Denna studie undersöker inköpen av offentlig konst i fyra kommuner (Botkyrka, Haninge, Järfälla och Solna) i Stockholms län under åren 2009-2011. Målet med undersökningen har varit att jämföra kommunernas inköp och att utifrån resultaten ställa frågan om hur den offentliga konstens praktik och placering förstås i kommunerna. Undersökningen har också ställt frågor om hur denna praktik ser ut i jämförelse med samtida diskussioner om hur offentlig konst kan och skall förstås. En kortare introduktion till enprocentregeln och hur den använts i Stockholms kommuner ges också i denna uppsats. Studien omfattar totalt 199 verk från dessa fyra kommuner inköpt under 2009-2011 och innehåller allt från textilcollage, grafisk konst som litografier och bronsskulpturer till verk som innehåller ”mänsklig aktivitet”. Som resultaten kom att visa så köpte kommunerna mer löskonst, i mer traditionell stil som målningar och litografier. Endast en kommun av de fyra hade köpt in konst som liknade den som förekommer i dagens diskussioner om offentlig konst. / This study examines the purchases of public art in four municipalities (Botkyrka, Haninge, Järfälla and Solna) in Stockholm County during the years 2009-2011. The objective of the study was to compare the municipalities' procurement and raise questions on the practice and position of public in these municipalities. The objective was also to compare these results with contemporary art debates on how public art can be understood today. This essay also gives a short introduction and history to the “one percent rule” and how it has been used, particularly in Stockholm County. The study includes a total of 199 pieces of art from these four municipalities purchased under 2009-2011. The purchased works of art consists of everything from textile collages, graphic art like lithography and bronze sculptures to art containing "human activity". The results of this study showed that these municipalities mainly bought more traditional art in the form of paintings and lithography, than “solid” art like sculptures. Only one of the municipalities had invested in art that reminded of the type of art that is discussed in today’s press.

Konformen har tidigare under arkitekturhistorien ofta använts för att skapa rum enligt en cellulär logik. Projektet ämnar ompröva användandet av konformen för att organisera rum, i det här fallet applicerat på en konsthall i Solna, genom att gå utanför enbart ett repetitivt arrangemang av vertikala koniska moduler för att uppnå en variation av skalor och riktningar som spänner från stora horisontella koniska rum till mer intima småskaliga vertikala rumsbildningar. Rummen skapas genom en adderande process där koner genomskärs med varandra och med plana element som adderas i operationen. Detta tillåter på så sätt en samexistens av två olika rumsliga logiker vilket leder till en komplex och tillåtande arkitektur som kan svara mot behoven i programmet och som även lyfter fram och förstärker formen hos byggnaden. Projektet utforskar även möjligheterna med att använda konen i egenskap av att vara en enkelkrökt yta och dess betydelse för digital modellering, ritningar och konstruktion. / The cone in architecture has often been used to shape and generate space with a cellular structural logic. This project reconsiders the use of the cone for organizing space, in this case applied on an Art Centre in Solna, going beyond the mere repetitive logic of conic modules, to allow for a variety of scales and directions, ranging from large span horizontal conic spaces to more intimate smaller scaled vertical conic rooms. The spaces are created through an additive process of intersecting cones with planar elements added into the operation, thus allowing the coexistence of two spatial logics, leading towards a manifold and allowing architecture that can handle the requirements of the program and that reinforces the perception of the shape. The project also explores the possibilities of the cone as a single curved unfoldable surface and it’s implications on digital model making, drawing and physical construction.

The following work is an attempt to design a preschool in Solna, just north of Stockholm. The project aimed to design a preschool that was not tailored towards a specific pedagogy, but would be flexible enough to accommodate a broad range of different and ever-evolving pedagogies. The project uses the national curriculum as a point of departure and looks at how the democratising ambition held within the document can permeate the design process and the building itself. The process relied heavily on collaboration through workshops and discussions with children and teachers at Gläntan preschool in Högdalen. Recommendations from the National Board of Housing, Building and Planning (Boverket) concerning quality and quantity of outdoor playground areas conflicted with the size of the plot and an existing plan for the site drawn up by the local council (Detaljplan: Framnäs 16, May 2010 ).This conflict, along with an aim towards increased equality of access were important factors in the design of the preschool. / Det som följer är ett försök att formge en förskola i Solna, norr om Stockholm. Projektets mål var att designa en flexibel förskola som inte är låst till en specifik pedagogik, utan som kan anpassas för olika pedagogiker och ändamål. Projektet tar sin början i skolans läroplan och undersöker på vilka sätt dess demokratiska utgångspunkt kan genomsyra själva formgivningsprocessen och hur denna påverkar den resulterande byggnaden. Processen tog avstamp i, och färgades av, ett samarbete med barn och lärare på Gläntans förskola i Högdalen, vilket utgjordes av samtal och workshops. Rekommendationer från Boverket om kvalitén och kvantiteten av gårdsyta (friyta) var i konflikt med storleken på tomten och den befintlig detaljplanen (Framnäs 16, Maj 2010 ). Denna konflikt tillsammans med viljan att öka tillgängligheten för alla var viktiga faktorer i förskolans formgivning.

Kremering är en både industriell och emotionell process. Krematoriet måste således facilitera ett skeende, och samtidigt agera emotionellt filter för reaktioner på detsamma. Men vilken genomsläpplighet bör detta filter ha? Skall byggnaden vara en bastant mur eller ett skirt flor mellan levande och döda? Och hur skiljer sig de sörjandes emotionella processer från dem som har krematoriet som arbetsplats? Krematoriearkitekturen har, parallellt med samhället i stort, utvecklats över tid mot större individualism, specificering och sekularisering. Estetiken har vandrat från nationalromantik till brutalism, vikt har lagts stundom vid det modernt funktionella, stundom det ideologiskt sakrala, och intentionen har pendlat mellan teatralitet och symbolik öppen för tolkning. Men somliga särdrag har kommit att bli förhärskande. Strikta geometrier, stereotom tyngd, dramatisk ljusföring och naturmotiv som betydelsemättade konstverk är några av dem. Likaså är processionsartade rumssekvenser vanliga, och byggnaderna mystifierar i varierande grad själva kremeringsförehavandet. Dessa drag är inte bara vackra och effektfulla; det är även makt- och dignitetsmarkörer. Rummen är didaktiska; ett system av styrkeförhållanden, valörer och koder, stumt förmedlade genom fysiska element. Oavsett arkitektens ambition - retorisk monumentalitet eller “självklar” anspråkslöshet - tycks rummen vilja ingjuta vördnad, respekt och förundran. Det handlar om en form och estetik som duckar ifrågasättande tolkningar genom att framstå som orubblig. Givet att flertalet attityder kring liv och död samexisterar och utvecklas kontinuerligt, bör ett krematorium inte göra anspråk på sanning,permanens eller evighet. Den enda sanningen är att vi är lika inför döden, oavsett om vi möter lågorna inneslutna i spånskiva eller mahogny, i sällskap av nära och kära eller en skiftarbetande krematorietekniker, under ceremoniella eller pragmatiska omständigheter. Detta projekt utforskar en icke-auktoritär arkitektur, som inte reproducerar rumsliga och estetiska normer. En arkitektur som inte dikterar beteenden och sinnesstämningar; som högtidlighåller men samtidigt understryker det vardagliga; som signalerar stabilitet utan att vara statisk. En tektonisk, transparent byggnad som inte hymlar med vad den är eller gör. / The cremation process is both industrial and emotional. Thus, a crematorium must facilitate one primary course of events while also handling – filtering – secondary emotional stress generated by that very activity. But should the building as filter be a solid wall or a light veil between the dead and the living? How does one define an appropriate degree of permeability and transparency? And how do you cater to the well-being of both mourners and professionals? The architecture of crematoria has, since its introduction in the mid 19th century, evolved along with society's increasing individualism, specialization and secularization. Exploring aesthetic expressions and styles from classicism and national romanticism to brutalism, the intentions have been, in various degrees and combinations, ideological, symbolic, theatrical, functional and pragmatic. However, some features seem to be predominant. Strict geometry, material heaviness, dramatic lighting and the use of nature as a work of art are some examples, as well as processional, choreographed spatial movement and mystification of the cremation itself. These features are not only striking, atmospheric and beautiful; they are also represent power and distinction. The rooms constitute a didactic system of codes and values, silently mediated through physical elements. Irrespective of the architect's ambition and intentions – rhetorical monumentality or suggestive modesty – the spaces seem to evoke feelings of awe and wonder. Firm and unyielding, the buildings dodge any critical questioning. Given today's multitude of coexisting and continually developing philosophies of life and death, a modern crematorium should not pretend to be true, permanent or eternal. The only truth is that in death all men are equal, no matter the circumstances of our passing. This project therefore explores a non-authoritative architecture that does not reproduce spatial or aesthetical norms and conventions. An architecture that does not dictate certain moods or behaviours; that celebrates the extraordinary while attending to everyday life; that conveys dignity and stability without being imposing.

Närvaron av döden ökar värdet av livet. I ett samhälle som gömmer undan livets slut fyller ett krematorium ett syfte om att påminna och visa den som vill se. Programmets nyanser blir en skala från kännedom till bevittnande och byggnaden tar en självklar plats på begravningsplatsen och i samhället. För den som redan befinner sig i sorg har naturen ett allmängiltigt, tröstande värde. Växtlighet tränger sig in och minner om en tid då livet börjar om. Byggnaden är uppbruten för att bli ett landskap i sig och i mellanrummen kommer naturen in på ett påtagligt sätt. Utifrån går det att urskilja byggnadens signifikanta delar: Ugnshall, kylrum och byggnadens fem innergårdar. Siktlinjerna har varit mycket viktiga i projektet. Interiört för att känna en närhet till naturen och exteriört för att förbipasserande ska förstå krematoriets huvudsakliga delar; Kistans ankomst, dess färd från kylrum till ugn och slutligen som aska till en värdig förvaring i väntan på urnsättning. / The presence of death increases the value of life itself. In a society that hides away the end of life a crematory has a purpose to remind and reveal it to whoever wants to interact. The program of this building transforms into nuances at a scale from knowledge to witnessing. This crematory takes a prominent place at the cemetery and in the community. For those who are already in the mourning process, nature has a universal, comforting value. Vegetation intrudes into and reminds us of a time when life starts over. The building is scattered to become a landscape in itself. In the gaps nature grows. From outside the building’s significant parts can be distinguished: Furnace hall, cold store and the five courtyards of the building. Sight lines have been very important in the project. Internal to feel a closeness to nature and external to  make passers-by understand the typology’s main processes; The arrival of the coffin, its journey from the cold storage to the oven and finally the ash’s way to a dignified storage  for the urn until it has a permanent place.

The Football industry has turned into a financial war and the purchasing power among the clubs is getting more and more important. The fact is that some of the largest clubs in Europe actually have a negative net income in the last years. The importance of find- ing investors that are willing to invest in the club to achieve good financial ratios are getting more and more important. To find these investors a club must show good finan- cial results that will get the investors interested. In this thesis a valuation has been made of the two Nordic firms; AIK Solna and Parken Sport & Entertainment. With the use of valuation theory and profitability ratios; this thesis will value the organizations entirely as two firms. This will lead to the most accu- rate comparison because the firms are built up in different ways and this thesis will draw a conclusion about the effects of the whole firm value not just single parts of the firm. In this valuation calculations of different valuation ratios such as Free Cash Flow to Eq- uity and Free Cash Flow to Firm have been used. This thesis will also show calculations of profitability ratios such as ROE, ROA, ROC, P/E ratio and Interest Coverage ratio. When calculating the value of the firms the Modigliani and Miller firm valuation formu- la was used. The results of this thesis show that Parken Sport & Entertainment was nei- ther under or overvalued. The stock value of Parken Sport & Entertainment that was calculated was almost the same as its set value on the stock market today. AIK Solna on the other hand has big financial problems and their stock value was actually valued to a negative result. This is not a good result when they want to get new investors to the firm.

Frånvaro bland elever i gymnasiet är ett allt mer tilltagande problem. Elever med en hög frånvaro brukar inom forskningen benämnas ELOF (elever med omfattande frånvaro). Det är konstaterat att det existerar ett samband mellan frånvaro och låga betyg samt chansen att ta studentexamen. I värsta fall hoppar ungdomen i fråga helt av gymnasiet och slutför därmed inte sina studier. Detta försämrar avsevärt denne individs livschanser och tenderar till att påbörja en negativ spiral in i ett utanförskap där ungdomen får svårigheter på utbildnings, arbets- och bostadsmarknaden. Denna utanförskapsprocess kallas för social exkludering vilket innebär att ungdomen finner sig själv utanför samhällsgemenskapen. Studien är upplagd med en komparativ metod och jämför Solna och Sundbybergs arbete med gruppen ELOF. Fokus har legat på att hitta olikheter i arbetssätten, inte att finna en metod som skulle fungera för båda kommunerna. Vi noterade att Solna uppvisar lägre ungdomsarbetslöshet än Sundbyberg. Detta ansåg vi vara anmärkningsvärt och bestämde oss för att fördjupa oss i varför det skiljer sig mellan kommunerna? I studien har vi identifierat en socioekonomisk faktor som kan tänkas vara en bidragande orsak till dessa skillnader, nämligen andelen högskoleutbildade i respektive kommun. Resultaten från vår studie tyder även på att ungdomar med psykisk ohälsa och diagnoser tenderar att löpa större risk att befinna sig i ELOF.

I en storstad som växer och mullrar fram finns minnet kvar av en annan stad. En kåkstad med fattigbarn och svält men också med gemenskap och variation. En ny stad byggs som ska rensa upp men en bit av den gamla sparas, högst upp på höjden. Innuti den lilla staden som ligger i den stora staden finns en liten värld. Det är barnens värld. Där byggs barnens stad. Men det här är ingen nostalgisk sökan utan ett försök till att binda samman det gamla och det nya och skapa något som utgår ifrån beställarens behov. 3 olika åldersrupper med 3 olika behov. 1 - 2 år, 3 - 4 år,5 - 6 år. De får 3 olika hus och 3 olika gårdar som speglar barnens utvecklingsfas. De skapas även med tanken att man ska känna av utvecklingens resa och samtidigt skapa möjlighet till möten men även till avskildhet. Alla 3 hus fokuserar på det direkta mötet till gården föratt möjliggöra för leken att direkt kunna flytta ut. Alla husdelas in i en aktiv del som har direkt koppling till gården och en inre, lugnare del. I växthusen kan barnen lära sig om kretslopp och ekologi. De semitempererade växthusen kopplar samman de tre husen så att barnen kan röra sig mellan husen utan att behöva klä på sig. Sommartid så är det norra huset en tillåten skozon så att barnen lätt kan springa både ut och in utan att känna sig hindrade. Den inre gården kopplar till alla tre hus och är vart alla barnen samlas tillsammans. I mitten står ett träd likt ett vårdträd som ger skugga. Gården står i direkt anslutning tillmatsalen och på sommaren kan borden fl ytta ut på altanenoch gården. Det här är framförallt 5 - 6 åringarnas gård.Den soliga södra gården är till för mer vild lek och här har barnen gott om plats för att springa fritt. När barnen delas upp är det här framfrallt 3 - 4 åringarnas gård. Den västra gården är gräsbeklädd och lummig. Den är framförallt 1 - 2 åringarnas gård och här sker mer lugn lek. Det är centralt att barnen har frihet att välja vilken aktivitetde vill utöva för att själva styra sin utveckling. Pedagogerna ska hjälpa barnen att lära sig själva. Av denna anledning finns allt material inom synligt räckhåll för barnen. Barnen har bestämda scheman men får själva välja vad de vill göra under de fria passen. Barnen kan välja mellan: Dans &Drama, Bygg & Konstruktion, Natur och Matematik samt Naturvetenskap och Litteratur. Mellan 1 - 2 år är allting nytt. Barnet är nyfiken och utforskar sin omvärld. Hon kryper, går, smakar, känner och kan uppfatta mönster och färger. Det är ofta en harmonisk ålder och barnet beskrivs som soligt och glatt. Med anledning av alla de nya intrycken är det viktigt att barnet inte tvingas ta in för mycket intryck. Därför har 1 - 2 åringarnas hus utformats som ett atriumhus där det öppnar upp sig mot den inre gården men är mer slutet mot omgivningen. Åren mellan 3 - 4 år beskrivs ofta som en frontalkrock. Barnet kan lätt brusa upp och vill visa att den kan görasaker själv. I denna ålder lär sig barnen att gå balansgång,klättra, hoppa högt, klä på sig själv och ta egna initiativ. För att uppmuntra detta har 3 - 4 åringarnas husutformats likt en klätterborg. Där halva huset har fulltakhöjd med en klättervägg och en verkstad som är i direkt koppling till gården och där andra halvan av huset utgörsav halvplan där barnen kan dra sig undan eller umgås imindre grupper. Åren 5 - 6 beskrivs som en viloperiod. Barnet är ofta sammarbetsvilligt och vill hjälpa till med hushållssysslorna. För 5 - 6 åringen är vännerna och det sociala umgänget det centrala. Hon börjar också inse att hennes omgivning är delav en större värld och barnet börjar se fram emot skolperiodenoch vuxenlivet. Utifrån detta är 5 - 6 åringarnas hus idirekt koppling till matsalen och det gemensamma rörelserummet. I det stora rörelserummet kan hela förskolan ha gemensamma aktiviteter som dans, sång, luciafirande,vernissage m.m. På övervåningen riktas siktvyerna ut motvärlden. 5 - 6 åringen leker framförallt utomhus. För att förskolan ska fungera som enande faktor i samhälletär den norra husdelen (5 - 6 år) uthyrbar på kvällarnatill exempelvis ABF-kurser eller födelsedagsfester. Delvisför att försöka hitta tillbaks till den gemenskap som fannsi området tidigare samt för att koppla samman området Vasalund och Hagalund som nu skiljs åt av Frösundaledenmen även ur et socioekonomiskt perspektiv. Huset är något tillbakadraget från gatan och har en altan för att öppnaupp och vara inbjudande. Huset som tidigare stod påplatsen var Stockholms första ABF-hus och skulle på detsättet delvis kunna återfå sin uppgift i samhället. / In a city that is growing and rumbles forward, there remains the memory of another city. A shantytown with poor children and starvation but also with a strong community and variety. A new city is built to clean up, demolish, but a bit of the old is saved at the top of the hill. Inside the small town, locatedin the big city, is a small world. It is the children’s world. There I build the children’s city. But this is not a nostalgic reminisce of the past but an attempt to tie together the old and the new and create something that is based on the client’s needs. 3 different ages with 3 different needs. 1 to 2 years, 3 to 4 years, 5 to 6 years. They get three different houses and three different playgrounds that reflect the children’s development. They are also created with the idea that the children can see their journey of development and that it also creates the opportunity for meetings but also for privacy. All 3 houses focuses on the direct meeting with the playground to allow the games to easily move outside. All houses are divided into an active part directly linked to the playground and an interior, quieter part. In the greenhouses, children can learn about recycling and ecology. The semi-temperated greenhouses connects the three houses so that children can move between houses without having to get dressed. In the summer time the northern house is a permitted shoe zone so that children can easily run both in and out without feeling inhibited. The inner courtyard connects to all three houses and is where all the kids gather together. In the middle stands a tree that provides shade. In summer the tables move out onto the patio and yard. This is particularly the playground of the 5 to 6 year-olds. The sunny and southern playground is for more active games and here the children have plenty of room to runfree. When the children are divided this is mainly the playgroundof the 3 to 4 year-olds. The west yard is grassy and calm. It is above all the courtyard of the 1 to 2 year-olds. It is crucial that children have the freedom to choose which activity they wish to pursue in order to control their own development. The teachers should help the children to learn forthemselves. For this reason all the material is visible and in reach of the children. The children have schedules but are free to choose what they want to do during the different periods.They can choose from: Dance & Drama, Building & Construction,Nature and Mathematics and Natural Science and Literature. Between 1 to 2 years, everything is new. The child is curious and explore its environment. She crawls, walks, tastes, feel,and perceive patterns and colors. It is often a harmonious age and the child is described as sunny and cheerful. Because of all the new impressions, it is important that the child does not have to take in too much. Therefore, the 1-2 year-olds house is designed as an atrium where it opens up on to the inner courtyard and is more closed to the surroundings. The years from 3 to 4 are often described as a frontal collision. The child can easily fly off and wants to show that it can do things for itself. At this age, children learn towalk the tightrope, climb, jump high, get dressed, and take initiative. To encourage this, the 3 to 4 years-olds house is designed like a climbing frame. Where half of the househas full ceiling height with a climbing wall and a workshopthat is directly linked to the courtyard and where the otherhalf of the house consists of half-planes where the children can withdraw or spend time in smaller groups. Years 5 to 6 are described as a resting period. The child is often cooperative and wants to help with household chores.For the 5 to 6 year-old friends and social relations arecentral. She/he also begins to realize that her/his environmentis part of a larger world and the child begins to look forward to school and adulthood. Because of this the 5 to 6 year-olds hous is in direct connection to the dining room and the big activity room. Here the entire pre-school is able to have common activities such as dancing, singing, Luciacelebration, vernissage etc. Upstairs the views are directedstraigt out on to the world. The 5 to 6 year-olds play mainlyoutdoors. The preschool will also serve as an unifying factor in society. Therefor the lower floor of the the northern house (5-6years) is rentable in the evenings, for example for ABFcourses or birthday parties. Partly to try to fi nd back to thecommunity that existed in the area before, and to connectthe areas Vasalund and Hahagalund that now are separated by Frösundaleden but also in a socio-economic perspective.The house is some what drawn back from the street and has a patio with the motive to make it feel open and inviting.The house that previously stood on the site was Stockholm’s first ABF-house and would in that way partially be able teo regain its rile in society.

En pedagogisk institution, en förskola. Hur kan en förskolas pedagogik reflekteras i byggnaden. Hur kan rummen skapas för att återspegla de pedagogiska grundstenar som lärarna undervisar. Pedagogiken i det här fallet är Reggio Emilia. En pedagogik vars huvudintresse är att tillåta barnen utforska kreativt. Pedagogiken kretsar kring detta men hur kan det gestaltas? Kan byggnaden i sig tillåta kreativitet? Reggio Emilia-pedagogiken arbetar likt oss arkitekter i projekt. Barnen utforskar sin omgivning i projekt av olika slag. Genom att skapa ett system för barnen och lärarna att bygga rum med kan byggnaden i sig bli en del av deras projekt. En kub och ett rätblock blir receptet för detta system. Mellan flyttbara korspelare som stabiliserar kan byggstenarna användas för att skapa rum genom utforskning. För att programmera byggnaden har jag läst litteratur kring Reggio Emilia och låtit arkitekturen präglas av pedagogiken. Vissa av de formgivande besluten är direkt hämtade ur den litteratur jag läst medan vissa är tolkningar av litteraturens idéer och tankar. Bland andra följande punkter har bidragit till byggnadens gestaltning: Ateljén har jag i mitt läsande identifierat som det absolut viktigaste rummet. Ateljén anläggs på pelare ovanför det gemensamma rum som skapas i mitten av leklandskapet. Förvaring är viktigt då dokumentation ses som en viktig del i samspel med lärandet vilket krävs för projektbaserad undervisning Barnen ska kunna röra sig fritt över förskolan för att främja utbytet mellan årskullar vilket talar för en öppen plan Mottagandet ska vara välkomnande, avskedet skall ej stressas – därför anordnas ett särskilt avskedsrum i entréplan för att möjliggöra detta samt låta föräldrar gå igenom barnens tidigare aktiviteter som en del av avskedet Barnet välkomnas av de vuxna och andra barn – vilket leder till att trappan och hissen möter det gemensamma lekrummet Utrymmet organiseras efter interaktion mellan barn i olika åldrar – vilket talar för stora gemensamma och små intima rum Bandet mellan hem och skolmiljö är viktigt för att möjliggöra för barnen att ta saker till och från skolan – vilket tillsammans med dokumentationspunkten talar för individuell förvaring. / An educational institution, a pre-school. How can a pre-schools pedagogy be reflected in the architecture? How can the rooms be created to mirror the educational foundation that the teachers teach to the children. The pedagogy in this case is Reggio Emilia. A pedagogy whose main interest is letting the children explore through creativity. The pedagogy revolves around this but how can it be translated into architecture? Can the building itself allow creativity? Reggio Emilia educators work, like us architects, through projects. The childrenexplore their surroundings in different kinds of projects. By creating a system for the children and the teachers to build their own rooms with the building can become part of their project. A cube and a rectangular parallelpiped is the main recipe for this system. Between movable cross pillars which stabilize the building blocks rooms can be created as a part of the exploration. I have read literature around Reggio Emilia to program the building and I have as such let the architecture be imprinted by the pedagogy. Some of the design decisions are directly borrowed from the literature and some are interpretations of the ideas that I have found while reading. Among other things the following points have contributed to the design of the project: The most important room for the pedagogy is the atelier. The atelier is built upon pillars above a common room created in the middle of the play area. Individual storage is important because documentation is valued by the pedagogy. And as we as architecture students know, storage is valuable in project based education. The children should be able to move freely around the school to further the exchange between years, which speak for an open plan. The greeting should be welcoming and the morning farewell should not be stressed - a special farewell room is because of this built in the entrance level. The child is welcomed by the adults and the other children - which leads to the stair and elevator leadnig into the common play area under the atelier. The space is organized after interaction between ages - which speaks for large common rooms and small intimate rooms. The connection between home and school is important to enable the children to bring their things to and from school - this also speaks for individual storage.

Projektet är ett förslag till en ny förskola i Solna. Dess bärande idé är att erbjuda en variation av invändiga och utvändiga lekmiljöer som rumsligt är tillräckligt tydliga för att sätta igång barnens fantasi och ge upphov till aktiviteter, men mångtydiga nog att alltid kunna tolkas och användas på olika sätt. I projektet har det givna programmet och ett antal tankar om dess praktiska organisation använts för att skapa en grundkomplexitet, som sedan bearbetats och skulpterats i detalj för att åstadkomma sådana rum. Byggnaden utgörs av fyra större och två mindre halvplan disponerade kring ett samlande trapphus. Gården trappas gradvis upp över de olika delarna som ett nätverk av större och mindre takterassytor med olika form och karaktär. Byggnaden har en bärande ytterväggar samt ett fåtal hjärtväggar av tegel, platsgjutna betongbjälklag, ickebärande skalmur i tegel samt ickebärande innerväggar i trä. I formspråket blandas cirkelsegment och radiella logiker med ortogonala system för att skapa asymmetriska, semi-organiska rumsupplevelser utan att ge alltför mycket avkall på funktionaliteten. / The project is a proposal for a new preschool in Solna. Its central idea is to offer a variety of interior and exterior play areas spatially clear enough to trigger the imagination of children and generate activities, but always ambiguous enough to be interpreted and used in different ways. The project has the given program and a number of thoughts on the practical organization used to create the basis of complexity, which is then processed and sculpted in detail to achieve such rooms. The building consists of four large and two smaller half-plane disposed around a unifying stairwells. The yard gradually climbs the various parts of the building as a network of terraces of different shape and character. The building has load-bearing outer walls and a few heart-brick walls, cast in situ concrete slabs, non-bearing cavity walls of brick and non-bearing interior walls in wood. The architecture blends circle segments and radial logics with orthogonal systems to create asymmetric, semi-organic spatial experiences without too much compromise on functionality.