Abstract Copyright is designed to not interfere with society's general and overriding interest of effective competition. An effective market competition benefits consumers by lowering prices, raising the quality and expands the range of goods and services. The purpose of the paper is to investigate if the collecting societies licensing violates competition laws. On the basis of the investigation regarding the bill for a new Swedish copyright law (URL), mainly the new wording that regulates the license agreement, corresponds to the EU competition rules and customs within the area. The collecting societies licensing violates the competition laws in the following cases • Discrimination of members because of nationality •           Authors transferring their sole rights to global exploitation •           The collecting society have the right to manage the rights after the author have left as a member •           Users that are established abroad do not get access to the repertoire of  the collecting societies, the same goes for concerted practice if this is the purpose or result •           Parallel behaviours that cannot be explained objectively •           Dividing the market •           Fixed Prices •           Refusal to sign multi-territorial licenses •           Apply different conditions for equivalent transactions resulting in competition disadvantages for a company that cannot be justified by reasonable causes Currently there are no indications that the new bill to a new URL violates EU law. The author of the paper thinks this may change if the collective management extends, so that other member states get the extended license agreements, then the single market is affected by the competition restriction that the new bill to the URL mean. The author of the paper thinks that the bill for a new URL should be changed so that a collective society will not get monopoly to sign licenses with extended license agreements. / Sammanfattning Upphovsrätten är utformad i syfte att inte inkräkta på samhällets generella och överordnade intresse av en effektiv konkurrens. En effektiv marknadskonkurrens gynnar konsumenterna genom att den pressar priserna, höjer kvaliteten och ökar utbudet av varor och tjänster. Syftet med uppsatsen är att utreda om upphovsrättsorganisationernas licensering strider mot konkurrenslagstiftningen. Utifrån den utredningen granskas om lagförslaget till en ny URL, framförallt den nya lydelsen som reglerar avtalslicenser, stämmer överens med EU:s konkurrensregler och praxis på området.  I följande fall strider upphovsrättsorganisations licensering mot konkurrensrätten •           Diskriminering av medlemmarna på grund av nationalitet •           Upphovsmännen överlåter sina rättigheter med ensamrätt för en global exploatering •           Upphovsrättsorganisationen har rätt att förvalta rättigheterna efter att upphovsmannen utträtt som medlem •           Användare som är etablerade utomlands får inte tillgång till upphovsrättsorganisationens repertoar, gäller även samordnade förfaranden om detta är syftet eller resultatet •           Parallella beteenden som inte kan förklaras objektivt •           Uppdelning av marknaden •           Prissamarbeten •           Vägra teckna multi-territoriella licenser •           Tillämpa olika villkor för likvärdiga transaktioner med följden att ena bolaget får en konkurrensnackdel som inte går att rättfärdiga genom sakliga skäl I nuläget finns inget som tyder på att det nya lagförslaget till en ny URL strider mot EU-rätten. Enligt uppsatsförfattarens åsikt kan detta ändras om den kollektiva förvaltningen utökas så att den får avtalslicensverkan även i andra medlemsländer varpå den inre marknaden påverkas av den konkurrensbegränsning som det nya lagförslaget till en ny URL innebär. Uppsatsförfattaren anser att lagförslaget till en ny URL bör ändras så att inte en upphovsrättsorganisation ges monopol att teckna licens med avtalslicensverkan.

No description available.

No description available.

Europe is facing a climate and environmental crisis. To respond to this, the European Commission has launched several programmes, which aim to increase sustainability and environmental protection. This aim has been condensed into the policy document that is the European Green Deal. The European Green Deal sets out the aim of making the Union’s economy climate neutral, while improving environmental protection and protecting biodiversity. To this end, several different sectors of the economy need to be overhauled.  In EU Law, a key policy area is to protect free competition. Article 101 TFEU sets out that agreements between undertakings which have as their object or effect the prevention, restriction or distortion of competition are prohibited. Similarly, Article 102 TFEU prohibits abuse by an undertaking of a dominant position.  This thesis explores what happens when competition law thus intersects with the environmental policy of the Union. The thesis identifies two main situations  of interaction. Undertakings can invoke environmental protection to justify a restriction of competition. The Union may also rely on its antitrust provisions to enforce sustainability by holding unsustainable practices as restrictive agreements or abuses of dominant behaviour, respectively, and thus prohibited by the antitrust provisions.  Generally, the thesis concludes that there is not enough information on how the Commission and the CJEU will approach arguments relating to sustainability in its antitrust assessment. The Commission’s consumer welfare standard appears to limit environmental integration to points where a certain factor results affects the environment or sustainability on the one hand, and consumer welfare on the other. The lack of information, moreover, is in itself an issue as undertakings may abstain from environmental action if they believe they will come under scrutiny due to violations of the antitrust provisions. Therefore, a key conclusion in the thesis is that the Commission and the CJEU should set out clear guidelines for environmental action by undertakings, in relation to the antitrust provisions. Similarly, the Commission appears to be cautious to use antitrust as a tool against unsustainable practices. The Commission has, however, recently decided to open an investigation into agreements which limit sustainability, which shows that the picture may be changing.

Competition and data protection law are two powerful regimes simultaneously shaping the use of digital information, which has given rise to new interactions between these areas of law. While most views on this intersection emphasize that competition and data protection law must work together, nascent developments indicate that these legal regimes may sometimes conflict.  In the first place, firms faced with antitrust allegations are to an increasing extent invoking the need to protect the privacy of their users to justify their impugned conduct. Here, the conduct could either be prohibited by competition law despite of data protection or justified under competition law because of data protection. In the EU, no such justification attempt has reached court-stage, and it remains unclear how an enforcer ought to deal with such a claim. In the second place, competition law can mandate a firm to provide access to commercially valuable personal data to its rivals under a competition law remedy. Where that is the case, the question arising in this connection is whether an enforcer can and should design the remedy in a way that aligns with data protection law. If so, the issue remains of how that ought to be done. The task of the thesis has been to explore these issues, legally, economically, and coherently.  The thesis has rendered four main conclusions. First, data protection has a justified role in EU competition law in two ways. On the one hand, enhanced data protection can increase the quality of a service and may thus be factored in the competitive analysis as a dimension of quality. On the other, data protection as a human right must be guaranteed in the application of competition law. Second, these perspectives can be squared with the criteria for justifying competition breaches, in that data protection can be invoked to exculpate a firm from antitrust allegations. Third, in that context, the human rights dimension of data protection may entail that the enforcer must consider data protection even if it is not invoked. However, allowing data protection interests to override competition law in this manner is relatively inefficient as it may lead to less innovation, higher costs, and lower revenues. Fourth, the profound importance of data protection in the EU necessarily means that enforcers should accommodate data protection interests in designing competition law remedies which mandate access to personal data. This may be done in several ways, including requirements to anonymize data before providing access, or to oblige the firm to be compliant with data protection law in the process of providing access. The analysis largely confirms that anonymization is the preferable option.

The sui generis-right in article 7.1 of the database directive provides the maker of a database, who has made a qualitatively and/or quantitative substantial investment in the obtaining, verification and/or presentation of the contents in a database, the right to prevent extraction and/or re-utilization of the whole or of a substantial part of the database contents. In order to prevent the circumvention of article 7.1, the right to prohibit tortious dispositions of the contents was sup- plemented by article 7.5, which extends the right for the maker to prevent non-substantial parts to be extracted and/or re-utilized, provided that the extraction and/or re-utilization are repeated and systematic in a way that undermines the substantial investment the maker of the database has made.  The way that the sui generis-right is framed as an investment protection, in combination with the fact that the right’s object of protection is the investment as such, is the reason that the right has come to be regarded as a protection clause against unfair competition rather than an intellectual property right. As a result, the sui generis-right is of great significance to unfair competition and competition and antitrust law in general. This applies not only to article 102 FEUF, but especially to the DMA and in relation to the prescribed data-sharing obligation in article 6.10 in the DMA.  Competition and antitrust law in general and the DMA in particular, through its rootedness in article 3 FEU, aim to maintain competitive, open and fair digital markets. This applies, to say the least, as a part of ensuring the efficiency in the EU internal market, which by enlarge is intended to benefit the consumers. In this way, it’s understood that the consumers perspective plays a fundamental role in competition policy. In relation to the DMA, this is expressed through articles 6.2 and 6.10 of the DMA, which have the function of promoting innovation and increasing the consumers’ diversity of choice, while simultaneously giving the business users better opportunities to compete with the gatekeepers and thus become more efficient.  By imposing on a gatekeeper a far-reaching data-sharing obligation under article 6.10 in the DMA, in combination with the prohibition to use the same data under article 6.2, the gatekeepers’ sui generis-right is limited in all material aspects. Thereby, these provisions impose greatly on the gatekeepers’ ability as a maker of a database to freely dispose of their own database contents and thus obtain future returns and other competitive advantages as a result of the substantial investment. This is due to the fact that the gatekeeper is subject to an obligation to share the results of the investment with the business users.  The database directive states, however, that the sui generis-right must not be afforded in such a way as to facilitate abuses of a dominant position. By this reference it’s understood that this exception was written with article 102 FEUF in mind. In light of the significant differences between article 102 FEUF and the DMA, it can be concluded that the exception does not apply to the DMA. This is particularly the case as the DMA is framed as an ex ante-regulation, whereas article 102 FEUF is an ex post-regulation.  As this paper has highlighted, it requires great forethought when imposing a compulsory data-sharing obligation such as the one in article 6.10 in the DMA. The intended function of the sui generis-right is to promote investments in data processing and storage functions. In order to even receive or make use of the effective and high-quality data the business users have a right to receive from the gatekeepers, they have to have effective and proper databases, because otherwise it's entirely pointless to even force the gatekeepers to share their data.  Thus, a proportional balance is required between the interest in protecting the data as such by maintaining ex ante incentives to invest and the interest to promote open and fair digital markets as a way to ensure the effectiveness of the internal market for the benefit of the consumers and ex post social welfare. This could be a possible explanation to the Commission’s proposal of the Data Act, specifically article 35, which stipulates that the sui generis-right shall not be applied to machine generated data. It remains, however, to see how the question of the sui generis-right’s to be or not to be will play out in the future.

Den unionsrättsliga statsstödsrätten är ett omfattande rättsområde med huvudregel att statligt stöd är förbjudet enligt art. 107.1 FEUF, eftersom statliga stödåtgärder kan snedvrida konkurrensen på den inre marknaden. Det finns undantag från förbudet, exempelvis när ett statligt stöd kan underlätta utvecklingen av vissa näringsverksamheter. Kommissionen gör i de fallen en skönsmässig bedömning av stödåtgärden och dess förenlighet med den inre marknaden. Två sådana bedömningar har gjorts angående offentliga medfinansieringar av multiarenor i Uppsala respektive Köpenhamn. Utredningen i uppsatsen av kommissionens beslut i frågorna innebar att undersöka hur kommissionen bedömer rekvisiten i art. 107.1 och 107.3 c FEUF, och undersöka när undantaget bedöms som tillåtet respektive otillåtet. Utredningen visar att undersökningen huruvida statligt stöd förelåg enligt art. 107.1 FEUF utgjorde en relativt enkel bedömning, och tillämpningen av art. 107.3 c en djupare granskning av påverkan på konkurrensen och samhandeln. Trots multiarenornas olika karaktärer, lokal respektive kommersiell, där den ena var tänkt att drivas av världens största evenemangsbolag, utgjorde arenorna ett undantag från förbudet att statligt stöd inte är tillåtet. Kommissionen lade bland annat vikt vid att den offentliga medfinansieringen inte fick vara större än vad som var tillräckligt för marknadsmisslyckandet, men även att det saknades arenakapacitet i områdena.  I uppsatsen behandlas även förekomsten av olagligt stöd. Kommissionen har befogenhet att utöva kontroll över medlemsstaternas stödåtgärder, och nationella domstolar har en skyldighet att pröva en talan som väcks av en enskild som påstår att en åtgärd skett i strid mot genomförandeförbudet, med grund i förbudets direkta effekt i medlemsstaterna. Ett stöd som beviljats i strid mot genomförandeförbudet innebär flertalet legala risker för stödmottagare respektive stödgivare. I uppsatsen diskuteras riskerna, bland annat skyldigheten för stödgivaren att återkräva ett utbetalat stöd som bedöms olagligt med alla medel som krävs. Ett sådant förfarande kan innebära att stödmottagaren tvingas i konkurs, på grund av att staten som stödgivare inte anmält stödåtgärden till kommissionen. Även konkurrenters möjligheter till överklagande vid ett beslut som innefattar en eventuell olaglig stödåtgärd utreds. I den svenska statsstödslagen, vilken hanterar olagligt statsstöd, har endast stödgivaren rätt att väcka talan om olagligt stöd. Lagen har kritiserats och rättsläget betraktas om osäkert, inte minst eftersom svensk rätt innehåller ett huvudförbud mot tredje mans talan. I uppsatsen utreds en konkurrents överklagandemöjligheter enligt kommunallagen, förvaltningslagen samt i allmän domstol. Utredningen visar att den kontrollfunktion som konkurrenter ska utgöra på statsstödsrättens område inte är tillräcklig i svensk nationell rätt. De risker som diskuterades tidigare i uppsatsen kan således antas ha en relativt låg risk att realiseras när en konkurrent vill angripa ett olagligt statsstöd. Det är sannolikt att den svenska nationella statsstödsrätten inte uppfyller unionsrättens krav på effektivt rättsmedel för enskilda, och att regleringen för konkurrenter således är bristfällig i svensk rätt.

Dagens samhälle förändras snabbt, och digitala marknader med det. Digitaliseringen har lett till revolutionerande utvecklingar av vårt samhälle, och bakom dessa förändringar står primärt ett fåtal dominerande teknikjättar och deras plattformar. Dessa dominerande digitala plattformar, och de marknader på vilka dessa verkar, är ofta flersidiga och karaktäriseras av särskilda möjligheter till kostnadsfördelning, utveckling och ett beroende av starka nätverkseffekter, samt möjligheter att utveckla affärsmodeller som på olika sätt utnyttjar och kapitaliserar på insamlad data. Detta möjliggör inte bara upprättandet och bibehållandet av marknadsmakt på dessa marknader, utan leder även till höga inträdeshinder med resultatet att marknadens aktörer blir få och att inträdeshindren är höga. Trots att digitaliseringen till stora delar måste anses positiv, har utvecklingen även medfört nya typer av konkurrensproblematik som inte alltid kan hanteras på ett effektivt och adekvat sätt av den tidigare EU-rättsliga konkurrenslagstiftningen. Denna framställning undersöker hur EU:s konkurrenslagstiftning kan tillämpas på nyare typer av dominansmissbruk på digitala plattformar genom att analysera den tidigare regleringen av dominansmissbruk och hur denna har tillämpats rent praktiskt. För att uppnå detta mål undersöker detta arbete de särskilda utmaningar och särdrag som finns på dessa marknader, och ger en utförlig sammanfattning av hur artikel 102 FEUF har använts för att hantera dessa. Här konstateras att denna konkurrenslagstiftning lämnar en del att önska, och att inträdeshinder och risken för tippning ger starka incitament för dominanta digitala plattformar att försöka kringgå prestationsbaserad konkurrens. Framställningen utvärderar även de kompletteringar som gjorts av konkurrenslagstiftningen på dessa områden genom DMA, och hur denna reglering kan tänkas påverka hanteringen av vissa av de dominanta digitala plattformarnas beteenden framöver. Här konkluderas att DMA är en välbehövlig komplettering av tidigare konkurrensreglering på området, men att det fortfarande finns osäkerheter och utvecklingspotential, samt att de snabbföränderliga marknaderna förr eller senare kommer att hitta nya, innovativa sätt att kringgå även denna reglering. Därmed är det viktigt att den EU-rättsliga konkurrensregleringen gör vad den kan för att ligga steget före.