Det primära syftet med denna litteraturstudie är att granska och jämföra de tre senaste svenska avhandlingarna i ämneskombinationen musik, genus och utbildning. Författarna är Cecilia Björck (2011), Carina Borgström Källén (2014) och Victor Kvarnhall (2015). Utifrån dessa avhandlingar syftar föreliggande uppsats även till att identifiera diskurser inom svensk musikutbildning och inom forskningsfältet för genus, utbildning och musik i sig – detta för att synliggöra brister och vita fläckar som är tänkta att ge upphov till nya idéer om framtida forskning. Uppsatsen lutar sig mot ett genusteoretiskt ramverk i huvudsak hämtat från Butler (1990/2007) och Green (1997), och använder begreppen kön och genus som synonymer. Vidare är analyserna i huvudsak byggda på den diskursanalytiska metoden diskursteori. Detta innebär en poststrukturalistisk syn på verkligheten som konstituerad via sociala handlingar. Resultaten består bl.a. i en redovisning av hur det går till när den manliga norm som styr dagens populärmusikdiskurs skapas och reproduceras. Resultatet indikerar även att lärares vetskap om denna norm är avgörande vad gäller att ordna en jämställd musikundervisning i svenska skolor. I min analys framkommer också att även forskningsfältet som sådant präglas av en patriarkal norm, då problembeskrivningar och lösningsförslag tenderar att utformas utifrån en manlig utgångspunkt.

Syftet med denna studie var att undersöka några verktyg som kan användas för att främja det sceniska uttrycket hos varje individ i en ensemblegrupp på gymnasiet. Genom observation samt kvalitativa intervjuer med tre personer som på olika sätt har expertis inom sceniskt arbete, hämtade jag inspiration för att utveckla och designa en workshop i scenisk gestaltning. Workshopen genomfördes sedan på ett estetiskt gymnasium med en ensemblegrupp om elva deltagare. Resultatet av undersökningen visade att samtal och övningar i scenisk gestaltning gav stor effekt på ensemblegruppens scenframträdande.

Som snart färdigutbildad gitarr- och ensemblelärare med inriktning mot gymnasiet har jag genomgått många år av ensembleundervisning i flera olika skolformer. Mina första erfarenheter av ämnet fick jag i kulturskolan under barndomen och senare fortsatte ensembleundervisningen på gymnasium och folkhögskola. När jag själv undervisat har det väckts ett intresse för att undersöka om det finns samband mellan elevernas förkunskaper och de musikaliska elementen lärarna väljer att fokusera på i sin undervisning. Denna studies syfte är att undersöka hur två ensemblelärare verksamma vid kulturskola respektive folkhögskola undervisar genom att undersöka vilka kulturella verktyg, definierade enligt den kulturpsykologiska teorin, de använder i sin undervisning. Frågorna kretsar kring vilka verktygen är, hur de använder dem och vilka kunskaper de distribuerar. Vad har lärarna gemensamt i arbetssätt och finns det något som skiljer dem åt? Resultatet visar att det finns likheter i sätt att använda och kombinera verktygen och skillnader i vilka kunskaper de distribuerar och vad lärarna riktar in sig på. Förhoppningsvis kan resultatet leda till fördjupad kunskap om hur ensembleundervisning med elever på olika kunskapsnivåer bedrivs, och väcka nya frågor och ingångar till forskning inom området.

Att leda en ensemble med olika musikaliska förutsättningar kan bjuda på utmaningar då det är många behov som ska tillgodoses på samma gång. Läroplanens krav om individanpassad undervisning ökar pressen för lärare att kunna bemöta alla individer i den svenska skolan i dag, och en fördjupad kunskap kring ämnet krävs för att läraren ska lyckas att få sina elever att nå målen. I denna studie utforskas olika tillvägagångssätt att lära ut låtar till en pop- och rockensemble där deltagarna har olika kunskapsnivå. Syftet är att utforska metoder som passar för mer respektive mindre erfarna deltagare i en ensemble samt se vilka resurser och utmaningar som finns i en ensemble med olika musikaliska förutsättningar. Studien har inletts med en aktionsforskning på en pop & rock-ensemble som dokumenterats med enkäter från deltagarna och dagbok från mig, ensembleläraren. Därefter genomfördes en kvalitativ intervju med de deltagande. Till grund för analysen ligger det kulturpsykologiska perspektivet, Vygotskijs teori om den proximala inlärningszonen samt teorien om kulturella verktyg. Resultatet visar att föredraget tillvägagångssätt verkar bero lika mycket på vilket instrument deltagaren spelade som vilken nivå de var på. Resultatet visar även att erbjudande av olika kulturella verktyg ökar sannolikheten för att både mer och mindre erfarna kan lära utifrån sin kunskapsnivå. En resurs i studien var att kamratlärande uppstod som strategi i processer där ensembleledaren inte räckte till, medan en utmaning var att anpassa undervisningens utefter varje bandmedlems proximala inlärningszon. Studien visar också på att trivsel och ett stödjande psykiskt klimat i en grupp spelar en avgörande roll i hur ett lektionstillfälle som helhet upplevs, och att ett tillvägagångssätt med rytmik verkade vara det som både mer och mindre erfarna deltagare tyckte bäst sammanlagt om. Om toleransen för varandras olika kunskapsnivå höjs, och personers olikheter ses på som en resurs istället för motsatsen tror kan det leda till en mer inkluderande musikvärld och i förlängningen en bättrad självkänsla bland människor i vårat samhälle.

Syftet med denna studie var att undersöka vilka didaktiska strategier en lärare använder sig av i ensembleundervisning på gymnasiets estetiska program, med främst fokus på arbetet med sångare. Forskningsfrågorna som lade grund för studien var: Hur inkluderar lärare sångare i ensemblen? Vilka utmaningar upplever lärare med att undervisa sångare i ensemble? Skiljer sig arbetet med sångare jämfört med ensemblens resterande instrumentalister? Med observation av tre ensemblelektioner och kvalitativa intervjuer med tre verksamma ensemblelärare som metod fick jag resultatet från att ha sett lärarnas arbetssätt och hört deras tankar och upplevelser. Resultatet visar att lärarna till viss del ser på sångare som ett annorlunda instrument och att sångare har en annan typ av roll i ensemblen i jämförelse med de andra instrumentalisterna. Lärarna upplever en del utmaningar med att undervisa sångare på grund av att sång är ett instrument som sitter inuti kroppen och är unikt för varje person, det är inget en person varken kan gömma sig bakom eller gå iväg från. Resultatet visar att lärarens arbete med att skapa trygga grupper tillsammans med eleverna är nödvändigt för gruppens musikaliska och konstnärliga utveckling.

Historiskt har kvinnor inom pop- och rockmusik varit underrepresenterade i förhållande till männen. Detta medför att musicerande kvinnor har svårare att hitta kvinnliga förebilder att imitera och spegla sig i. I gymnasieskolans styrdokument står det att innehåll och upplägg ska präglas av ett jämställdhetsperspektiv. Syftet med denna studie är att undersöka gymnasielärares förhållningssätt till undervisningsmaterial i ensemblespel ur ett genusperspektiv, samt gällande reflektioner om hur lärare kan arbeta med en mer jämställd och inkluderande repertoar. Med stöd av genusteorier genomfördes fem kvalitativa intervjuer med verksamma lärare i ensembleundervisning på gymnasieskolor runt om i Sverige. Resultatet bekräftar delvis den tidigare forskning som finns inom området. Manliga musiker är mer lättillgängliga vilket leder till att det är dessa som lärarna presenterar för sina elever. Att innehåll och upplägg hanteras utifrån ett genusperspektiv är någonting lärarna i studien ser som en automatisk handling i bemötandet av eleverna, där tilltron till den egna förmågan att se varje individ i klassrummet är stark. Detta speglas även i den forskning som visar på lärares passiva inställning till ett genusperspektiv i undervisningen vilket även styrks av resultatet i detta arbete. Många lärare vittnar om att det finns en stor kunskapslucka gällande genus och att det blir underordnat andra områden i undervisningen på grund av tidsbrist. Slutsatsen är att det skulle behövas mer fortbildning för lärarna samt engagemang och direktiv från skolans ledning, för att erbjuda och medvetandegöra eleverna om alternativa förebilder samt lyfta den problematik som medföljer maktasymmetrin i musikbranschen.

Syftet med denna studie är att observera hur ensemblelärare i gymnasieskolan använder tecken som verktyg för formativ bedömning. Med tecken menas här all form av kommunikation, exempelvis sång, spel, tal, rörelser, noter och ljudinspelningar. Formativ bedömning handlar om att hjälpa elever i sitt lärande, bland annat genom att skapa målsättningar, gärna tillsammans med eleverna, och sedan hjälpa dem att nå målen via metoder som återkoppling, kamratbedömning och självbedömning. Detta i aktiviteter där befintlig kunskap och utvecklingsmöjligheter synliggörs. Tidigare forskning som tas upp i bakgrunden menar på att musiklärare ständigt inkorporerar formativ bedömning i sin reguljära undervisning, ofta utan att ens reflektera över det själva, och mycket av kunskapsutbytet sker outtalat.  En observationsstudie med kompletterande intervju gjordes på tre olika gymnasieskolor för att undersöka användningen av formativ bedömning, och resultatet i studien går i linje med att formativ bedömning ständigt sker i processen genom att exemplifiera hur musiklärare varierar och kombinerar tecken som verktyg för bedömning i ensembleundervisning. Resultatet visar att gymnasielärare instruerar elever genom att sjunga sång- och spelstämmor, samtidigt som de visar de musikaliska dimensionerna tonhöjd, rytm och dynamik genom att komplettera med rörelser med händer, fötter, huvud samt ansiktsuttryck. Detta ger ett fördjupat intryck och lärande, då den musikaliska helhetsbilden konfirmeras av eleven som i sin tur svarar med en egen kombination av spel, sång, tal, gestik och mimik. Dessa teckenkombinationer möjliggör för läraren att uppfatta ett bredare spektrum av kunskap hos eleven, till exempel hur elevens spelstämma förhåller sig till helheten.  Förutom ensemblespel som musikalisk process förekom i studien även en lektion där elever fick kommentera kring sitt ensembleuppspel. Här återkopplade ensemblegrupper på sin egen, sin grupps och lärares prestationer i undervisning och uppspel. Genom detta utvecklades elevers kunskap om musikalisk helhet och gav dem chans att skapa nya målsättningar.

Syftet med detta utvecklingsarbete är att utveckla gymnasieelevers samspel i ensembleundervisning. Eleverna som deltagit i detta arbete kommer från estetiska programmet på gymnasiet. De frågor jag sökt svar på handlar om hur duettspel kan utveckla gymnasieelevers kunskaper om musikaliska roller, samt ta reda på vilka analyser eleverna själva gör på sitt musicerande i detta sammanhang. De roller jag utgått ifrån handlar om vilken funktion en enskild elev fyller i en ensemble, såsom melodi, rytm eller harmonik. En melodi bär ofta ett budskap och framförs vanligtvis av till exempel en sångare, rytm av exempelvis en trummis eller slagverkare och harmonik exempelvis av en pianist som spelar ackord och därmed ger musiken ett musikaliskt sammanhang. I detta arbete kan däremot en sångare fokusera mer på harmonik, och exempelvis en trummis fokusera mer på melodi. Arbetet har genomförts inom ramen för elevernas ordinarie ensembleundervisning och har fokuserat på elevernas upplevelser av sin undervisning. Detta arbete är ett kvalitativt arbete, där data insamlats genom fältanteckningar som kompletterats med ”exit tickets” vid varje lektionstillfälle. Data har sedan analyserats fenomenografiskt, och analysen av data visar preliminärt på att arbeta med musikaliska roller i ensembleundervisning är relevant för elevernas utveckling. / The purpose with this development work is to develop the students’ teamwork as an ensemble. The questions I’ve been working with here has been about how duet ensembles can develop the students’ knowledge about musical roles, and what analysis the students make of their own music making in this ensemble. The musical roles I’ve based this work on comes from which function an individual student has in an ensemble, such as melody, rhythm, or harmony. A melody often carries a message and is normally presented by a singer for example, rhythm by a drummer or percussionist, and harmony for example by a pianist who plays chords and gives a musical background. In this work on the other hand, a singer could focus more on harmony, while for example a drummer might focus more on melody. This work has been a part of the students’ regular ensemble lessons and has focused on the students’ own interpretation of their experiences of their practice. This work is a qualitative study where data has been gathered through field notes supplemented with “exit tickets” at the end of each lesson. The data has been analysed using the phenomenorgaphic method and shows that working with musical roles in musical ensembles could be relevant for the students’ development.

Syftet med denna studie är att undersöka, beskriva och analysera musiklärares syn på sitt arbete med gruppdynamik i ensembleundervisning inom olika musikgenrer. Metoden som har använts för att uppnå detta är kvalitativa intervjuer enligt hermeneutisk metod samt analyser. Analyserna utgår från teoretiska perspektiv hämtade från Lewin, Forsyth och Blumer och används för att definiera informanternas syn på ensembler samt beskriva hur olika faktorer påverkar varandra när det gäller dynamik i grupper. Resultatet handlar om hur informanterna definierar grupperna de leder och därigenom vad de anser skapar en grupp. Det handlar även om vilken energi som finns i en grupp, hur informanterna går till väga för att fånga gruppen i stunden samt varför de anser det vara viktigt och hur gruppers sammansättning påverkar gruppdynamiken och lärandesituationen. Sammanfattningen av analysen genom Lewins formel gav bland annat att energin i grupper har en framträdande roll för informanterna, till exempel hur någon(-s) energi påverkar annan(-s) energi. Lärare och elevers dagsform gör att de påverkar på olika sätt samt är olika mycket mottagliga, och att det aldrig går att förutse hur en grupplektion kommer att bli. Analysen genom Lewins formel visar också i informanternas svar att ensemblen är beroende av sammansättningen av elever, vilka elever som kom just den dagen, och vad de varit med om. Lärarens jobb är att kunna hantera situationen i stunden och vara beredd på föränderligheten. / The purpose of this study is to explore, describe and analyze the views of music teachers and their work with group dynamics in student ensembles in various musical genres. The applied method in this study is qualitative interviews according to phenomenological methodology and analysis. The theoretical perspectives are taken from Lewin, Forsyth and Blumer, and are used to define the perspectives of the informants regarding ensembles and how they affect each other regarding group dynamics. The result appertains to how the informants define the groups they are leading, and thus what they consider creates a group. It is also about the energy contained in a group, how the informants are capturing the group at a particular moment and why they believe this is important and how the make-up of a group affects the group dynamics and the learning situation. The summary of the analysis by Lewin's formula states that the energy of the groups have a prominent role for the informants, such as how some/someone’s energy affects another/another’s energy. The emotional state of teachers and students make an impact in different ways and are also affected in various ways, and that it is impossible to predict how a group lesson will be. The analysis by Lewin's formula related to the result also indicates that the ensemble depends on the composition of students. Which students who came that day, and in which mental state they are. The teacher's duty is to handle the situation at hand, and be prepared for the unexpected.

Syftet med studien är att ta reda på hur några afroensemblelärare på gymnasiets estetiska program arbetar för att stimulera gruppdynamiska processer i sin undervisning. Tidigare litteratur i ämnet belyser begreppen grupp och gruppdynamik, roller i gruppen, den musicerande gruppen samt att leda en grupp. Tidigare forskning tar upp en av rock- och pop-undervisningen paradoxer, den att en genres utförare enligt tradition varit självlärda men nu institutions-undervisas. Vidare presenteras olika lärartyper. Som metod används kvalitativa intervjuer enligt hermeneutiskteori och halvstrukturerad intervju som tillvägagångssätt för att samla information. Fyra ensemblelärare på gymnasiet har intervjuats. Som teoretisk utgångspunkt har det sociokulturella perspektivet använts, vilket tar upp det sociala samspelet i samband med lärande. Resultatkapitlet förklarar informanternas syn på ledarrollen, vikten av gruppsammansättning och gruppdynamik. Slutligen görs en jämförelse och sammanfattning av resultatet. Vid en rangordning av de faktorer som informanterna anser är viktigast hamnar elevens inställning och drivkraft högst, ledarrollen hamnar på andra plats, därefter kommer nivåanpassade grupper och sist olika socialt utformade och anpassade grupper med förlåtande eller krävande klimat. I diskussions-kapitlet är det ett tydligt fokus på ledarrollen och alla intervjuade har haft olika åsikter om betydelse och ansvar. Även om de inte varit överens om sin egen betydelse har de varit överens om vikten av att vara dynamisk som ledare och ha förmågan att dels kunna anpassa sig efter gruppens inställning och musikaliska förutsättningar, dels de fysiska förutsättningarna så som lokalstorlek antal instrument mm. Det råder också någorlunda konsensus om att en lågpresterande grupp behöver en auktoritär, inspirerande och tydlig ledare, och nästan helt tvättom när det gäller motsatsen. / The purpose of the study is to find out how some aphrodisiac teachers in the upper secondary school's aesthetic program work to stimulate group dynamic processes in their teaching. Previous literature on the subject highlights the concepts group and group dynamics, roles in the group, the music-making group and leading a group. Previous research addresses one of the rock and pop teaching paradoxes, that a genre's performer has traditionally been self-taught but is now institutional-taught. Furthermore, different types of teachers are presented. As a method, qualitative interviews are used according to hermeneutic theory and semi-structured interview as an approach to gathering information. Four ensemble teachers at the upper secondary school have been interviewed. As a theoretical starting point, the socio-cultural perspective has been used, which addresses the social interaction in connection with learning. The results chapter explains the informants' view of the leadership role, the importance of group composition and group dynamics. Finally, a comparison and summary of the result is made. In a ranking of the factors that the informants consider to be most important, the pupil's attitude and impetus end up being highest, the leadership role ends second, then level-adapted groups, and lastly various socially designed and adapted groups with forgiving or demanding climates. In the discussion chapter, there is a clear focus on the leadership role, and all interviewees have had different opinions on importance and responsibility. Although they have not agreed on their own significance, they have agreed on the importance of being dynamic as a leader and having the ability to adapt to the group's attitude and musical conditions, as well as the physical conditions such as the size of the number of instruments, etc. There is also a fairly consensus that a low-performing group needs an authoritarian, inspiring and clear leader, and almost completely laundered in the opposite.