working with follow-up in a municipality (4). Various stakeholders were interviewed, in which municipalities were the main source. The study shows that follow-up work is still only in its infancy in the surveyed municipalities, and that adjustments to the existing environmental monitoring systems are needed for use in follow-up of plans. Existing problems are uncertainties in responsibility questions and lack of methods to follow-up. Key conditions are to clarify responsibilities within municipalities and with landowner/developer and decide occasions where follow-up is handled. Another tool is the development of a follow-up program. Such program is also proposed to include environmental measures and other activities in the building phase. A common program could ensure a comprehensive management of environmental concerns in the municipal planning process.</p>

Sammanfattning En uppföljning av betydande miljöpåverkan ska genomföras för miljöbedömda planer och program. Forskning visar att uppföljningen är eftersatt, både praktiskt och teoretiskt. Denna studie bidrar med erfarenheter och bygger upp kunskap om miljöuppföljning av de kommunala planerna, översiktsplan och detaljplan. Uppföljning är viktigt för en erfarenhets-återföring och miljöhänsyn i den kommunala planprocessen. Utifrån undersökningens mål ställdes fyra frågeställningar upp som behandlar: förekomsten av uppföljningar av miljöbedömda planer i kommuner (1), hur organisations- och ansvarsfrågor är fördelat (2) hur väl lämpade kommuners miljöövervakning är för uppföljning (3), samt vad som är centralt vid genomförande av uppföljning (4). Inom ramen för undersökningen har olika aktörer intervjuats, där kommuner utgjorde den största källan. Studien kom fram till att uppföljningsarbetet fortfarande bara är i sin linda i undersökta kommuner samt att vissa justeringar av befintliga miljöövervakningssystem behövs för att använda dessa för uppföljning av planer. Befintliga problem utgörs främst av oklarhet i fråga om ansvar inom kommun och/eller mellan kommunen och exploatörer samt att det råder brist på uppföljningsmetoder. Viktiga förutsättningar är därför att klargöra ansvarsfördelning och bestämma avstämningstillfällen där uppföljningen ska behandlas. Ett annat verktyg är utvecklandet av ett uppföljningsprogram. Ett sådant program föreslås också kunna omfatta miljöåtgärder och tillsynsaktiviteter i byggskedet. Ett gemensamt miljö- och uppföljningsprogram kan ge möjlighet att säkerställa en enhetlig hantering av miljöhänsyn i det kommunala planarbetet. / Abstract A follow-up of the significant environmental impacts is required for plans and programs, which are affected by SEA-regulations. Research shows that follow-up is neglected, both practically and theoretically. This study aims to compile experience and knowledge to build understanding of follow-up of municipal plans, specifically land use plans (översiktsplan, detaljplan). Follow-up is important as feedback and to integrate environmental concerns into the municipal planning process. Based on the aim, four questions were raised concerning: the occurrence of follow-up of plans in municipalities (1), organizational and responsibility issues (2) how well suited the existing environmental monitoring in the municipalities is for follow-up (3), and what is important when working with follow-up in a municipality (4). Various stakeholders were interviewed, in which municipalities were the main source. The study shows that follow-up work is still only in its infancy in the surveyed municipalities, and that adjustments to the existing environmental monitoring systems are needed for use in follow-up of plans. Existing problems are uncertainties in responsibility questions and lack of methods to follow-up. Key conditions are to clarify responsibilities within municipalities and with landowner/developer and decide occasions where follow-up is handled. Another tool is the development of a follow-up program. Such program is also proposed to include environmental measures and other activities in the building phase. A common program could ensure a comprehensive management of environmental concerns in the municipal planning process.

No description available.

Syftet med det här examensarbetet är att kartlägga och analysera hur lagstiftningen gällande landsbygdsutveckling i strandnära lägen (LIS) tillämpas, genom att studera länsstyrelserna i Sverige och kommunerna Mariestad, Färgelanda, Munkedal och Mellerud. Möjligheten för kommunerna att kunna peka ut LIS-områden i översiktsplanerna har funnits sedan 1 februari 2010 och det är länsstyrelsernas uppgift att bevaka att inte strandskyddets syften motverkas på ett oacceptabelt sätt. Ett antal länsstyrelser i Sverige har tagit fram råd för hur kommunerna ska gå till väga vid utpekandet av LIS-områden. Dessa råd skiljer sig något åt, både vad gäller omfattning och innehåll. Vi tror dock att flera av skillnaderna kan bero på att länsstyrelserna omedvetet har uttryckt sig olika och att det i slutändan är möjligt att en prövning, oavsett länsstyrelse, skulle ge samma resultat. Det är tydligt att det finns en intressekonflikt mellan strandskyddets syften och LIS. Länsstyrelserna betonar, i sina råd, vikten av långsiktig planering hos kommunerna och att utpekandet av LIS-områden inte ska göras lättvindigt. De kommuner som vi har studerat har pekat ut ett förhållandevis stort antal LIS-områden, varav ett flertal är belägna vid Vänern. Vid Vänern råder utvidgat strandskydd och dessutom ska LIS användas restriktivt där om det råder ett högt bebyggelsetryck. Kommunernas planering ser olika ut och har olika detaljeringsgrad, vissa har tagit fram detaljerade tematiska tillägg till översiktsplanen medan någon har arbetat fram ett översiktligt tematiskt planeringsunderlag. Av länsstyrelsens yttranden framkommer kritik mot flera av LIS-områdena, som gäller alltifrån detaljer till hela LIS-områdens lämplighet. Kritiken beaktas i olika utsträckning av kommunerna, men vad gäller LIS-områden som länsstyrelsen anser olämpliga väljer oftast kommunen att behålla dessa. Detta, i kombination med kommunernas sätt att beskriva och motivera LIS-områdena, gör att vi ibland ifrågasätter hur stora möjligheterna är till genomförande, åtminstone inom en överskådlig tid.

Syftet med det här examensarbetet är att kartlägga och analysera hur lagstiftningen gällande landsbygdsutveckling i strandnära lägen (LIS) tillämpas, genom att studera länsstyrelserna i Sverige och kommunerna Mariestad, Färgelanda, Munkedal och Mellerud. Möjligheten för kommunerna att kunna peka ut LIS-områden i översiktsplanerna har funnits sedan 1 februari 2010 och det är länsstyrelsernas uppgift att bevaka att inte strandskyddets syften motverkas på ett oacceptabelt sätt. Ett antal länsstyrelser i Sverige har tagit fram råd för hur kommunerna ska gå till väga vid utpekandet av LIS-områden. Dessa råd skiljer sig något åt, både vad gäller omfattning och innehåll. Vi tror dock att flera av skillnaderna kan bero på att länsstyrelserna omedvetet har uttryckt sig olika och att det i slutändan är möjligt att en prövning, oavsett länsstyrelse, skulle ge samma resultat. Det är tydligt att det finns en intressekonflikt mellan strandskyddets syften och LIS. Länsstyrelserna betonar, i sina råd, vikten av långsiktig planering hos kommunerna och att utpekandet av LIS-områden inte ska göras lättvindigt. De kommuner som vi har studerat har pekat ut ett förhållandevis stort antal LIS-områden, varav ett flertal är belägna vid Vänern. Vid Vänern råder utvidgat strandskydd och dessutom ska LIS användas restriktivt där om det råder ett högt bebyggelsetryck. Kommunernas planering ser olika ut och har olika detaljeringsgrad, vissa har tagit fram detaljerade tematiska tillägg till översiktsplanen medan någon har arbetat fram ett översiktligt tematiskt planeringsunderlag. Av länsstyrelsens yttranden framkommer kritik mot flera av LIS-områdena, som gäller alltifrån detaljer till hela LIS-områdens lämplighet. Kritiken beaktas i olika utsträckning av kommunerna, men vad gäller LIS-områden som länsstyrelsen anser olämpliga väljer oftast kommunen att behålla dessa. Detta, i kombination med kommunernas sätt att beskriva och motivera LIS-områdena, gör att vi ibland ifrågasätter hur stora möjligheterna är till genomförande, åtminstone inom en överskådlig tid. / The purpose of this bachelor’s thesis is to chart and analyse how the legislation about countryside development in areas close to shores (LIS) is applied, by studying the county administrative boards in Sweden and the municipalities of Mariestad, Färgelanda, Munkedal and Mellerud. Since February 1 st 2010, it’s possible for the municipalities to point out LIS-areas in the comprehensive plans and it’s the county administrative boards’ responsibility to look after the purposes of the shore protection, so these won’t be opposed in an unacceptable way. A number of county administrative boards in Sweden have written advices about how the municipalities should act when they are pointing out LIS-areas. These advices differ somewhat from each other, both according to extent and content. However, we think that several of these differences may be explained by unintended variances in the county administrative boards’ way of writing and that a trial, irrespective of which county administrative board, possibly could lead to the same result. It’s obvious that there is a conflict of interests between the purposes of the shore protection and LIS. The county administrative boards emphasize, in their written advices, the importance of long-term planning by the municipalities and that the LIS-areas are not to be pointed out carelessly. The municipalities, that we have been studying, have chosen a comparatively large number of LIS-areas, of which several are located by the lake Vänern. An expanded shore protection prevails at Vänern and in addition LIS should be used restrictively if there is a high interest in building. The municipalities planning look different and have different level of details; some have made detailed thematic additions to the comprehensive plans while some has made a comprehensive thematic planning support. In the county administration board’s utterance criticism emerges against several LIS-areas, about everything from details to the suitability of whole LIS-areas. The criticism is considered by the municipalities in varying extent, but BACHELOR’S THESIS iii when it comes to the LIS-areas that the county administration board finds unsuitable the municipalities often choose to keep these. This, in combination with the municipalities’ way to describing and motivate their LIS-areas, makes us question how great the possibilities are to carry through, at least in a foreseeable future.