Ce travail est une recherche consacrée à l'érosion entre le droit public et le droit privé ainsi qu'à son impact sur le fonctionnement de la dualité juridictionnelle. La première partie s'attache à la description de cette manifestation ainsi qu'à son principal effet : la multiplication des interconnexions entre les juges administratifs et judiciaires. Le rapprochement entre les deux ordres juridictionnels se caractérise par l'harmonisation des procès et par l'existence d'une cohérence jurisprudentielle concernant les contentieux communs. Pourtant, la seconde partie nous révèle l'existence d'une minorité de divergences ainsi qu’une complexité progressive des règles de répartition des compétences. Si aujourd'hui, la pertinence globale de la dualité juridictionnelle n'est pas menacée, elle nécessite toutefois d'être renouvelée pour résister, par la suite, à l'érosion toujours plus importante entre le droit public et le droit privé / This research deals about the confusion between the public and the private law as well as the impact on the mechanics of two different courts. The first part describes the erosion of both entities and its main effect : the growth of interconnections between the distinct judges. The development of relations between the judges is distinguished by the trial harmonisation and the coherence of court rulings. However the second part demonstrates the reality of points of contention between judges and the complexity of rules of competence. If today the preservation of two kinds of courts is not threatened it is required to renew it to better resist to the erosion development between the public and the private law

This dissertation is an historical and philosophical study on the development of a subjective concept of individual rights. It takes the form of a history of ideas informed by genealogical methods of inquiry. Rather than seeking an origin for and underlying truth to human rights, it treats human rights as a product of various historical developments which are capable of being investigated in terms of their contingency as well as their continuous traditions. The thesis begins with an analysis of political theory in ancient Greek thought, primarily as a means of suggesting possible alternative political philosophies to the rights-based approach dominant in modern Western societies. The thesis then considers the theologicalpolitical discourse on sovereignty in the early Middle Ages, revolving around the doctrine of divine right and influenced by the function of the Christian Church in defining the nature of government. This is followed by an examination of the emergence of hierarchical, feudal relations and the formulation of feudal rights as based on proprietary notions and coinciding with individual liberties. In the following chapter there is a discussion of the juridical construction of sovereign power that emerged from the reception of Roman law and the development of canon law, the influence of legal textuality on the granting of rights and liberties, and the emergence of a discourse on public right as a way of defining the relationship between the prince and his subjects and thus delimiting sovereign authority. Finally, the thesis considers the legacy of the theory of natural rights and its relationship to forms of liberty, with an analysis of: firstly, the idea of natural rights that developed through canon law and the discussions surrounding the Franciscan poverty disputes; secondly, the role of property rights in the formulation of the rights of liberty; thirdly, the Christian understanding of liberty as a subjective attribute or power through the theo-ontological theory of human nature as represented by the free will; and fourthly, the transformation in Renaissance and early modern legal and political theory of the concept of liberty into a political doctrine about individual autonomy and inherent freedom. The purpose of the dissertation is to describe the multiple and complex historical processes from which the idea of subjective rights has emerged, as a means of understanding how human rights have come to play a seemingly essential role in modern legal and political discourses and practices.

<p>Ansökningshandlingarna i ett kommunalt rekryteringsärende är vanligtvis att betrakta som allmänna handlingar. Detta har ibland upplevts som ett problem för kommunala arbetsgivare. Det befaras att många kompetenta presumtiva intressenter avstår från att söka sig en ny kommunal anställning, då det inte kan ske utan en offentlighet redan vid ansökningstillfället.  Under de senaste 20 åren har kommuner därför i allt större utsträckning anlitat konsulter vid rekrytering av högre tjänstemän. I samband med detta har det flera gånger diskuterats hur detta förfarande påverkar offentlighetsprincipen. När privata konsulter sköter kommunala rekryteringsärenden, menar vissa att ansökningshandlingarna i ärendet inte är att betrakta som allmänna när de inkommer till konsulten. Detta eftersom privata aktörer inte omfattas av offentlighetsprincipen. Andra är av motsatt uppfattning.</p><p> </p><p>Syftet med uppsatsen är att undersöka om det finns möjlighet för kommunen att tillämpa konfidentiell behandling av ansökningarna genom att anlita konsulter. Frågeställningen lyder: på vilket sätt och under vilka förutsättningar kan handlingar hållas konfidentiella i ett kommunalt rekryteringsförfarande med konsultmedverkan? I uppsatsen behandlas enbart kommunal rekrytering, statlig rekrytering lämnas utanför. Även arbetsrättsliga konsekvenser och sekretessprövning lämnas utanför. Utredningen bygger på en traditionell rättsdogmatisk metod. De lege lata, och därmed också materialet har en klar tyngdpunkt i praxis. Som en grund för förståelse av rättsfall och JO-uttalanden klarläggs den rättsliga regleringen. Lagstiftning, förarbeten och rättsprinciper behandlas tämligen deskriptivt.</p><p> </p><p>Kommuner har till stor del sin fria anställningsrätt vid rekryteringar, dock med hänsyn till objektivitetsprincipen och likabehandlingsprincipen enligt Regeringsformen. Kommuners förehavanden omfattas normalt av offentlighetsprincipen. Offentlighetsprincipen syftar bland annat till att ge medborgare och media rätt att kontrollera att rekryteringar sköts sakligt och opartiskt. Handlingsoffentligheten som regleras i TF kap.2 är begränsad till att enbart gälla s.k. allmänna handlingar. Rekvisiten för att en handling ska anses vara allmän är att den inkommit eller upprättats hos en myndighet samt förvaras hos den samma. Genom en restriktiv tolkning av reglerna för allmänna handlingar omfattas inte ansökningshandlingar som inkommer till en konsult i ett kommunalt rekryteringsärende av handlingsoffentlighet. En sådan restriktiv tolkning ska dock inte göras enligt RegR. Detta har framkommit dels i</p><p>RÅ 84 2:49 där en kontrolldagbok som aldrig inkommit eller förvarats hos Ale kommun ändå kom att betraktas som allmän handling eftersom dagboken faktiskt tillhörde kommunen. Även frågan om handlingsoffentlighet vid kommunala rekryteringar under konsultmedverkan har prövats av RegR ett antal gånger med olika resultat. Utfallet beror bl.a. på vilken tillgång till ansökningarna kommunerna haft under konsultarbetet, hur annonserna utformats och hur det kommande anställningsförfarandet går till.</p><p> </p><p>Även JO har ett flertal gånger uttalat sig i frågan, vid ett tillfälle gjordes en utredning av fem kommuners förfarande i rekryteringsärenden med konsultmedverkan. JO kritiserade vissa av kommunernas förehavande men menar i det stora hela att det inte finns några rättsliga hinder för kommuner att använda sig av konsulter i rekryteringsärenden.</p><p> </p><p>Konklusionen av denna utredning är att det finns möjligheter för kommuner att tillämpa konfidentiell hantering av ansökningar i förberedande rekryteringsärenden. Ett sådant förfarande kräver dock att det i annonsen tydligt redogörs för att det är intresseanmälningar som efterfrågas, att konsultens och kommunens arbete klart åtskiljs samt att själva rekryteringen är öppen även för personer som inte skickat intresseanmälningar till tjänsten och för de som skickat intresseanmälningar men inte rekommenderats av konsulten.</p>

The starting point of this thesis is the assertion that the interaction between individuals and public authorities sometimes produces claims which cannot easily be categorized as public or private law claims – “claims in the twilight zone”. The aims of the thesis are to examine to what extent such claims can be determined by a court of law and to establish to which kind of court such a claim is properly to be submitted. Moreover, assuming that there is a division of competence between the general courts and the administrative courts that purport to “cut through” claims in the twilight zone, the thesis examines three specific interests: 1) the interest of effective adjudication of claims in the twilight zone; 2) the interest of upholding the division of competence between the general courts and the administrative courts; and 3) the interest of avoiding parallel decisions on the same subject matter.      There is much to support the conclusion that claims in the twilight zone have hitherto, with a couple of important exceptions, been adjudicated in the general courts. However, certain ambiguities relating to the proper role of the administrative courts make it uncertain whether this can still be said to be the case. It may perhaps be that the Supreme Court and the Supreme Administrative Court have divergent conceptions of the meaning and effect of a decision made by an administrative court. The present uncertainty makes it difficult to establish to which kind of court a claim in the twilight zone is properly to be submitted, and there is a certain risk that such a claim will not be possible to pursue through a judicial process at all. There is also a certain risk that new boundary lines between public law and private law will be created as a result of procedural ambiguities and not as a result of clear standpoints in matters of substantial law. It is suggested that the situation should be remedied by clarifying the proper role of the administrative courts – or by an amalgamation of the general courts and the administrative courts to one single court system.

Ansökningshandlingarna i ett kommunalt rekryteringsärende är vanligtvis att betrakta som allmänna handlingar. Detta har ibland upplevts som ett problem för kommunala arbetsgivare. Det befaras att många kompetenta presumtiva intressenter avstår från att söka sig en ny kommunal anställning, då det inte kan ske utan en offentlighet redan vid ansökningstillfället.  Under de senaste 20 åren har kommuner därför i allt större utsträckning anlitat konsulter vid rekrytering av högre tjänstemän. I samband med detta har det flera gånger diskuterats hur detta förfarande påverkar offentlighetsprincipen. När privata konsulter sköter kommunala rekryteringsärenden, menar vissa att ansökningshandlingarna i ärendet inte är att betrakta som allmänna när de inkommer till konsulten. Detta eftersom privata aktörer inte omfattas av offentlighetsprincipen. Andra är av motsatt uppfattning.   Syftet med uppsatsen är att undersöka om det finns möjlighet för kommunen att tillämpa konfidentiell behandling av ansökningarna genom att anlita konsulter. Frågeställningen lyder: på vilket sätt och under vilka förutsättningar kan handlingar hållas konfidentiella i ett kommunalt rekryteringsförfarande med konsultmedverkan? I uppsatsen behandlas enbart kommunal rekrytering, statlig rekrytering lämnas utanför. Även arbetsrättsliga konsekvenser och sekretessprövning lämnas utanför. Utredningen bygger på en traditionell rättsdogmatisk metod. De lege lata, och därmed också materialet har en klar tyngdpunkt i praxis. Som en grund för förståelse av rättsfall och JO-uttalanden klarläggs den rättsliga regleringen. Lagstiftning, förarbeten och rättsprinciper behandlas tämligen deskriptivt.   Kommuner har till stor del sin fria anställningsrätt vid rekryteringar, dock med hänsyn till objektivitetsprincipen och likabehandlingsprincipen enligt Regeringsformen. Kommuners förehavanden omfattas normalt av offentlighetsprincipen. Offentlighetsprincipen syftar bland annat till att ge medborgare och media rätt att kontrollera att rekryteringar sköts sakligt och opartiskt. Handlingsoffentligheten som regleras i TF kap.2 är begränsad till att enbart gälla s.k. allmänna handlingar. Rekvisiten för att en handling ska anses vara allmän är att den inkommit eller upprättats hos en myndighet samt förvaras hos den samma. Genom en restriktiv tolkning av reglerna för allmänna handlingar omfattas inte ansökningshandlingar som inkommer till en konsult i ett kommunalt rekryteringsärende av handlingsoffentlighet. En sådan restriktiv tolkning ska dock inte göras enligt RegR. Detta har framkommit dels i RÅ 84 2:49 där en kontrolldagbok som aldrig inkommit eller förvarats hos Ale kommun ändå kom att betraktas som allmän handling eftersom dagboken faktiskt tillhörde kommunen. Även frågan om handlingsoffentlighet vid kommunala rekryteringar under konsultmedverkan har prövats av RegR ett antal gånger med olika resultat. Utfallet beror bl.a. på vilken tillgång till ansökningarna kommunerna haft under konsultarbetet, hur annonserna utformats och hur det kommande anställningsförfarandet går till.   Även JO har ett flertal gånger uttalat sig i frågan, vid ett tillfälle gjordes en utredning av fem kommuners förfarande i rekryteringsärenden med konsultmedverkan. JO kritiserade vissa av kommunernas förehavande men menar i det stora hela att det inte finns några rättsliga hinder för kommuner att använda sig av konsulter i rekryteringsärenden.   Konklusionen av denna utredning är att det finns möjligheter för kommuner att tillämpa konfidentiell hantering av ansökningar i förberedande rekryteringsärenden. Ett sådant förfarande kräver dock att det i annonsen tydligt redogörs för att det är intresseanmälningar som efterfrågas, att konsultens och kommunens arbete klart åtskiljs samt att själva rekryteringen är öppen även för personer som inte skickat intresseanmälningar till tjänsten och för de som skickat intresseanmälningar men inte rekommenderats av konsulten.

Det är inte alltid företagen går med vinst utan det händer att ett beskattningsår slutar med en förlust. Lagstiftningen i Sverige och även internationellt tillåter företagen att spara denna förlust till ett år med vinst vilket resulterar i ett lägre skattemässigt resultat. I det fall flera beskattningsår slutar i förlust får de läggas till tidigare förluster och sparas ackumulerade för att rullas framåt på obestämt tid. Reglerna avseende förlustutjämning har funnits lagstadgat sedan 1960 och de resonemang som finns i föregående utredningar gäller i mycket fortfarande idag. Idag återfinns reglerna för denna förlustreglering, underskottsavdrag, i  Inkomstskattelagens (1999:1229) 40:e kapitel och har sedan införandet genomgått många förändringar i form av både förenklingar och spärrande lagstiftning. Grunderna i lagstiftningen finns dock kvar i dagens lagstiftning avseende metoder och förhållningssätt. Lagstiftaren vidhåller sin ståndpunkt medan flera aktörer på marknaden som är kunniga på området ifrågasätter vissa förhållningssätt och regleringar främst i form av spärrlagstiftning. Regelverket har ett allmänt rykte om sig att vara krångligt och svårtolkat men dess konstruktion försvaras av lagstiftaren genom att det krävs så pass avancerad lagstiftning för att uppfylla grundsyftet med spärrlagstiftningen, att hindra handeln med s.k. skalbolag. Spärrarna i lagstiftningen aktiveras av förändringar i ägarkonstruktionen vid förvärv av andelar i ett underskottsföretag. Det finns flera alternativ till resultatutjämning som tillämpas och tillämpats av flera länder internationellt sett och de svenska utredningarna alla fokuserat på samma metod – förlustavdrag genom carry forward. Metoden innebär att ett beskattningsårs förlust får sparas genom att rullas framåt och kvittas mot ett efterföljande års positiva resultat. Förutom denna metod finns även två andra sätt att genomföra ett förlustavdrag. Det finns en metod som innebär utjämning bakåt i tiden, carry back, samt en fullständig metod, recoupment, som leder till en negativ skatt för ett förlustår. En av huvudorsakerna till svårigheterna med tillämpningen av lagen anses ligga i de många odefinierade och tvetydliga begrepp kapitlet innehåller. Det saknas sedan tidigare tydliga definitioner av deras innebörd i förarbeten vilket leder till problem vid tolkningen av reglernas verkan. Ramen för regelverket har istället i mångt och mycket klargjorts genom praxis vilket i huvudsak reglerar tillämpningen av detta kapitel i Inkomstskattelagen (IL). För att förhindra möjligheten till undandragande av skatt genom handel med förlustbolag, skalbolag, infördes även en spärrlagstiftning. Regelverket innebär att i de fall andelar motsvarar bestämmande inflytande förvärvas aktiveras en spärr. Det gäller främst för det förvärvade bolagets underskott från tidigare beskattningsår. Spärrarna består av dels en beloppsspärr baserad på förvärvsbeloppet samt dels en koncernbidragsspärr som hindrar möjligheten till utjämning genom koncernbidrag. Valet av utjämningsmetod gjordes 1958 under den utredning som föregick lagstiftningen 1960. Fortsättningsvis håller efterföljande utredningar fast vid samma metod trots att det gått många år sedan dess och att utvecklingen både nationell och internationellt genomgått stora förändringar. Vårt förhållningssätt till verksamheter har även förändrats och handeln sker inte enbart inom landets gränser utan även till stor del internationellt. Vi ingår även numer i ett samarbete, EU, som förutsätter att medlemmarna ska arbeta över länders gränser och främja ett unisont klimat. Kanske borde det även innebära en översikt över lagstiftning som skiljer sig från andra länder som är våra konkurrenter för att om möjligt öka våra konkurrensfördelar till att komma närmare deras lagstiftning. Rättsläget för avdragsrätten av tidigare års underskott bestäms i stor mån av praxis på området. De begrepp som styr tillämpningen av regelverket saknar stundom helt definition även i de förarbeten som föregått stiftandet. Kritiken för detta är omfattande inom doktrinen eftersom reglerna blir svåra att överskåda och tillämpa. Den förenkling som var syftet med skattereformen som inleddes i slutet av 1980-talet syns inte i detta regelverk. Bristen på definitioner och förklaringar gör att tolkning även måste sökas inom andra områden och på så vis bilda praxis på området. Området är krångligt och det är stundtals svårt att tolka verkningarna av ett agerande tillfredställande. Det räcker inte på långa vägar att låta sig ledas av kapitlets paragrafer utan ett måste att läsa in sig på den omfattande praxis som finns inom ämnet. Som ett led i denna problematik innebär det att området är mycket konsultvänligt som i vissa fall ändå kräver förhandsbesked för att säkerställa bedömningen av förvärvet eller omstruktureringen.

La coutume n’est pas uniquement la cumulation de ses deux éléments que sont la pratique et l’opinio juris, elle est en plus, et peut-être surtout, une opération. L’opération coutumière permet le passage de la pratique à la conviction du droit. Cette opération n’est possible qu’en ce que la pratique n’est pas uniquement la répétition de conduites, mais avant tout l’observation de cette répétition par les destinataires de l’obligation en formation. Dès lors, la coutume peut se définir comme une opération imprévisible par nature, identifiable toujours après coup, par la production de conduites, leur observation par les destinataires de l’obligation, puis par l’existence d’une conviction du droit de ces mêmes destinataires. La conviction en l’existence de l’obligation consiste finalement en une explication, pour les destinataires, de la répétition observée. Pourquoi une telle répétition existe, si ce n’est parce qu’il existe une obligation y contraignant. De ce point de vue, la coutume de droit international pénal, bien qu’identifiée abondamment par les juridictions internationales pénales, présente des difficultés d’identification inédites : les conduites pertinentes sont souvent cachées, elles ne sont pas observables, en particulier en temps de guerre et dans le cadre des hostilités, les destinataires sont les personnes physiques et, enfin, le droit international pénal s’est développé par l’intermédiaire de l’activité de juridictions ad hoc, ayant quasiment une obligation de résultat quant à leur compétence et l’existence de condamnations. Il en ressort une modalité d’identification des normes coutumières posant des questions inédites. / Custom is not only the accumulation of these two elements that are the practice and the opinio juris, it is additionally, and maybe mostly, an operation. The customary operation allows to pass from practice to the conviction of law. This operation is only possible in that practice is not only the repetition of conducts, but above all, the observation of this repetition by the addressee of the obligation in formation. Therefore, custom can be defined as an operation which is, in nature, unforeseeable, identifiable afterwards, by the production of conducts, and their observation by the obligation’s addresses. The conviction in the existence of the obligation actually consists in an explanation, to the addressees, of the observed repetition. Why would the repetition exist if not because of an obligation constraining it to be so. From this point of view, the custom of international criminal law, bears unprecedented identification difficulties. Indeed the pertinent conducts are often hidden and cannot be observed, particularly at times of war and in the context of hostilities. Furthermore, the addressees are natural persons. Lastly, international criminal law has developed through the activity of ad hoc jurisdiction that had practically an obligation of result concerning their jurisdiction and the existence of condemnations. From these difficulties emerges an identification method of customary rules bearing unprecedented issues.

Si le concept de dignité de la personne humaine occupe une position privilégiée au frontispice de la Charte des droits fondamentaux de l’Union Européenne, il est longtemps resté absent de l’ordre juridique communautaire. Les premières Communautés, organisations d’intégration économique ne se réfèrent pas au concept malgré leur vocation humaine, portée par les objectifs de paix et de progrès social. C’est sous l’impulsion du juge et du législateur de l’Union, que le concept est reconnu puis consacré, d’abord par le droit dérivé puis par le droit primaire. L’analyse des sources du concept et de son processus d’intégration permet de déterminer avec rigueur et justesse les fonctionnalités de la dignité de la personne au sein de l’Union. Le droit est en effet dynamique et les institutions de l’Union recourent au concept de dignité selon une finalité orientée. Polyfonctionnelle, la dignité de la personne humaine joue, à l’image de ses sources, un rôle fondateur déterminant sur le continent européen. Objectivement, elle constitue le fondement du paradigme européen et détermine la substance et les frontières de son ordre juridique. Subjectivement, le concept revêt une fonction protectrice de la personne humaine et de ses droits fondamentaux. Son inscription au sein des traités marque espérons-le, un tournant humaniste de l’organisation européenne. / Human dignity is a key element in the Charter of Fundamental Rights of the European Union. Yet, EU law has long failed to incorporate the concept of human dignity. Europeans founded the European Community to promote peace and social progress. The European Community focused on economic integration first as a mean to reach this goal, however. The Union’s judge and legislator later helped turn attention to human dignity: secondary legislation then primary law integrated the concept. We analyze how human dignity developed as a concept. We also analyze its integration into law. Doing so allows assessing carefully what role human dignity plays in the EU. Law is dynamic. EU institutions use the concept of human dignity to reach specific goals. Human dignity serves several functions. Like its sources, dignity plays a seminal role in Europe. Objectively, dignity is the basis of the European paradigm. Dignity defines the content and limits of the legal order. Subjectively, dignity protects human beings and their fundamental rights. Including human dignity into European treaties hopefully signals a humanistic shift in how Europe works. / Auch wenn das Menschenwürdekonzept eine besondere Position in der Charta der Grundrechte der Europäischen Union innehat, war dieses Konzept lange Zeit abwesend in der EU-Rechtsordnung. Die ersten EU-Mitgliedsländer hatten den Frieden und den sozialen Fortschritt als Ziel, Organisationen, die die wirtschaftliche Integration zur Aufgabe hatten, bezogen sich nicht auf das Menschenwürdekonzept trotz ihrer menschlichen Neigung. Auf Veranlassung des Richters und Gesetzgebers der Union wurde das Konzept zunächst anerkannt und setzte sich dann durch, zunächst im Sekundärrecht, dann im primären Gemeinschaftsrecht. Eine Analyse der Quellen des Würdekonzepts und des Integrationsprozesses erlauben es, mit Strenge und Schärfe die Aufgaben der Würde im EU-Recht zu bestimmen. In der Tat ist das Recht dynamisch und die Einrichtungen der EU beziehen sich auf das Würdekonzept nach einer orientierten Zielgerichtetheit. Multifunktional spielt das Menschenwürdekonzept, folgt man seinen Quellen, eine Gründungsrolle, die auf Europa festgelegt ist. Objektiv stellt sie Grundlage des europäischen Paradigma dar und legt die Substanz und die Grenzen der juristischen Ordnung fest. Subjektiv betrachtet beinhaltet das Konzept eine Schutzfunktion des Menschen und seiner Grundrechte. Die Eintragung des Menschenwürdekonzepts innerhalb des EU-Vertrags markiert, so lässt sich hoffen, einen humanistischen Wendepunkt der Europäischen Union.

Le droit public est un élément structurant l’organisation des facultés de droit depuis la fin du XIXe siècle en France. Pourtant, la notion reste bien souvent problématique : l’objet de cette étude est d’en préciser la portée dans l’enseignement, à partir de l’exemple de la Faculté de droit de Paris. Celle-ci, par ses effectifs, sa proximité avec les institutions politiques et la concurrence directe d’autres établissements d’enseignement supérieur joue un rôle de premier plan dans l’élaboration et la mise en œuvre des réformes qui conduisent sous la IIIe République à la généralisation du droit public dans les facultés de droit. Elle permet ainsi de comprendre le processus de spécialisation des professeurs de droit, marqué notamment par le sectionnement de l’agrégation en 1896. Loin de produire des résultats simples, ces évolutions créent une série d’équilibres instables et de tensions. La volonté des publicistes de former un groupe distinct de celui des privatistes se heurte au souhait largement répandu de maintenir l’unité de la science juridique. Le droit public lui-même n’est pas homogène. Ensemble de matières (droit administratif, droit international public, droit constitutionnel, législation financière) plus que savoir cohérent, il est traversé par deux tendances : l’une en fait un savoir formalisé et autonome, capable d’imposer sa logique propre à l’écume des faits, l’autre à l’inverse le rattache aux sciences politiques et économiques. Le succès tardif de la première tendance ne doit pas dissimuler la volonté, dans la première moitié du XXe siècle, de faire du droit public un savoir lié à l’actualité et explicatif du social. / Public law has been instrumental in organizing Law Schools in France since the late 19th century. However, the notion remains problematic: based on the example of the Law School of Paris, the purpose of this study is thus to examine its specific impact on legal teaching. The Parisian School of Law, by far the biggest and closest to political institutions, played a leading role in the reforms which led to a generalization of public law in Law Schools during the Third Republic. Its framework provides a good example of how legal scholars have specialized after the separation, in 1896, of the agrégation recruitment competition into different sections, one of them being for public law and one for private law. Far from being simple, these evolutions remain unstable. Public law scholars both wish to distinguish themselves from the dominating civilists, and to maintain the unity of legal science. Public law itself is not a homogeneous field of knowledge. A collection of disciplines (administrative law, international public law, constitutional law, financial legislation) rather than a coherent science, it is characterized by two trends: the first sees public law as a formalized and autonomous body of knowledge, able to comprehend facts through its distinctive logic; on the contrary, the second trend sees it simply as a part of political and economic sciences. Before the supremacy of the first trend imposed itself – rather late – in the first half of the 20th century, public law was considered a social knowledge, used to explain contemporary political events.

Environmental unbalance caused by human action becomes evident, among other ways, by the contamination and inequality of water distribution. Water for human consumption is a means to the maintenance of health, as it is regarded as an essential social right and recognized as an indicator of human development. On the other hand, the quality of water is a determiner of hydric-coveyed diseases. In this context, policies of environmental health arise as an improvement of the local system of public health (Sistema Único de Saúde SUS), acting both in the scenarios formed by social environmental conditions and life styles, in order to improve education in education and environmental quality which entail lasting effective results for health than the mere providing of assistant services.The present work was developed with the aim at analyzing the water for human consumption in the municipality of Atalaia, state of Alagoas, on the grounds of the environmental health policy, identifying the sources of water for consumption and presenting the characterization and concerns of the social players involved in the management. It also presents both control data analysis and surveillance of water quality between 2005 and 2006. The lack of environmental protection related to the water sources for consumption was observed not due to omission of both the surveillance boards and the civil society and resulting in a continuous deterioration, which entails difficulties in the water treatament thus implying its low quality. In what concerns the role of the social players envolved, non-integrated articulation, reduced participation, and inexisting social control were observed. This study shows the municipality s difficulties in exerting actions of control in accordance with the rules of the Health Ministry in that it involves a more complex transformation provide more effective and integrated participation and social control. In this sense, effective changings have become necessary which will guarantee to population the right to consume good water. / Os desequilíbrios decorrentes da ação humana sobre o ambiente manifestam-se, dentre outras formas, na contaminação e na desigualdade da distribuição da água. A água de consumo humano é uma condição para a promoção e manutenção da saúde, considerada um direito social fundamental e reconhecida como um indicador de desenvolvimento humano. Por outro lado, a água fora dos padrões de potabilidade provoca doenças de veiculação hídrica. Assim, a política de saúde ambiental surge como um aprimoramento do Sistema Único de Saúde, atuando em cenários formados pelas condições sócioambientais e modos de vida, com o objetivo de promover a melhoria na educação e na qualidade ambiental, que provocam efeitos à saúde mais duradouros do que a simples prestação de serviços assistenciais. Este trabalho teve como objetivo analisar o gerenciamento da água destinada ao consumo humano no município de Atalaia, AL, à luz da política de saúde ambiental. Para isso, aponta os mananciais de consumo e apresenta a caracterização e percepção dos atores sociais envolvidos nesse gerenciamento. Apresenta ainda a análise dos dados de controle e vigilância da qualidade da água nos anos de 2005 e 2006. Com relação aos mananciais de consumo, observou-se a falta de proteção ambiental, tanto por omissão dos órgãos fiscalizadores, como da sociedade civil, o que tem resultado numa degradação contínua, que torna o tratamento da água mais difícil e de baixa qualidade. No que se refere ao papel dos atores sociais envolvidos, observou-se pouca articulação intersetorial, participação mínima e controle social praticamente inexistente. O estudo revela as dificuldades do município para exercer as ações como preconizado nas normas do Ministério da Saúde, visto que, envolve uma transformação mais complexa que busca a participação intersetorial e o controle social. Assim, tornam-se necessárias mudanças efetivas que garantam à população o direito de consumir uma água de qualidade.