Bakgrund: Vid palliativ vård i hemmet förändras tillvaron såväl för den sjuke som för de närstående. Den sjuke har ofta svårt att äta vanlig mat och kan behöva tillförsel av konstgjord näring. Närstående kan uppleva ett stort ansvar för den sjukes näringsintag när han eller hon vårdas hemma. Adekvat näringsintag är av betydelse för det fysiska välbefinnandet. Men vad vi äter påverkar också livskvalitet i social, kulturell och psykologisk bemärkelse. Tillgänglig forskning om hur det kan vara att leva med någon som är beroende av konstgjord näring i relation till svår sjukdom har i stor utsträckning ett biomedicinskt perspektiv och fokus på praktiskt handhavande och tekniska problem relaterade till näringsbehandlingen. Syfte: Att få ökad kunskap om närståendes erfarenheter av att ha delat vardagen med en partner som fått konstgjord näring i livets slutskede. Metod: Kvalitativ induktiv ansats med datainsamling genom öppna enskilda intervjuer. Datainsamling/databearbetning genomfördes med tolkande beskrivning. Resultat: I resultatet har tre övergripande teman och dess inneboende variationer identifierats; situationer kring mat och näring skapar delaktighet och utmanar; strävan efter vardaglighet genom måltider i en förändrad tillvaro; näring skapar förhandlingsutrymme med döden. Den konstgjorda näringen skapade en trygghet för de närstående, både som en försäkran om en fortsatt existens och genom den kontinuerliga kontakt med hemsjukvårdsteamet som näringsbehandlingen medförde. Personerna i studien beskrev positiva aspekter av att vara delaktiga i vården av den sjuke, men också känslor av maktlöshet och skuld inför att inte lyckas överskrida den sjukes svårigheter att äta och dricka. I den förändrade tillvaron kunde de närstående personerna finna det goda men de upplevde också ett främmandeskap inför sin sjuka partner. I situationen kunde näringsintaget utgöra ett existentiellt hot eller hopp. Slutsats och diskussion: Resultatet illustrerar hur komplex situationen att leva med en svårt sjuk partner som i livets slutskede har svårt att äta och behöver tillskott av konstgjord näring, kan upplevas. Personernas erfarenheter var varierande och det kan antas vara av betydelse att vårdpersonal har stor öppenhet för hur den förändrade vardagen upplevs för varje enskild närstående. En öppen och ömsesidig dialog kring ätsvårigheter och konstgjord näring kan vara av stor betydelse för de närståendes förmåga att hantera vardagen med den sjuke.

Det är en stressfull upplevelse och stor utmaning för föräldrar att få ett barn som föds för tidigt. Forskning visar dessutom att dessa barn ofta drabbas av ätsvårigheter, vilket förvärrar föräldrarnas situation ytterligare. Sjuksköterskan inom barnhälsovården har en viktig uppgift att främja barnets hälsa, stödja föräldrar i sitt föräldraskap och att tidigt identifiera åtgärder vid svårigheter i barnets utveckling, uppväxtmiljö och hälsa. Detta stöd är särskilt viktigt för föräldrar till för tidigt födda barn med ätstörningar. Studiens syfte var att beskriva erfarenheter hos specialistsjuksköterskor inom barnhälsovården av att möta familjer med barn som är för tidigt födda som har ätsvårigheter. I studien deltog fem barnhälsovårdssjuksköterskor. Datainsamlingen genomfördes i form av individuella semistrukturerade intervjuer. Dataanalysen utfördes med kvalitativ innehållsanalys. I resultatet framkom fyra kategorier; Att söka lösningen i en komplex situation; Att möta stressade och oroliga föräldrar; Att ge stöd genom bekräftelse och konkreta råd; Att ha otillräckliga resurser och brist på tid. Barnhälsovårdssjuksköterskor beskrev att föräldrarna kände oro för sitt barn under en lång tid. Det var därmed viktigt att ge dem råd och stöd i situationen och att stötta dem i sitt föräldraskap. Barnhälsovårdssjuksköterskor upplevde dock arbetsuppgiften som svår till följd av brist på tid och resurser samt en osäkerhet kring vart de skulle vända sig för vidare konsultering. Resultatet påvisade avslutningsvis att ett familjecentrerat omvårdnadsperspektiv gör det möjligt att stärka familjer till för tidigt födda barn med ätsvårigheter. För att kunna möta olika familjers behov är det en förutsättning att ett fungerande samarbete mellan barnhälsovården och andra instanser bedrivs.

Fotbollsdomare verkar ofta i stressfyllda miljöer som innefattar en risk för att utsättas för olikatyper av hot. Kunskapsläget kring fotbollsdomares psykiska hälsa och hur den kan tänkas skiljasig beroende på faktorer som serienivå och kulturell kontext är dock bristande. Den aktuellastudien ämnade undersöka huruvida det finns en skillnad i psykiskt välbefinnande och psykiskohälsa hos fotbollsdomare i Sverige utifrån vilken nivå de dömer. En viktig del av studien varäven att kontrollera för ett antal relevanta kovariat. För att fånga in de aktuellamåendefaktorerna användes formulären Brunnsviken Brief Quality of Life Scale, GeneralizedAnxiety Disorder 7-item scale, Patient Health Questionnaire, Insomnia Severity Index, EatingDisorder screen for Primary care och Shirom-Melamed Burnout-6 som utfallsmått. Urvaletbestod av 297 fotbollsdomare (12.1% kvinnor, 87.9% män, M = 33.8 år, SD = 13.0). Studienvar en kvantitativ tvärsnittsundersökning med differentiell design och inkluderade ettrepresentativt urval. Data samlades in via en internetadministrerad enkät. Resultaten visade attdet utifrån psykiskt välbefinnande och psykisk ohälsa inte finns några skillnader mellan domarepå olika nivåer. Samtidigt visade resultaten, exempelvis, att kvinnliga fotbollsdomare tenderaratt ha en sämre psykisk hälsa än manliga fotbollsdomare och att utsatthet för hot har en negativpåverkan på fotbollsdomares psykiska hälsa. Sammantaget visar resultaten att det vid insatseroch förebyggande åtgärder relaterat till fotbollsdomares psykiska mående kan vara nödvändigtatt rikta sig mot hela domarkåren, oberoende av nivå. / Football referees often operate in stressful environments involving a risk of exposure to varioustypes of threats. However, the knowledge regarding football referees' mental health and how itmay differ depending on factors such as the level of competition and cultural context is lacking.The current study investigated whether there is a difference in psychological well-being andmental health illness among football referees in Sweden based on the level at which theyofficiate. An important part of the study was to control for relevant covariates. To capture therelevant well-being factors the following outcome measures were used; Brunnsviken BriefQuality of Life Scale, Generalized Anxiety Disorder 7-item scale, Patient HealthQuestionnaire, Insomnia Severity Index, Eating Disorder screen for Primary care, and ShiromMelamed Burnout-6. The sample consisted of 297 football referees (12.1% women, 87.9%men, M = 33.8 years, SD = 13.0). The study was a quantitative cross-sectional survey with adifferential design and included a representative sample. Data were collected through aninternet-administered survey. The results indicated that there are no differences inpsychological well-being and mental health problems among referees at different levels. Theresult also showed that female soccer referees tend to have poorer mental health than malesoccer referees and that exposure to threats has a negative impact on soccer referees' mentalhealth. Overall, the results suggest that in interventions and preventive measures related to themental well-being of football referees, it may be necessary to target the entire refereeingcommunity, regardless of level.

Normally swallowing occurs completely without effort. Should the act of swallowing for some reason be impaired, it becomes difficult to eat and drink. Dysphagia is the medical term for eating and swallowing disorders. Dysphagia is common in people with dementia, but the prevalence is not yet fully evaluated. The most common cause of death in people with dementia is aspiration pneumonia, which can be caused by dysphagia. In Sweden investigation and treatment of dysphagia are performed by speech and language pathologists (SLPs) but few of them work with dementia care. This study aims to identify the prevalence of dysphagia in people with dementia, living in a nursing home. The screening methods SSA-S and LtL were used to test the swallowing of 38 participants between 68-96 years of age (M = 86 years). To examine the participants’ oral health the risk assessment tool ROAG was used. When tested with the water swallowing test SSA-S 71,1% of the participants showed signs of aspiration, 36,8% had an oral transit time over 5 seconds, measured with LtL and 92% of the participants had an affected oral health, showing one or more symptoms of severity grade 2 according to ROAG. When adding up the results from the two screening tests a total of 86,8% of the participants showed signs of some kind of swallowing difficulty. Correlation analysis did not show any statistically significant correlations between SSA-S, oral transit time, oral health, or age. The present study found that there is a great need for interventions from speech and language pathologists in people with dementia. / Normalt sker sväljning helt utan ansträngning. Skulle sväljningen av någon anledning inte fungera som den ska, blir det svårt att äta och dricka. Den medicinska termen för ät- och sväljsvårigheter är dysfagi. Dysfagi är vanligt hos personer med demens men det är ännu inte helt kartlagt hur vanligt det är. Hos personer med demens är den vanligaste dödsorsaken aspirationspneumoni, vilket kan orsakas av dysfagi. I Sverige är det logopeder som utreder och behandlar dysfagi men det är få som är verksamma inom demensvården. Den här studien syftar till att kartlägga förekomst av dysfagi hos personer med demenssjukdom boende på ett vård- och omsorgsboende. Med screeningmetoderna SSA-S och LtL genomfördes undersökningar av sväljförmågan hos 38 personer mellan 68-96 års ålder (M = 86 år). För att undersöka deltagarnas munhälsa användes riskbedömningsverktyget ROAG. Av deltagarna fick 71,1 % utslag på vattensväljningstestet SSA-S, 36,8 % hade en oral transporttid över 5 sekunder, mätt med LtL och 92 % av deltagarna hade en nedsatt munhälsa med ett eller flera symptom av grad 2 i munhålan, enligt ROAG. Vid sammanräkning av resultaten från de två screeningtesten uppvisade totalt 86,8 % av deltagarna tecken på någon form av sväljsvårighet. Korrelationsberäkningar visade inga statistiskt signifikanta samband mellan resultat på SSA-S, oral transporttid, munhälsa eller ålder. Studien visar på ett stort behov av logopediska insatser hos gruppen personer med demenssjukdom.