No description available.

From a gender perspective, this study aims to visually analyze the function of the concept ’gaze’ in the comic novel Vad glad du är som får titta på mig by Swedish artist Nina Hemmingsson. The method contains elements from semiotic analysis combined with a comics analysis for the purpose of acknowledging the importance of the narrative for producing meaning in its different parts, where the sign can be viewed as a starting point for the analysis as well as the end product of a gender strategy. The result of the analysis shows concrete examples of how artistic strategies are played out in a norm-critical feminist context. The theoretical framework aims to show how the artistic expression can be connected to the gender context of art history. The conclusion shows that the gender strategies in this specific work of art are framed by an overall strategy of ambivalence, communicated through different positions of the gendered gaze. This effect is made by the female representations as they show a characteristic expression of the returning empty gaze.

This studie investigates the phenomenon of remedation within the #Booktok community, focusing on the content shared and the prevalent gender dynmics. Through a combination of qualitive and quantitive content analysis, the study aims to uncover the themes and dynamics present in these digital spaces. By examining the visual, textual, and auditory elements of 120 film clips, this study illuminates the reasons behind #Booktok´s emergence as a preffered platform for literary engagement. Furthermore, the research also investigates the portrayal of “The female gaze”, which is a theory based on "The male gaze" by Laura Mulvey. To explore how gender perspectives shape the discourse within this digital space.   The result uncovers that #Booktok serves as a chosen digital arena for diverse reasons, evolving into a alternative form of public discourse. These reasons include shorter, accessible videos that are easier to engage with, as well as a community fostering interacitivity. Morover, the research highlights a notable emphasis on erotic literature within the community. It is predominatly men who criticize these erotic books, often labeling them as pornography. In contrast, women defend these works, arguing that such criticism stems from misogyny. Notably, the analysis underscores the predominant self-presentation of women on the platform, influencing content creation throught the lens of “The female gaze”. This study enhances our comprehension of how remedation, gender dynamics, and content intertwine within the #Booktok community, offering insights into the shifting landcape of digital literay interaction.

Att TV-och datorspel säljer i miljontals exemplar varje år är ingen nyhet för dagenskonsumenter. Den största andelen av spel som finns ute på marknaden idag innehåller ofta enmanlig huvudkaraktär och en kvinnlig karaktär som spelar en stöttande roll till den manligahuvudkaraktären och som dessutom marknadsförs först och främst till män. Men finns en litenandel spel som det finns en kvinnlig huvudkaraktär i som har sålt över en miljon exemplar.Syftet med denna uppsats blir då således att analysera kvinnliga huvudkaraktärer iframgångsrika TV-och datorspel utifrån ett genusperspektiv; hur porträtteras kvinnligahuvudkaraktärer i ekonomiskt framgångsfulla spel och hur skulle dessa karaktärer i sig kunnaattrahera kvinnors intresse för att spela mer?Till undersökningen så har en semiotisk analys samt begrepp såsom the male gaze användsför att kunna analysera hur kvinnliga huvudkaraktärer från fyra spel från olika årtionden serut, både i sitt egna utseende, men även i klädsel som de bär. Utöver detta så har även fyraintervjuer med skaparen bakom respektive huvudkaraktär analyserats för att kunna förståvilka strategier har använts av skaparna till spelen för att attrahera fler kvinnliga spelare.Resultatet visade på att det fanns tydliga kopplingar mellan den presenterade teoretiska ramenoch de fyra analyserade kvinnliga huvudkaraktärerna. Det som presenterades i samband medattraktivitet, respektabilitet och den tilltalande kroppen överensstämde med den semiotiskaanalysen samt de intervjuer som valts som underlag för studien.

Porträtteringen av kvinnor inom manliga hiphopartisters musikvideor har varit i debatt och forskningens fokus länge. Denna studie ämnar att genom en kvalitativ forskningsstudie bidra med ett nytt perspektiv där vi analyserar kvinnliga hiphopartisters musikvideor utifrån ett genus och historiskt jämförande perspektiv med hjälp av en visuell textanalys. I studien syns en tydlig åtskillnad mellan två musikvideor. Lauryn Hills musikvideo Everything is Everything lyfter samhällsproblem och hon vill skapa debatt om orättvisor i det amerikanska samhället. Hill’s musikvideo har hög representation av olika etniciteter i videon och anspelar på musik som räddningen för den afroamerikanska minoritetsgruppen. Denna typ av användning av musik för att föra samhällsdebatt är inget ovanligt fenomen inom genren hiphop.  Nicki Minajs musikvideo Super Freaky Girl objektifierar män, kvinnor och använder sig av självobjektifiering. Minajs musikvideo anspelar på sexuell njutning utifrån the male gaze och visar hur den kvinnliga artisten har tagit på sig rollen som hon har blivit tillskriven i decennier av hennes manliga kollegor. Studien ger ett nytt perspektiv på forskning inom hiphop och populärkultur och ämnar bidra till debatt om objektifiering av kvinnor i samhället. / The portraying of women in male hip hop artists’ music videos have long been in debate and in the center of attention. This study aims to through a qualitative study contribute to the research with a new perspective where we analyze female hip hop artists' music videos from a gender and historical comparative perspective using a visual text analysis. The study shows a clear distinction between two music videos. Lauryn Hill’s Everything is Everything brings society’s issues to light and aims to create a debate about the injustices in American society. Hill’s music video has high representation of different ethnicities in her music video and alludes to music as the savior of the afro-american minority group. This kind of usage of music to start a debate in society is not uncommon in the genre of hip hop.  Nicki Minaj’s music video Super Freaky Girl objectifies men, women and shows usage of self-objectification. Minaj’s music video alludes to sexual pleasure from the male gaze perspective and shows how the female artist has taken on the role that she has been given for decades by her male colleagues. This study gives a new perspective on research in hip hop and popular culture and aims to contribute to the debate of objectification of women in society.

Romance reality programming has become a major player in the television field, with the most successful shows garnering huge ratings and massive audiences over the course of numerous seasons. But while the concept of finding love in a competitive environment on the national stage is new, romance reality TV programs seem to regenerate outdated stereotypes which work in a retrograde fashion to envisage love in traditional, pre-feminist heteronormative and patriarchal structures. Combining a background of literature on reality TV which gives insight to the manipulative tendencies of the industry; feminist scholarship on the acculturating and indoctrinating nature of classic fairy tales; and writings on the prevalence of postfeminist ideology that emphasizes self-surveillance/subjectification, the rhetoric of self-empowerment, and natural differences between the sexes, this thesis examines one of the most ubiquitous romance reality shows, The bachelor. Through the lens of nine tropes--beauty, passivity, marriage, victimization, vilification, romance rhetoric, gender roles, consumerism, and the male gaze--I analyze a full season of episodes, tallying the occurrences in each category. Using these tally numbers as general indicators and providing examples of each theme, I argue that the lessons conveyed to audiences by The bachelor and other romance reality programs bear a striking resemblance to classic fairy tales morals in which positive outcomes for heroines directly correlate to their perceived femininity, including conventionally feminine virtues like physical beauty, moral turpitude, and adherence to normative gender roles. The presence of postfeminism in the media contributes to making these outdated fairy tales themes seem congruent with female agency and empowerment by uncritically casting the failure to find love as a personal one. At the same time, men are placed in advantageous positions of authority and power, affirming the inevitability and desirability of patriarchal relationship arrangements. / text

This paper explores the historical significance and advancements of automatic photobooth portraiture from the late 1800s onwards, focusing specifically on the intention behind the photobooth’s creation and the significance and cultural implications of its introduction into society. As it gradually became a staple of modern society, regularly visited by citizens to have their portraits taken, numerous artists sought out the photobooth as both a studio and a stage in which to document performative self-portraiture. The space and aesthetics of the photobooth have inspired artists to re-envision the confines of the booth and use its automatic function as a point of inspiration. I will also highlight the significance of female self-portraiture and the significance of women performing within and occupying specific spaces. My work is a combination of these histories, providing me with the opportunity to continue the discussion of women’s self-representation and the unique artistic space the photobooth provides between public and private spheres.

TV – och datorspel har historiskt sätt utvecklats från att ses som underhållning riktat till en yngre målgrupp - till en miljonindustri världen över med spelare i alla åldrar. Som akademiskt studieområde har spel inte uppmärksammats förrän långt senare i förhållande till äldre medieformer likt TV och film. Spelforskningen har huvudsakligen fokuserat på huruvida spel gör sina spelare våldsbenägna eller ej, men har på senare tid även börjat ifrågasätta hur framställningen av kvinnor, män samt personer av olika etnicitet sänder för signaler till sina spelare.  Syftet med denna studie var att undersöka en spelkaraktär vilken kan ses som förkroppsligandet av två historiska minoriteter inom spelvärlden: detta då hon är en kvinnlig, färgad spelkaraktär. Detta i kontrast till de vita män vilka i haft konsekvent exponering spelhistoriskt sätt. Denna studie har undersökt hur Sheva Alomars fem kostymalternativ i survival-horror spelet Resident Evil 5 (2009) kan förstås utifrån teorier om stereotyp, etnicitet samt genus. Den analysmetod som används har varit en semiotisk bildanalys av karaktären i respektive dräkt för att undersöka vilka budskap som kunnat utläsas. Studien utgår från teoretiska ramverk vilka huvudsakligen behandlar begreppen stereotyp, etnicitet och genus med fokus på hegemonisk maskulinitet och vithet. Även feministiska teorier likt ”Kvinnan som belöning”, ”Male Gaze”, samt ”Erotiserad Aggression” appliceras på materialet för att belysa de maskulina strukturer som genomsyrar spelindustrin, vilka även avspeglas i det visuella material som spelen tillhandahåller. Resultatet i denna studie visar att Sheva Alomar som färgad, kvinnlig spelkaraktär framställts på ett nedvärderande, sexistiskt och rasistiskt sätt i Resident Evil 5. Detta då hon som färgad spelkaraktär får förkroppsliga etniska stereotyper likt afrikansk urinvånare samt discodiva – samt även förkroppsliga genusstereotyper och fantasier som den sexiga sekreteraren eller den oskyldiga, men sexiga Rödluvan. Då de fyra dräkter som är specifika bonusdräkter är påtagligt mer sexualiserande i sin framställning i förhållande till karaktärens originaldräkt, konkretiseras det att kvinnans kropp används som belöning för spelaren. Resultaten avspeglar samma historiska mönster som tidigare representationsforskning funnit rörande spel: att kvinnor trots ökande förekomst samt ökande kompetens och narrativa betydelse i spel fortfarande sexualiseras och framställs som ögongodis för den sannolikt manliga spelaren.

Uppsatsen syftar till att undersöka hur Kim Kardashian West porträtterar sig själv i sina selfies och porträtt på sitt Instagramkonto. Fokus ligger på att undersöka detta utifrån maktaxlarna kön och sexualitet och hur hon iscensätter dessa i sina bilder. En av frågeställningarna som uppsatsen syftar till att besvara är hur hennes selfies och porträtt kan tolkas i relation till femininitet, sexualitet, kropp och makt. En annan frågeställning syftar till att besvara huruvida selfien som fenomen är sexistisk och objektifierande, eller om den är ett uttryck för självbestämmande över ens kropp. Materialet som används för att besvara frågeställningarna är fyra bilder som Kim Kardashian West har lagt upp på sitt Instagramkonto. Två av dessa är selfies och två är porträtt. Tre av bilderna föreställer Kim Kardashian West lättklädd och sexuellt poserande. En av bilderna porträtterar henne i ett entreprenörssammanhang. Uppsatsen utgår från flera teoretiska ramverk, exempelvis Erikssons och Göthlunds redogörelse för teoribildningen om hur kvinnokroppen har porträtterats genom tiderna och Mulveys teori om ”the male gaze”. Vidare redogör uppsatsen för tidigare forskning om bland annat selfies och porträtt och vikten av att ha ett personligt varumärke i en tid av medialisering och kändiskultur. Analysen baseras på en semiotisk bildanalys uppdelad i två olika nivåer, denotativ och konnotativ, på alla fyra bilder. Efter analysen följer en avslutande diskussion som återkopplar till frågeställningarna och drar slutsatser kring dessa. Resultatet pekar på att selfien är ett komplext fenomen. Trots att Kim Kardashian Wests selfies ofta anspelar heteronormativa ideal kring sexualitet och den kvinnliga kroppen, så kan selfien likväl tolkas som ett uttryck för självbestämmande som ett uttryck för sexism och objektifiering. Nyckelord: Kim Kardashian West, Instagram, selfie, sociala medier, kändiskultur, the male gaze, kvinnokroppen, femininitet, performativitet, objektifiering.

This article argues for the ambivalence between the use of feminist discourses in commercial purposes as the music industry and popular culture is driven by capitalist logic. The issue is analyzed with a multimodal discourse analysis. By studying the visual and lexical resources in Cardi B’s music video to single “Money” we find that whilst the video from a feminist perspective can be viewed as sex positive and empowering, it simultaneously satisfies the male-gaze and reproduces the objectification and sexualisation of women. As the music industry is thrives from a commercial basis, it is capitalism that benefits from its profits.