Syftet med studien är att ge en kritisk belysning av hur superhjältemotivet och genus presenteras i bokserien Handbok för superhjältar som är populär bland barn och används i skolorna. Bokserien har även en tillhörande lärarhandledning där det finns tips och idéer för hur en kan jobbar med böckerna i skolan. Även böckernas normer med tyngdpunkt på genus och underliggande budskap undersöks. Vidare undersöker vi hur hjältemotivet påverkar elever i grundskolan. Tidigare forskning som är relevant för studien är M May Naraharas litteraturöversikt som behandlar barnböcker hur de förr var riktat till respektive kön och hur könsrollsstereotyper påverkar barn. Vidare används Maria Nikolajevas artikel Harry Potter och barnlitteraturens hemligheter där hjältens betydelse och förutsättning diskuteras samt vuxenormaliteten i barnlitteraturen. Till sist presenteras Birgitta Henes avhandling som är relevant för studien där hon undersökt ett 20-tal olika böcker hur pojkar respektive flickor tar plats litteraturen.Resultatet visar att bokserien inte förhåller sig könsneutralt. Mobbning som ska vara en utgångspunkt för böckerna tar lite plats och det saknas konsekvenser för vad mobbning både orsakar och konsekvenser för de som mobbar. Genom det intersektionella perspektivet kan vi se att en vithetsnorm präglar böckerna med olika typer av makthierkier. I och med superhjältetemat blir böckerna mer abstrakta och elever kan förhoppningsvis se att alla har en superhjälte inom sig. Däremot anspelar det på att du behöver bli någon annan för att vara speciell och bli bekräftad av samhället, vilket kan vara problematiskt.

No description available.

The aim of this study was to examine how heroes are constructed in two article series, “My local hero” and “Swedish Heroes”. The study intended to investigate similarities and differences between a local perspective and a national perspective, similarities and differences between the modern story of the hero and the myth of the hero and journalistic use of stereotypes. We used a rhetorical analysis to study 19 articles from Mitt i Stockholm and 7 articles from Aftonbladet. The result of our analysis showed that there are differences between the journalistic ways of describing the heroes qualities. In summary these are bravery, uniqueness, devotion, self-sacrifice and hard work. We found a pattern that showed that journalism use stereotypes in order to simplify and establish various roles in stories. The hero, as well as the battle and the vulnerable are ascribed stereotypical qualities that we consider establish these roles. We found similarities and differences regarding the journalistic way of describing the hero compared to the myth of the hero. Several dramaturgical differences was shown in the analysis. The hero did not always come from something humble but was placed straight into a battle and these stories contained a battle or a journey but not necessarily both. Our analysis also showed that the articles from Aftonbladet tended to offer stories with a focus towards details that where sensational, spectacular or shocking. Articles from Mitt i Stockholm occasionally had similar characteristics but more restrained and they often tended towards a concrete describing of the hero.

Den här studien presenterar Batman och Jokern som meningsskapande tankefigurer hos en samhällelig publik inom rådande kultur. Protagonisten och antagonisten representerar språkliga uttryck och innebörder bortom rollerna som enbart hjälte och skurk. Studien uppenbarar en relation mellan fiktiva karaktärer och socialt handlande, där serieupplagan är bestående av mening för den samhälleliga publiken. Det är en kvalitativ undersökning utifrån tematisk analys med en ontologisk och epistemologisk argumentation för ett kritiskt realistiskt förhållningssätt. Jag har använt mig av tre serieupplagor i karaktärsanalysen av protagonisten och antagonisten. De teoretiker som till störst del framträder är Goffman och hans dramaturgiska terminologi, Webers resonemang om idealtypers funktioner samt Fiskes kommunikationsteori och dess förekommande genom populärkulturens maktdimension. Analysen har uppenbarat vad som är kärnan i differensen mellan hjälten och skurken och hur dessa kan förstås som meningsskapande, symboliska uttryck för samhällsvarelsen.

Den här studien presenterar Batman och Jokern som meningsskapande tankefigurer hos en samhällelig publik inom rådande kultur. Protagonisten och antagonisten representerar språkliga uttryck och innebörder bortom rollerna som enbart hjälte och skurk. Studien uppenbarar en relation mellan fiktiva karaktärer och socialt handlande, där serieupplagan är bestående av mening för den samhälleliga publiken. Det är en kvalitativ undersökning utifrån tematisk analys med en ontologisk och epistemologisk argumentation för ett kritiskt realistiskt förhållningssätt. Jag har använt mig av tre serieupplagor i karaktärsanalysen av protagonisten och antagonisten. De teoretiker som till störst del framträder är Goffman och hans dramaturgiska terminologi, Webers resonemang om idealtypers funktioner samt Fiskes kommunikationsteori och dess förekommande genom populärkulturens maktdimension. Analysen har uppenbarat vad som är kärnan i differensen mellan hjälten och skurken och hur dessa kan förstås som meningsskapande, symboliska uttryck för samhällsvarelsen.

Den här uppsatsen undersöker hur resemotivet i Odysséen respektive The Lord of the Rings bidrar till att konstruera de manliga huvudkaraktärernas roll som maskulina hjältar. Genom en jämförelse mellan Odysseus och Frodo är syftet även att säga någonting om synen på maskulinitet i deras samtid. Det som blir tydligt är att maskulinitet och hjälteskap inte är lika synonyma i The Lord of the Rings som i Odysséen. Odysseus är en reflektion av den hegemoniska maskuliniteten i sin samtid; såväl hans maskulinitet och heroiska drag bygger på ära, hämnd, aggressivitet, rationalitet och kontroll. Odysséen har bidragit till att upprätthålla det antika Greklands syn på maskulinitet. I The Lord of the Rings är Frodo ett exempel på hur en hjälte inte behöver vara maskulin i samma bemärkelse. Hans vänskap med Sam visar att även feminina drag stämmer in på en modernare hjälte. Han behöver inte vara aggressiv eller ärelysten, utan hans mentala mod att kunna offra sig för någonting större än honom själv är en del av hans hjälteskap. I The Lord of the Rings är den traditionella hjälterollen, som Odysséen delvis har lagt grunden för, istället uppdelad mellan olika karaktärer.

The purpose of this essay is to show that what defines a hero is far more complicated than the prolific author and mythological expert Joseph Campbell would have one believe – in his view, heroic qualities stem from a certain type of chosen individual and reoccurring narrative motifs without taking social structures and masculinity into account. By analyzing the characters Beowulf and Odysseus through a filter, consisting of Campbells model of the “hero’s journey” along with perspectives provided by studies in the masculinity field done by Raewyn Connell and Jørgen Lorentzen together with Claes Ekenstam, this essay concludes, in short, the following: applying Campbells model of the hero does reveal several similarities between the two characters, though it ultimately fails to prove any deeper connection. The aspects brought into focus by utilizing different concepts of masculinity however, proved to be more enlightening, with the most notable conclusion that the various tests forced upon both Beowulf and Odysseus mirror Raewyn Connells concept of “the hegemonic masculinity”, which in essence means that the most elevated masculine qualities existing in the context of the book are also the same ones being targeted by the antagonistic forces present in the story.

<p>The purpose of this essay is to examine how the adventure is accomplished as a project, and how this is vindicated, through science or by other means. The scientists of today are not seen as adventurers or heroes, at least not as they used to, but this image lives on as a sort of role or social institution, that can be used by anyone and in any purpose. These roles could be seen as a type of rules for the modern adventurer, and act both as a limit or a possibility. This essay compares two North Pole travelers, Ola Skinnarmo and Salomon August Andrée.</p> / <p>Denna uppsats syfte är att undersöka hur man genomför äventyret som ett projekt och hur detta legitimeras, genom vetenskap eller på annat sätt. Vetenskapsmännen ses idag inte som äventyrare eller hjältar, i alla fall inte på samma sätt som förr, men den bilden lever kvar i form av en "rollbeskrivning" eller en sorts "social institution" som kan användas av vem som helst och i alla möjliga syften. Dessa"rollbeskrivningar"skulle kunna ses som en sorts "spelregler" för dagens moderna äventyrare och verka både begränsande och möjliggörande. I uppsatsen jämförs två polarfarare, Ola Skinnarmo och Salomon August Andrée, och deras respektive expeditioner. </p>

I den här uppsatsen analyserar jag protagonisten Jean-Baptiste Clamences moraliska utveckling i Albert Camus’ roman Fallet. Jag använder A.J. Greimas aktantmodell och dennes utveckling av Vladimir Propps funktionsanalys för att nå mitt syfte. Jag föreslår även en kombination av de båda teorierna till ett schema, aktantfunktionsschemat, som jag använder för att tolka Clamences moraliska utveckling. Genom aktant-funktionsanalysen visar det sig hur Clamence gradvis djupnar och växer fast i sitt fall och sin skuld. Han söker den moraliska oskuld som flytt men inser till slut att den har gått oåterkalleligt förlorad. Istället underkastar han sig sin skuld och blir domare-botgörare – en falsk profet som förhärligas i självförgudningen.Men utvecklingen av samtalet går fel. Istället för att bryta ner den andre och tvinga fram dennes bekännelse möter Clamence sin överman i samtalspartnern, och jag argumenterar för att Clamence misslyckas med sitt syfte, underkastar sig samtalspartnern och gränsar till vansinnet. Det mest förvånande resultatet av analysen är hur samtalspartnern måste framstå som den verklige hjälten i historien vilket kräver en ny definition av aktanterna och klargörandet av en bakomliggande historia. Jag föreslår att samtalspartnern kan ses som en ny Kristus men tillstår behovet av vidare forskning. / In this essay I analyse the moral progression of Jean-Baptiste Clamence, the protagonist in Albert Camus’ novel The Fall. I employ A.J. Greimas’ actantial model and his development of Vladimir Propp’s function analysis for my purposes. I also propose a combination of the theories into a new actantial-functional scheme through which I analyses Clamence’s moral progression. Through the actantial-functional analysis it becomes clear how Clamence gradually deepens and grows rooted in his fall and guilt. Though seeking the moral innocence which he has lost he finally realises that it is gone forever and instead he submits to his fate and becomes judge-penitent – a false prophet indulging in self-deification. But the development of the conversation goes wrong. Instead of breaking the interlocutor down and forcing his confession Clamence meets his superior in the interlocutor, and I argue that Clamence fails in his aim, surrenders to the other and borders on madness. The most intriguing result of the analysis is how the interlocutor must stand out as the true hero of the novel which calls for a new definition of the actants in the novel and for the need of a primary story. I suggest that the interlocutor may be seen as an incarnation of Christ but acknowledges the need of further research.

The purpose of this essay is to examine how the adventure is accomplished as a project, and how this is vindicated, through science or by other means. The scientists of today are not seen as adventurers or heroes, at least not as they used to, but this image lives on as a sort of role or social institution, that can be used by anyone and in any purpose. These roles could be seen as a type of rules for the modern adventurer, and act both as a limit or a possibility. This essay compares two North Pole travelers, Ola Skinnarmo and Salomon August Andrée. / Denna uppsats syfte är att undersöka hur man genomför äventyret som ett projekt och hur detta legitimeras, genom vetenskap eller på annat sätt. Vetenskapsmännen ses idag inte som äventyrare eller hjältar, i alla fall inte på samma sätt som förr, men den bilden lever kvar i form av en "rollbeskrivning" eller en sorts "social institution" som kan användas av vem som helst och i alla möjliga syften. Dessa"rollbeskrivningar"skulle kunna ses som en sorts "spelregler" för dagens moderna äventyrare och verka både begränsande och möjliggörande. I uppsatsen jämförs två polarfarare, Ola Skinnarmo och Salomon August Andrée, och deras respektive expeditioner.