Regleringen av spelmarknaden i allmänhet och främjandeförbudet i synnerhet har i ett flertal fall varit föremål för prövning av svenska domstolar. Dessa har framförallt gällt publicering av reklam till förmån för utländska spelbolag och såväl tryck- som yttrandefrihetsrättsliga intressen har vägts mot, och sedermera också bedömts väga tyngre än lotterilagens främjandeförbud. Sedan Sveriges inträde i EU har den svenska regleringens förenlighet med EU:s regler om fri rörlighet prövats av svenska domstolar ett flertal gånger. Det senaste avgörandet i raden utgörs av Svea Hovrätts dom från den 22 juni 2011 där straffstadgandet i 54 § lotterilagen underkändes p.g.a. att det ansågs strida mot EU-rättens diskrimineringsförbud. Domen har överklagats till HD som meddelat prövningstillstånd. 38 § i lotterilagen har, trots massiv kritik, ännu inte underkänts av någon domstol.   Genom sina många avgöranden på spelområdet har EU-domstolen utvecklat en metod för hur nationella och i sig handelshindrande spelregleringar skall bedömas. Domstolen har gått, från att i början ha haft en tämligen tillåtande syn på dessa, till att i sina senare avgöranden ha valt en aningen strängare linje. Inte minst gäller detta frågan hur expansiv en stats marknadsföringspolitik för spel får vara. I och med att spel och lotterier ännu inte blivit föremål för harmonisering är det dock fortfarande till stor del upp till medlemsstaterna själva att bestämma hur de vill reglera spelmarknaden, detta så länge utformningen är icke-diskriminerande, proportionerlig och tillämpas på ett sammanhängande och systematiskt sätt som inte inskränker den fria rörligheten mer än nödvändigt. Den svenska ordningen med främjandeförbud skulle främst kunna kritiseras för att ha ett annat mål än de angivna och istället syfta till att stärka statskassan, något som inte är ett giltigt skäl för att inskränka den fria rörligheten för tjänster eller etableringar. Åtminstone kan det, särskilt mot bakgrund av den expansiva marknadsföringspolitik som bedrivs av de statliga spelbolagen och det faktum att det inte är förbjudet för svenskar att spela på utländska lotterier, ifrågasättas om ordningen är sammanhängande och systematisk såtillvida att den tjänar till att minska spelandet. Hittills har EU-domstolen främst behandlat nationella spelmonopol eller särregleringars förenlighet med reglerna om fri rörlighet på den inre marknaden. En intressant och i dagsläget obesvarad fråga är därför hur domstolen skulle resonera ang. en sådan ordnings förenlighet med EU:s konkurrensregler. AB Svenska Spel är ett bolag som av staten fått ett exklusivt tillstånd att bedriva vadhållning på den svenska marknaden för spel och lotterier. Om bolaget kan anses missbruka sin dominerande ställning på denna marknad skulle en möjlighet kunna vara att indirekt angripa den svenska regleringen genom art. 102 kombinerat med art. 106.1 FEUF. För att nå framgång med detta torde dock krävas att staten kan sägas ha medverkat till företagets konkurrensbegränsande beteende eller att själva regleringen är konkurrensbegränsande i sig, samt att inte undantagsregeln i art. 106.2 är tillämplig.

Missbruk av dominerande ställning regleras i artikel 102 fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) och berör främst stora multinationella företag. För att artikeln ska bli aktuell krävs att det berörda företaget först och främst har en dominerande ställning inom en viss definierad marknad. Att inneha en dominant position är tillåtet men det innebär skärpta regler för hur företaget får agera gentemot konkurrenter och konsumenter på marknaden, så kallade konkurrensregler. I takt med digitaliseringen har stora teknikbolag skapats, vilka systematiskt och upprepade gånger har överträtt artikel 102 FEUF och dömts till stora böter av Europeiska kommissionen.  Apple är ett företag som blivit föremål för utredning av EU-kommissionen för överträdelse av artikel 102 FEUF. När uppsatsen skrivs utreds Apple samtidigt för två eventuella överträdelser gällande missbruk av dominerande ställning. Vi skribenter utreder och analyserar vilket beslut som kommissionen bör komma fram till. Kortfattat handlar fallen om oskäliga avtalsvillkor för apputvecklare och begränsningar av mobila betalningar på iOS-enheter. I båda fallen görs bedömningen att Apple har missbrukat sin dominerande ställning. Bedömningen grundas på jämförelse med tidigare praxis där andra stora teknikbolag dömts för överträdelse av artikel 102 FEUF.  Eftersom kommissionen nyligen antagit lagar på konkurrensrättens område är det relevant att inkludera dem i en sidoanalys. Digital Markets Act och Digital Services Act är inte tillämpliga på Apples fall, eftersom lagarna inte var gällande när Apple begick de konkurrensbegränsande gärningarna, men lagarna kommer i framtiden fungera som konkurrensrättslig specialreglering mot de stora teknikbolagen.

Abstract Copyright is designed to not interfere with society's general and overriding interest of effective competition. An effective market competition benefits consumers by lowering prices, raising the quality and expands the range of goods and services. The purpose of the paper is to investigate if the collecting societies licensing violates competition laws. On the basis of the investigation regarding the bill for a new Swedish copyright law (URL), mainly the new wording that regulates the license agreement, corresponds to the EU competition rules and customs within the area. The collecting societies licensing violates the competition laws in the following cases • Discrimination of members because of nationality •           Authors transferring their sole rights to global exploitation •           The collecting society have the right to manage the rights after the author have left as a member •           Users that are established abroad do not get access to the repertoire of  the collecting societies, the same goes for concerted practice if this is the purpose or result •           Parallel behaviours that cannot be explained objectively •           Dividing the market •           Fixed Prices •           Refusal to sign multi-territorial licenses •           Apply different conditions for equivalent transactions resulting in competition disadvantages for a company that cannot be justified by reasonable causes Currently there are no indications that the new bill to a new URL violates EU law. The author of the paper thinks this may change if the collective management extends, so that other member states get the extended license agreements, then the single market is affected by the competition restriction that the new bill to the URL mean. The author of the paper thinks that the bill for a new URL should be changed so that a collective society will not get monopoly to sign licenses with extended license agreements. / Sammanfattning Upphovsrätten är utformad i syfte att inte inkräkta på samhällets generella och överordnade intresse av en effektiv konkurrens. En effektiv marknadskonkurrens gynnar konsumenterna genom att den pressar priserna, höjer kvaliteten och ökar utbudet av varor och tjänster. Syftet med uppsatsen är att utreda om upphovsrättsorganisationernas licensering strider mot konkurrenslagstiftningen. Utifrån den utredningen granskas om lagförslaget till en ny URL, framförallt den nya lydelsen som reglerar avtalslicenser, stämmer överens med EU:s konkurrensregler och praxis på området.  I följande fall strider upphovsrättsorganisations licensering mot konkurrensrätten •           Diskriminering av medlemmarna på grund av nationalitet •           Upphovsmännen överlåter sina rättigheter med ensamrätt för en global exploatering •           Upphovsrättsorganisationen har rätt att förvalta rättigheterna efter att upphovsmannen utträtt som medlem •           Användare som är etablerade utomlands får inte tillgång till upphovsrättsorganisationens repertoar, gäller även samordnade förfaranden om detta är syftet eller resultatet •           Parallella beteenden som inte kan förklaras objektivt •           Uppdelning av marknaden •           Prissamarbeten •           Vägra teckna multi-territoriella licenser •           Tillämpa olika villkor för likvärdiga transaktioner med följden att ena bolaget får en konkurrensnackdel som inte går att rättfärdiga genom sakliga skäl I nuläget finns inget som tyder på att det nya lagförslaget till en ny URL strider mot EU-rätten. Enligt uppsatsförfattarens åsikt kan detta ändras om den kollektiva förvaltningen utökas så att den får avtalslicensverkan även i andra medlemsländer varpå den inre marknaden påverkas av den konkurrensbegränsning som det nya lagförslaget till en ny URL innebär. Uppsatsförfattaren anser att lagförslaget till en ny URL bör ändras så att inte en upphovsrättsorganisation ges monopol att teckna licens med avtalslicensverkan.

As man moved out on the internet, so did the companies. One of the most successful business models in the digital era is the digital platform. A digital platform acts as an intermediary on multi-sided markets and enjoys, amongst others, lucrative network effects. One of the main factors behind the great success of digital platforms is the usage of big data combined with algorithms that are enhanced by machine learning. However, as big data is becoming more and more indispensable for any modern company, questions have been raised about whether digital platforms should be able to withhold the massive amount of big data exclusively, or whether they could be forced to share it. This paper investigates these questions through the lens of EU-competition law, especially under Article 102 TFEU and the doctrine of essential facilities.  To address the problem of digital platforms and big data, the business models of digital platforms, the economic forces behind them, and their usage of data are assessed to conclude whether an intervention by the Union could be motivated. It is concluded that the markets where digital platforms act are prone to tip and that the characteristics of big data in combination with sophisticated algorithms create a positive feedback loop, creating barriers to entry. Thus, there are severe risks of external market failures, making an intervention feasible. The paper secondly assesses the essential facility doctrine and evaluates the four elements that needs to be fulfilled for big data to be covered by the doctrine. Even though the business model of digital platforms challenges the traditional instruments of EU-competition law, the author argues that three out of four elements of the essential facilities doctrine are fulfilled. However, as data to its character is non-rivalrous and non-exclusive the data held by the incumbent cannot be considered indispensable, making the essential facilities doctrine inapplicable. Finally, alternative instruments under EU-competition law are assessed to find a solution to the problems attributable to a refusal to supply big data. The paper concludes that there are no optimal solutions, but the best of the potential instruments is to find a new form of abuse under article 102 TFEU or to add a modified version of the essential facilities doctrine to the newly proposed legislation DMA.

Den unionsrättsliga statsstödsrätten är ett omfattande rättsområde med huvudregel att statligt stöd är förbjudet enligt art. 107.1 FEUF, eftersom statliga stödåtgärder kan snedvrida konkurrensen på den inre marknaden. Det finns undantag från förbudet, exempelvis när ett statligt stöd kan underlätta utvecklingen av vissa näringsverksamheter. Kommissionen gör i de fallen en skönsmässig bedömning av stödåtgärden och dess förenlighet med den inre marknaden. Två sådana bedömningar har gjorts angående offentliga medfinansieringar av multiarenor i Uppsala respektive Köpenhamn. Utredningen i uppsatsen av kommissionens beslut i frågorna innebar att undersöka hur kommissionen bedömer rekvisiten i art. 107.1 och 107.3 c FEUF, och undersöka när undantaget bedöms som tillåtet respektive otillåtet. Utredningen visar att undersökningen huruvida statligt stöd förelåg enligt art. 107.1 FEUF utgjorde en relativt enkel bedömning, och tillämpningen av art. 107.3 c en djupare granskning av påverkan på konkurrensen och samhandeln. Trots multiarenornas olika karaktärer, lokal respektive kommersiell, där den ena var tänkt att drivas av världens största evenemangsbolag, utgjorde arenorna ett undantag från förbudet att statligt stöd inte är tillåtet. Kommissionen lade bland annat vikt vid att den offentliga medfinansieringen inte fick vara större än vad som var tillräckligt för marknadsmisslyckandet, men även att det saknades arenakapacitet i områdena.  I uppsatsen behandlas även förekomsten av olagligt stöd. Kommissionen har befogenhet att utöva kontroll över medlemsstaternas stödåtgärder, och nationella domstolar har en skyldighet att pröva en talan som väcks av en enskild som påstår att en åtgärd skett i strid mot genomförandeförbudet, med grund i förbudets direkta effekt i medlemsstaterna. Ett stöd som beviljats i strid mot genomförandeförbudet innebär flertalet legala risker för stödmottagare respektive stödgivare. I uppsatsen diskuteras riskerna, bland annat skyldigheten för stödgivaren att återkräva ett utbetalat stöd som bedöms olagligt med alla medel som krävs. Ett sådant förfarande kan innebära att stödmottagaren tvingas i konkurs, på grund av att staten som stödgivare inte anmält stödåtgärden till kommissionen. Även konkurrenters möjligheter till överklagande vid ett beslut som innefattar en eventuell olaglig stödåtgärd utreds. I den svenska statsstödslagen, vilken hanterar olagligt statsstöd, har endast stödgivaren rätt att väcka talan om olagligt stöd. Lagen har kritiserats och rättsläget betraktas om osäkert, inte minst eftersom svensk rätt innehåller ett huvudförbud mot tredje mans talan. I uppsatsen utreds en konkurrents överklagandemöjligheter enligt kommunallagen, förvaltningslagen samt i allmän domstol. Utredningen visar att den kontrollfunktion som konkurrenter ska utgöra på statsstödsrättens område inte är tillräcklig i svensk nationell rätt. De risker som diskuterades tidigare i uppsatsen kan således antas ha en relativt låg risk att realiseras när en konkurrent vill angripa ett olagligt statsstöd. Det är sannolikt att den svenska nationella statsstödsrätten inte uppfyller unionsrättens krav på effektivt rättsmedel för enskilda, och att regleringen för konkurrenter således är bristfällig i svensk rätt.

No description available.

Konkurrenslagstiftningarna i USA och EU är ledande på konkurrensområdet i världen idag. Förbudet mot missbruk av dominerande ställning i artikel 102 FEUF och monopolistisk maktposition i section 2 Sherman Act, utgör en central del av de konkurrensrättsliga regelverken i EU och USA. Reglerna delar många likheter, men de skiljer sig åt till viss del angående reglernas syfte, formulering samt hur de tillämpas av konkurrensmyndigheter och domstolar. Den ökande digitaliseringen i samhället, i kombination med teknisk utveckling, har skapat en ny form av marknader, så kallade new economy industries, som skiljer sig åt från traditionella marknader. De nya digitala marknaderna saknar geografiska begränsningar och kännetecknas av innovation som konkurrensmässig drivkraft. Google är den mest använda digitala sökmotorn i EU och USA. Bolaget har varit under utredning av konkurrensmyndigheterna i båda rättsordningar sedan år 2010. Genom att främja sina egna tjänster i sökresultaten, anklagas Google för att hindra konkurrerande aktörer från att beträda marknaden och därmed hämma konkurrensen. Det är första gången som artikel 102 FEUF och section 2 Sherman Act tillämpas på en sökmotor. De traditionella verktyg som konkurrensmyndigheterna använder sig av vid utredningar enligt artikel 102 FEUF och section 2 Sherman Act, går dock inte att applicera tillfredsställande på digitala marknader. De konkurrensrättsliga regelverken i EU och USA har inte anpassats efter de digitala marknadernas särskilda förutsättningar, vilket skapar en osäkerhet kring konkurrensrättens effektivitet. Skillnaderna mellan rättsordningarnas tillämpning av artikel 102 FEUF och section 2 Sherman Act på Googles agerande, grundar sig således främst på de digitala marknadernas särskilda förutsättningar och det osäkra rättsläget. En reformering av de konkurrensrättsliga regelverken i EU och USA är därför nödvändig, för att säkerställa att digitala marknader i framtiden kan regleras ur ett konkurrensrättsligt perspektiv.

Europe is facing a climate and environmental crisis. To respond to this, the European Commission has launched several programmes, which aim to increase sustainability and environmental protection. This aim has been condensed into the policy document that is the European Green Deal. The European Green Deal sets out the aim of making the Union’s economy climate neutral, while improving environmental protection and protecting biodiversity. To this end, several different sectors of the economy need to be overhauled.  In EU Law, a key policy area is to protect free competition. Article 101 TFEU sets out that agreements between undertakings which have as their object or effect the prevention, restriction or distortion of competition are prohibited. Similarly, Article 102 TFEU prohibits abuse by an undertaking of a dominant position.  This thesis explores what happens when competition law thus intersects with the environmental policy of the Union. The thesis identifies two main situations  of interaction. Undertakings can invoke environmental protection to justify a restriction of competition. The Union may also rely on its antitrust provisions to enforce sustainability by holding unsustainable practices as restrictive agreements or abuses of dominant behaviour, respectively, and thus prohibited by the antitrust provisions.  Generally, the thesis concludes that there is not enough information on how the Commission and the CJEU will approach arguments relating to sustainability in its antitrust assessment. The Commission’s consumer welfare standard appears to limit environmental integration to points where a certain factor results affects the environment or sustainability on the one hand, and consumer welfare on the other. The lack of information, moreover, is in itself an issue as undertakings may abstain from environmental action if they believe they will come under scrutiny due to violations of the antitrust provisions. Therefore, a key conclusion in the thesis is that the Commission and the CJEU should set out clear guidelines for environmental action by undertakings, in relation to the antitrust provisions. Similarly, the Commission appears to be cautious to use antitrust as a tool against unsustainable practices. The Commission has, however, recently decided to open an investigation into agreements which limit sustainability, which shows that the picture may be changing.

Dagens samhälle förändras snabbt, och digitala marknader med det. Digitaliseringen har lett till revolutionerande utvecklingar av vårt samhälle, och bakom dessa förändringar står primärt ett fåtal dominerande teknikjättar och deras plattformar. Dessa dominerande digitala plattformar, och de marknader på vilka dessa verkar, är ofta flersidiga och karaktäriseras av särskilda möjligheter till kostnadsfördelning, utveckling och ett beroende av starka nätverkseffekter, samt möjligheter att utveckla affärsmodeller som på olika sätt utnyttjar och kapitaliserar på insamlad data. Detta möjliggör inte bara upprättandet och bibehållandet av marknadsmakt på dessa marknader, utan leder även till höga inträdeshinder med resultatet att marknadens aktörer blir få och att inträdeshindren är höga. Trots att digitaliseringen till stora delar måste anses positiv, har utvecklingen även medfört nya typer av konkurrensproblematik som inte alltid kan hanteras på ett effektivt och adekvat sätt av den tidigare EU-rättsliga konkurrenslagstiftningen. Denna framställning undersöker hur EU:s konkurrenslagstiftning kan tillämpas på nyare typer av dominansmissbruk på digitala plattformar genom att analysera den tidigare regleringen av dominansmissbruk och hur denna har tillämpats rent praktiskt. För att uppnå detta mål undersöker detta arbete de särskilda utmaningar och särdrag som finns på dessa marknader, och ger en utförlig sammanfattning av hur artikel 102 FEUF har använts för att hantera dessa. Här konstateras att denna konkurrenslagstiftning lämnar en del att önska, och att inträdeshinder och risken för tippning ger starka incitament för dominanta digitala plattformar att försöka kringgå prestationsbaserad konkurrens. Framställningen utvärderar även de kompletteringar som gjorts av konkurrenslagstiftningen på dessa områden genom DMA, och hur denna reglering kan tänkas påverka hanteringen av vissa av de dominanta digitala plattformarnas beteenden framöver. Här konkluderas att DMA är en välbehövlig komplettering av tidigare konkurrensreglering på området, men att det fortfarande finns osäkerheter och utvecklingspotential, samt att de snabbföränderliga marknaderna förr eller senare kommer att hitta nya, innovativa sätt att kringgå även denna reglering. Därmed är det viktigt att den EU-rättsliga konkurrensregleringen gör vad den kan för att ligga steget före.

Snus förbjöds inom EU år 1992, men Sverige erhöll ett undantag från förbudet vid anslutning till EU år 1995. Anledningen till snusförbudet var att vissa medlemsstater redan infört förbud mot snus i nationell lagstiftning, vilket skapade en obalans på den inre marknaden. År 2016 lanserades vitt snus, en produkt som liknar snus men saknar tobak. Tobakssnus och vitt snus har sitt ursprung i Sverige. Vitt snus har nyligen förbjudits i flera medlemsstater, som Belgien, Nederländerna och delar av Tyskland. EU har ännu inte tagit ställning till frågan om vitt snus, vilket gör framtiden för vitt snus oviss. Syftet med EU:s tobakspolitik och regleringar är att tobaksvaror inte ska vara tilltalande och attraktiva för unga. EU har som mål att vara en tobaksfri generation år 2040 enligt Europas plan mot cancer. Denna uppsats undersöker om ett nationellt förbud mot vitt snus strider mot den fria rörligheten för varor och hur en framtida reglering kan se ut.  Genom analys av tobaksvaror, tobaksdirektiv, svensk lagstiftning, ställningstagande från medlemsstater, EU:s inre marknad, fri rörlighet av varor och handelshinder har följande slutsatser framkommit. Eftersom Tobaksdirektivet är från 2014 är det möjligt att ett nytt tobaksdirektiv kommer införas inom en snar framtid. I ett nytt tobaksdirektiv borde vitt snus regleras, såvida inte ett separat direktiv skapas för tobaksfria nikotinprodukter. Tobakspolitiken tar alltmer sikte på nikotin, eftersom nikotin är den beroendeframkallande komponenten. Det är möjligt att vitt snus kategoriseras som snus och därmed omfattas av Sveriges undantag från snusförbudet. En sådan kategorisering kan utlösa diskussioner i andra medlemsstater och äventyra det svenska undantaget. Det är viktigt att identifiera varan vitt snus för att avgöra huruvida det kan regleras enligt befintliga regleringar för tobaksvaror eller om vitt snus är en egen vara som saknar regleringar. Vitt snus saknar harmoniseringsåtgärder, vilket ger medlemsstaterna utrymme att fastställa sina egna skyddsnivåer för vitt snus förutsatt att det inte strider mot den fria rörligheten av varor. Ett nationellt förbud mot vitt snus är ett handelshinder, då det begränsar vitt snus och skapar obalans på den inre marknaden. Dock kan ett sådant handelshinder motiveras av folkhälsoskäl enligt artikel 36 FEUF. Slutsatsen är att ett förbud mot vitt snus i nationell lagstiftning inte strider mot den fria rörligheten av varor, förutsatt att det är ett motiverat handelshinder som godkänns av EU. Framöver kan en reglering av vitt snus förväntas. / Snus was banned in the EU in 1992, However, Sweden was granted an exception from the ban in 1995 when Sweden joined the EU. The reason for the ban on snus was that some Member States had already banned snus in their national legislation, creating an imbalance in the internal market. Nicotine pouches, which are similar to snus, were introduced in 2016. The distinction between snus and nicotine pouches is that nicotine pouches do not contain tobacco. Both snus and nicotine pouches are Swedish products. However, nicotine pouches have recently been banned in Member States such as Belgium, the Netherlands and parts of Germany. The EU has not yet taken a position on the issue of nicotine pouches, making their future unpredictable. The aim of the EU's tobacco policy is to prevent tobacco products from being appealing and attractive to young people, with a target of achieving a tobacco-free generation by 2040. The thesis examines whether a national ban on nicotine pouches conflicts with the free movement of goods and what a future regulation might entail.  This thesis analyses the EU regulation of tobacco products and the Swedish legislation, as well as the position taken by Member States on the free movement of goods and trade barriers within the EU's internal market. It is expected that a new tobacco directive will be introduced in the near future, which will likely include regulations for nicotine pouches, unless a separate directive is created for tobacco-free nicotine products. Tobacco policy increasingly focuses on nicotine, as it is the addictive component. Nicotine pouches may be classified as snus due to their similar features, which means that nicotine pouches will be included in Sweden's exemption from the snus ban. It is possible that snus could then trigger discussions in other Member States and thus jeopardise the Swedish exemption. Classifying nicotine pouches as goods may determine whether banning them in national legislation would conflict with the free movement of goods. Nicotine pouches are not subject to harmonization measures. Therefore, Member States have the opportunity to determine their own levels of protection, as long as it does not conflict with the free movement of goods. A ban on nicotine pouches in national law is a barrier to trade under Article 34 TFEU because it restricts the product and creates an imbalance in the internal market. However, a trade barrier can be justified if it is justified on grounds of public health under Article 36 TFEU. Therefore, a national ban on nicotine pouches may be a justified trade barrier. The burden of proof for a justified trade barrier lies with the Member State, after which the EU approves it. The conclusion is that banning nicotine pouches in national legislation does not conflict with the free movement of goods, because a justified trade barrier should be approved by the EU. In the future, we may have to expect a harmonisation measure for the product nicotine pouches. / Le snus a été interdit dans l'UE en 1992. Cependant, la Suède a obtenu une exception à l'interdiction en 1995, lorsque la Suède a rejoint l'UE. La raison de l'interdiction du snus était que certains États membres l'avaient déjà interdit dans leur législation nationale, créant ainsi un déséquilibre au sein du marché intérieur. Les sachets de nicotine, similaires au snus, ont été introduits en 2016. La distinction entre le snus et les sachets de nicotine est que les sachets de nicotine ne contiennent pas de tabac. Les sachets de nicotine ont récemment été interdits dans des États membres comme la Belgique, les Pays-Bas et certaines parties de l'Allemagne. L'UE n'a pas encore pris position sur la question des sachets de nicotine, ce qui rend leur avenir imprévisible. L'objectif de la politique antitabac de l'UE est d'empêcher les produits du tabac d'être attrayants pour les jeunes, avec pour objectif d'atteindre une génération sans tabac d'ici 2040. La thèse examine si une interdiction nationale des sachets de nicotine est en conflit avec la libre circulation des marchandises et ce que pourrait impliquer une future réglementation.  Cette thèse analyse la réglementation de l'UE, la législation suédoise, la position prise par les États membres sur la libre circulation des marchandises et les barrières commerciales au sein du marché intérieur de l'UE. On s'attend à ce qu'une nouvelle directive sur le tabac soit introduite dans un avenir proche, qui comprendra probablement des réglementations sur les sachets de nicotine, à moins qu'une directive distincte ne soit créée pour les produits à base de nicotine sans tabac. La politique antitabac se concentre de plus en plus sur la nicotine, car c'est elle qui crée la dépendance. Les sachets de nicotine peuvent être classés comme snus en raison de leurs caractéristiques similaires et inclus dans l'exemption suédoise de l'interdiction du snus. Il est possible que le snus déclenche alors des discussions dans d'autres États membres et mette ainsi en péril l'exemption suédoise. Classer les sachets de nicotine comme marchandises peut déterminer si leur interdiction dans la législation nationale serait contraire à la libre circulation des marchandises. Les sachets de nicotine ne sont pas soumis aux mesures d'harmonisation au titre de l'article 114 du TFUE. Les États membres ont donc la possibilité de déterminer leurs propres niveaux de protection, pour autant que cela n'entre pas en conflit avec la libre circulation des marchandises. L'interdiction des sachets de nicotine dans la législation nationale constitue une barrière commerciale au sens de l'article 34 du TFUE, car elle restreint le produit et crée un déséquilibre sur le marché intérieur. Toutefois, une barrière commerciale peut être justifiée s’il est justifié par des raisons de santé publique au titre de l’article 36 du TFUE. Par conséquent, une interdiction nationale sur les sachets de nicotine pourrait constituer une barrière commerciale justifiée. La charge de la preuve d’une barrière commerciale justifiée incombe à l’État membre, après quoi l’UE l’approuve. La conclusion est que l'interdiction des sachets de nicotine dans la législation nationale n'est pas contraire à la libre circulation des marchandises, car une barrière commerciale justifiée devrait être approuvée par l'UE.