Vår studie syftar till att undersöka hur verksamma förskollärare upplever och beskriver begreppet barn i behov av särskilt stöd samt om de upplever att de har den kunskap som krävs i arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Utifrån vårt resultat vill vi undersöka om det stämmer överens med tidigare forskning. Vi har använt oss av en kvalitativ metod i form av semi-strukturerade intervjuer med förskollärare, som vi analyserat med hjälp av interpretativ fenomenologisk analys (IPA). Resultaten i undersökningen visade på att förskollärarna upplever att begreppet barn i behov av särskilt stöd är mångtydigt och visar på ett stort spektra. Resultatet visar även att förskollärarna anser att man aldrig blir fullärd i sitt arbete med barn i behov av särskilt stöd, de menar att man kan ha kunskaper inom ett område men sakna kunskap inom ett annat. I våra intervjuer har vi likt den tidigare forskningen sett att diagnoser är en förutsättning för att få resurser. Studiens slutsatser ger oss förståelse för hur förskollärare i praktiken upplever arbetet med barn i behov av särskilt stöd. I synnerhet har det framgått att förskollärarna upplever att de saknar kunskap inom ämnet och därför är det nödvändigt med kompetensutveckling samt handledning från specialpedagog.

No description available.

Styrdokumenten för förskolan och den specialpedagogiska forskning som idag bedrivs förespråkar till stor del det relationella perspektivet som utgångspunkt i arbetet med barn. Det innebär att fokus och insatser riktas mot omgivningen runt barnet. Vår upplevelse är att det kategoriska perspektivet är det mest dominerande ute i verksamheterna, där blicken till stor del riktas mot den enskilda individens fel och brister. Dessa tankar har lett oss fram till syftet med studien, att undersöka förskollärares tankar och resonemang kring begreppet barn i behov av särskilt stöd i förhållande till det kategoriska och relationella perspektivet. Vilket synsätt är det mest dominerande och vilka pedagogiska konsekvenser kan de olika perspektiven få för det enskilda barnet? Studien är en kvalitativ intervjustudie som utgår ifrån åtta förskollärares beskrivningar. Resultatet visar på kategoriska beskrivningar då förskollärare definierar begreppet barn i behov av särskilt stöd. När det gäller förklaringar till att barn blir i behov av särskilt stöd och framgångsfaktorer i arbetet uttrycks mer relationella tankar. Slutsatsen är att det framträder ett glapp mellan teori och praktik, där respondenterna är medvetna om vikten av ett relationellt förhållningssätt men att de saknar verktyg att införliva dem i sitt dagliga arbete. Med stöd av tidigare forskning ser vi att ett kategoriskt perspektiv kan leda till en exkluderande förskolemiljö. För att verksamheten ska kunna ta sin utgångspunkt i styrdokument och forskning krävs ett förändrat förhållningssätt både på organisations- , grupp- och individnivå.

Syftet med denna studie är att kartlägga och exemplifiera hur förskollärare identifierar barn i behov av särskilt stöd, samt synliggöra vilka normativa föreställningar kring normalitet som kommer till uttryck i förskollärares tal om barn i behov av särskilt stöd. Studien har sin utgångspunkt i ett socialkonstruktionistiskt perspektiv med antagandet att språket, genom diskurser, skapar konstruktioner av verkligheten. För att skapa ytterligare förståelse för hur diskurser påverkar det egna tänkandet och agerandet har studien kompletterats med en postmodern influens. Ett synsätt som möjliggör en granskning av olika förgivettaganden och kan bidra till nya sätt att förstå ett fenomen. Studiens empiri har samlats in genom kvalitativa intervjuer och resultatet beskrivs utifrån två identifierade diskurser; verksamhetsdiskurs samt individuell bristdiskurs. Resultatet visar att förskollärarna i studien identifierar barn i behov av särskilt stöd baserat på egenskaper och beteenden som väcker oro och funderingar samt utifrån identifierade funktionsnedsättningar. Samtidigt framträder bilden av hur alla barn kan ses som i behov av särskilt stöd och hur det är upp till verksamheten att vara flexibel för att kunna möta barns olika behov och förutsättningar.

Syftet med uppsatsen var att nå kunskap om hur pedagoger i förskolor uppfattade innebörden av barn i behov av särskilt stöd samt hur de uppfattade arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Vi har även belyst samverkan i förhållande till arbetet med barn i behov av särskilt stöd i verksamheten. För att uppnå syftet har vi genomfört en kvalitativ studie som innefattade semistruktuerade intervjuer med fem förskollärare och två specialpedagoger. Empirin har analyserats med hjälp av fenomenografisk analysmetod. Resultatet pekade på att pedagogerna upplevde brist på tid, kompetens och kunskap i arbetet med barn i behov av särskilt stöd.Dessa brister skapade svårigheter med att tillgodose alla barns behov i förskolan. Samt att de önskade att det var mindre barngrupper och mer personal eftersom det skulle underlätta deras arbete.

Syftet med uppsatsen är att undersöka förskollärares erfarenheter av att arbeta med barn i behov av särskilt stöd i förskolan. De forskningsfrågor som ställdes var: vilka erfarenheter har förskollärare av barn i behov av särskilt stöd i verksamheten och vilka erfarenheter har förskollärare av samverkan när det gäller barn i behov av särskilt stöd. För att studera dessa frågor användes en kvalitativ intervjustudie. Sammanlagt intervjuades sex förskollärare på fyra olika förskolor som deltog. Förskollärarna hade olika lång arbetserfarenhet av arbete i förskolan och med barn i behov av särskilt stöd. Resultatet visar att alla förskollärare är överens om att alla kan vara i behov av särskilt stöd någon gång under sin vistelse i verksamheten och att de försöker fixa och ordna i verksamheten för alla barn. Men att de ibland behöver ta hjälp av en specialpedagog för tips och handledning

Fritidshemmet ska vara ett komplement till skolan och med hjälp av sitt arbetssätt kunna stimulera och utveckla barnen i deras väg mot kunskapskraven.  Syftet med studien är att undersöka fritidslärares definition av barn i behov av särskilt stöd och vilka hänsyn som tas till dessa i planering och genomförande av fritidshemmets aktiviteter. Studien är en kvalitativ studie där vi använt oss av observationer, samtal i fokusgrupp samt intervjuer. Genom att använda oss av dessa metoder fick vi ett rikt material om hur fritidslärare definierar och arbetar med barn i behov av särskilt stöd utifrån tillgängliga resurser och barngruppens behov. Vi har studerat insamlad data utifrån individ-, grupp- och organisationsnivå. Det som tydligt framgår i resultatet är att barn som av fritidslärare upplevs ha svårigheter i olika sociala sammanhang tar stor del av fritidshemmets resurser i anspråk. Att träna socialt samspel är en naturlig och självklar del i fritidshemmets verksamhet. Fritidslärarna i studien anser att deras främsta kompetens är att initiera och utveckla socialt samspel mellan barn. Däri finns många möjligheter att göra skillnad för barn i behov av särskilt stöd i fritidshemmets verksamhet. Det finns inget i resultatet som tyder på att diagnos skulle vara av betydelse för om ett barn ska bedömas vara i behov av särskilt stöd eller inte. Snarare upplever fritidslärare att det på fritidshemmet finns andra möjligheter till lärande och rekreation, som gör att barn fungerar bättre där än i skolan. Kunskapskraven i skolan nämns som ett svar på varför det kan vara så. Brist på resurser i form av personal upplevs vara ett problem och orsaken till detta anses vara faktorer på organisationsnivå.

Syftet med studien är att belysa förskollärares uppfattningar gällande inkludering av barn i behov av särskilt stöd i förskolans verksamhet utifrån tillgänglighetsaspekten. Med utgångspunkt i syftet har två frågeställningar formulerats: Hur definierar förskollärarna ett barn i behov av stöd? Vilka strategier använder sig förskollärare av vad gäller att skapa en tillgänglig och inkluderande förskoleverksamhet för barn i behov av särskilt stöd? Utifrån vårt resultat formulerades följande kategorier som bygger på den fenomenografiska ansatsen; hur förskollärare konstruerar kunskap, barn i behov av särskilt stöd, inkluderande förskoleverksamhet och tillgänglighet i förskolans lärmiljöer. Kategorierna analyserades utifrån två teoretiska ramverk: Socialkonstruktionismen och relationella perspektivet, samt i relation till bakgrund och tidigare forskning. Utifrån socialkonstruktionismen, påvisas hur förskollärarna gemensamt skapar kunskap i ett socialt sammanhang. Utifrån relationella perspektivet framkom i förskollärarnas uppfattningar att svårigheter uppkommer i möten och i samspel mellan individ och miljö. Det framkom också i resultatet är att förskollärarna har uppfattningar som möjliggör anpassningar i förskolans lärmiljöer, för att skapa bästa förutsättningar för den enskilda individen. Studiens resultat visar på att förskollärare har få kunskaper om skärpningen i diskrimineringslagen. Resultatet visar på att förskollärarna hade obetydlig kunskap om uppdateringen av diskrimineringslagen. Däremot påvisas att förskollärarna till viss del arbetar med tillgänglighet i praktiken. Förutom det visar resultatet att förskollärarna hade svårt att definiera barn i behov av särskilt stöd. Våra förhoppningar med studien är att pedagoger i förskolan ska ges tankar och redskap i arbetet med att skapa tillgänglighet.

Studien syftar till att bidra med kunskap om förskollärares yrkeskompetens i relation till arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Undersökningen har genomförts med hjälp av kvalitativa semistrukturerade intervjuer med sex förskollärare som besitter erfarenhet av att arbeta med barn i behov av särskilt stöd. För att kunna få en förståelse för den framkomna empirin har studiens teoretiska utgångspunkt baserats på det kritiska-, kompensatoriska- och dilemmaperspektivet. Perspektiven tillsammans med tidigare forskning har även legat till grund för analys och diskussion av resultatet. Resultatet visar att förskollärarna stundtals anser att de besitter otillräcklig yrkeskompetens i mötet med de barn som är i behov av särskilt stöd. Arbetet beskrivs väcka starka känslor och vara både krävande och utvecklande. Organisatoriska förutsättningar så som barngruppens storlek, förskolans personaltäthet, samt tillgängligheten av specialpedagoger och kompetensutveckling, påverkar förskollärarnas upplevda yrkeskompetens. Slutligen anses även tidigare erfarenheter samt relationen till kollegor samt vårdnadshavare vara av betydelse för förskollärarnas arbete med de barn som är i behov av särskilt stöd.

Syftet med studien är att undersöka hur förskollärare definierar begreppet barn i behov av särskilt stöd samt vilka strategier och förhållningssätt de beskriver att de använder sig av i mötet med dessa barn. Då studien inte avser att rikta sig mot barn med diagnoser utan syftar sig att omfatta alla barn i utbildningen har vi även valt att undersöka förskollärares tal om inkludering och hur de arbetar med det i sina verksamheter. Detta för att undervisningen idag ska sträva efter att vara en inkluderande förskola oavsett barns olika förutsättningar och behov. Studien bygger på en tematisk analys av intervjuer med fyra förskollärare. Studien tar utgångspunkt iett relationellt perspektiv och ett undersökande av hur förskollärarna talar om normer kring barns utveckling och beteenden. Analysen visar att förskollärarna främst beskriver barn i behov av stöd som barn med utåtagerande eller normbrytande beteende. Vidare visar studien att förskollärarnas tal om inkludering görs genom att tala om barns delaktighet på olika sätt: barns känsla av delaktighet eller att barnen ska vara delaktiga i verksamheten. Studiens resultat beskriver även förskollärarnas erfarenheter av specialpedagogiska insatser så som nya strategier för att kunna förändra och bemöta barns svårigheter på nya sätt, samt att ett barn behöver observeras genom en så kallas kartläggning. Något som framkom i förskollärarnas utsagor var dilemman kring att inte räcka till i den vardagliga verksamheten som ett stöd för barnen och betydelsen av att utforma den pedagogiska miljön på ett sådant sätt att alla barns behov och förutsättningar tillgodoses.