Syftet med studien är att belysa hur ett barn med autism kan erbjudas möjligheter till en optimal lärandemiljö i förskolan. De faktorer som är av stor vikt är betydelsen av bemötande, innehåll och aktiviteter i det pedagogiska arbetet. Ute bland förskolepersonal undersöks det vad det var för kritiska och avgörande aspekter som behövdes för att stödja barnens lärande och utveckling i förskolan. De kritiska och avgörande aspekter som betonas i undersökningen är hur materialet och verksamheten är utformat för att tillgodose barn i behov av stöd. Pedagogerna har framhållit att erfarenheter är av stor vikt att ha med sig eftersom de blir en form av ”pedagogisk nyckel”. Nycklarna leder till en ökad framgång för att kunna uppnå en optimal lärandemiljö i förskolan. Linikko(2009) betonar att nycklarna är det som utgör en särskild betydelse till framgång.  Pedagogerna betonar även att det för en lyckad integrering krävs det att märka varje barns individuella behov och anpassa verksamheten därefter, som både ska utmana och utveckla barnen. Främst belyses det i studien att pedagogerna ska se till det enskilda barnets olika behov och tillgodose det efter bästa förmåga. Kunskap, erfarenheter och förhållningssätt är något som hela tiden utökas och utvecklas, som är en central del för pedagogernas fortsatta arbete i bemötandet av de olika individer och behov som finns i barngruppen.

Syftet med denna kvalitativa studie har varit att skapa en bild av och öka kunskapen om vad manliga elevers drivkraft består av och vad som gör dem motiverade för att prestera i olika ämnen i skolan. I examensarbetet har sju gymnasieelever i årskurs 2 eller 3 intervjuats som säger sig vara omotiverade. De intervjuade eleverna hade valt program utifrån sina intressen. Samtliga hade valt naturvetenskapsprogrammet i början, men två bytte till samhällskunskapsprogrammet. För de var det bara naturligt att studera på gymnasiet och de flesta hade tankar på fortsatta eftergymnasiala utbildningar. De flesta av informanterna var vältaliga och kunde sätta ord på sina känslor och med klarhet presentera sina tankar. De hade tydliga uppfattningar om vad motivation innebar för dem och vissa av dem, trots att de sade sig ha bristande motivation, hade ganska bra betyg i skolan. De flesta informanterna upplevde att studierna hade varit mera krävande än förväntat och att det ställde krav på en prioritering av studierna framför allt annat. Samtliga informanter upplevde att föräldrarna hade följt deras studiegång fram till högstadiet men att vid slutet av högstadiet och första året på gymnasiet fick informanterna ökat ansvar över sina studier. Dock fanns det de föräldrar som utan att styra i detaljer fortfarande kunde coacha sina söner.

Syftet med uppsatsen är att göra en undersökning av diskurser om delaktighet i förskolan. Metoden för datainsamlingen är kritisk diskursanalys utifrån Norman Fairclough (1992). Det är en diskursanalys av texter och inte en undersökning av diskurser hämtade från verkligheten i någon förskola. Diskursanalysen görs på fem akademiska avhandlingar, som studeras i förhållande till barns delaktighet. Urvalet av avhandlingarna baseras på att de är relevanta för ämnet delaktighet. Slutsatser i studien är att diskurser av struktur, individualitet och makt- och kategoriseringsprocesser är övergripande områden som påverkar barns delaktighet. Diskurserna inom respektive områden uppvisar tydliga tendenser på att vara öppna för förändring inom forskningen genom avhandlingarna. Fyra av de fem avhandlingarna visar på resultat om att barns delaktighet har stora svårigheter att få genomslag ute i förskoleverksamheterna. Den femte (Hamerslag) beskriver delaktighetsmöjligheterna vara mer framtidspositiva. Specialpedagogik finns med som teoretisk utgångspunkt i de avhandlingar som är undersökta. Specialpedagogiken med dess mångfaldighet kan till synes vara med och påverka de pedagogiska svårigheterna i rätt riktning. Det krävs då att samspelet fungerar mellan olika parter i förskolan, och med det omgivande samhället.

Syftet med studien är att få inblick i hur några matematik- och speciallärare på ”entill- en” skolor arbetar med digitala verktyg i matematikundervisningen samt få ta del av några elevers synpunkter. Studien är en kvalitativ studie med ett sociokulturellt perspektiv på lärande samt ett dilemmaperspektiv på specialpedagogik. Metoddesignen har varit halvstrukturerade intervjuer som därefter analyserats och grupperats i fem teman: digitala verktyg används som passiva resurser, digitala verktyg används som aktiva resurser, digitala verktyg används som kollaborativa resurser, digitala verktyg - möjligheter och begränsningar samt digitala verktyg och kompetens. Resultatet visar att det finns stora skillnader mellan hur lärare och elever nyttjar de digitala verktygen, kompetens och förmåga att se möjligheter i undervisningen. Främst används de digitala verktygen passivt som inte inkluderar ett samarbete med andra eller kreativt skapande. Slutsatser är att lärarna behöver och vill ha kompetensutbildning samt praktiknära forskning med konkreta exempel på nyttjande av digitala verktyg.

Syftet med studien är att belysa några förskolechefers syn på förskolebarn med särskilda förutsättningar, särbegåvade barn, barn som tidigare än andra visar mycket goda förmågor inom olika områden som till exempel språkliga och logisk-matematiska. För att erhålla respondenternas erfarenheter av särbegåvning genomfördes semistrukturerade intervjuer. Fem förskolechefer som ansvarar för åtta förskolor verksamma i en kommun i Mellansverige svarade positivt på en mailförfrågan om medverkan i studien. Deltagarna bestod av fem kvinnliga förskolechefer samt en kvinnlig lärare som medverkade tillsammans med sin förskolechef under intervjun. Intervjuerna baserades på en intervjuguide med öppna frågor. Fokus lades på respondenternas erfarenheter och möten med särbegåvade barn i förskolan med avsikt att definiera olika teman i deras utsagor. I resultatet framkommer respondenternas uppfattningar om särbegåvning utifrån erfarenheter, pedagogiska utmaningar samt förskolans mötande verksamhet. Analysen av svaren visar på överensstämmelser mellan respondenterna men även variationer i talet om förskolans möte med särbegåvade barn. I diskussionen framförs respondenternas tankegångar och ambitioner med utgångspunkter i behovet av att ge ökade utmaningar och stimulans till barn i en inkluderande förskoleverksamhet. Med utgångspunkt i respondenternas synsätt samt deras bemötande av barn med särskilda förutsättningar beskriver studien hur de har utvecklat olika strategier samt praktiska metoder i förskolans möte med dessa barn.

Syftet med studien är att visa hur förskollärare och specialpedagoger arbetar för att uppmärksamma gråzonsbarn i förskolans verksamhet. De frågeställningar som besvaras i studien är: Hur ser förskollärarens och specialpedagogens arbetsätt ut gällande barn i gråzonen? Hur samarbetar förskollärare och specialpedagoger i förskolan kring gråzonsbarn? Hur påverkar den fysiska samt psykiska pedagogiska miljön i förskolan barn i gråzonen? Studien är en kvalitativ intervjustudie där fem verksamma förskollärare och två verksamma specialpedagoger från olika förskolor i olika kommuner har deltagit. Studien inspireras av en hermeneutisk ansats men för att tolka och analysera den insamlade empirin utgår studien från teorier som pragmatism och ett sociokulturellt perspektiv. Studiens resultat visar att samtliga förskollärare har eller har haft ett samarbete med en specialpedagog och att förskollärare gärna samarbetar med specialpedagoger. Studiens resultat visar även att ett fungerande arbetslag är betydande för barn i gråzonen. När det gäller barn i behov av särskilt stöd ligger allt ansvar på förskollärarna och inte på barnet. Det är förskollärarnas uppgift att få det stöd som de behöver av specialpedagogen för att i sitt arbete kunna möta barnets behov. Resultatet visar även att båda aktörer, förskollärare och specialpedagoger poängterar vikten av ett tidigt inledande samarbete då detta skapar ett förebyggande arbete i frågan om barn i gråzonen.

Föreliggande studie är en litteraturstudie omfattande sex vetenskapliga artiklar för en översikt över dramapedagogik som sammanfaller med specialpedagogik och inkludering. Genom konstruerade kategorier/koder för analys har en syntes möjliggjorts. Som grund för förståelsen beskrivs främst dramapedagogik men även specialpedagogik och dess framväxt i samband med industrialiseringen och urbaniseringen. Frågeställningen är om det finns forskning som styrker antagandet att dramapedagogik kan vara en metod för personer med behov av särkilt stöd och i så fall på vilket sätt? Artiklarna har samlats in med hjälp av söktjänsten Ebsco via Stockholms universitetsbibliotek. Resultatet av artiklarnas samlade innehåll tyder på att drama som metod kan resultera i en tydlig måluppfyllelse genom inkludering där basen är gruppaktivitet och att drama som teater inte behöver exkludera någon på grund av oförmåga. Samt att specialpedagogik och dramapedagogik har många gemensamma nämnare. De sex artiklarna med målgrupper av varierade funktionsnedsättningar så som inlärningssvårigheter, rörelsehindrade, autistiska spektrat, hörselnedsättningar visade att genom dramapedagogik utvecklas fantasi och intuition. Det är enklare att utsätta sig för okända situationer i en dramagrupp där man kan öva på verkligheten i en påhittad situation. Det är elevens egna försök som skapar erfarenheten och upplevelsen, som genom olika känslolägen består i minnet. Med stöd av pedagogen, som är trygg i sig själv och gruppen, via känslor, konsolideras det nya, varpå arbetsminnet blir avlastat utan förlust av det nyinlärda. Detta sker med hjälp av upprepning eller iakttagelse via visuell eller audiellt sinne. Dramapedagogik har en holistisk inlärning. Jag har kommit fram till att flera av forskarna menar att det är samhällets syn på det unika och udda som skapar behovet av inkludering och en missuppfattning att specialpedagogik endast skulle vara för de elever som faller utanför normalfördelningen av gränsvärden.Föreliggande studie är en litteraturstudie omfattande sex vetenskapliga artiklar för en översikt över dramapedagogik som sammanfaller med specialpedagogik och inkludering. Genom konstruerade kategorier/koder för analys har en syntes möjliggjorts. Som grund för förståelsen beskrivs främst dramapedagogik men även specialpedagogik och dess framväxt i samband med industrialiseringen och urbaniseringen. Frågeställningen är om det finns forskning som styrker antagandet att dramapedagogik kan vara en metod för personer med behov av särkilt stöd och i så fall på vilket sätt? Artiklarna har samlats in med hjälp av söktjänsten Ebsco via Stockholms universitetsbibliotek. Resultatet av artiklarnas samlade innehåll tyder på att drama som metod kan resultera i en tydlig måluppfyllelse genom inkludering där basen är gruppaktivitet och att drama som teater inte behöver exkludera någon på grund av oförmåga. Samt att specialpedagogik och dramapedagogik har många gemensamma nämnare. De sex artiklarna med målgrupper av varierade funktionsnedsättningar så som inlärningssvårigheter, rörelsehindrade, autistiska spektrat, hörselnedsättningar visade att genom dramapedagogik utvecklas fantasi och intuition. Det är enklare att utsätta sig för okända situationer i en dramagrupp där man kan öva på verkligheten i en påhittad situation. Det är elevens egna försök som skapar erfarenheten och upplevelsen, som genom olika känslolägen består i minnet. Med stöd av pedagogen, som är trygg i sig själv och gruppen, via känslor, konsolideras det nya, varpå arbetsminnet blir avlastat utan förlust av det nyinlärda. Detta sker med hjälp av upprepning eller iakttagelse via visuell eller audiellt sinne. Dramapedagogik har en holistisk inlärning. Jag har kommit fram till att flera av forskarna menar att det är samhällets syn på det unika och udda som skapar behovet av inkludering och en missuppfattning att specialpedagogik endast skulle vara för de elever som faller utanför normalfördelningen av gränsvärden.

Syftet med denna studie är att skapa en förståelse för hur musik kan användas i specialförskolans arbete med barn som har flerfunktionsnedsättningar samt vilket betydelse detta har för barnens utveckling och lärande. Studien utgår från frågeställningarna: Hur används musiken i specialförskolans pedagogiska miljöer? Vilka metoder används för att gynna lärandet genom musik i specialförskolan? Hur ser pedagogerna på betydelsen av den pedagogiska miljön, pedagogerna samt metoderna för barnens lärande genom musik?Denna kvalitativa studie har utförts på två olika specialförskolor i skilda delar av landet där sex observationer samt sex intervjuer med pedagoger har gjorts. Resultatet visar att lärandet genom musik utgår från en tydlig struktur med en väl markerad början och ett tydligt slut i aktiviteterna samt mycket sinnestimulering. Den ”tysta kunskapen” där pedagogerna använder sig själv som ett redskap i arbetet med barnen har stor betydelse. Pedagogerna arbetar mycket individuellt till barnen samt utgår från barnens styrkor och där de befinner sig i utveckling. Musikens betydelse är stor då den både är glädje, ett uttrycksmedel och ett språk där pedagogerna når fram till barnets innersta. Musiken formar även barnens dag genom tids och rumsuppfattning samt påverkar barnens utveckling framåt.

No description available.

Syftet med denna studie är att belysa specialpedagogens yrkesroll i förskola och skola samt skapa en djupare förståelse inom detta ämne. Studien tar även upp om arbetssätten skiljer sig åt i de olika verksamheterna. Studien är baserad på en kvalitativ forskningsmetod genom intervjuer. I studien intervjuas tio specialpedagoger på tio olika skolverksamheter, i fem förskolor och fem skolor, årskurs ett till sex. Intervjufrågorna handlar om hur specialpedagogerna ser på sin yrkesroll samt om i deras arbetsbeskrivningar skiljer sig åt i de olika verksamheterna. Teman som framkom i analysen som specialpedagogerna fokuserade på var uppdrag, tid, arbetsuppgifter, stöd, kartläggning, samarbete med hemmet, hjälpmedel, kunskapsmål och förståelsen för yrket som specialpedagog. Studiens resultat visade på att det finns skillnader i det specialpedagogiska arbetet i förskola och skola. De skillnader som framkom i resultatet är att specialpedagogen i förskolan beskriver att de arbetar mer aktivt i barngruppen medan specialpedagogen i skolan har en mer handledande roll. I resultatet framgår det även att specialpedagogerna i förskola och skola beskriver vikten av ett helhetsperspektiv i sin profession. De beskriver att fokus inte endast ska ligga på barnets eller elevens problem utan att även se till de olika faktorer som kan påverka kontexten kring barnet och eleven.