Diss. (sammanfattning) Stockholm : Univ., 2005. / Härtill 5 uppsatser.

No description available.

Den här studien behandlar ”alarmerande nyheter” på internet och är en studie om publikens mottagande av larmrapporter i media på nätet. . Allmänheten översköljs dagligen med information gällande kost, hälsa och livsstil från olika mediekanaler. Ständigt uppmanas allmänheten till att ändra sina vanor, trots att det i vissa fall har varit helt obefogat. Ett fenomen som blivit allt mer förekommande och som ofta kan ses på löpsedlar är så kallade ”alarmerande nyheter” eller larm. I denna studie undersöker författarna elektroniska tidsskrifter, bloggar och deras respektive kommentarsfält på nätet för att studera publikens mottagande av larmrapporter. Teorier om risksamhället från sociologen Ulrich Beck har i denna studie varit en av flera teoretiska utgångspunkter.

Uppsatsen syftar till en undersökning av Moa Martinsons framställning av männen i serien om Mia Stenman som kan öppna upp en ny tolkning. Genom ett genusperspektiv har jag tittat på strukturen i hur männens utseende och personlighet porträtteras och hur detta påverkar Mia. Sedan har jag skildrat Martinsons politiska liv och behandlat delar av hennes relationer för att uppnå en bättre tolkning. Analysen av ett urval av män i hela serien, mestadels hennes styvfader, då han är den som figurerar mest hela serien igenom, visar på hur olika de framställs. Gemensamt har de allra flesta att de porträtteras mycket negativt, genom att utmåla framträdande drag i ansiktet och en personlighet som inte är så smickrande. De få som inte beskrivs som ovan nämnt, äger i stället en faderlig ton, alternativt är så underlägsna att Mia inte förmår sig att vara elak mot dem. Allt eftersom Mia blir äldre, får hon en mer neutral ton mot männen, trots att hon behåller sin självständighet och står fast vid att hon inte vill gifta sig. Mia lider av en stark svartsjuka som kan ha lett till att hon på äldre dagar får en starkt maskulin sida som är mer aggressiv, ironiskt nog, just mot det maskulina. Männens fysiska existens sammanfaller med det sociala och politiska som sker runt omkring dem i världen. Med anledning av detta skapade Martinson en polemik mot männen, vars identitet hon trampade på när hon som självständig kvinna gav ut en roman, som tillhörde den genre som bara män tidigare blivit publicerade inom. Detta återskapas sedan i serien, genom att Mia varken blir, eller låter sig bli omhändertagen av några män, utom de hon själv väljer, och knappt ens då. Martinsons personliga agenda tränger oupphörligt fram när hon vill stärka kvinnorna och påvisa sanningen ur en kvinnas perspektiv.

I första kapitlet av Mor gifter sig begår flickan Mia ett regelbrott. Uppsatsen pekar på hur detta är den första av en rad motståndsstrategier som hon anammar i syfte att skapa sig ett större handlingsutrymme eller, om så bara för en stund, frigöra sig från underordning och känslor av förnedring. I romanen har jag identifierat fyra nyckelscener, där Mia använder sig av lika många strategier för att undkomma situationer av maktlöshet. Det är fyra avgörande scener på så vis att de har betydelse för såväl Mias som för romanens utveckling. Förutom att identifiera vilka motståndsstrategierna är, undersöker uppsatsen genom en närläsning av romanen med särskilt fokus på de fyra nyckelscenerna vad strategierna fyller för funktion och vad det säger om den makt som Mia gör motstånd mot. Ebba Witt-Brattström går grundligt igenom romanen med avseende på kvinnoliv och patriarkala strukturer i sin avhandling Moa Martinson, men rör även vid de klassrelaterade maktstrukturerna. Det är dessa senare som denna uppsats främst sätter fokus på. Med ett litteratursociologiskt perspektiv undersöks de teman av maktlöshet och motstånd som romanen rymmer. Med stöd i främst Lars Furulands Statarna i litteraturen och Nina Björks Fria själar, men även i en LO-rapport om arbetarrörelsens kvinnliga pionjärer, fogas romanens hierarkier in i sitt ekonomiskhistoriska perspektiv. Det litteraturhistoriska perspektivet har Witt-Brattströms avhandling och Eva Adolfssons essäer i Hör jag talar! varit behjälpliga med. För analysdelens resonemang om makt och maktlöshet, slutligen, har Michel Foucaults maktkritiska teorier i Övervakning och straff, samt i artikeln ”Makt och upplysning”, varit värdefulla.

Before the regulation of opium as a “narcotic” in Sweden in 1923, opium was not regulated for its intoxicating properties and was freely available. But not in any kind of shop. Opium was legally available only through the pharmacies. This thesis explores how this free availability of a narcotic was understood by its traders, the pharmacists. The title of this thesis – The Value of Poison – indicates how opium could be conceptualized both as a safe, everyday remedy essential to keep freely available and as a drug of intoxication. As a poison it could be articulated as a matter of primarily pharmacological, not moral or medical, concern. This also gave the pharmacists, with their special knowledge of pharmaka (drugs, poisons), an autonomous space of knowledge free from the ever more intruding “medical gaze”. But, in order to articulate this kind of understanding of opium, another kind of knowledge was needed to be acknowledged: that of the user. In this articulation a “sensus communis” was tied in with a broader cultural knowledge of drugs. Problems with opium were focused on the danger of acute poisoning, not recreational intoxication. Concepts that could have problematized this kind of use were rearticulated as problems either of illegitimate trade, unregulated markets and advertising or of draconian regulation by greedy or sloppy doctors. These rather opposite elements were made equivalent through the articulation of ignorance in both cases, thus further emphasizing the special knowledge of the pharmacist. The thesis locates a process of contradiction that contributes to the eventual diminishing of the discourse of poison towards the end of the period. The pharmaceutical knowledge that guaranteed the discourse was based on a “pharmaceutical gaze” on pharmaka. It pierced through the drug to identify its constituent parts. In this process it was promised that the different effects of opium would be separated. “Narcotic” could be a by-product, to be discarded or controlled, without dispensing of other therapeutic effects. With this ever deeper knowledge of opium, knowledge in the pharmacies was made insufficient for the full understanding or opium, and so too was that of the traditional user. The era of opium as a poison was over. / Före den första särlagstiftningen om narkotika i Sverige 1923 reglerades inte opiumets rusgivande egenskaper. Drogen var fritt tillgänglig i handeln. Men inte i vilken butik som helst. Opium kunde bara köpas lagligt på landets apotek. Den här avhandlingen undersöker hur denna fria tillgänglighet av narkotika förstods av droghandlarna själva, apotekarna. Titeln pekar på hur opium på en och samma gång kunde tänkas som en säker husmedicin vars tillgänglighet var avgörande för folkhälsan och som en rusgivande drog. Som ”gift” artikulerades det som en i första hand farmakologisk angelägenhet, inte en moralisk eller medicinsk. När de talade på detta sätt upprättade apotekarna, genom sin särskilda kunskap om farmaka, ett eget rum för sitt vetande, fritt från läkarnas allt mer genomträngande ”kliniska blick”. Men för att kunna artikulera denna förståelse av opium krävdes också att en annan typ av kunskap vidkändes: brukarens. Genom denna artikulation knöts brukarnas ”sensus communis” samman med en bredare kulturell kunskap om droger. De av opiumets problem som lyftes fram handlade om akut förgiftning, inte rekreationellt rusbruk. De begrepp som hade varit möjliga att användas för att problematisera denna senare form av bruk reartikulerades: antingen förpassades de till den olagliga handeln, de oreglerade marknaderna och reklamen, eller också till de drakoniska regleringarna som giriga och slarviga läkare stod bakom. Apotekarna artikulerade dessa båda helt motstående element som ekvivalenta genom en brist på kunskap, vilket i sin tur ytterligare stärkte deras egen kunskapsmakt. Avhandlingen lokaliserar även en processande motsägelse som sker när giftets diskurs tynar bort vid slutet av den undersökta perioden. Den farmaceutiska kunskap som underbyggde diskursen vilade på en ”farmaceutisk blick” på farmaka. Denna genomborrade drogämnet för att avslöja dess beståndsdelar. Genom denna process utlovades att opiumets olika effekter skulle kunna skiljas från varandra. ”Narkotikan” kunde ses som en bieffekt, som kunde kastas åt sidan eller kontrolleras separat, utan att opiumets kvarvarande terapeutiska effekter minskade. Denna allt djupare kunskap medförde att de enskilda apotekarnas eget vetande på apoteken inte räckte till för att fullt ut förstå opium, och därmed bröts även samartikulationen med brukarnas kunskap. Tidseran när opium var ett gift tog därmed slut under mellankrigsperioden.

Kemisk krigföring i form av luftburna gifter har förekommit i många historiska kontexter. Trots att luftburna gifter, som till exempel giftig rök och gas är likartade företeelser, har inte forskare kunnat enas om äldre former av denna krigföring är jämförbar med den moderna. Huvudorsaken är att deras analyser saknar teoretiska perspektiv som belyser hur respektive   kontexts kemiska förutsättningar påverkar krigföringen. Syftet med den här undersökningen är att jämföra ett modernt nyttjande av luftburna gifter, tyskarnas första klorutsläpp vid Ypres 1915 med ett forntida exempel, den moistiska skolans användande av brandrök som gift under århundradena f. Kr. i Kina. För att kringgå tidigare forsknings problem anläggs ett teoretiskt perspektiv. En teori som belyser dynamiken   mellan kemisk krigföring och respektive kulturs föreställningar om och förhållande till miljön. Undersökningen visar att det är relevant att jämföra det moderna användandet av luftburna gifter med användandet i andra historiska kontexter eftersom det sker i liknande taktiska sammanhang och kräver mycket naturkunskap. Samtidigt belyser analysen att kontexten ger krigföringen en viss karaktär. Moisterna försökte nå framgång genom att samordna och   förbättra den process som gjorde det luftburna giftet effektivt samtidigt som de förlitade sig på generalistkunskap. Tyskarna, däremot förlitade sig på ett så effektivt  kemiskt ämne (agens) som möjligt. För denna typ av krigföring nyttjades utpräglade specialister.   Dessutom var relationen till själva giftet annorlunda i de två kontexterna. Moisterna utsatte sig för röken medan tyskarna avskärmade sig helt från klorgasen. Dessa skillnader går att förstå genom att se hur människorna i respektive kontext utnyttjade den för krigföringen relevanta kemin i icke-militära sammanhang. Den tidigare forskningens problem med att diskutera kemisk krigföring blir också tydligt i undersökningen. Problemet beror på att den vetenskapliga disciplinen kemi medför institutioner och begrepp som begränsar synen på användandet av luftburna gifter. Denna insikt tillsammans med undersökningens övriga resultat belyser något som har relevans för dagens hotbild. Luftburna gifter, kan i rätt sammanhang och genom rätt   prioriteringar göras effektiv utan tillgång till modern vetenskap och industri. Detta bör beaktas när hotbilden från aktörer utan egen militärindustri analyseras. / Airborne poison, as a type of chemical warfare, has been used in many historical contexts. Although airborne poison such as toxic smoke and gas are similar phenomena, researchers have not been able to agree if older forms of warfare are comparable to modern. One reason for this is that their respective analysis lacks theoretical perspectives that account for contextual chemical conditions. The purpose of this study is to compare a modern example of the use of airborne poison, the Germans' first chlorine emissions at Ypres in 1915 with an ancient one, the Mohists use of smoke as a poison in ancient China. A theoretical perspective is applied to circumvent the problems of earlier research. This theory focuses on the dynamics between decision-making in chemical warfare and a particular culture's perception of and relationship to the environment. The study shows that it is relevant to compare the modern use of airborne poison with its use in other historical contexts because the weapon occurs in a similar tactical context. Also this type of warfare requires a lot of knowledge of the natural world. At the same time the analysis illustrates that a specific context gives the warfare a certain character. The Mohists tried to achieve success by coordinating and improving the process by which the airborne poison was made effective. Furthermore they relied on generalist knowledge. The Germans, however, relied on having an efficient chemical substance (agent). For this type of warfare they utilized specialists. The human-poison relationship also differed. The Mohist exposed himself to smoke while the German soldier shut himself off completely from the chlorine gas. These differences can be understood by studying how people exploited similar chemistry in a non-military way  in their respective context. The problems that previous research has had in discussing chemical warfare is also made evident. These problems occur because chemistry as a scientific discipline creates institutions and concepts that limit the view of airborne poison as a weapon. This realization, along with results of the survey in general, illustrates something which has relevance in today’s world. Airborne poison can, in the right place and with the right priorities be effective without modern industrial and scientific resources. This should be considered when analyzing political actors lacking a modern military industry.