Vi har undersökt hur Sveriges Radios nyhetsprogram Ekot och Svenska Dagbladet resonerar kring sin egen roll i en alltmer sensationalistisk och hårdför kriminaljournalistik. Vi har genomfört en kvalitativ intervjuundersökning där vi intervjuat Staffan Sillén, ansvarig utgivare på Ekot, samt Mats-Erik Nilsson, redaktionschef och ställföreträdande ansvarig utgivare på Svenska Dagbladet. I intervjuerna har vi tagit utgångspunkt i hur de båda medierna valde att rapportera om den så kallade Hagamannen, som den 19 juli dömdes till 14 års fängelse för ett flertal våldtäkter och mordförsök. Vidare har vi ställt allmänna frågor om hur man resonerar kring namnpublicering av brottslingar och sitt eget och andra mediers ansvar och roll vad gäller kriminalrapporteringen och konsekvenserna av den snedvridna bild som forskningen pekar på att medierna presenterar. I vår uppsats har vi haft Ester Pollacks kontextuella konstruktivism som teoretisk utgångspunkt. Vi har även använt oss av Ester Pollacks kultiveringsteori i analyserna av intervjuerna. Vår undersökning visar att Ekot har en mer restriktiv etisk linje där man med hänsyn till brottslingars anhöriga i ytterst få fall väljer att gå ut med namn på brottslingar och brottsmisstänkta. I fallet Hagamannen valde man att avstå publicering med hänvisning just till att han har barn. Svenska Dagbladet valde att publicera Hagamannens namn redan när han blev åtalad med hänvisning till det stora allmänintresset, och Mats-Erik Nilsson säger att man aldrig resonerar kring brottslingars anhöriga när man tar beslut om namnpublicering. Både Svenska Dagbladet och Ekot säger att den allmänna mediebilden är snedvriden vad gäller brottslighet, Ekot har dock en mer genomtänkt och etisk linje vad gäller den egna rapporteringen och ger exempel på reportage där de sökt nyansera och seriöst undersöka bilden av brottsligheten. Svenska Dagbladet både medger att den egna rapporteringen bidrar till att folk är rädda och får en felaktig bild av brottsligheten samtidigt som man motiverar sin rapportering av exempelvis Hagamannen. I vår uppsats har vi Utifrån vår teori och den forskning vi presenterar drar vi slutsatsen att Svenska Dagbladets resonemang och den bevakning vi tittat på dels går stick i stäv med de etiska spelreglerna för press,radio och TV, dels kan bidra till en syn på brott och brottslingar som kan få många negativa konsekvenser. Vidare är det slående att Ekot som är en del av public service-radio och Svenska Dagbladet som är en kommersiell tidning har så olika syn på journalistisk etik och allmänintresse.

Uppsatsen ”Det skyldiga offret och den oskyldiga förövaren” är en kritisk diskursanalys som syftar till att undersöka om våldtäktsmyter finns närvarande vid Aftonbladets rapportering kring två gruppvåldtäkter som skedde i Tumba 2003 och Tensta 2013. Tidigare forskning inom området visar att våldtäktsmyter är vanligt förekommande globalt, därför är syftet att se om dessa även finns i svensk kriminaljournalistik. Resultaten diskuteras utifrån tre teoretiska utgångspunkter, vilka är genus, kriminaljournalistik samt våldtäktsmyter. De våldtäktsmyter som uppsatsen kommer att undersöka utgår ifrån Helen Benedicts (1992) elva våldtäktsmyter som sägs vara vanligt förekommande i medier. Uppsatsens resultat tyder på att våldtäktsmyter är närvarande vid Aftonbladets rapportering kring två gruppvåldtäkter som skedde i Tumba 2003 och Tensta 2013.

Denna studie syftar till att undersöka den lokala dimensionen av kriminaljournalistik genom att jämföra gestaltningen av brott, brottsoffer och förövare mellan nationell press och lokalpress. Undersökningen omfattar rapporteringen kring fallet Lisa Holm och fallet Arbogakvinnan och bygger på en kvalitativ innehållsanalys av totalt 126 webbartiklar från Expressen , Aftonbladet , Skaraborgs Allehanda och Bärgslagsbladet/Arboga tidning . Utgångspunkten för studien är gestaltningsteorin som bland annat har definierats av medieforskaren Adam Shehata. Uppsatsen innefattar en tolkande analys av gestaltningen av brott, brottsoffer och förövare i kvällspress respektive lokalpress. Studien visar att lokaltidningar rapporterar betydligt mindre om brott och olyckor än vad kvällstidningar gör, vilket är tvärt emot tidigare forskning. Studien visar även att lokala anknytningar sällan förekommer i lokalpressen men får stort fokus i kvällspressen. Studien visar även att kvällspressen fokuserar mer på närhet, och tar läsaren närmare händelsernas centrum, till skillnad från lokalpressen.

Syftet med denna C-uppsats är att undersöka förändringen av brottsrapporteringen mellan två svenska tidningar från två olika tidsperioder. För att uppnå syftet har vi valt att utgå från två uppmärksammade brottsfall, Jeanette Johansson 1969 och Lisa Holm 2015. Undersökningen genomförs med hjälp av en kvalitativ textanalys och med utgångspunkt i medielogik, det ideala offret samt ett genusperspektiv. De analyserade tidningarna är Dagens Nyheter och Aftonbladet, som båda under en längre tid uppmärksammande kvinnornas försvinnande och mord. Eftersom det skiljer sig nästan 50 år mellan de två fallen är det intressant att se om det finns några skillnader eller likheter, gällande tidningarnas tillvägagångssätt i rapporteringen om de två kvinnorna. Resultatet av undersökningen visar både skillnader och likheter mellan de två tidningarna och där vi kan se en skillnad gällande tidsperioderna. 1969 visas mindre hänsyn till offret än 2015, till exempel genom mängden fotografier och spekulationer. Dock är det fortfarande tydligt att tidningarna både 1969 och 2015 använder sig av liknande berättartekniker, men i varierande grad, och där Aftonbladet från båda tidsperioder särskilt utmärker sig. / The purpose of this study is to examine the change in crime reporting between two Swedish newspapers from two different time periods. To achieve the purpose, we have chosen two high-profile criminal cases, Jeanette Johansson in 1969 and Lisa Holm in 2015. Which we carried out with the help of a qualitative text analysis and through the theories of media logic, the ideal victim, and a gender perspective. The analyzed newspapers are Dagens Nyheter and Aftonbladet, both of which for a long period of time drew attention to the disappearance and murder of the two women. Since there are nearly 50 years between the two cases, we find it interesting to further examine whether there are any differences or similarities between the cases, regarding the newspapers approach in the news reporting of the two women.  The result of the examination shows both differences and similarities between the two newspapers and where we can see a clear difference regarding the time periods. The newspapers in 1969 shows less consideration for the victim than in 2015, for example the number of photographs and speculations. However, it is still clear that the two newspapers in both 1969 and 2015 use similar storytelling techniques to varying degrees, where Aftonbladet especially stand out from both time periods.

Kriminalitet är något som är och alltid har varit aktuellt i samhället. Medias rapportering om den blir därför viktig för vilken uppfattning allmänheten får av kriminaliteten. De senaste åren har gängkriminaliteten varit högt upp på medieagendan i Sverige, speciellt konflikten mellan Foxtrot- och Dalennätverket, där gängens ledare fått smeknamn som “Kurdiskaräven”, “Greken” och “Jordgubben”. Denna studie syftar till att undersöka hur namnpubliceringar av brottslingar i den svenska gängkonflikten utvecklats och hur dess huvudpersoner porträtterats. Detta utifrån perspektiv om dramatisering, kommersialisering och gestaltning. I studien har en kvantitativ innehållsanalys applicerats på artiklar från Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, för att kunna se hur användandet av smeknamn på kriminella sett ut och utvecklats. Dramatiseringen och gestaltningen av gängkonflikten har även undersökts. Året som undersökts är 2023, och för att kunna se en förändring över tid har året delats upp i fyra kvartal. Resultatet visar att användandet av smeknamn på kriminella har förändrats under året. Från att tidningarna benämnt exempelvis Rawa Majid med endast hans smeknamn “Kurdiskaräven”, till att de skriver hans riktiga namn. Framförallt har tidningarna skrivit både smeknamnet och det riktiga namnet i samma artiklar i hög utsträckning. Studiens resultat visar även på att ett stort fokus legat på individen i mediebevakningen. Episodisk gestaltning har använts betydligt mer frekvent än tematisk. Intressant är att det i början av året var ett samhällsfokus i rapporteringen, innan individfokuserat tog över. Användningen av smeknamn fungerar som en följetong för att behålla läsarnas uppmärksamhet. Detta kan kopplas ihop med kommersialiseringen av journalistiken och främst hur medierna övergått till att bli marknadsinriktade. Samtidigt har dramatisering med hjälp av förstärkande ord inte varit ett vanligt drag från medieproducenterna, även om tidigare forskning om medieutveckling hävdar att en dramatisering av kriminaljournalistiken har skett.

Denna studie undersöker hur tre svenska dagstidningar gestaltade brottsfallet ”Skotten i Rödeby”. Studien fokuserar på hur bilden av någon som ett offer skapas och vem som har gjorts till offer och vem som gjorts till förövare. Men även på om det finns någon skillnad mellan lokaljournalistikens bevakning och den rikstäckande bevakningen. Det empiriska materialet består av totalt elva reportage från tre tidningar, en lokaltidning, Blekinge Läns Tidning och två rikstäckande, Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Studien grundar sig i en kvalitativ textanalys, där metoderna gestaltningsmetod, medieretorik och narratologi har tillämpats. Efter analyserna diskuteras resultatet utifrån gestaltningsteorin, teorin om objektivitet och Nils Christies teori om det idealiska offret. Analyserna visar att det inte går att peka ut endast en part som offer och ingen av parterna går helt att benämna som det idealiska offret. Den första av fem egenskaper ett idealiskt offer ska ha är att vara svag, detta ofta i kombination med att gärningspersonen är stor och ond. Medielogik, i bemärkelsen att fokusera på och förstärka en konflikt där två sidor står mot varandra, återfinns i samtliga texter, om än inte fullt så stark i somliga. I fallet i Rödeby finns det två konkurrerande bilder av vem som är offer och vem som är förövare. I vissa artiklar dominerar bilden av den ena parten som offer och den andra som förövare, i andra är det tvärtom. I några artiklar framställs båda personerna som dels offer, dels förövare. Blekinge Läns Tidnings bevakning är den som har tydligast konfliktfokus, och har tydligast värderingar i bilden av vem som är offer och vem som är förövare. Aftonbladet och Svenska Dagbladet är mer opartiska i sin bevakning, där båda parterna kan tolkas som offer. Men det samtliga texter har gemensamt är inslag av narrativ medkänsla med en eller flera personer, vilket i sin tur förstärker bilden av någon som textens offer.

The study “Why did you not go at the first stroke?” aims to examine how the media today illustrate men’s violence against women in modern day Sweden. The study is limited to two established Swedish news media and newspapers; Aftonbladet and Dagens Nyheter. Six articles were chosen based on a qualitative content analysis and analyzed using two different schedules in order to reach a result. The two schedules were produced with the theoretical framework in mind, framing theory, media logic and gender representation. The articles are chosen from 2020 to 2021, to reach up to present time and the fact that men’s violence against women as an issue has been more noticed during the corona pandemic that started in the spring of 2020. The articles are presented separately in the analysis and each connects to media logic storytelling techniques that are used; stereotyping, personation, intensification and polarization. The illustrations of men’s violence against women show that women often get portrayed as victims in this type of crime journalism. These victims always occur with name and age whereas the perpetrators who almost always stay anonymous. In the articles in this study the violence is rarely blamed on external factors. However, several articles involve people who had a previous relationship. Due to the limited material of the study, the discussion and result shows that no difference between the newspapers can be established. Some minor differences are found but not in the amount for any conclusions to be drawn.

The aim of this bachelor thesis was to examine how the Swedish newspaper Aftonbladet represented the leading characters in the reporting about the murder of Yara Alnajjar. The questions examined were: How is Yara, the perpetrators and the municipality of Karlskrona represented in Aftonbladet? How is the relationship between the leading characters of the texts constructed? And what is the relationship between the characters and the audience?  To approach this we made a discourse analysis of ten texts from Aftonbladet, all related to the tragic series of events that costed Yara Alnajjar her life.  The result showed that Yara Alnajjar was represented as a classic victim-hero who’s only job was to be small, innocent, defenseless and to gather sympathy from the audience. And even though she had a different cultural background she became a part of “us”. The female perpetrator was, in contrast to the victim, represented as a mad non-woman. Discredited through her odd behaviour which contained both evil and sad moments. Next to her was the male perpetrator who, despite also being sentenced for the murder, gathered sympathy from the audience. As well as being represented as someone in the deep regret and sadness. The municipality of Karlskrona in return was both given blame for their non-actions and forgiven despite it, since Aftonbladet considered them to have tried to help.  We discovered that the media constructions in Aftonbladet were embedded with roles, archetypes and myths. It also showed that not everyone would fit into their roles so easily.

Statistiskt sett är våldsbrott ett manligt fenomen. Detta leder – logiskt nog – till att medias bevakning av brott ofta beskriver manliga förövare. Ett resultat av detta är bristande studier kring kvinnliga gärningspersoner: Hur representeras kvinnliga brottslingar? Finns där en skillnad i rapporteringens representation när en man begår liknande brott? Om så – varför? Genom en kvalitativ textanalys har vi studerat kvällstidningen Aftonbladets rapportering av två fall: 1. Styckmordet i Askersund, 2014. 2. Styckmordet i Boden, 2013. I Askersund-fallet är både förövare och offer kvinnor, medan i Boden-fallet är förövaren man och offret kvinna. Detta ger oss en möjlighet att se om representationen i fallen skiljer sig åt. För att finna dessa skillnader genomför vi en kritisk diskursanalys (CDA) med hjälp av semiotiska begrepp. Efter utförd CDA, tillämpar vi Jack Lules teori om traditionella myter inom journalistiken, för att se om skillnaderna kan kopplas till någon av Lules arketyper, eller förklaras genom genusteori knuten till medial representation. Sett till fallen, hittade vi flertalet skillnader i hur förövarna representerades. Jonna Henningsson, förövaren i Askersund-fallet, representeras som en farlig, oförutsägbar mördare, medan Kristoffer Johansson, förövaren i Boden-fallet, inte alls får samma utrymme eller betoning av någon av hans personliga attribut. Istället fokuserar rapporteringen i Boden-fallet på hans offer – Vatchareeya Bangsuan. Eftersom de båda fallen är snarlika i alla aspekter förutom förövarens kön, drar vi slutsatsen att denna skillnad springer ur konventionen att kvinnor inte mördar, och om de gör det så skapar det en fascination. Om män mördar, däremot, är det inom ramen för manligt beteende och därmed inte av samma nyhetsvärde, vilket leder till ett fokus på det kvinnliga offret. / Statistically, crimes of violence are predominantly a male phenomenon, leading to the media coverage of crimes such as manslaughter and homicide – and the media studies based on the reports – often portrays a male perpetrator. A logical result of this is a lack of studies regarding female crime offenders: How does the media represent female culprits? Does the representation differ from reports of a man committing a similar crime? If so – Why? Through a Critical Discourse Analysis (CDA), we have studied the newspaper Aftonbladets coverage of two murder cases: 1. The killing and dismemberment of Lovisa Lindh in Askersund, 2014. 2. The killing and dismemberment of Vatchareeya Bangsuan in Boden, 2013. The Askersund case has a female perpetrator and victim, while the Boden case has a male perpetrator and a female victim. This gives us an opportunity to study if – and how – the representation in each case differs from one another. To locate eventual differences, we are performing a CDA using semiotic concepts. Then, we seek to apply Jack Lules theories of traditional myths in journalism, along with medial gender studies – to see if these differences may be connected to any of Lules stated archetypes, or to be explained by gender conventions of our culture. Looking at the cases, we found plenty of differences on how the two perpetrators were represented. Jonna Henningsson, the perpetrator in the Askersund case, is represented as a dangerously unpredictable murderer. Kristoffer Johansson, the perpetrator in the Boden case, does not at all get the same amount of coverage or emphasis on any of his personal traits. Instead, the Boden case reports are heavily revolving around his female victim – Vatchareeya Bangsuan. Since the cases are much alike in every other aspect but the perpetrators gender, we draw the conclusion that this difference hails from the established convention that women does not kill, and if they do – it creates a fascination. If men do – it’s somewhat along the lines of male behavior and therefore not nearly as newsworthy, leaving the journalists to focus on the female victim.