Det polisiära användandet av elpistol har under det senaste årtiondet ökat avsevärt runt om i världen. Med anledning av polisens skyldighet att bruka våld i proportion till händelse har det uppstått vissa frågetecken kring elpistolens placering i våldsanvändningstrappan. Högljudd medial kritik har riktats mot vapnet, då elpistolen framhålls trappa upp våldsanvändningen i samhället eftersom vapnet används framför andra mildare angreppssätt och således flyttar användandet av vapnet nedåt i våldsanvändningstrappan. Samtidigt implementeras elpistolen av beslutsfattare med motiveringen att vapnet minskar det dödliga våldet, då användningen av skjutvapen minskar när andra mindre dödliga vapen finns att tillgå. Syftet med denna systematiska litteraturöversikt är således att undersöka det polisiära användandet av elpistolen och vilka konsekvenser det kan medföra. Resultaten visar att den elpistolspolicy vilken polisen använder sig av i hög utsträckning varierar gällande vapnets placering i våldsanvändningstrappan, vilket har stor betydelse för den polisiära tillämpningen och påföljande konsekvenser. Gällande påföljande konsekvenser påvisades effektivteten vara något begränsad, men likväl acceptabel, och skadeverkningarna identifierades inte vara omfattande, varken milda, allvarliga eller dödsfall orsakade av vapnet. Dock är det svårt att utesluta att elpistolen, vid ett praktiskt polisiärt användande, i vissa fall kan vara en bidragande skade- eller dödsorsak. Vidare forskning om elpistolen i relation till andra polisiära angreppssätt erfordras för att kunna uttala sig om elpistolens placering i våldsanvändningstrappan. / During the last decade the police use of CEDs (Conducted Electrical Devices) has expanded worldwide. The police has a liability to not use excessive force, whereby the placement of the CED in the use of force continuum has been widely questioned. The CED has caused medial ambivalence for encouraging police brutality since the weapon is used instead of other less violent use of force alternatives, and therefore placing the CED at a lower level in the use of force continuum. The CED is implemented by policy makers on the presumption that this less lethal weapon contributes to a reduction in the level of deadly force by replacing the firearm in various situations. The purpose of this systematic litterature review is therefore to examine the police use of CEDs and its consequences. The results indicate that CED policys tend to vary across police departments in their placement of the weapon in the use of force continuum, which is of great importance for practical application by police officers and its consequences. Concerning the consequences, the effectivity has shown to be somewhat limited, but even if so, still acceptable. It is furthermore reported that the vast majority of CED deployment did not cause neither mild nor serious injuries or could be described as a potential or primary cause of death. Although it can not be excluded that the police use of CEDs may be a potential cause of injury or death under certain circumstances. Further research examining the CED in relation to other use of force alteratives is needed to garantee the placement of the CED in the use of force continuum.

Bakgrund: Perioperativ hypotermi är vanligt i samband med operation vilket ökar morbiditeten och samhällskostnader. Den kan leda till vårdskador, vårdlidande, och äventyra patientsäkerheten. Perioperativ hypotermi kan observeras genom mätning av barnskroppstemperatur. Därefter kan olika värmebevarande insatser sättas in som förebyggande åtgärder. För att kunna möjliggöra detta är det viktigt att arbeta utifrån en evidensbaserad säker vård. Syfte: Var att undersöka effekter av varmluftstäcke på barns kroppstemperatur under det perioperativa förloppet. Metod: En systematisk litteraturöversikt baserad på kvantitativa artiklar vilket resulterade i att tio vetenskapliga artiklar inkluderades i litteraturöversiktens resultat. Resultat: Varmluftstäcke förbättrade barnskroppstemperatur vilket förebyggde perioperativ hypotermi under det perioperativa förloppet. Hög grad av värme på varmluftstäcket kunde dock leda till hypertermi hos barn i den intraoperativa fasen. Komplikationer orsakade av perioperativ hypotermi kunde även undvikas postoperativt. Diskussion: För att förebygga perioperativ hypotermi är det viktigt att anestesisjuksköterskor har en lämplig perioperativ uppvärmningsstrategi. Detta uppnås genom en noggrann mätning av kärntemperatur och kontroll av effekten av uppvärmningsterapi under det perioperativa förloppet.

Mitt examensarbete i arkitektur berör det tvärvetenskapliga ämnet miljöpsykologi med syftet att undersöka sambanden mellan psykologi och arkitektur. En stor del av projektet har ägnats åt undersökningar i ämnet som kallas evidensbaserad design – där vissa samband mellan vårdmiljöer och patienters hälsa har studerats. Jag har studerat flera olika lokalprogram för psykiatribyggnader och ett flertal referensprojekt för att landa i en slutsats om några avgörande designaspekter att ta hänsyn till vid utformandet av en allmänpsykiatrisk vårdavdelning. Med stöd i mina undersökningar har jag arbetat med en befintlig byggnad – Nyköpings Psykiatriska Kliniker, ursprungligen ritat av ELLT Arkitekter i slutet på 1960-talet. Jag har studerat hur den befintliga byggnaden fungerar idag, efter flera renoveringar och ombyggnationer. Efter en analys av byggnaden, samt ett flertal intervjuer och möten med vårdpersonalen där, landande jag i beslutet att rita en tillbyggnad. Syftet med tillbyggnaden är att stänga till en central innergård för att på så sätt tillgängliggöra den för patienterna. Ett flertal nya funktioner har adderats i utbyggnaden, som personalen anser saknas och hindrar dem från att bedriva den vård de skulle vilja ge. Jag har hela tiden försökt använda mig av de stress reducerande designfunktioner som det finns vetenskapligt stöd för. / My thesis project in architecture is all about environmental psychology, with the purpose to investigate the connections between psychology and architecture. A major part of my work has been to study the subject called evidence-based design - the connections between healthcare environments and patients health has been proved. I have studied different written programs for psychiatric buildings and studied several reference projects to come up with a conclusion about several different healing design aspects. With support from this basis I have worked with an excising building -Nyköpings psychiatric clinics, which were originally drawn by ELLT Architects in the late 1960´s. I have studied the excising building, how it works today, after a several renovations and reconstructions. After an analysis of the building, as well as after several meetings and interviews with the staff working there, I have decided to draw an extension. The main purpose with it is to close a central courtyard and make it accessible for the patients to enter whenever they want. I have added functions in the additional building that the staff think is missing and prevents them from manage the type of healthcare they would like to. I have constantly been using the stress reducing design functions there is scientific support for.

Bakgrund: Cirka 70% av alla inneliggande patienter har en perifer venkateter (PVK), trots att det är en vanlig procedur i vården finns en stor risk för komplikationer. Den vanligaste komplikationen relaterat till PVK är tromboflebit, som kan leda till livshotande tillstånd. Handhavande av PVK är en utav sjuksköterskans uppgifter och det är därför viktigt att sjuksköterskan har kunskap om handhavandet och de preventiva åtgärderna för att arbeta evidensbaserat för att kunna förebygga risken för tromboflebit. Tromboflebit kan leda till lidande för patienten och utefter Katie Eriksson teori att lindra lidande ska sjuksköterskan tillägna sin kunskap till patienten för att minska onödigt lidande.   Syfte: Syftet var att beskriva sjuksköterskans omvårdnadsåtgärder för att förebygga tromboflebit vid handhavande av perifer venkateter inom slutenvården. Metod: En allmän litteraturöversikt med kvantitativ design och induktiv ansats, baserad på åtta artiklar. Artiklarna analyserades genom Fribergs fyrstegsmetod. Resultat: Litteraturöversikten resulterade i två huvudkategorier vilka var insättning av PVK med underkategorierna val av insticksställe och val av PVK samt huvudkategorin handhavande av PVK med underkategorierna aseptik och hantering samt avlägsnande och eftervård. Sjuksköterskans omvårdnadsåtgärder för att förhindra tromboflebit var att undvika insticksställen med flexion, anpassa PVK-storlek till kärlet, använda aseptik vid insättning, undvika palpation efter desinfektion, undvika upprepad venpunktion, byta PVK:n inom 48–72 timmar, daglig inspektion med hjälp av flebitskala samt inspektion och rengöring efter avlägsnandet av PVK:n.   Slutsats: Genom att sjuksköterskan utför dessa preventiva omvårdnadsåtgärder kan tromboflebit förebyggas. Det kan finnas brist på kunskap om den evidensbaserade vården eller bristande följsamhet till den i praktiken. Resultatet kan bidra till att preventiva omvårdnadsåtgärder uppmärksammas vilket är av stor vikt eftersom tromboflebit kan leda till livshotande tillstånd och orsaka lidande för patienten.

<p>Lärande är enligt forskare centralt för att åstadkomma utveckling och förändring med hjälp av coaching. Av den redan bristande evidensbas som idag finns för coaching, utgörs endast en liten del av forskning om detta lärande. Med anledning av detta gjordes en studie för att undersöka yrkesverksamma coachers uppfattningar om lärandet som sker i coachingprocessen, samt deras uppfattningar om coaching som profession. Urvalet bestod av yrkesverksamma coacher, certifierade av branschorganisationen ICF. Metoden som valdes var kvalitativa intervjuer. Resultatet visar att coacherna ser lärande som essentiellt för att effekter ska kunna uppnås. Coachernas tidigare utbildning och yrkesbakgrund speglas i deras syn på yrket och de har olika uppfattningar om vad coaching är. De formella yrkeskraven och den vetenskapliga relevansen analyseras.</p>

Lärande är enligt forskare centralt för att åstadkomma utveckling och förändring med hjälp av coaching. Av den redan bristande evidensbas som idag finns för coaching, utgörs endast en liten del av forskning om detta lärande. Med anledning av detta gjordes en studie för att undersöka yrkesverksamma coachers uppfattningar om lärandet som sker i coachingprocessen, samt deras uppfattningar om coaching som profession. Urvalet bestod av yrkesverksamma coacher, certifierade av branschorganisationen ICF. Metoden som valdes var kvalitativa intervjuer. Resultatet visar att coacherna ser lärande som essentiellt för att effekter ska kunna uppnås. Coachernas tidigare utbildning och yrkesbakgrund speglas i deras syn på yrket och de har olika uppfattningar om vad coaching är. De formella yrkeskraven och den vetenskapliga relevansen analyseras.

Bakgrund: Evidensbaserad vård är en indikator på god och säker vård. Att arbeta evidensbaserat är ett förhållningssätt som förutsätter kunskap och praktiskt handlande. Förhållningssättet innebär viljan att tillämpa bästa tillgängliga vetenskapliga kunskap som underlag för vårdbeslut och det praktiska handlandet är processen i vilken sjuksköterskor tillämpar vetenskaplig kunskap. Anestesisjuksköterskor behöver vara rustade för att delta aktivt och ta ansvar för evidensprocessen i den anestesiologiska omvårdnaden. Syfte: Att beskriva anestesisjuksköterskors uppfattningar av evidensbaserad vård som förhållningssätt och process. Metod: En kvalitativ forskningsansats med fenomenografisk inriktning. Insamlad data från 18 kvalitativa intervjuer, som genomfördes med anestesisjuksköterskor från två sjukhus i Sverige, analyserades induktivt. Resultat: Tre beskrivningskategorier om anestesisjuksköterskors uppfattningar av evidensbaserad vård framträdde och presenteras i ett utfallsrum; Vårdkultur med fokus på vårdvetenskapens dolda funktion, Kunskap med ansvar och begränsningar och De goda handlingarna: att vilja bättre för patienten, Vårdkultur och vårdvetenskapens dolda funktion förefaller ha en övergripande position i förhållande till övriga beskrivningskategorier. Slutsats: För att förbättra den evidensbaserade vården och stärka anestesisjuksköterskornas profession kan insikten om de olika uppfattningarna mötas med utbildning och kunskapsöverföring. Särskilt viktigt är att stärka den egna professionen genom att värdera det vårdvetenskapliga evidensbegreppet. / Background: Evidence-based practice is an indicator of best practice. Evidence-based practice is an approach that requires knowledge and practical action. The approach is the willingness to apply the best available scientific knowledge as a basis for clinical decisions, and practice is the process in which nurses apply scientific knowledge. Nurse anesthetist’s need to be equipped to participate actively and take responsibility for the evidence process in the anesthetic care. Aim: To describe the nurse anesthetist’s’ perceptions of evidence-based practice as an approach and a process. Method: A qualitative research design with a phenomenography approach. Data from 18 qualitative interviews, conducted with nurse anesthetists from two hospitals in Sweden, were analyzed inductively. Findings: Three descriptive categories of nurse anesthetist’s perceptions of evidence-based practice appeared presented in an outcome space: Culture in healthcare settings: focusing on the hidden function of caring science, Knowledge with responsibility and limitations, and Good actions: To want better for the patient. The culture in healthcare settings and the hidden function of caring science seems to have an overall position in relation to the other descriptive categories. Conclusions: In order to improve evidence-based practice and strengthen the profession of nurse anesthetists, the insight of different perceptions can be met with education and knowledge. Particularly important is to strengthen the nurse anesthetist’s profession by appraising the concept of caring science.

This article is about social workers that assess disabled people’s needs and their abilities to implement a new way of working. The National Board of Health and Welfare (Socialstyrelsen) in Sweden are developing a new way of working in these cases and it’s supposed to make the social work more evidence based. The National Board of Health and Welfare has already developed this kind of instrument for the social workers who assess needs of children and elderly people and now it’s time for those who work with disabled people. Therefore, I have chosen to study which possibilities these social workers have to implement this new method called IBIC (Individens Behov I Centrum - The individual’s needs in focus, my translation). I have based my study on three factors that are important that the persons involved in an implementation have in order for the implementation to succeed. They are: comprehension, capability and willingness. The aim was to get an understanding based on the three factors comprehend, capability and willingness of which abilities the assessment workers have to implement IBIC and how this would affect the profession. To reach that aim I have interviewed six social workers who assess the needs of disabled persons. The social workers were chosen because of their work title and after approval by their managers. I was able to get one who has worked 22 years, two who has worked around 10 years and three who has just started working. This meant that I got a good distribution in length of experience. In my sample there is also one who has worked with the standardized work method for children that I mentioned earlier. The results show that most of the social workers comprehend IBIC but it is doubtful whether or not they have the capability and the willingness to implement it. The result also shows that an implementation of IBIC most likely would mean that the profession which now is based on occupational values would move towards organizational professionalism.

Bakgrund Evidensbaserad vård (EBV) är ett välkänt begrepp som används för att tillförsäkra patienter en säker vård som vilar på bästa tillgängliga bevis, beprövad erfarenhet och patientens individuella preferenser. Många studier har tidigare undersökt hinder för sjuksköterskor att bedriva och/eller implementera EBV för att förklara gapet som kan uppstå mellan teori och praktik. Färre studier har undersökt vilka faktorer som främjar sjuksköterskors användande av EBV. Syfte Att genom en litteraturöversikt beskriva vilka faktorer som främjar sjuksköterskors möjligheter att bedriva en evidensbaserad vård. Metod Studien genomfördes som en litteraturöversikt. Databaserna CINAHL, PubMed och Web of Science genomsöktes och 15 artiklar valdes ut (8 kvalitativa, 4 kvantitativa och 3 mixedmethod). Resultat Fem kategorier identifierades som främjande faktorer för sjuksköterskor att bedriva och/eller implementera EBV; arbetsmiljö, stöd, kunskap, sjuksköterskans inställning och organisation. Stöd i form utav underlättare var den mest framträdande faktorn. Slutsats Sjuksköterskan har ett individuellt ansvar att bedriva EBV och kan genom sin egen inställning påverka att en sådan vård bedrivs. De flesta främjande faktorer som framkom var dock tydligare kopplade till ledningen och chefens del i att främja användandet av EBV. / Background Evidence-based practice (EBP) is a well-known term used to ensure that patients receive a safe care based on the best research evidence, clinical expertise and patient individual preferences. A variety of studies have examined the barriers for nurses to conduct and/or implement EBP to explain the gap that can occur between theory and practice. Fewer studies have examined the factors facilitating nurses’ use of EBP. Aim Was to describe the factors facilitating nurses’ use of evidence-based practice through a literature review. Methods The study was conducted as a literature review. The databases searched were CINAHL, PubMed and Web of Science and 15 articles were chosen for the result (8 qualitative, 4 quantitative and 3 mixed-method). Results Five categories were identified as facilitating factors for nurses to conduct and/or implement EBP; work environment, support, knowledge, nurses’ attitude and organization. Support from facilitators were the most emerging factor. Conclusion Nurses have individual responsibility to conduct EBP and can through their attitude influence that it’s being used, though a majority of the facilitating factors identified were more direct connected to the leadership and managerial part in facilitating the use of EBP.

Öppenvinkelglaukom är en kronisk sjukdom, cirka 100 000 personer i Sverige är drabbade. Den viktigaste riskfaktorn är förhöjt intraokulärt tryck. Egenvård är avgörande, därför är en korrekt förståelse av sjukdomen och dess förlopp en förutsättning för att kunna genomföra behandlingen på rätt sätt. Syftet med litteraturstudien var att undersöka vilken evidensbaserad kunskap om glaukominformation det finns för patienter med öppenvinkelglaukom. Studien genomfördes som en integrativ litteraturstudie. Patienterna berättar om svårigheter att både administrera ögondroppar samt att komma ihåg att ta dem. Synen på information om glaukom samt hur informationen ges varierar kraftigt. Den bästa tiden att ge informationen är i början av sjukdomen när diagnosen ställs, dessutom är det viktigt att denna undervisning upprepas. Många patienter uppger att de tycker att skriven information ska kompletteras med verbal information. För att söka information om sjukdomen går patienter med i föreningar, läser broschyrer, litteratur, artiklar och internet. Alla patienter, även de med god läskunnighet, upplever att broschyrer gjorda med en lägre läsbarhetsindex är lättare att förstå. Undervisningsprogram behöver inkludera information angående innebörden av ögondroppar, dess biverkningar samt hur recept förnyas. Sjuksköterskornas stöd består i att diskutera om glaukom, dess behandling och hur patienterna kan hantera sjukdomen. Fler kvalitativa studier behövs om patienternas önskemål om glaukomundervisningens innehåll. / Open angle glaucoma is a chronic disease, about 100 000 people in Sweden are affected. The main risk factor is increased intraocular pressure. Self-care is essential, therefore, a correct understanding of the disease and its course is provided to carry through the processing correctly. The aim of this study was to examine which evidence-based knowledge about glaucoma information existed for patients with open-angle glaucoma. The study was conducted as an integrative literature review. Patients talk about difficulties both with administering eye drops as well as remembering to take them. The view of the information about glaucoma and how the information is provided varies considerably. The best time to give the information is at the initial stages of the disease when the diagnosis is made, additionally, it is important that this training is repeated. Many patients report that written information shall be supplemented by verbal information. To seek information about the disease patients join associations, read brochures, books, articles and the internet. All patients, even those with good literacy, experience brochures made with a lower readability index easier to understand. Education programs need to include information regarding the significance of eye drops, its side effects and how prescription is renewed. The nurses´ support consists in discussing glaucoma, its treatment and how patients can manage the disease. More qualitative studies are needed on the patients´ requests for the content of glaucoma teaching.