Detta är en studie av åtgärdsprogram för elever i läs- och skrivproblematik med respektive utan diagnosen dyslexi. Syftet med studien är att undersöka hur åtgärderna i åtgärdsprogram för elever i läs- och skrivproblematik på högstadiet är utformade. Jag vill undersöka huruvida det finns några skillnader i ordinerade åtgärder för elever i läs- och skrivproblematik utan dyslexidiagnos respektive elever med diagnostiserad dyslexi. Detta för att se vilken roll en eventuell diagnos har i sammanhanget för att ändamålsenliga åtgärder ska sättas in för elev i behov av särskilt stöd. Undersökningen syftar till att skönja vilket specialpedagogiskt perspektiv som tycks ligga till grund för åtgärderna och huruvida åtgärderna har någon förankring i tidigare forskning/litteratur och styrdokument rörande arbetet med åtgärdsprogram. Urvalet består av 20 avkodade åtgärdsprogram från sex olika skolor och metoden består av en kvalitativ innehållsanalys med kategorier baserade på tidigare forskning/litteratur. Resultatet visar att åtgärdsprogrammen ofta brister i tydlighet gällande vad åtgärderna innebär samt vem som är ansvarig för specifika åtgärder men också att de i endast i få fall visar hänsyn till Skolverkets (2008) rekommendationer gällande arbetet med åtgärdsprogram. Därtill visar det sig att skillnaderna mellan åtgärdsprogrammen för elever med dyslexi respektive utan dyslexi är relativt få. Alla utom ett av åtgärdsprogrammen i studien visar sig vara formulerade ur ett kategoriskt/kompensatoriskt perspektiv.

Studiens syfte var att undersöka hur populärkultur kunde användas i läs – och skrivlärande på förskolan, då populärkultur är en stor del av barnens vardag i dagens samhälle. Syftet var även att undersöka hur pedagogerna bemötte barnens intresse för populärkultur och på vilket sätt det var möjligt att använda sig av populärkultur i en lärandesituation på förskolan.   Examensarbetets empiriska underlag baserades på en kvalitativ forskningsmetod med semistrukturerade intervjuer. Sammanlagt genomfördes nio intervjuer, med 7 kvinnliga och 2 manliga pedagoger som alla arbetade eller har arbetat inom förskolan. Alla pedagoger hade högskoleutbildning men de skilde sig åt i yrkesverksamma år. Det empiriska underlaget diskuterades sedan gentemot det teoretiska perspektivet och den tidigare forskningen.   Undersökningen visade att pedagogerna var tillåtande till populärkultur i förskolan då populärkultur, i olika former, ofta förekom i barnens vardag. Pedagogerna menade att barnen bör få tillfällen att bearbeta den populärkultur barn i dag ständigt omges av. Bearbetningen kunde ske genom rollekar, samtal och i lärandesituationer. För att möta barnen, på bästa sätt, i deras populärkulturella livsvärldar behövde pedagogerna ständigt hålla sig á jour med populärkulturen. I och med att pedagogerna höll sig uppdaterade med populärkulturen kunde pedagogerna utgå från barnens intressen och ta tillvara detta i till exempel en lärandesituation som kunde innehålla läs – och skrivlärande. Men att hålla sig á jour med populärkulturen var någonting som uppfattades som svårt av pedagogerna på grund av tidsbrist.    Mot det resultat som framkommit i denna studie, gentemot den tidigare forskningen som gjorts inom samma ämnesområde, framträdde både likheter och skillnader. I likhet med den tidigare forskningen så påvisades barns intresse för populärkultur och att barnen i förskolan praktiserade läsande och skrivande i sin vardag på förskolan. Den mest framträdande skillnaden i denna studie gentemot den tidigare forskningen var att, pedagogerna i undersökningen var tillåtande till barns användande av populärkultur i förskolan, både i lek och i en lärandesituation. Medan den tidigare genomförda forskningen visade att barn inte tilläts att använda sig av populärkultur i förskolan.

Det här arbetet rör hur en grupp förskolebarn i sina egna aktiviteter använder och uttrycker sig av skriftspråket. Frågorna rör i vilka sammanhang och hur detta sker. Arbetet har utgångspunkt i sociokulturell teori, i vilken allt lärande förstås ske i samspel med den omgivande miljön. I arbetet finns en avsikt att förstå barns skriftspråkande som aspekter av litteracitet. Därav tas även detta begrepp upp. I tidigare forskning fanns en syn på att läsande och skrivande bäst lärdes ut i formella sammanhang och när barnet var moget för det. Detta ansågs bäst ske i skolans värld. I den senare forskningen finns en annan syn på hur barn lär sig skriftspråka. I denna syn erövrar barnen skriftspråket precis som talspråket, i samspel och meningsfulla sammanhang. Sedan 1998, i och med att förskolan fick sin läroplan (Lpfö, 98), omnämns skriftspråket som en del i förskolans arbete med de yngre barnens språk.   Syftet med arbetet är att öka förståelsen och kunskapen om barns läs- och skriverövrande. Detta då det finns studier som påvisar att det kan se olika ut på förskolan gällande hur barn bemöts i sitt skriverövrande. Detta kan skapa ojämlikheter. Ett annat skäl att öka kunskapen på området är att då läsning och skrivning så länge hört till skolans tradition finns en risk att det uppfattas som skolämne. Detta kan leda till att barnen möts med krav och formella metoder på förskolan.   Undersökningen är utförd på en förskoleavdelning där jag själv är praktiserande lärare. Urvalsgruppen består av tolv barn, sex flickor och sex pojkar, i åldern fyra till fem år. Metoden för arbetet är observation där både observation med löpande protokoll samt deltagarobservation har använts.   Resultatet visar att barnen på förskoleavdelningen var involverade i en rik mängd aktiviteter kopplade till läsande och skrivande, vilka de själva initierade på förskolan. Bland annat framträdde aktiviteter med böcker och namnskrivning. Barnen var aktiva, samspelade med varandra och de vuxna på avdelningen och använde sig av möjligheter som fanns i den omgivande miljön. Att olika kommunikationsformer kan stödja varandra samt att barnen vidmakthöll och utvecklade aktiviteter rörande läsande och skrivande var också något som framkom i resultatet.   En slutsats är att barnen själva är aktiva i sitt erövrande av skriftspråket samt att de sammanhang och samspel de ingår är av stor betydelse.

Syftet med denna studie har varit att ta reda på vad som ligger till grund för de åtgärder man som pedagog väljer för att hjälpa elever med läs- och skrivsvårigheter. Studien har även syftat till att ta reda på om man som pedagog resonerar annorlunda vid val av åtgärder beroende på om en elev har diagnosen dyslexi eller ej. Forskningen har bedrivits med kvalitativa metoder där data har samlats in via intervjuer av pedagoger och specialpedagoger. Det vi kommit fram till är att det finns ett antal relativt tydliga tecken som man bör vara observant på för att kunna identifiera elever med läs- och skrivsvårigheter och att pedagoger i allmänhet tycks ha en positiv inställning till genomförandet av kartläggningar och diagnostiseringar. Det har dock framkommit att en diagnos inte har någon betydelse vid val av åtgärder som pedagoger använde. Som pedagog tar man hänsyn till de specifika symtom som finns hos en individ, oavsett om det finns en diagnos eller inte.

Syftet med studien var att tydliggöra vad läs- och skrivsvårigheter innebär för individen enligt några pedagoger samt att synliggöra pedagogernas uppfattning om läs- och skrivsvårigheter och vilka strategier som skolan arbetade efter. Vår undran i detta var även om orsaken hade betydelse för hur man resonerade om åtgärder. Vi använde en kvalitativ metod som grundade sig på elva intervjuer med pedagoger i grundskolan. Resultatet visade på en relativt stor samstämmighet vad avser innebörden av läs- och skrivsvårigheter, mellan pedagoger och bearbetad litteratur. Litteraturen har påpekat den fonologiska medvetenhetens betydelse och vikten av ett förebyggande arbete vilket även pedagogerna har framhållit. Det som enligt litteraturen ansågs ha störst betydelse var pedagogens kompetens vad avser läs- och skrivutveckling/svårigheter. Det har i litteraturen framkommit att dagens samhälle ställer höga krav på läsförmåga och läsförståelse hos alla individer samt att det finns två perspektiv på läs- och skrivsvårigheter. Vår uppfattning och slutsats, utifrån vår studie, var att pedagogens kompetens hade avgörande betydelse i detta arbete och att pedagogerna hade stor erfarenhet och kunskap inom läs- och skrivsvårigheter samtidigt som vi ser ett behov hos pedagogerna att se att de åtgärder som görs främst är individfokuserade. Som pedagog måste man vara väl insatt i dessa frågor och även ha stor kunskap om olika läs- och skrivinlärningsmetoders arbetssätt för att kunna anpassa undervisningen utifrån elevernas behov.

Denna uppsats syfte har varit att undersöka hur ett antal pedagoger uppfattar och hanterar elevers läs- och skrivssvårigheter. Undersökningen bygger på intervjuer med fyra klasslärare och en specialpedagog. Resultatet visar att läs- och skrivsvårigheter inte definieras på ett enhetligt sätt. Individinriktade åtgärder, så som lästräning och kompensation, anses vara viktigast. Ett bra klassrumsklimat nämns även som en viktig faktor. Mer individuellt stöd önskas till elever med läs- och skrivsvårigheter. Några lärare anser att den bästa lösningen är ökad stödundervisning utanför klassundervisningen. Slutsatserna av undersökningen är att det inte finns en klar koppling mellan synen på elevers läs- och skrivsvårigheter och de åtgärder man anser bör sättas in. Dagens klassystem där en lärare ansvarar för en stor grupp elever är ett hinder för elever med läs- och skrivsvårigheter; en lösning på detta kunde vara att två lärare ansvarar för en större grupp elever så att möjligheter till individuellt stöd inom klassen skapas.

Integreringen av sexåringarna i skolverksamheten ökar, tillsammans med årskurs ett bildar de en gemensam klass. Rigmor Lindö skriver att upplägget för hur integreringen ser ut skiljer sig mellan skolor runt om i Sverige . Syftet med denna studie är att få en bild av hur man väljer att integrera sexåringarna inom ett rektorsområde och hur de arbetar med barnens läs- och skrivutveckling, samt hur skolsituationen för barnen ser ut. För att få reda på syftet har vi använt oss av kvalitativa metoder, som kvalitativa forskningsintervjuer och deltagande observationer, precis som Steinar Kvale förespråkar . I denna studie har det deltagit fem pedagoger från två olika skolor. Endast en pedagog var negativ till integreringen, men ingen av pedagogerna menar att integrering påverkar barnens läs- och skrivutveckling, trots en tidigare skolstart. En slutsats från vår sida är att integreringen både har positiva och negativa sidor och om man ska integrera måste man göra det på rätt sätt för att det ska gynna både barn och vuxna i skolan.

Syftet med studien var att belysa hur lärare kan upptäcka och arbeta med barn som har läs- och skrivsvårigheter. Vi har gjort en kvalitativ studie för att få vetskap om hur några lärare tänker om läs- och skrivsvårigheter. I vår undersökning har vi intervjuat två lärare i förskolan, fem lärare i skolans tidigare år och två vuxna personer som har läs- och skrivsvårigheter. Både i vår litteraturgenomgång och i våra intervjuer framkom flera kännetecken som lärare kan titta efter för att upptäcka att barn har läs- och skrivsvårigheter. Kännetecknen kan till exempel visa sig i barnets språk, motorik och hur barnet läser och skriver. I undersökningen framkom olika faktorer som lärare måste ta hänsyn till i arbetet med dessa barn. Till lärarnas hjälp finns hjälpmedel som är anpassade till barn som har läs- och skrivsvårigheter, men få av lärarna hade tillgång till dessa. Lärare måste försöka förstå barnen för att kunna hjälpa dem. Vi kom fram till att en av lärarens viktigaste uppgifter är att bemöta barnet på ett förstående sätt och bygga upp en klassrumsmiljö där barnet känner sig tryggt, där barnet vågar att be om hjälp istället för att dölja sina problem.

Dahlqvist, Jeanette & Jansson, Sandra (2007): Mentorskap i grundskolan. Två mentorers och två adepters erfarenheter. Examensarbete i didaktik. Lärarprogrammet. Institutionen för Pedagogik, didaktik och psykologi. Högskolan i Gävle. 2007 Läraryrket är en komplex verksamhet vilket kan leda till att nya lärare upplever svårigheter under sin första tid i yrket och förväntningarna stämmer inte alltid överens med hur verkligheten ser ut. Det finns även ett allmänt intresse av att ta tillvara på de kunskaper som den äldre generationen lärare med lång erfarenhet av yrket besitter. Mentorskap har visat sig vara en lyckad strategi när det gäller bemötande av nya lärare och att ta tillvara på erfarna lärares kunskaper. Syftet med examensarbetet var att undersöka hur mentorskap kan fungera och hur mentorskap kan vara utformade. Studiens övergripande frågeställningar utgick från de faktorer som avgör vad mentorskap resulterar i, det vill säga handledarnas egenskaper, adepternas ansvar samt mentorskapets för- och nackdelar. Studiens underlag baseras på fyra semistrukturerade intervjuer med två mentorer respektive två adepter, oberoende av varandra. Samtliga informanter var verksamma i grundskolans tidigare år. Studiens resultat visar att det inte bara är nya lärare som behöver stöd i form av handledning, utan även verksamma lärare som ställs inför uppgifter de anser sig ha bristande kunskaper om. För att ett mentorskap ska bli framgångsrikt behövs ett fungerande samarbete mellan handledare och adept, en väl strukturerad plan, tydliga mål och schemalagd tid avsatt för båda parter. Samtliga informanter har fortsatt samarbetet efter att mentorskapen avslutats och tror att de samarbetat på ett liknande sätt även om mentorskapen inte funnits. Detta kan bero på att informanterna haft sina mentorer respektive adepter på den egna skolan. Enligt tidigare forskning har det också visat sig att mentorssamarbeten kan uppstå naturligt när nya lärare undervisar sida vid sida med en äldre, mer erfaren lärare. Detta ställer mentorskapets mening på sin spets. Studiens mest påfallande resultat är adepternas brist på avsatt tjänstetid. För alla lärare är planeringstiden viktig för att få den ordinarie undervisningen att fungera. Att tvingas ta av denna tid kan vara förödande för många, framförallt för nya lärare som ännu inte blivit trygga i sin yrkesroll. Tidigare forskning tar inte upp detta problem och det är av stor vikt att dilemmat konkretiseras inför framtida mentorskap.

Syftet med studien är att undersöka vilka faktorer som kan påverka elevers läs- och skrivutveckling samt att skildra denna utveckling hos elever i år ett och år tre och påvisa likheter och skillnader. Sex elever från ett mångkulturellt område har studerats i sin läs- och skrivutveckling. Studien har genomförts med hjälp av fallstudier, kvalitativa intervjuer, deltagande observationer och performansanalyser. För att skapa ytterligare förståelse för ämnet har även intervjuer med lärare och specialpedagoger genomförts. Den teoretiska delen behandlar den tidiga och fortsatta läs- och skrivutvecklingen som kan vara jämförbar med våra fallstudiebarns utveckling. Även faktorer som kan vara av betydelse för elevers läs- och skrivutveckling tas upp. Resultatdelen visar att fallstudiebarnens läs- och skrivutveckling har övergripande likheter men att varje elev följer sin egen utvecklingsgång och på något sätt skiljer sig från de andra. Studien visar tendenser på att elever med svenska som förstaspråk har enklare för att tillägna sig förståelse av en text än elever med svenska som andraspråk. Faktorer som i denna studie upplevs vara betydelsefulla för elevers läs- och skrivutveckling är tid, miljö och ekonomiska resurser. Faktorer av underordnad betydelse anses vara metoder och läromedel.