Studiens syfte var att undersöka pedagogers uppfattningar om tillgången till resurser och stöd för elever med neuropsykiatriska funktionsvariationer (NPF) inom lågstadiet. Syftet var även att ta reda på vilka stöd och resurser som pedagogerna menar att de har idag, vilka utmaningar som finns med undervisningen och vilka stöd och resurser som enligt pedagogerna bör finnas i lågstadiet. Detta kopplades även till ramfaktorteorin. Genom en enkätstudie kunde syftet besvaras och resultatet av studien analyserades utifrån forskningsfrågorna. Enkäten besvarades av 38 pedagoger och inkluderade påståenden och fördjupande frågor. Svaren granskades utifrån ramfaktorteorin. De ramfaktorer som var relevanta för studien var tid, personal, gruppstorlek, lokaler, ekonomiska resurser, föräldrar, skolans ledning och organisation. Resultatet visade att många pedagoger upplevde att det var svårt att undervisa elever med NPF då olika ramfaktorer påverkade undervisningen. Dessa var främst gruppstorlek, tid, personal och fortbildning. Det fanns flera förslag på hur denna problematik skulle kunna åtgärdas enligt pedagogerna, som pekade på att elever med NPF behövde få ett individanpassat stöd där det finns stöttning från utbildad och kunnig personal i ett mindre sammanhang. Resultatet visade också att flera pedagoger ansåg att det inte fanns tillräckligt med stöd och resurser, men att de använde både extra anpassningar och särskilt stöd för att stötta elever med NPF. Denna studies resultat stämmer överens med vad som framkommit i tidigare forskning. Utifrån studiens kunskapsbidrag kan framtida forskning studera vidare för att finna en lösning för att det ska finnas tillräckligt med stöd och resurser för elever med NPF i lågstadiet.

No description available.

Syftet med denna studie var att undersöka inkludering i klassrummet. I synnerhet, vill vi studera lärarens praktiska arbete gentemot elever i behov av extra anpassningar och särskilt stöd samt dess inställning och upplevda förutsättningar för att bedriva det arbetet. Vi ville undersöka hur hela processen ser ut, från att en elev visar tecken på svårigheter och behov av extra anpassningar till att beslut tas om att en elev behöver särskilt stöd. Det vi vill titta närmare på är även svårigheter och hinder som kan komma att uppstå under processens gång samt vilket ansvar läraren har i elevers inlärning. Detta gjordes via intervjuer tillsammans med åtta olika lärare från olika kommuner. Intervjufrågor vi ställde till lärarna delade vi in i olika kategorier som vi kallade för Att upptäcka behovet av anpassning, när behovet är bestämt, Lärarens praktiska arbete och uppföljning. På grund av en tidsbrist som uppstod och ledde till att vi behövde byta metod och strategi, valde vi att göra en förenklad tematisk analys. Detta innebär att vi sammanställde lärarnas svar utifrån dessa kategorier.Resultatet visade att lärarna arbetar aktivt med inkludering i sina klassrum oavsett stöd och behov som eleven behöver. Det visade sig även att vissa lärare saknar tillräckligt med kunskaper om hur man arbetar med elever i behov av extra anpassningar och särskilt stöd. Studien är även kopplad till det sociokulturella perspektivet och Vygotskijs idéer om lärande och utveckling. Vi kom fram till att mycket av det sociokulturella perspektivet och Vygotskijs idéer om lärande och utveckling tillämpas i lärarens praktiska arbete där fokus ligger inkludering, miljö och samspel med andra individer.

2014 gjordes förändringar i skollagen för att underlätta elevers möjligheter att få stöd för att utifrån sina förutsättningar kunna utvecklas och nå målen och detta utan att formella beslut först måste fattas. Skolinspektionens granskning visar dock att detta arbete kommit olika långt och att det behöver fortsätta utvecklas. Syftet med studien var att undersöka hur matematiklärare arbetar med extra anpassningar i den ordinarie undervisningen och hur det kan öka elevers möjlighet till inkludering, samt vilka förväntningar lärare har på speciallärares stöd i detta. Studien är baserad på en kvalitativ forskningsmetod och datainsamlingen har skett genom semistrukturerade intervjuer med tolv legitimerade matematiklärare som har minst två års yrkeserfarenhet. Det finns lärare representerade från samtliga stadier i grundskolan. Resultatet visar att innebörden av begreppet extra anpassningar tolkas väldigt olika av lärare samt att det finns stor förvirring i hur och var dessa anpassningar ska dokumenteras och utvärderas. Dock framgår det i studien att trots de svårigheter som lärarna upplever med detta, är de mycket positiva till att med hjälp av extra anpassningar skapa en inkluderande lärmiljö för eleverna. Det framkommer också i studien att matematiklärarna ser ett stort behov av stöttning från speciallärare i detta arbete. Slutsatsen blir att eftersom det i styrdokumenten finns ett stort tolkningsutrymme i arbetet med extra anpassningar behöver detta arbete fortsätta att utvecklas på skolorna. Därför har specialläraren en viktig roll att fylla i arbetet med extra anpassningar och inkluderande lärmiljö.

Syftet med denna studie var att utveckla kunskaper om extra anpassningar i årskurs 1–3 utifrån lärares beskrivningar och erfarenheter. För att besvara syftet användes tre forskningsfrågor. Dessa var; ”vilka skillnader finns det i användandet av extra anpassningar mellan årskurs 1–3 enligt lärarna?”, ”hur anser lärarna att olika extra anpassningar fungerar?” och ”vilka faktorer påverkar valet av extra anpassningar enligt lärarna?”  Denna studie tog stöd i tidigare forskning och använde två teoretiska perspektiv, sociokulturellt perspektiv och ramfaktorteorin. Metoden som undersökningen använde var en digital enkät som spreds genom tre Facebookgrupper och en Instagramsida. Analysen av resultatet gjordes med hjälp av de teoretiska perspektiven och den tidigare forskningen. De två första forskningsfrågorna analyserades med hjälp av det sociokulturella perspektivet och den tredje forskningsfrågan analyserades med hjälp av ramfaktorteorin. Resultatet blev att användningen av de olika extra anpassningarna var relativt jämna mellan årskurserna men att inlästa läromedel och talsyntes användes i lägre grad i årskurs 1 för att sedan öka i användandet i årskurs 3. Resultatet blev också att de anpassningar som fungerade bäst var extra tydliga instruktioner, stöd vid start av arbete, bildstöd, lathundar, extra färdighetsträning och enstaka specialpedagogiska insatser. Däremot fungerade stressboll/klämmis sämst och inlästa läromedel och talsyntes var de som minst andel av respondenterna hade provat. Slutligen blev resultatet att ramfaktorerna tidsbrist, personalbrist och ekonomiska begränsningar samt arbetsmallar, det vill säga en plan över arbetets utförande, var de faktorer som påverkade valet av extra anpassningar.  Slutsatsen som drogs från denna studie var att det inte var någon större skillnad mellan årskurser vid valet av extra anpassning och att alla de extra anpassningarna som togs upp i denna studie fungerade bra. Slutsatsen var också att ramfaktorer så som ekonomiska begränsningar, personalbrist, tidsbrist och arbetsmallar påverkar valet av de extra anpassningar som ges till eleverna.

Syftet med studien är att undersöka hur bildlärare på två olika skolor bedriver sin undervisning utifrån elevers behov av extra anpassningar. Ytterligare ett syfte är att ta reda på hur undervisningen påverkas av extra anpassningar. Urvalet för studien är två bildlärare varav den ena arbetar på en högstadieskola och den andra på en skola med årskurs F-9. Båda lärarna har mer än 10 års erfarenhet i läraryrket. Empirin samlades in via semistrukturerade intervjuer, där sidospår och flexibilitet tillåts. Studien är genomförd med en kvalitativ metod, som passar väl för småskalig forskning, och har ett sociokulturellt perspektiv. Genom intervjuerna framgick lärarnas vanligaste anpassningar, hur de arbetar fram extra anpassningar på skolorna och betydelsen av gruppstorlek och grupprum för att kunna tillgodose extra anpassningar. Förutom faktorer som miljö och gruppstorlek framgår det att relationsskapandet är viktigt inte bara för undervisningen utan även för att kunna utföra extra anpassningar.

Denna studie syftar till att undersöka hur fem idrottslärare arbetar med extra anpassningar inom ramen för idrottsundervisningen på låg- och mellanstadiet. Studiens frågeställningar berör vilka extra anpassningar lärarna gör samt på vilket sätt de kommer fram till vilka extra anpassningar det finns ett behov av. Det material som samlats in för att besvara studiens syfte och frågeställningar inhämtades genom kvalitativa intervjuer. Det insamlade materialet har analyserats utifrån tre perspektiv på specialpedagogik; traditionella perspektivet, alternativa perspektivet och dilemmaperspektivet. Resultatet visar bland annat att samtliga lärare gör extra anpassningar inom ramen för undervisningen men att de varierar beroende på vilka elever eller vilken elevgrupp de undervisar. Lärarna menar dock att en grundstruktur för lektionerna är av största vikt och att det gynnar alla elever då de vet vad som kommer att ske. Resultatet påvisar även att arbetet med extra anpassningar inte alltid är enkelt men att ett kollegialt samarbete skapar gynnsamma förutsättningar och är betydelsefull för arbetet med extra anpassningar. En slutsats som kan dras är att arbetet med extra anpassningar är komplext, det är många faktorer som har betydelse samt påverkar arbetet med extra anpassningar. Med denna studie önskar jag bidra med kunskap kring hur idrottslärare ser på och arbetar med extra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen.

Genomförandet av kartläggning och pedagogisk bedömning för att kunna sätta in rätt åtgärd för en elev är ett komplext arbete. Målet är alltid att eleven ska få den bästa förutsättningen för att utvecklas på flera plan. Studiens syfte är att få veta speciallärares uppfattningar, erfarenheter och åsikter kring arbetet med kartläggning, anpassningar och åtgärder i grundskolan och grundsärskolan. För att få kännedom om ovanstående har fyra intervjuer med speciallärare som är verksamma i båda skolformerna genomförts och resultatet visar att de har många tankar om arbetet. Intervjuerna analyserades med hjälp av Braun och Clarkes tematiska analysmodell som sker i sex steg. I intervjuerna framkom bland annat att det finns vissa utvecklingsbehov när det gäller rutiner för exempelvis kartläggning och dokumentation av extra anpassningar samt att skolorna och skolformerna har mycket att lära av varandra. Speciallärarna anser att olika former av samarbete gynnar elevernas utveckling. Det finns även flera likheter, främst inom skolformerna, men även mellan dem. Likheterna inom grundskolan gäller exempelvis att det sker mer dokumentation i och att det är en tydliggräns för vad som räknas som extra anpassningar. I grundsärskolan däremot dokumenteras inte extra anpassningar och det finns få åtgärdsprogram. I båda skolformerna provas extra anpassningar och åtgärder för att hitta rätt och det dagliga informella samtalet mellanpersonalen är betydelsefullt i det arbetet. Den här studien belyser speciallärares upplevelser av arbetet med kartläggning och insatta anpassningar och/eller åtgärder. Ett förslag på vidare forskning kan vara att undersöka hur elever upplever detsamma. Vad har känts bra eller mindre bra ur deras synpunkt? Ytterligare förslag till fortsatt forskning kan vara en studie om hur elever som tidigare har haft åtgärdsprogram men nu blir hjälpta av extra anpassningar upplever den förändringen.

Extracorporeal membrane oxygenation (ECMO) has been used as life-saving support for children with varying causes of respiratory and/or cardiac failure. However, few studies have assessed the utility of ECMO as a viable treatment option in the setting of pediatric burn injury. We aim to examine the outcomes of pediatric burn patients requiring ECMO support by utilizing the Extracorporeal Life Support Organization (ELSO) registry in order to elucidate whether or not ECMO should be considered in this population. A retrospective cohort study was conducted by querying the ELSO database for all pediatric patients (birth to less than 18 years) who were supported on ECMO with burn-associated cardiopulmonary failure between 1990 and 2016. ICD-9 codes 940–949.5 were utilized to identify patients with an associated burn injury. Venovenous ECMO was defined as any patient with only venous cannulas, including double-lumen venous cannulas. Venoarterial ECMO was defined as any patient with a venous and an arterial cannula, any patient originally supported on VA ECMO that was converted to venovenous, or any patient originally supported on venovenous that was converted to venoarterial ECMO. Oxygenation indices (OI) and complication rates were compared among survivors and non-survivors for both venovenous (VV) and venoarterial (VA) groups. Primary outcome variables were survival and non-survival to hospital discharge. Demographic and clinical data, along with pre-ECMO variables and ECMO complications, were analyzed for predictive mortality. A total of 113 patients met inclusion criteria for the study. Overall survival to discharge was 52.2% (n=59) for the entire cohort. 73 patients were supported on VA ECMO, while 37 patients required VV ECMO support with a survival to discharge of 47.9% (n=35) and 62.2% (n=23), respectively. There was no statistical difference for median age (p=0.765), median weight (p=0.932), or median hours on ECMO (p=0.963) between survivors and non-survivors. Three patients did not have the type of cannulation identified but were listed as “other” in the ELSO registry. Patients requiring ECMO support for respiratory failure had a higher over-all survival (55.7%, n=97) compared to those requiring ECMO for cardiac failure (33.3%, n=6) or ECPR (30%, n=10). Patients who were supported on VV ECMO for respiratory failure had the best overall survival at 62.2% (n=37) and those cannulated to VA ECMO for respiratory failure had a survival of 51.7% (n=58). Patients supported on VA ECMO for cardiac failure or ECPR support had the same survival at 33.3% (n=6 and 9 respectively). Several factors were found to be significantly associated with mortality. Cardiac arrest prior to cannulation was associated with increased mortality with an odds ratio of 3.41 (95% CI 1.29-9.06, p=0.011). There was a trend for the use of nitric oxide prior to cannulation to be associated with a decrease in mortality with an odds ratio of 0.40 (95% CI 0.16-1.01, p=0.048)Following cannulation, complications including the need for inotropes (OR 2.64, 95% CI 1.24-5.65, p=0.011), presence of gastrointestinal hemorrhage (p=0.049), and hyperglycemia (glucose > 240mg/dL) (OR 3.42, 95% CI 1.13-10.38, p=0.024) were associated with increased mortality.

Syftet med denna studie är att undersöka vilka extra anpassningar svensklärare använder i sin undervisning och vad de anser är nödvändigt för att extra anpassningar ska fungera. Studien undersöker även vilka utmaningar svensklärare möter i undervisningen när de tillämpar olika extra anpassningar. En kvalitativ metod har använts och semistrukturerade intervjuer har genomförts. Resultatet visar att majoriteten av lärarna är positivt inställda till och använder extra anpassningar i sin undervisning. Lärarna använder olika typer av extra anpassningar för att öka elevernas chanser att lyckas med uppgifter och i slutändan få ett betyg. Svensklärarna möter även utmaningar när de arbetar med extra anpassningar. Slutsatsen som dras är att lärarnas förhållningsätt till extra anpassningar spelar en stor roll för huruvida de faktiskt använder dem eller inte. Det finns dessutom en osäkerhet bland lärarna när det kommer till vilka extra anpassningar som är bäst för eleverna.