Denna studie handlar om individanpassning för omotiverade elever i både undervisning och skolan ur ett lärarperspektiv. Lärare jobbar med att anpassa undervisningen på bästa möjliga sätt som gynnar eleverna. De använder sig av olika metoder till att anpassa undervisningen och försöka motivera de elever som är omotiverade. Skolan gör även sitt jobb genom att tillämpa olika typer av resurser de har tillgång till. Detta görs för att hjälpa eleverna med extra behov och anpassningar att klara kunskapskraven och andra mål. Denna studie för fram lärarnas resonemang kring omotiverade elever och individanpassning, vilka metoder de använde sig av och om det finns en gräns för att anpassa undervisningen och i så fall vart den tog stopp. Data samlades in genom utskickade elektroniska enkäter till klass- och ämneslärare från förskoleklasser till och med årskurs 6, både i skolor och i lärargrupper på sociala medier. Totalt fick vi in 69 besvarade enkäter. Resultatet visade att lärarna väljer att variera sin undervisning med olika typer av arbetssätt, till exempel par- eller grupparbeten, för att stimulera de omotiverade eleverna. Berömma de omotiverade eleverna är också något som lärarna gjorde för att indikera att eleven gjort bra ifrån sig vilket i sin tur fick omotiverade eleverna att drivas framåt. De flesta lärare upplevde att individanpassningen gick utöver tiden för planering. Därför kände vissa lärare att det skulle vara underlättande med gränser för individanpassning. Alltså att det skulle kunna finnas riktlinjer för hur mycket en lärare kan individanpassa för sin omotiverade elev. Lärarna upplevde sig göra sitt bästa för att motivera hela sin klass och även anpassa för eleverna med extra behov. Därmed räckte ibland inte skolans resurser till och därför vände lärarna sig till sina kollegor eller skolledningen för att få stöd.

Syftet med studien är att fördjupa förståelsen för lärares uppfattningar om deras förutsättningar att arbeta inkluderande med elever som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Förutsättningar förstås som ett sammansatt begrepp av professionella, kontextuella samt relationella aspekter. De olika delarna av begreppet svarar för lärarens personliga uppfattningar om faktorer såsom utbildning, erfarenheter, skolans styrdokument, utformning av lokaler, tidsrelaterade omständigheter och relation till eleven. Studien utgörs av en kvalitativ undersökning med ett bekvämlighetsurval där sex stycken gymnasielärare intervjuas. Empirin från de semistrukturerade intervjuerna analyseras genom hermeneutisk meningstolkning. I resultatet framgår hur läraren anser att de inkluderingsambitioner som är formulerade i skolans styrdokument inte till fullo är möjliga att uppnå. Orsakerna till detta anses vara brist på kompetens hos läraren till följd av för få specialpedagogiska inslag i lärarutbildningar och kompetensutvecklingar samt otillräckliga kontextuella resurser såsom avsaknad av personal och för lite tid.

Uppsatsens syfte är att beskriva och förklara hinder, möjligheter och framgångsrika pedagogiska strategier som, enligt lärare, kan finnas i lärandesituationen då elever med autismspektrumtillstånd, AST möter naturorienterat ämnesinnehåll, NO. Sex intervjuer gjordes med lärare med erfarenhet av att undervisa elever med AST i NO. Intervjuerna analyserades tematiskt, där fem teman blev resultatet: ”upplevelse av meningsfullhet”, ”omgivning som stödjer upplevelse av kontroll”, ”hantera teori”, ”hantera laborationer” och ”hantera social kommunikation”. Dessa teman analyserades utifrån kognitiva teorier i förhållande till AST och Vygotskys lärandeteorier.  Resultatet bidrar till kunskapen om pedagogiska strategier som kan minska hinder och utnyttja möjligheter då elever med AST möter NO i skolan. Det pekar på värdet av att använda elevernas intresse och erfarenheter för att nå meningsfullhet i lärandet. Sammanhangsförklarande, överenskommelser och delmål kan vara till hjälp då eleverna inte ser meningen. En omgivning som stödjer upplevelse av kontroll är en annan viktig förutsättning för lärande, vilket kan skapas med hjälp av visuell struktur, avstämningar och begränsning av sinnesintryck. Faktakaraktären på NO- ämnena kan passa elever med AST, men de abstrakta begreppen kan upplevas hindrande. Artefakter som konkretiserar och sammanhangsförklarar kan då vara användbara. Laborationsmomenten kan vara intresseväckande och lämpligt strukturerade, men också kognitivt och praktiskt svårhanterliga. Genom att göra situationen mindre komplex och tydliggöra kan eleven stödjas och lärande i den proximala utvecklingszonen bli möjligt. Den sociala kommunikationen kan utgöra en utmaning som kan kräva särskilda åtgärder för att fungera, som att pedagogen tar ansvar för att bygga trygga relationer och bemöter eleven med respektfull tydlighet.

Studiens syfte var att inom det specialpedagogiska området belysa förskollärares beskrivningar av att göra alla barn delaktiga i utbildningen. Forskningsfrågorna innefattade förskollärarnas definition av delaktighet samt vilka möjligheter och hinder förskollärarna beskriver att det finns för att göra alla barn delaktiga. Genom en kvalitativ studie har fyra verksamma förskollärare intervjuats för att besvara studiens syfte och frågeställningar. Ett specialpedagogiskt perspektiv har varit utgångspunkt för studien vilket innefattar ett kategoriskt- och ett relationellt perspektiv. Det mest framträdande perspektivet var det relationella perspektivet även om spår ur ett kategoriskt perspektiv kunde urskiljas. Resultatet visade att samtliga förskollärare anser att delaktighet hör samman med barns förmåga att kunna påverka. Att dela in barnen i mindre grupper beskrevs av de flesta förskollärare som en möjlighet för barns delaktighet. Majoriteten av informanterna belyste även förhållningssättets betydelse i arbetet med barns delaktighet i förskolan. Samtliga informanter såg även en koppling mellan specialpedagogik och delaktighet. Somliga förskollärare gav beskrivningen av specialpedagogik som ett förhållningssätt vilket används för hela barngruppen. Låg personaltäthet beskrevs av samtliga förskollärare som ett hinder för att göra barnen delaktiga. Sammanfattningsvis visar denna studie att det är möjligt att göra alla barn delaktiga i utbildningen. Det ställer emellertid krav på förskollärarnas förhållningssätt.

Förväntat kunskapsbidrag I Sverige har 1 av 14 barn språkstörning därför är det av intresse att få kunskap om förskollärarnas upplevelser och olika framgångsfaktorer i arbete med barn som har språkstörning. Pedagoger behöver kunskap och kompetenser kring vad språkstörning är för att kunna möta dessa barn och ge adekvat stöd (Sjöberg, 2014; Nettelbladt 2007; Hallin 2019). Kunskap och kompetens hos förskollärare är nödvändiga för att skapa en tillgänglig lärmiljö för barn med språkstörning (SPSM, 2018). Studien avser att öka förståelsen kring förskollärares uppfattningar när det gäller språkstörning, deras kunskaper samt vilka metoder som är framgångsrika i mötet med barn med språkstörning som gynnar deras lärande och utveckling. Syfte och frågeställningar Syftet är att beskriva förskollärares uppfattningar om deras erfarenhet av barn som har språkstörning. Ytterligare ett syfte är att identifiera framgångsfaktorer som upplevs bidra till språkutveckling hos barn med språkstörning. Hur definierar förskollärarna språkstörning?Vilka erfarenheter har förskollärare av arbete med barn som har språkstörning?Vilka uppfattningar har förskollärare om svårigheterna som följer språkstörning?Vad anser förskollärarna är framgångsfaktorer i arbetet med barn som har språkstörning? Teori Barn med språkstörning är ofta i behov av särskilt stöd. Förskollärares bemötande av barn i behov av särskilt stöd kan kopplas till olika synsätt inom specialpedagogiken. Den teoretiska utgångpunkten i de specialpedagogiska perspektiven är det relationella perspektivet, det kategoriska perspektivet och dilemmaperspektivet (Nilholm, 2007). Studien tar även avstamp i teorin om salutogena perspektivet myntat av Antonovsky (2005) som handlar om känslan av sammanhang vilket är applicerbart för barn med språkstörning som behöver möta en lärmiljö som är meningsfull, hanterbar och begriplig. Metod I studien används kvalitativa semistrukturerade intervjuer som metod för att identifiera olika tankar och upplevelser kring ett fenomen hos fem förskollärare. Vidare tar studien avstamp i fenomenologin för att undersöka förskollärarnas uppfattningar kring framgångsfaktorer i arbetet med barn med språkstörning. Fenomenologin är lämplig att använda när undersökningen syftar till att skapa en djupare förståelse för deltagarnas upplevelser. Studiens syfte och frågeställningar besvaras genom att tolka deltagarnas subjektiva erfarenheter och tankar. I analysen av det empiriska materialet har kvalitativ innehållsanalys använts.  Resultat Studien visade att det finns en variation av uppfattningar kring vad språkstörning är och hur förskollärarna definierar begreppet. Deltagarna kopplade ihop språkstörning med språkförsening, flerspråkighet och att barn saknar verbalt språk. Ingen av deltagarna förknippade språkstörning med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Kunskapen och kompetensen gällande språkstörning på arbetsplatsen ansåg samtliga informanter vara bristfällig. TAKK och bildstöd anses vara framgångsfaktorer för att kunna tillgängliggöra lärmiljön. Deltagarna beskrev att det relationella förhållningssättet var en framgångsfaktor. Goda relationer och intresse för barnet ansågs vara nödvändiga för att kunna arbeta mer förebyggande. I mötet med barnet beskrev deltagarna att viktig information kan erhållas och som är nödvändig för barnets framtida språkutveckling.  Specialpedagogiska implikationer Förskolans förebyggande arbete med barn som har språkstörning kräver kunskap om barnets svårigheter och behov och det bör omfatta all personal. Risken finns att svårigheterna som följer med språkstörning uppstår om inte fokus ligger på förebyggande arbete, vilket kräver relationellt perspektiv. Arbetet med språkstörning hos barn är en utmaning för förskolepersonalen. Lösningar och åtgärder är inte alltid enkla att hitta, vilket kan leda till förskolan hamnar i dilemmaperspektiv.

Syftet med denna studie har varit att ta reda på kunskap om hur fritidspersonal uppfattar vad specialpedagogisk verksamhet är för dem, i relation till hur fritidshemmets pedagogiska verksamhet ser ut. Vi har velat få ta del av hur fritidspersoanl säger sig arbeta utifrån deras tolkning av specialpedagoisk kunskap i fritidshemsverksamheten. Vi ville även ta reda på hur de uppfattar inkludering, hur fritidspersonal säger sig arbeta med att inkludera alla i sin udnervisning. Studien har arbetats fram utifrån följande frågeställningar: vilka uppfattnignar har fritidspersonal kring specialpedagogisk verksamhet i relation till fritidshemmets pedagoiska verksamhet? Hur motivierar fritidspersonalen på vilka sätt de säger sig arbeta uitifrån deras syn på sepcialpedagogik i fritidsverksamheten? Samt Vad är inkludering för fritidspersonal i undersökningen, och hur säger sig fritidspersonalen arbeta för inkludering i sin fritidsverksmahet? Datamaterialet samlades in genom en kvalitativ metod i form av tre semistrukturerade fokusgruppsintervjutillfällen på tre olika fritidsavdelningar på en kommunal skola i södra Sverige. Totalt intervjuades sju personer. Till stöd för analysen jar två teoretiska, tilllika pedagogiska perspektiv använts: det kategoriska och det relationella.  Studiens resultat visar att synen på specialedagogik är relativt begränsad. Mycket tyder på att det finns en brsitande kunskap hos fritidspersonal om vad specialpedagogik är, samt hur den ska implemeteras i fritidsverksamheten. Den syn som fritidspersonalen hade på specialedagogik visade sig inte stämma överens med specialpedagogiska defintioner. De arbetsätt och strategier som fritidsperosnalen motidiverade som specilapedagogiska, visade sig vara en del av allmänpedagogik. Det fritidspersonalen tolkade som sina specialpedagoiska arbetsätt i deras fritidsverksamhet var att kunna tillse extra resurspersonal, extra anpassningar samt ha strukturella rutiner. Vi uppmärksammade i vår studie att våra informanters fritidsvekrsamhet blev lidande på grund av de brister som fritidsperosnalen sa sig ha. Exempel på detta ansåg våra informanter var faktorer i form av bristande resurstid, resurspersonal, specialpedagogers bristande kunskap om fritidshemmets verksamhet, samt planeringstid tillsammans. Trots detta menade våra informanter att de kunde jobba för en inkluderande fritidsverksamhet, då de sa sig ha tydliga pedagogiska strategier och arbetsätt för detta.  Nyckelord: Extra anpassningar, Fritids, Inkludering, Kategoriska perspektivet, Relationella perspektivet, Specialpedagogik, Upplevelser.

I denna studie undersöktes samverkan ur elevhälsoteams och pedagogers perspektiv. Syftet med studien var att undersöka hur samverkan organiseras och genomförs enligt elevhälsoteam och pedagoger samt vilka möjligheter och hinder som finns för denna samverkan. För att undersöka forskningsfrågorna valdes en kvalitativ metod. Semistrukturerade gruppintervjuer med elevhälsoteam och pedagoger genomfördes på tre olika skolor, totalt genomfördes sex intervjuer där sammantaget 17 informanter intervjuades. Resultatet sammanställdes och analyserades med hjälp av teorier inom organisation och samverkan. Informanterna beskrev att samverkan organiseras och sker både genom formella och strukturerade möten men även genom informella och spontana möten. Genom studien identifierades olika hinder och möjligheter för samverkan. Som hinder för samverkan identifierades otydlig roll- och ansvarsfördelning, brist på tillgänglighet av elevhälsoteamens professioner men även att skolans personal inte ser elevhälsouppdraget som ett gemensamt ansvar. Hinder identifierades även i form av brist på samsyn och ett gemensamt språk mellan olika professioner. Utifrån informanternas syn på samverkan identifierades tydliga strukturer för möten där elevhälsoteamets tvärprofessionella kompetenser kommer till sin rätt och finns tillgängliga och nära den vardagliga kontexten som möjligheter för lyckade samverkansprocesser.

I tidigare studier har framkommit att elever med omfattande frånvaro är en heterogen grupp som det finns bristfällig kunskap om både vad gäller deras kunskaper och behov. Det saknas således mer djupgående studier om sambandet mellan godkänt betyg i matematik och omfattande frånvaro och vad som kan vara viktiga aspekter att ta hänsyn till för speciallärares/specialpedagogers arbete med att stötta en elev som befinner sig i omfattande frånvaro. Syftet med den här studien är att beskriva vad som kan leda fram till ett godkänt betyg i matematik hos elever med omfattande frånvaro. För att uppnå studiens syfte har en kvalitativ metod med halvstrukturerade intervjuer använts där en elev med omfattande frånvaro, fem vårdnadshavare med barn som har omfattande frånvaro och fem matematiklärare intervjuats. Intervjuerna är transkriberade och tematiserade. Resultatet visar att ingen enskild faktor har betydelse utan det är flera faktorer som samverkar. De olika mönster vi kunnat utröna i studien som indikerar på framgång är undervisning, relationer och lärmiljö.Dessa är betydande för att elever med omfattande frånvaro blir godkända i matematik. Studien borde ha relevans för speciallärare, matematiklärare, elevhälsa och övrig skolpersonal som jobbar med elever med omfattande frånvaro.

Syftet med denna studie har varit att förstå hur SO-lärare på gymnasiet uppfattar elevernas litteracitet och om den har försämrats under loppet av lärarnas respektive karriärer, utifrån ett specialpedagogiskt perspektiv. Föreliggande arbete är en kvalitativ, tematisk studie, inspirerad av grundad teori (GT). Tio lärare i SO-ämnen på gymnasiet intervjuades om elevers läsförståelse och hur den förändrats. En viktig aspekt var hur de arbetar för att elever i behov av särskilt stöd ska utveckla sitt textläsande. Efter intervjuerna kodades materialet och tre huvudteman togs fram: förutsättningar, orsaker och konsekvenser. Dessa huvudteman ligger till grund för resultat-presentationen.De flesta lärarna ansåg att läsförståelsen har försämrats dramatiskt de senaste tio – femton åren och att andra förutsättningar gäller idag. De vittnar om ett ökat behov av att lära eleverna grundläggande begrepp och ämnesord. Lärarna beskriver att kraven på läsförståelse från kursplaner och läroböcker har ökat, samtidigt som läsförståelsen försämrats. De ser förändringen som en del av en samhälls-förändring, som ligger utanför deras kontroll. Detta kan sägas vara lärarnas ”main concern”, en term som används inom GT.Det fanns även ett antal lärare som inte såg någon generell försämring av läsförståelsen, men ändå ansåg att det idag föreligger ett större motstånd mot att läsa, än förr. Orsakerna till detta motstånd är även det en del av en samhällsförändring.Studien visar hur SO-lärare ser på sin roll som textförmedlare och hur de ser på sin egen möjlighet att hjälpa elever i behov av särskilt stöd.

Den här studien har tagits fram med hjälp av kvalitativa semi-strukturerade intervjuer (Bryman, 2011) med syftet att undersöka musiklärares uppfattningar om extra anpassningar i musikundervisningen, deras möjligheter och hinder i arbetet kring extra anpassningar samt stöd i musikundervisningen. All data har därefter analyserats med hjälp av tematisk dataanalys (Fejes &Thornberg,2016) vilket presenteras utifrån tre övergripande teman. Resultatet baserar sig på ett kritiskt perspektiv (Nilholm, 2008) som finns inom specialpedagogik. Informanterna i studien lyfter vikten av att se eleven som individ och att ge eleven de förutsättningar och extra anpassningar som eleven behöver. Informanterna uppger också att de har ett gott samarbete med elevhälsan och specialpedagog på sina skolor. Studien tar upp flera aspekter såsom brist på förutsättningar och tidsbrist som hinder i musikundervisningen. De möjligheter som kom fram i studiens resultat var att det är viktigt att vara lösningsfokuserad och att kunna skapa en egen lärandemiljö i musikundervisningen.