Syftet med den här studien är att undersöka hur gymnasielärares prov och arbetsuppgifter i historia uppmuntrar eleverna till att svara historiemedvetet. Studien söker svar på: Vilken roll ges eleverna? Vilka narrativ kompetenser efterfrågas? Vilka referensramar görs tillgängliga? Det teoretiska ramverket är kognitivism. Utgångspunkten är den kognitiva historiedidaktiska forskningens begrepp: begreppskunskap av 1:a- och 2:a ordningen samt processkunskap. Därtill förstås den narrativa kompetensen som en pendelrörelse mellan begreppssfärerna och anses som nyckeln till historiemedvetande. Metodologiskt görs en textnära analys genom systemisk-funktionell grammatik på interpersonell nivå. Det innebär textens relationella språk undersöks i skriftliga språkhandlingar, modalitet och modal bedömning. Resultatet visar att uppmaningar och frågor är i majoritet medan påståenden är i minoritet. Däremot förekommer uppmaningarna framförallt genom omgjorda påståenden. Det kan sägas vara ett sätt att väva in olika begreppskunskap för att tillgängliggöra den för eleverna. Även modalitet undersöks och det visar en hög grad av förpliktelse vilket minskar elevernas responsmöjligheter. Sannolikhet förekommer dock också vilket kan sägas öppna upp, men vid närmare titt är den knuten till uppgiften och inte eleven. Slutligen studeras modal bedömning genom talarattityder och subjektivitet. Det visar att referensramar tillgängliggörs via framförallt objektiva subjekt. Talarattityden framkommer framförallt genom förstärkningar vilket ger eleverna olika referenspunkter att reagera på. Att poängtera är dock att eleverna förekommer som subjekt i nästintill alla prov vilket visar att deras identitet tilltalas och därmed kan deras referensramar sägas aktiveras.

Kvakificerad kunskap eller kuriosa är en läromedelsanalys av läroböcker för gymnasiets kurs Historia A. Studien tar sikte på att granska om de utvalda läroböckerna genom aktörperspektiv förklarar människans delaktighet i historisk utveckling och ger kvalificerade kunskaper, eller om historiska aktörer enbart försigkommer som kuriös information. Studien tar sin utgångspunkt i tidigare forskning kring läromedelsanalyser och historiemedvetenhet. Resultatet visar att läroböckerna tenderar att skrivas som stängda berättelser där aktörerna framställs som enskild isolerad fakta, vilket gör det svårt för läsaren att utvinna kvalificerade kunskaper från den fakta som läroböckerna erbjuder.

Att utveckla elevers historiemedvetande är en central utgångspunkt i kursplanen för historia. Samtidigt ger skolmyndigheter och lärare uttryck för svårigheten med att lära ut och utvärdera historiemedvetande, och lyfter främst problematiken med att förena de didaktiska frågorna ”varför” och ”hur”. Ett didaktiskt verktyg som genom forskning har visat sig ha positiva effekter på utvecklandet av elevers historiemedvetande är skönlitteratur. Studiens intresse ligger i att synliggöra hur arbetet med skönlitteratur i historieundervisningen kommer till uttryck i praktiken, där syftet blir att undersöka hur lärare använder sig av skönlitteratur i utvecklandet av elevers historiemedvetande. Resultatet baseras på kvalitativa intervjuer med tre grundskollärare som alla undervisar i So-ämnena och använder sig av skönlitteratur i historieundervisningen. Den insamlade empirin har sedan analyserats med utgångspunkt i den historiedidaktiska teorin med fokus på historiemedvetande som centralt begrepp. Studiens resultat visar att lärarna använder skönlitteratur för att ge eleverna en förståelse för historia och sambandet mellan dåtid, nutid och framtid. Genom att skönlitteratur sätter in de historiska faktakunskaperna i ett narrativ blir de mer lättillgängliga och levande för eleverna. För att detta ska ske krävs det att boken fyller ett syfte, att innehållet sätts i relation till andra källor och bearbetas i en social lärandemiljö. Samtidigt visade resultaten att arbetet är en tidskrävande process som hade underlättats av ett tydligare kollegialt samarbete där eleven sätts i centrum. Utöver detta visade resultaten att lärarna oftast använde skönlitteratur som ett komplement till lärobokens platta framställning av historien. När lärarna försökte möta de språkligt svaga eleverna med alltför lättlästa böcker riskerade syftet med användandet att försvinna då den historiska berättelsen är så pass förenklad att den inte tillför något utöver det läroboken redan erbjuder.

Uppsatsen placerar det historiedidaktiska begreppet historiemedvetande i det sociologiska studiet av aktörskap och undersöker om förändring och kontinuitet i ett urval av historieläroböcker beskrivs på ett sätt som har potential till att utveckla elevers historiemedvetande. Historiemedvetandets funktion är att orientera en i det praktiska livet och definieras i uppsatsen som en underförmåga till egenmakten, som definieras som uppfattningen om ens handlingsutrymme. Det är en kvalitativ textanalys som utförs med en hermeneutisk tolkande ansats. Genom en operationalisering av en läroprocess i vilken historiemedvetandet utvecklas analyseras ett urval av läroböcker. I den undersökta läroprocessen förstås historiemedvetande som basen för förståelse av kontinuitet, förlopp och händelser, samt av hur förändring sker. Tre dimensioner vägleder analysen: Historieskapa(n)de människor, Genealogiskt och genetiskt perspektiv samt Öppenhet. Resultatet visar att det finns en variation av uttryck som har potential att kunna stimulera utvecklandet av historiemedvetandet, men att förhållandet mellan kriterierna som bör uppfyllas innehåller motsägelser. Den kritiska hållningen, som står med i syftesbeskrivningen för ämnet och är en komponent i förmågornas utveckling, försvåras av att händelser inte är tillräckligt redogjorda för och att slutsatserna av historien redan är dragna. Slutsatser som dras är att historieläroböckerna har störst potential till att orientera läsaren i demokratifrågor.

This essay examines the specific uses of literature and the implications of the expression det allmänmänskliga (what is common to all mankind) emphasized in the subject of Swedish in the curriculum for the Swedish upper secondary school, GY 2011. Using discourse analysis as a method, this essay shows that the phrase det allmänmänskliga suggests teaching literature as a way to emphasize universal experiences over time and place, thus revealing an implication of the nineteenth-century idea of World Literature. Furthermore, this essay shows that the challenges inherent in the phrase det allmänmänskliga, and its implications for World Literature, require new didactic strategies and approaches to designing courses and teaching literature. In relation to this, the essay examines theories that focus on approaches to teaching World Literature and the uses of narration as a means to understand and emphasize the specifics of World Literature and the universal experiences. The final part of this essay examines the recent use of the concept of narrativ kompetens (narrative competence) emphasizing interaction and key elements of the reading experience as a specific way to understand and approach fiction. This essay concludes that the inherent benefits of narrativ kompetens combined with approaches to teaching World Literature, seem to offer great possibilities fulfilling the obligations and the specific uses of literature suggested in the curriculum for the Swedish upper secondary school.

I en globaliserad och mångkulturell värld ser vi ett behov av att undersöka hur interkulturell kompetens kan utvecklas genom historieämnet. Det interkulturella uppdraget ses som nödvändigt för att människor interagerar i en mångkulturell miljö. Vi har i detta arbete undersökt om och hur lärare uppfattar interkulturalitet i förhållande till historieämnet. Arbetet kretsar i stora drag kring tre frågeställningar som berör lärarnas uppfattningar om interkulturell kompetens, ifall styrdokumenten fungerar som stöd eller begränsning för uppdraget, samt hur en konkret undervisning kan se ut enligt lärarna.  Syftet med arbetet är att få en insikt i lärares uppfattningar om interkulturell kompetensutveckling genom historieämnet. Vi har genom arbetets gång utgått ifrån teori som innefattar narrativ kompetens, historiemedvetande och interkulturell historisk kompetens. Utifrån teori och tidigare forskning har vi format intervjufrågor där ambitionen har varit att ta reda på lärarnas uppfattningar om ämnet. Studiens metod har utgått ifrån kvalitativa semistrukturerade intervjuer. I resultatdelen redovisar vi lärarnas uppfattningar och sammanlänkar dessa med resultat från teori och tidigare forskning. Lärarna är samstämmiga om hur undervisningen kan se ut för att främja interkulturell kompetens genom historieämnet. Lärarna anser det interkulturella uppdraget vara svårt och är oeniga om hur styrdokumenten fungerar som stöd eller begränsning för främjandet av interkulturell kompetens i historieämnet. Avslutningsvis diskuteras vårt resultat och förslag ges på hur framtida forskning kan ta avstamp i vårt arbete för att nå slutsatser som är mer fördjupade och generaliserbara.

The role of history education has traditionally been viewed as a subject to foster a sense ofnational identity and patriotism, understanding one's own nation's history, culture, andperspectives. Recently however, with the development of global communication andmigration, there has been a shift in the goals of history education in Sweden to focus on theinclusion and development of intercultural perspectives. Although this is the goal, historyteachers find it difficult to adopt such teaching. This study aims to understand the problemsand challenges history teachers face in their work with intercultural pedagogy andintercultural history education. In this context, intercultural history education refers to aneducation that includes stories, perspectives, and narratives outside of traditionaleurocentrism, and focuses on development of skills and abilities that lets students beknowledgeable, understand and take active part in a multicultural society To reach this aim, we conducted four qualitative interviews with a semi structured approachwhich entails an informal conversational style interview based on a beforehand constructedinterview guide. Participants were chosen based on certain criteria relevant to the studyincluding formal education, experience, and subjects. The interviews were recorded,transcribed, and later analyzed using an open coding method where themes and key aspectswere identified. The results suggest that teachers face several challenges in their work to include and developintercultural history skills and knowledge. Time restraints, lack of clear guidelines withincurriculums and steering documents, as well as traditions within history education and historyteaching aids were some of the most relevant findings of the study. On this basis, teachereducation and education in general should focus on addressing these issues.

Syftet med vår kunskapsöversikt är att ta fram ett forskningsunderlag för hur vi somframtida historielärare kan arbeta i vår undervisning för att utveckla elevers interkulturellakompetens. Frågeställningen till vår kunskapsöversikt är vad tidigare forskning säger omhistorielärares metodiska arbete för att utveckla elevers interkulturella kompetens.Vårt resultat har visat att arbetet med interkulturell kompetens är nära kopplat tillhistorielärares arbete med att utveckla elever historiemedvetande. Genom attoperationalisera ett historiemedvetande med de narrativa komponenterna att erfara, tolka ochorientera och ställa dem i relation till den interkulturella kompetensens tre dimensionerkunskaper, färdigheter och attityder, kan lärare utveckla ett metodiskt ramverk för att tydliggöraen interkulturell kompetensutveckling i sin undervisning. Vårt resultat har också visat atthistorielärare kan arbeta normkritiskt med skolans centrala innehåll och läroböckershistoriska innehåll och på så sätt synliggöra etnocentriska tendenser i historiska narrativ.Forskning har även visat att ett systematiskt arbete med att öppna upp historiska berättelseroch låta elever tolka dem genom olika kulturella perspektiv kan bidra till en interkulturellkompetensutveckling.I vår slutsats konstaterar vi att det finns ett flertal metodiska förhållningssätt somhistorielärare kan använda sig av för att bidra till elevers interkulturella kompetens genomhistorieundervisningen. I diskussionen reflekterar vi över de svårigheter och utmaningarsom finns med interkulturell historieundervisning, där vi bland annat belyser en brist påforskning där interkulturell kompetensutveckling har undersökts i klassrumsmiljöer. Viavslutar detta arbete med att presentera ett framtida examensarbete där vi avser att göraempiriska fältstudier för att ta reda på hur historielärare arbetar för att främja eleversinterkulturella kompetensutveckling i sin undervisning.

The purpose of this historical didactic investigation is to study whether there is a connection between emotional dimensions and the development of narrative competence. The question is whether the emotional dimension is an important aspect of this ability and a prerequisite for creating meaningful and developing history education. Research on the subject is relevant as the emotional dimensions is most often impaired or forgotten in both history education and historical didactic research. The research in this study is based on Rüsen's theory of narrative competence and Nussbaum's emotional theory. The emotional theory is used to contribute to understanding emotions and how emotions can affect value assessments. To gather empirical data, senior high school students were assigned a task to write a historical narrative using historical sources. A narrative analysis and a three-level content analysis have been applied to identify and analyse students’ expressions of emotional dimensions and narrative competence. The conclusions of the study indicate that emotional dimensions is significant and can develop narrative competence that are meaningful. The study shows that students who use more expressions for emotional dimension, also demonstrate more developed narrative competencies. It is noteworthy that some students without significant narrative competence use developed expressions of emotional dimensions. Which may indicate that lack of knowledge is compensated by one´s own experiences and emotions. Emotional dimension is fundamental abilities: how to listen, understand the feelings of others, and knowing how to communicate and promote mutual respect is very important. It is a way of gaining self-knowledge, self-control and expressiveness. The emotional dimensions is undoubtedly a dimension of human life that should be highlighted.

No description available.