<p>Utgångspunkterna i föreliggande arbete är mitt intresse för bildspråket, samt för filosofen Michel Foucaults teori om det relationella mellan makt och kunskap. I min problemformulering utgår jag ifrån idén om bild som ett individuellt språk, dock inte som uttryck för kreativitet utan som uttryck för identitetsskapande och del i jagets självkonstruktion. Syftet med studien är att undersöka om skolans styrdokument Lpo 94 ger rum för bildspråk och utrymme för subjektivation. Aktuell forskning har gett stöd för premissen om bildspråkets betydelse som ett identitetsutvecklande språk med kommunikativt värde. Undersökningen fokuserar på texten i Lpo 94. Med vokabulärstudie som metod har en frekvenslista över innehållsorden skapats. Resultatet har bearbetats med diskursanalys och prövas mot Foucaults teori om subjektivationen, där jaget och jagets möjligheter är det centrala. Analysen pekar på en problematik som rör dokumentets formuleringar om språk. Slutsatsen är att textens otydlighet inverkar på förutsättningarna för utvecklingen av det egna bildspråkets diskurs och därmed subjektivationen. Texten i styrdokumentet bör utarbetas så att den stärker och stödjer bildspråket. I relation till aktuell forskning och Foucaults subjektivationsteori diskuteras avslutningsvis värdet av att tydliggöra bildspråket i styrdokumentet.</p>

Knut Wicksell var en briljant ekonom som främst visade på nya tillämpningar på andras ekonomiska teorier. Med min uppsats visar jag på en koppling mellan utilitarismen och nymalthusianismen, teorier som Wicksell var en stor anhängare av, som resulterar i en ekonomisk teori som går att koppla till det som den franske filosofen och idéhistorikern Michel Foucault kallar biopolitik. Statens roll bör enligt Wicksell vara att förädla individerna; att genom politiska åtgärder förbättra de enskilda individernas livskvalitet samt deras kvalité som producerande samhällsmedborgare. På ett praktiskt plan handlar det om att medvetandegöra individernas möjlighet till kapitalbildning och därmed ge de möjligheter att lyfta sig själv upp ur fattigdom och misär. Vägen går genom kunskap och barnbegränsning; dessa två faktorer ger individen ett större värde inom samhället eftersom han inte lika lätt går att byta ut samtidigt som det ger staten en tydlig och viktig uppgift; staten ska skydda befolkningen från smärta och orätt. Dessa syften för stat och medborgare leder, tillsammans med en ökad kunskap, till kapitalutjämning inom samhället. Men enligt Wicksell är det viktigt att denna kapitalutjämning ska ske genom att individens arbete ger honom en rättmätig del av kapitalbildningen, något som staten bör garantera, men inte genom att man i onödan dränerar rika med hjälp av skatter på kapital, gåvor och arv.

Syftet med denna uppsats är att studera konstprojektet och bloggen ”Post A Secret” utifrån ett bekännelseperspektiv i allmänhet och ”Post A Secret” som en ny typ av bekännelse i synnerhet. Projektet baseras på att individer anonymt skriver ner en hemlighet på ett egenhändigt gjorda vykort och skickar in till skaparen Frank Warren som publicerar dem på hemsidan. Den tidigare forskningen behandlar två övergripande teman; bekännelse och Internet. Dessa får stort utrymme i uppsatsen på grund av att projektet är en kombination av flera olika medier och infallsvinklar och behöver förstås utifrån den kontext i vilket det konstrueras. Den teoretiska och begreppsliga referensramen ger bakgrund och förståelse för den samtid inom vilken bekännelsen förstås. Med Vivien Burrs socialkonstruktionism i grunden arbetar jag med Norman Faircloughs kritiska diskursanalys för att analysera vykortens form och innehåll i varsin del och undersöker även hur de samverkar till att konstruera bekännelsen I analyskapitlet avhandlas även hur projektet konstruerar hemligheten, det autentiska uttrycket, det vill säga på vilket sätt projektet uppfattas som ärligt och seriöst och vad anonymiteten får för konsekvenser för projektet. I en avslutande diskussionsdel för jag ett resonemang kring den hur vi kan se ”Post A Secret” som en ny typ av bekännelse då den främst fokuserar på ett identitetsskapande snarare än ett tvång, men också hur kombinationen av medier och genrer tillsammans med anonymiteten och det estetiska skapar en spänning mellan aktör och betraktare. De förändringar jag funnit gör också ”Post A Secret” till en resurs för att förstå vår samtid genom utnyttja anonymitetens frispråkighet, men kan även användas för att se hur autenticiteten idag söker nya vägar.

Utgångspunkterna i föreliggande arbete är mitt intresse för bildspråket, samt för filosofen Michel Foucaults teori om det relationella mellan makt och kunskap. I min problemformulering utgår jag ifrån idén om bild som ett individuellt språk, dock inte som uttryck för kreativitet utan som uttryck för identitetsskapande och del i jagets självkonstruktion. Syftet med studien är att undersöka om skolans styrdokument Lpo 94 ger rum för bildspråk och utrymme för subjektivation. Aktuell forskning har gett stöd för premissen om bildspråkets betydelse som ett identitetsutvecklande språk med kommunikativt värde. Undersökningen fokuserar på texten i Lpo 94. Med vokabulärstudie som metod har en frekvenslista över innehållsorden skapats. Resultatet har bearbetats med diskursanalys och prövas mot Foucaults teori om subjektivationen, där jaget och jagets möjligheter är det centrala. Analysen pekar på en problematik som rör dokumentets formuleringar om språk. Slutsatsen är att textens otydlighet inverkar på förutsättningarna för utvecklingen av det egna bildspråkets diskurs och därmed subjektivationen. Texten i styrdokumentet bör utarbetas så att den stärker och stödjer bildspråket. I relation till aktuell forskning och Foucaults subjektivationsteori diskuteras avslutningsvis värdet av att tydliggöra bildspråket i styrdokumentet.

The objective of this essay has been to show how the image of the Soviet Union in “Alla tiders historia” differs in the 1989 and 2004 editions of the book. To explain these differences I have used a discourse analytic perspective, mainly inspired by Michel Foucault and his philosophical theories of the constructions of objects, and also Faircloughs critical discourse analysis inspired by Gramsci. In this paper the two editions of “Alla tiders historia” are presented with quotes which are then analysed from using my theoretical framework. In the 1989 edition three themes emerged: continuity, undecidability and ambivalence, which together present an image of a Soviet Union which is not clearly defined within the political discourse. In the 2004 edition this struggle over the discourse has been settled and the Soviet Union’s position as a dictatorship has been determined, at the same time as the Soviet Union is put in a negative relationship with Czar Russia and is connected with Nazi Germany. The hypothesis which this essay presume, that these differences reflect a greater discoursive shift on a social level has taken place since the dissolution of the Soviet Union in 1991 is in a sense confirmed.

Undersökningens syfte är att utifrån en diskursteoretisk ansats beskriva och analysera bakgrunden till Norrköpings folkparks tillkomst samt folkparksstyrelsens uppfattning om den ideale besökaren under slutet av 1800-talet. Granskningen görs med utgångspunkt från frågorna: med vilka argument resonerade folkparkens styrelse att parken skulle byggas, vad kan man utifrån denna argumentation utläsa om folkparkens funktion och vem var den ideale besökaren enligt folkparksstyrelsen? De resultat som framkommit vid analysen bör ses som tolkningar gjorda utifrån Foucaults teorier om disciplinering och makt. Folkparken var under slutet av 1800-talet en social arena för disciplinering av arbetare. Folkparkens utformning i kombination med tillkomsten av ordningsregler och övervakning kan i det här sammanhanget bl.a. ses som ett led i arbetet med att förändra besökarnas beteende. Borgerlighetens förhoppning var att genom disciplinering utifrån de fastställda reglerna för korrekt beteende skapa ordningsamma, flitiga och tidsmedvetna arbetare. Detta gjordes delvis i syfte att höja fabrikernas effektivitet och kvalitén på den tid som arbetaren sålde till företagen. Borgerligheten sökte även förändra besökarnas relation till naturen och indirekt till nationen genom att skapa ideala förutsättningar för upplevelser och konsumtion av den genuint svenska naturen. Disciplineringen i folkparken skedde parallellt med indoktrineringen av det genuint svenska i andra sammanhang. I skolan förmedlades bilden av den svenska naturen via dikter, bilder, konst och sång och understödde upplevelserna i folkparken. Förhoppningen var att dessa erfarenheter skulle öka arbetarnas fosterlandskärlek och indirekt förbättra arbetarnas relation till nationen och borgerligheten.

In what French philosopher Gilles Deleuze labelled Control Societies, mechanisms reminiscent of censorship – that is, restriction of information that administrators of power wish to regulate the spreading of – are present in the concept of copyright. This kind of censorship has theadvantage of not being scrutinized by public eyes in the way that the work of institutionalized censorship agencies such as the Swedish Statens Biografbyrå was. It is not unlikely that expanded possibilities for punishing anyone who spreads copyrighted material will result in larger and larger areas that may not be accessed, as the avoiding of conflict and repressive actions will emphasize the behaviour to take detours around information that is deemed taboo and therefore suspicious and dangerous. The ACTA trade agreement is one proposed tool for such extended possibilities for punishment. This essay does not however claim that copyright and censorship are the same – but rather that the institutional execution of power that was previously a matter of state censorship has a lot of similarities with current and prognosticated application of copyright laws by corporations. While claiming to protect the individual, the disciplinary power executed actually aims to protect the one executing it; the purpose of the power structure is to replicate itself.

This study departs from the observation that since the late 1980´s educational programmes for curators have been established and since then expanded greatly. The programmes are part of a process of institutionalization and professionalization of the role of the curator within the international contemporary art field where the role as such has gained much power. Even though many statements have been made about this relatively new phenomenon of curatorial studies, there is a lack of sufficient research. The intention of this study is therefore to examine the educational programmes as such. The selection of 15 programmes has been made with the purpose to include early as well as newly established and to cover a wide geographic area. The starting point has been to ask what kind of knowledge and role of the curator the programmes are given prominence to. Using Michel Foucault´s and Norman Fairclough´s theory and methods on discourses I examine the programmes as a discursive practice. The analysis shows that there is a strong coherence within the field of the programmes and certain ideals, conventions and procedures are shared among them. The programmes are highly dependent on the professional field of curators – individuals as well as institutions are frequently being invited to lecture and support the students. The application procedures make sure that students who are willing to adopt to given ideals and norms, are being accepted. Furthermore the ideal role of the curator has been defined with the following concepts – new institutionalism, an expanded working field and discursive curating. The curator is highlighted as creative, critical and independent. These concepts have been singled out and made explicitly unique for the role of the curator by the programmes although aspects have clearly been taken from the role of the artist and the critics. The result has been a stronger competition between these positions. The programmes are institutions that promote the curator as an important and irreplaceable agent and to claim even a stronger position new assets have been singled out in the form of a theoretical and academic capital.         Educational programmes included in the study: École du Magasin, Grenoble, Whitney Independent Study Program, New York, Curating Contemporary Art, Art Royal College of Art, London, De Appel Curatorial Programme, Amsterdam, Center for Curatorial Studies, Bard College, Annandale-on-Hudson, New York, MFA Curating, Goldsmiths, London, CuratorLab - Curatorial Program for Professionals in Arts, Crafts and Design, Konstfack, Stockholm, Curating Art - International Master Programme in Curating Art, including Management and Law, Stockholm university, Curatorial practice, California College of the Arts, San Francisco, Post-graduate Programme in Curating, Zürich University of the Arts, PhD-programme Curatorial/Knowledge, Goldsmiths, London, Cultures of the Curatorial, Academy of Visual Arts Leipzig, CuMMA - Curating, Managing and Mediating Art, Aalto University, Helsinki, PhD-programme Curating, Zürich University of the Arts in collaboration with the university of Reading, Praxis Master’s Programme, Finnish Art Academy, Helsinki.

This thesis explores the affect of the emperor-centred visual culture on Sōseki’s use of visual methodologies in his travel writing in London and Manchuria, as well as his novel Sanshirō. In Part I of this thesis, I argue that Sōseki’s anxiety and ambivalence was in part due to the visual culture created around an imperial image infused with symbolic power. Part II of this thesis is almost a reversal of the first, as it discusses Sōseki’s use of deliberately visual methodologies to express his anxiety and ambivalence towards modernity. In light of my discussion of these complex visual techniques, I conclude by briefly addressing the allegations of Sōseki’s complicity in Japanese imperialism and the (non-)politicization of his work. While Sōseki’s anxiety and ambivalence may have been caused by the extremely visual culture centred on the emperor, it also provided him with a means and methodology for expressing his pessimism.

This thesis explores the affect of the emperor-centred visual culture on Sōseki’s use of visual methodologies in his travel writing in London and Manchuria, as well as his novel Sanshirō. In Part I of this thesis, I argue that Sōseki’s anxiety and ambivalence was in part due to the visual culture created around an imperial image infused with symbolic power. Part II of this thesis is almost a reversal of the first, as it discusses Sōseki’s use of deliberately visual methodologies to express his anxiety and ambivalence towards modernity. In light of my discussion of these complex visual techniques, I conclude by briefly addressing the allegations of Sōseki’s complicity in Japanese imperialism and the (non-)politicization of his work. While Sōseki’s anxiety and ambivalence may have been caused by the extremely visual culture centred on the emperor, it also provided him with a means and methodology for expressing his pessimism.