Bakgrund: Tidigare forskning beskriver att sjuksköterskor i stor utsträckning erfar vården av personer med självskadebeteende utmanande samtidigt som forskning kring personernas erfarenheter visar att de ofta upplever vården negativt. Vården har ofta ett fokus på olika säkerhetsaspekter och negativa attityder bland vårdpersonal kan leda till ett sämre bemötande. Sjuksköterskornas erfarenheter visar på ett behov av ökad kunskap kring självskadebeteende. Syfte: Sjuksköterskors erfarenheter av att vårda personer med självskadebeteende inom psykiatrisk slutenvård. Metod: Studien har en kvalitativ design med induktiv ansats. Data samlades in via semistrukturerade intervjuer och sex sjuksköterskor verksamma i psykiatrisk slutenvård deltog. Resultatet analyserades via en kvalitativ innehållansalys. Resultat: Resultatet visar att sjuksköterskornas erfarenheter handlar om att vårda i det känslomässigt komplexa, viktiga aspekter kring att vårda tillsammans med andra samt betydelsen av att mötas i det svåra. Slutsats: Vårdandet innebär att sjuksköterskor påverkas känslomässigt och de upplever ofta att de inte vet hur de ska hjälpa personerna. Den vårdande relationen ses som viktigast för främjandet av en god vård. Reflektion och stöd av teamet är betydelsefullt, dels genom att arbetssituationen upplevs lättare, dels genom ett genererande av gemensamma kunskaper kring vårdandet. / Background: Previous research describes that nurses to a large extent find the care of people with self-harming behavior challenging and difficult, while research on the persons experiences shows that they often experience the care in a negative manner. Negative attitudes exist among healthcare staff, which can lead to poorer treatment. The nurses’ experiences show a need for increased knowledge about self-harming behaviour. Aim: Nurses experiences of caring for people with self-harming behaviour in psychiatric inpatient care. Method: The study has a qualitative design with an inductive approach. Data were collected via semi-structured interviews and six nurses working in psychiatric inpatient care participated. The result was analyzed by a qualitative content analysis. Result: The results show that the nurses experiences are about caring in an emotional complexity, important aspects of caring among others and the importance to be able to meet the person in emotionally demanding situations. Conclusion: Caring leads to evoking of complex emotions and the nurses often feel that they do not know how to help the person. The caring relationship is seen as the most important aspect of good care. Reflection and support by the team is experienced important because it leads to a better work situation as well as it generates knowledge of self-harming behaviour.

Bakgrund: Inom den psykiatriska heldygnsvården arbetar många grundutbildadesjuksköterskor med omvårdnad som profession. Trygghet, säkerhet och integritetär begrepp som kan hjälpa till att utforma den personcentrerade omvårdnaden somkrävs för ett adekvat tillfrisknande. Trots att dessa ord är välkända inom vårdenrapporterar patienter att det inom den psykiatriska heldygnsvården blir bemötta påett otidsenligt sätt, vilket blir motsägelsefullt och lämnar frågetecken. Därförbehöver patientens egna röst få ta mer plats. Tvångsvården har en betydande roll iakuta situationer när någon exempelvis riskerar att skada sig själv eller intemedverkar till behandling i öppenvård. Syfte: Att belysa patienters upplevelser avtvångsvård. Metod: En litteraturstudie gjordes med innehåll av 10 kvalitativavetenskapliga artiklar som framtagits genom litteratursökningar från databasernaCinahl, PubMed och PsycInfo. Resultat: Två huvudkategorier identifierades: Attvårdas mot sin vilja som resulterade i två underkategorier: När vården togs medacceptans samt negativ syn på vården. Vårdrelationens betydelse blev den andrahuvudkategorin och resulterade i fem underkategorier: En känsla av att tappakontrollen, bemötande, önskan om delaktighet, önskan om information samtönskan om att bli sedd som en människa. Konklusion: Patienterna behövde tidför att skaffa sig insikt i deras egna vårdbehov, men en förståelse för tvångsvårdenväxte till sist fram hos de flesta patienter. Önskan om att få bli mer delaktig i sinegna vård menade patienterna kunde bidra till en mer positiv upplevelse avtvångsvården. Patienter upplevde det problematiskt när de inte fick möjlighet tillen god vårdrelation som främjade goda kontakter. Så fort patienten är i tillståndför en övergång till frivillig vård borde detta ske för att minska den negativaupplevelsen och främja patientens självbestämmande. / Background: Within psychiatric inpatient care many newly graduated nurseswork with nursing as a profession. Safety, security, and integrity are concepts thatcan help shape the person-centered care required for adequate recovery. Despitethe fact that these words are well known in healthcare, patients report that in theround-the-clock psychiatric care they are treated in an old-fashioned way, whichbecomes contradictory and leaves question marks. Therefore, the patients’ ownvoice needs to be given more space. Coercion care has a significant role in acutesituations when, for example, someone is in a risk of harming themselves or doesnot participate in treatment in outpatient care. Aim: To illustrate patients'experiences of involuntary treatment. Method: A literature study was conductedwith the content of 10 qualitative scientific articles produced through literaturesearches from the databases Cinahl, PubMed and PsycInfo. Results: Two maincategories were identified: Being cared for against one's will, which resulted intwo subcategories: When the care was taken with acceptance and a negative viewof the care. The meaning of the relationship within the care became the secondmain category and resulted in five subcategories: A feeling of losing control,treatment in health care, a wish for participation, a wish for information and awish to be seen as a human being. Conclusion: The patients needed time to gaininsight into their own care needs, but an understanding of coercion care eventuallyemerged in most patients. The wish to be more involved in their own care meantthe patients could contribute to a more positive experience of coercion care.Patients found it problematic when they didn’t have the opportunity for a goodrelationship with their caregivers that promoted good contacts. As soon as thepatient is in a condition for a transition to voluntary care this should take place toreduce the negative experience and promote the patients' autonomy.

Sammanfattning Bakgrund: Antalet anmälningar om barn som far illa ökar i Sverige. Förklaringarna kan vara många men främst att barnens rättigheter tagit plats i olika verksamheter då barnkonventionen blivit lag. Socialstyrelsen påpekar en bristande följsamhet till anmälningsskyldigheten inom hälso- och sjukvården, särskilt inom vuxenpsykiatrin. Fyra av tio anmälningar handlar om psykisk ohälsa hos vårdnadshavare, vilket visar vuxenpsykiatrins viktiga roll i att upptäcka utsatta barn. Syfte: Beskriva erfarenheter och upplevelser kring anmälan gällande barn som far illa eller riskerar att fara illa utifrån sjuksköterskors perspektiv inom vuxenpsykiatrisk specialistvård. Metod: Kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats. Tio sjuksköterskor inom vuxenpsykiatrisk specialistvård deltog genom semistrukturerade intervjuer. Konventionell innehållsanalys användes för att analysera transkriberat material. Resultat: Sjuksköterskorna beskriver patientens psykiska tillstånd som bidragande orsak till oro och om orosanmälan görs. Bristande tydlighet kring rutiner när och hur man ska orosanmäla. Stöd från närmsta kollegor uppfattades positivt och främjande för anmälningsbenägenheten, däremot beskrevs brister i samverkan med socialtjänst och återkoppling vilket upplevdes hämmande. God kommunikation i mötet med patienten ansågs centralt för att upprätthålla en terapeutisk allians eftersom förförståelse och reaktioner visade sig påverka sjuksköterskan och orosanmälan. Konklusion: Sjuksköterskorna behöver stöd i sina bedömningar kring orosanmälan. Tydliga rutiner tillsammans med reflekterande utbildning och implementering av standardiserade instrument skulle kunna göra sjuksköterskan tryggare i sin yrkesroll och därmed skapa bättre förutsättningar för sjuksköterskan att identifiera barn som far illa eller riskerar att fara illa. / Abstract Background: The number of reports of children who are ill is increasing in Sweden. The explanations can be many, but primarily that children's rights have taken place invarious activities when the Convention on the Rights of the Child became law. The National Board of Health and Welfare points out a lack of compliance with the notification obligation within health care, especially within adult psychiatry. Four out of ten reports are about mental illness in guardians, which shows the important role of adult psychiatry in detecting vulnerable children. Purpose: To describe experiences and perceptions regarding reporting of children being mistreated or at risk of mistreatment from the perspective of nurses in adult psychiatric specialist care. Method: A qualitative interview study with an inductive approach. Ten nurses in adult psychiatric specialist care participated through semi-structured interviews. Conventional content analysis was used to analyze transcribed material. Results: Nurses describe the patient's mental state as a contributing factor to their concern and decision to report. There is a lack of clarity regarding procedures for when and how to report concerns. Support from colleagues was seen as positive and promoting reporting, but there were perceived deficiencies in collaboration with social services and feedback, which were perceived as inhibiting. Good communication during the meeting was considered central to maintaining a therapeutic alliance as preconceptions and reactions affect the nurse and the report. Conclusion: Nurses need support in their assessments of reporting concerns. Clear procedures, together with reflective education and implementation of standardized instruments, could make nurses more confident in their professional role, and thus increase the likelihood of identifying more children who are being mistreated or at risk of mistreatment.

Bakgrund: Självskadebeteende är ett omtvistat begrepp som inte är en egen diagnos. De självskadande handlingarna börjar ofta under puberteten och brukar avta i ung vuxenålder. Självskadebeteende är ett uttryck för stort lidande. Det är viktigt att skilja mellan suicidalt beteende och självskadebeteende. Självskadebeteende kan mätas på olika sätt och det saknas i nuläget nationella riktlinjer gällande vård och behandling.  Syfte: Syftet var att undersöka vilken behandling som bör rekommenderas för patienter med självskadebeteende.  Metod: Studien är en systematisk litteraturöversikt med kvantitativ ansats innefattande 14 RCT-studier. Sammanställningen har gjorts enligt de steg som beskrivs av Bettany-Saltikov och McSherry (2016).  Resultat: Resultatet omfattar 14 studier utförda i sju antal länder. Deltagarantal i studierna varierade mellan n=33 till n=832 och utgjordes av både tonåringar och vuxna. Samtliga studier var utförda inom psykiatrisk öppenvård. Olika former av behandlingar undersöktes. Av de 14 inkluderade studierna visade 9 studier att interventionen hade bättre effekt än den som kontrollgruppen gavs, vilket oftast var standardvård. Bäst effekt hade DBT vilket gavs som intervention i tre studier. Slutsats: Denna litteraturöversikts resultat indikerar att DBT är den behandling som ger bäst effekt vid behandling av patienter med SB.  Då populationerna var små och innehållet i behandlingsinterventionerna varierade är det svårt att dra säkra slutsatser. Det behövs fler väldesignade studier som utvärderar behandling för patienter med SB där insatser initieras av sjuksköterskor. Mer forskning behövs kring nya tekniska hjälpmedel som del av behandling vid SB. / Background: Self-Injurious Behaviour (SIB) is a discussed subject and is not classified as a diagnosis. The acts of Self Harm usually start during puberty and clings off in young adulthood. SIB is an expression of great suffering. It is important to differ between suicidal behaviour and SIB. SIB can be measured in various ways. Sweden is currently lacking national guidelines for care and treatment of SIB. Aim: The purpose was to investigate what treatment that should be recommended for patients with SIB Method: The study is a quantitative literature review based on 14 RCT-studies. The joint compilation has been made step by step based on the method described by Bettany-Saltikov och McSherry (2016).  Results: The result includes 14 studies performed in seven countries. The participants varied between n=33 and n=832 and was adolescents and adults. All studies were performed in psychiatric outpatients departments. Of the 14 included studies, 9 showed that the intervention has a better effect than the one given til the control group, often care as normal. Best effect was seen when DBT was given. Conclusion: This literature review indicates that DBT is the treatment that has best effect in SIB. The populations examined were small and the interventions of big variation wherefore it is hard to draw definite conclusion. More well-designed evaluation treatment where care is initiated by nurses are needed. Further research on new technology as a part of treatment in SIB is also required.

Bakgrund: Transition kan beskrivas som övergången från en fas, tillstånd eller status i livet till ett annat. Transition mellan barn- och ungdomspsykiatrisk och vuxenpsykiatrisk vård är en viktig hälsofråga, där patienters upplevelser är sparsamt belysta. Tidigare studier har framhållit behovet av att utveckla övergångsprocessen och att då utgå från ett personcentrerat perspektiv med förståelse för ungdomarnas förutsättningar. Syfte: Syftet med studien var att utforska unga vuxnas upplevelser av transitionsprocessen från barn- och ungdomspsykiatrisk vård till specialiserad psykiatrisk vård för vuxna. Metod: Åtta unga vuxna som gjort övergången till vuxenpsykiatrisk vård för mellan ett och fem år sedan intervjuades genom en semistrukturerad intervju. Insamlad data analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen genererade tre huvudkategorier: Att bli sedd och bekräftad är grund för delaktighet och att känna sig värdefull, att övergången kan visa sig vara en ny möjlighet och att sammanhållet stöd behövs för tillgång till god och jämlik vård. Studien bekräftar tidigare forskning, som beskriver transitionen som en period där behov av stöd från vården och närstående kan vara avgörande. Samtidigt framkommer upplevelsen av övergången som en möjlighet att växa som människa. Kritiska punkter som kan associeras med positiva och negativa utfall i transitionsprocessen går att urskilja, vilket ligger i linje med studiens utgångspunkt i transition som omvårdnadsteori. Slutsats: Transitionen från barnpsykiatrisk vård till specialiserad psykiatrisk vård för vuxna är ett område där samskapande perspektiv och personcentrerad vård har potential att minska hälsorisker och främja personlig utveckling och återhämtning. Genom att utforska upplevelsen för unga vuxna som genomgått denna transition inom den psykiatriska vården kan studien bidra till ökad kunskap om processens möjligheter och hinder. / Background: Transition can be described as a change from a phase, state or status in life to another. Transition between child and adolescent psychiatric care and adult psychiatric care is an important health issue, where patients' experiences are sparsely highlighted. Previous studies have emphasized the needs of developing the transition process, starting from a person-centered perspective with an understanding of young people's conditions. Aim: The aim was to explore young adults' experiences of the transition process from child and youth psychiatric care to specialist psychiatric care for adults. Method: Eight young adults who made the transition to adult psychiatric care one to five years ago were interviewed using a semi-structured interview. Collected data was analyzed using qualitative content analysis. Results: The analysis generated three categories: that being seen and validated is the basis for participation and feeling valuable, that the transition may turn out to be a new opportunity and that cohesive support is needed to gain access to good and equitable care. The study confirms previous research that describes the transition as a period where support from care providers and relatives can be crucial. At the same time, the experience of the transition emerges as an opportunity for personal growth. Critical points that can be associated with positive and negative outcomes in the transition process can be distinguished, which is in line with the study's starting point in transition as a nursing theory. Conclusion: The transition to specialized psychiatric care for adults is an area where co-creative perspectives and person-centered care have the potential to reduce health risks and promote personal development and recovery. By exploring the experience of young adults who has undergone this transition, the study can contribute to increased knowledge of opportunities and obstacles during the process.

Bakgrund: Sjuksköterskor i psykiatrisk vård upplever en inre konflikt när vården som erbjuds strider mot egna etiska värderingar och ideal om god psykiatrisk vård inte går att upprätthålla. Den inre konflikten kan provocera fram en motreaktion i form av en handling som gynnar patienten men avviker från rådande riktlinjer inom verksamheten. Fenomenet har benämnts som positivt rebelledarskap i forskningssammanhang. Rebelledarskap utmanar gängse riktlinjer i verksamheten med avsikten att möta patienternas behov, upprätthålla professionell standard och erbjuda god vård. I nuläget finns det bristande kunskap om sjuksköterskors erfarenheter av rebelledarskap inom barn- och ungdomspsykiatrisk heldygnsvård och vad det innebär för patienten. Syfte: Syftet med aktuell studie var att beskriva sjuksköterskors erfarenhet av rebelledarskap i barn- och ungdomspsykiatrisk heldygnsvård. Metod: Datainsamling har skett med kvalitativ deskriptiv metod via semistrukturerade intervjuer med åtta sjuksköterskor som hade erfarenhet av rebelledarskap inom barn- och ungdomspsykiatrisk heldygnsvård. Materialet analyserades med stöd av kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats, och med fokus på det latenta innehållet i textmaterialet. Resultat: I resultatet framkom varierade erfarenheter av rebelledarskapet vilka utmynnade i två huvudteman: Att följa barnet i en plastisk dans och Att dansa fridans i verksamhetens klassiska balett, och sex subteman: Att lära känna sin danspartner, Att våga ta nya danssteg, Att alla segrar, Att kollidera på dansgolvet men fortsätta dansa, Att fridansa tillsammans och Att fridansa är en självklarhet som fler kan lära sig. Slutsats: Sjuksköterskors erfarenheter av det goda rebelledarskapet visar att rebellsjuksköterskan arbetar följsamt och personcentrerat för att främja patienters återhämtning. Tilldelas rebellsjuksköterskan mandat att arbeta i enlighet med det positiva rebelledarskapets värdegrund så ökar vårdens kvalitet, möjligheten att initiera barn och ungas återhämtningsprocess och även sjuksköterskans arbetsglädje, yrkesstolthet och vilja att utvecklas i sin profession.

Syftet med denna studie var att undersöka och analysera verksammas syn inom socialtjänsten, på barns risker för utsatthet med att växa upp med en förälder med psykisk ohälsa. Vidare var syftet att belysa eventuella utvecklingsområden som finns i arbetet med barn och unga. Denna studie baseras på semistrukturerade intervjuer med sju yrkesverksamma från socialtjänsten. Samverkan, aktuella lagar och BBIC har varit de teoretiska utgångspunkterna som har använts i denna analys. Resultatet av denna studie indikerar på att det finns många risker för utsatthet med att växa upp med en förälder med psykisk ohälsa, samt brister i samverkan mellan socialtjänsten och andra samhällsorgan som arbetar med barn och unga, trots att det tillkommit nya bestämmelser med syfte att beakta barnen i högre utsträckning. Slutsatsen av denna studie visar vikten av att öka kunskapen om de risker för utsatthet för barn och unga som råder. Det bör även ske en förbättring med implementering av de nya bestämmelserna för ett större fokus på att beakta barnen och stärka samverkan för att fånga upp barnen i tid.

Background Every day in Sweden approximately 3,000 people are in care with support from the Compulsory Mental Care Act ("LPT") or the Forensic Mental Care Act ("LRV") within inpatient care. Coercive measures are used as a last resort when no other treatment works and the patient poses a danger to themselves or their surroundings. Forced medication is the most common coercive measure and is most often used in combination with medical restraint. Aim: The aim was to highlight nurses' experiences of caring for patients under coercion in psychiatric inpatient care. Method: Qualitative approach with semi-structured interviews of two focus groups was used. The transcribed texts were analyzed using qualitative content analysis. Results: The analysis resulted in three main categories: Strategies to avoid coercive measures, when coercive measures are used as last resort and conditions for a reflective and ethical approach, with associated subcategories. The result reflected that the exercise of coercive measures was a complex area and they were always used as a last resort and with the patient's best interest in mind. It was important for nurses to have the opportunity for reflection and ethical consideration after executed coercive measures. Conclusion: Getting the opportunity to reflect after a performed coercive measure is essential for nurses to be developed and improved in their exercise of coercive measures. To reflect on what happened, how it happened and what they could have done differently contributes to increased preparedness for future enforcement action and gives greater security for these situations. Also receive training in the field and to practice their skills is requested by the nurses. / Bakgrund: Inom den psykiatriska slutenvården i Sverige tvångsvårdas ca 3000 människor varje dag med stöd av Lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) eller Lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV). Tvångsåtgärder används som en sista utväg när ingen annan behandling fungerar och patienten utgör en fara för sig själv eller sin omgivning. Tvångsmedicinering är den vanligaste tvångsåtgärden och den används ofta ihop med bältesläggning. Syfte: Syftet var att belysa sjuksköterskors erfarenheter av att vårda patienter under tvång inom psykiatrisk slutenvård. Metod: Kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer av två fokusgrupper användes. Den transkriberade texten analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i tre kategorier: Strategier för att undvika tvångsåtgärder, att använda tvångsåtgärder som en sista utväg, samt förutsättningar för ett reflekterande och etiskt förhållningssätt, med tillhörande underkategorier. Resultatet visade att tvångsåtgärder var ett komplext område och att de alltid användes som en sista utväg med patientens bästa i fokus. Det var viktigt för sjuksköterskorna att de fick möjlighet till reflektion och etisk eftertanke efter en utförd tvångsåtgärd. Konklusion: Att få möjlighet till reflektion efter en utförd tvångsåtgärd är centralt för sjuksköterskorna för att kunna utveckla och förbättra sina färdigheter gällande tvångsåtgärder. Genom att få reflektera över vad som föranledde tvångsåtgärden, hur den utfördes och om något kunde gjorts annorlunda bidrar till en ökad handlingsberedskap för sjuksköterskorna inför kommande tvångsåtgärder och skapar trygghet i dessa situationer. Sjuksköterskorna efterfrågar även praktisk träning så de kan träna på de färdigheter som behövs för att utföra tvångsåtgärder.

The purpose: This study is meant to explore the perceptions of social workers from the municipalsocial services within the cooperation with the regional healthcare, focusing on the psychiatric careunits, and if there are any power relations within this cooperation. Method: A qualitative study with a deductive approach based on semi structured interviews with fivesocial workers in the greater Stockholm area compiled by a thematic analysis of the interviews. Theory: The studies theoretical approach originates from Contingency theory and a power perspectivefrom Theory of Collaborative Advantages Results: The results are presented in four themes; Faults in cooperation, Fragmented welfare, Powerrelations within cooperation and When cooperation is successful. These are summarized by how mostcooperation is successful but certain problems occur such as a lack of communication between theorganizations, vague laws and rules regarding cooperation, a lack of mutual trust and understandingfor each other and an uneven power structure between doctors and social workers. Conclusion: The lack of cooperation is emblematic of the Swedish welfare system's highspecialization and fragmentation meant to cut cost and increase efficiency. It instead leaves clientswith dual diagnosis with no clear direction of who to turn to for help.

Bakgrund: Transition kan beskrivas som övergången från en fas, tillstånd eller status i livet till ett annat. Transition mellan barn- och ungdomspsykiatrisk och vuxenpsykiatrisk vård är en viktig hälsofråga, där patienters upplevelser är sparsamt belysta. Tidigare studier har framhållit behovet av att utveckla övergångsprocessen och att då utgå från ett personcentrerat perspektiv med förståelse för ungdomarnas förutsättningar. Syftet: Syftet med studien var att utforska unga vuxnas upplevelser av transitionsprocessen från barn- och ungdomspsykiatrisk vård till specialiserad psykiatrisk vård för vuxna. Metod: Åtta unga vuxna som gjort övergången till vuxenpsykiatrisk vård för mellan ett och fem år sedan intervjuades genom en semistrukturerad intervju. Insamlad data analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen genererade tre huvudkategorier: Att bli sedd och bekräftad är grund för delaktighet och att känna sig värdefull, att övergången kan visa sig vara en ny möjlighet och att sammanhållet stöd behövs för tillgång till god och jämlik vård. Studien bekräftar tidigare forskning, som beskriver transitionen som en period där behov av stöd från vården och närstående kan vara avgörande. Samtidigt framkommer upplevelsen av övergången som en möjlighet att växa som människa. Kritiska punkter som kan associeras med positiva och negativa utfall i transitionsprocessen går att urskilja, vilket ligger i linje med studiens utgångspunkt i transition som omvårdnadsteori. Slutsats: Transitionen från barnpsykiatrisk vård till specialiserad psykiatrisk vård för vuxna är ett område där samskapande perspektiv och personcentrerad vård har potential att minska hälsorisker och främja personlig utveckling och återhämtning. Genom att utforska upplevelsen för unga vuxna som genomgått denna transition inom den psykiatriska vården kan studien bidra till ökad kunskap om processens möjligheter och hinder. / Background: Transition can be described as a change from a phase, state or status in life to another. Transition between child and adolescent psychiatric care and adult psychiatric care is an important health issue, where patients' experiences are sparsely highlighted. Previous studies have emphasized the needs of developing the transition process, starting from a person-centered perspective with an understanding of young people's conditions. Aim: The aim was to explore young adults' experiences of the transition process from child and youth psychiatric care to specialist psychiatric care for adults. Method: Eight young adults who made the transition to adult psychiatric care one to five years ago were interviewed using a semi-structured interview. Collected data was analyzed using qualitative content analysis. Results: The analysis generated three categories: that being seen and validated is the basis for participation and feeling valuable, that the transition may turn out to be a new opportunity and that cohesive support is needed to gain access to good and equitable care. The study confirms previous research that describes the transition as a period where support from care providers and relatives can be crucial. At the same time, the experience of the transition emerges as an opportunity for personal growth. Critical points that can be associated with positive and negative outcomes in the transition process can be distinguished, which is in line with the study's starting point in transition as a nursing theory. Conclusion: The transition to specialized psychiatric care for adults is an area where co-creative perspectives and person-centered care have the potential to reduce health risks and promote personal development and recovery. By exploring the experience of young adults who undergone this transition, the study can contribute to increased knowledge of opportunities and obstacles during the process.