Studiens syfte är att ta del av föräldrars erfarenheter av hur förskolan ger stöd till barn i behov av särskilt stöd samt hur föräldrar upplever samverkan och bemötande av förskolans personal. Studien är kvalitativ med en hermeneutisk ansats vilket här innebär att jag har tolkat och analyserat sex föräldrars berättelser. Barnen har slutat förskolan och går nu i låg-och mellanstadiet vilket innebär att föräldrarna fått göra en tillbakablick på förskoletiden. Föräldrarna har berättat hur de upplevde barnets förskoletid med fokus på vilket stöd barnet fick och vilka anpassningar som gjordes i förskolan.  Informanterna har erfarenhet ifrån olika förskolor, barnen har gått på olika förskolor och kommer ifrån olika sociala familjesituationer. Jag har tolkat resultatet utifrån Nilholms tre olika perspektiv det kategoriska, det kritiska och dilemmaperspektivet, samt ur Moira von Wrights relationella och punktuella perspektiv.   I resultatet framkommer och visar sig två olika motpoler ur föräldraperspektiv. Den ena sidan framhåller förskolans goda förmåga att möta deras barn, det upplevs finnas en flexibelitet i arbetssättet som utgår från barnets behov. Personalen anses kunna se vad det enskilda barnet behöver för att utvecklas väl.  Den andra sidan som i studien är dominerande är att personalen anses sakna kunskap om barn i svårigheter och det upplevs vara svårt för förskolans personal att genomföra förändringar i förskolan som gynnar barnet.  Samarbetet och bemötande mellan personal och föräldrar anses generellt vara gott även om det framkommer vissa brister i dialogen och öppenheten mellan de båda parterna. Det visar sig att det kategoriska perspektivet är det mest vedertagna, men det kritiska och dilemmaperspektivet framträder också. När personalen visar förmåga att inta och arbeta utefter von Wrights relationella perspektiv det är då föräldrarna upplever störst förtroende till pedagogerna.

Bakgrund: Specialpedagogens arbetsuppgifter enligt examensförordningen är att arbeta förebyggande samt att undanröja hinder i lärmiljön och utifrån detta skapa förutsättningar för elever att kunna delta i skolan. Risken för att inte klara skolans krav ökar för de elever som inte närvarar och deltar. Att tidigt upptäcka och agera när det gäller problematisk skolfrånvaro behövs för att kunna säkerställa barn och ungdomars rätt till utbildning och framtidsmöjligheter. Syfte: Syftet med studien är att undersöka hur specialpedagoger beskriver sitt arbete med att uppmärksamma elevers problematiska skolfrånvaro och agera i grundskolans senare del. Metod: För att undersöka detta har semistrukturerade intervjuer genomförts med sju examinerade specialpedagoger i Stockholm stad om deras funktion i arbetet med elevers problematiska skolfrånvaro. Intervjuerna ljudinspelades och transkriberades ordagrant. En induktiv kvalitativ innehållsanalys utfördes för att bearbeta transkriptionsmaterialet. Resultat: Resultatet i innehållsanalysen gav studien sju teman fördelade på de tre domäner. Specialpedagogerna beskriver sin funktion på skolorna som en samordnare, en spindel i nätet. De arbetsinsatser som specialpedagogerna genomförde på skolorna bestod bland annat i att kompetensutveckla skolpersonal. Vidare betonades arbetet kring relationer som utgör en central del i de samarbetsinriktade arbetsinsatser som specialpedagogerna utför. De medverkade även i elevhälsoteamets arbete med kartläggning och uppföljning gällande skolfrånvaro. Ett annat resultat som framkom i studien var att det behövs förtroendefulla relationer och samarbete även med föräldrar för att motverka problematisk skolfrånvaro. Avslutningsvis beskrev specialpedagogerna vikten av att utforma elevstödet utifrån elevens behov då de ansåg att detta är av särskilt vikt gällande elever med problematisk skolfrånvaro. Andra nyckelbegrepp som bemötande, elevmedverkan och förutsägbarhet var viktiga för att förebygga problematisk skolfrånvaro enligt de intervjuade specialpedagogerna. Slutsats: Enligt intervjusvaren gällande det förebyggande arbetet mot problematisk skolfrånvaro utför specialpedagogerna arbetsinsatser på skolans olika styrnivåer samt fungerar som en kommunicerande länk mellan dessa. De menade även att de arbetsinsatser som de som specialpedagoger utför och utformar kan medföra effekter på hur framgångsrikt stödet blir som lärare och elevhälsa utför.

Sammanfattning Syftet med denna undersökning är att belysa vissa förskolechefer och specialpedagogers upplevelser av arbetet kring barn i behov av särskilt stöd i förskolan, hur definition och identifiering sker, hur kompetensen hos personalen kan påverka identifiering, vilken kompetensutveckling som personalen får, hur specialpedagogen används i verksamheten och vilka andra aktörer som används i arbetet. Studien har genomförts utifrån semistrukturerade intervjuer med åtta förskolechefer/biträdande förskolechefer i två kommuner i södra Sverige och tre specialpedagoger i en kommun i södra Sverige. Studien visar att miljön och organisationen anses ha en stor betydelse i arbetet med barn i behov av särskilt stöd i förskolan. Studien visar också att specialpedagogn uppfattas som viktig i arbetet med barn i behov av särskilt stöd.  Dessutom anses de viktiga för att ge stöd åt personalen i förskolan. I studien har den socialkonstruktivistiska teorin använts. Den talar om att svårigheterna som barnen i behov av särskilt stöd har kan både vara socialt och/eller biologiskt konstruerade. Detta gör att de svårigheter som finns förstärks eller minskar beroende på vilken situation barnet befinner sig i när svårigheten uppstår.  I studien konstateras att det ute på förskolorna finns ett tänkande som gynnar barn i behov av särskilt stöd. Man ser till miljön och organisationen och inte till att det är barnets problem. Att förskolan ska vara tillgänglig och anpassad för alla barn verkar vara ett tänkande som dominerar i förskolan idag.

Enligt svensk skollag ska alla elever ha tillgång till ett elevhälsoteam. Det anges i lagen vilka professioner teamet ska omfatta, men hur dessa elevhälsoteam ska organiseras och i vilken omfattning de olika professionerna ska ingå anges inte. Det är därför upp till varje huvudman att välja organisationsform.I denna studie görs en jämförelse mellan två kommuners sätt att organisera elevhälsa. Vi undersöker också vilken organisationsform som föredras av rektorer och specialpedagoger och vilka arbetsuppgifter specialpedagogerna har i de två kommunerna.Intervjuer med kommunala tjänstemän och en enkätundersökning med rektorer och specialpedagoger ligger till grund för denna studie och vi har valt situationsteori och systemteori som teoretiska utgångspunkter.Flera intressanta resultat framkom. Den ena kommunen i vår studie har en, i huvudsak, decentraliserad elevhälsa. Denna organisationsform upplevs positivt av rektorerna i båda kommunerna, de vill ha chefskapet över den specialpedagogiska kompetensen i elevhälsoteamet.En centralt samlad elevhälsa, vilket finns i den andra av våra två undersökta kommuner, är den form som huvudsakligen föredras av specialpedagogerna.Vilka arbetsuppgifter specialpedagogerna mestadels ägnar sig åt skiljer sig i de två studerade kommunerna, även om samtliga specialpedagoger i undersökningen har samma syn på vad de bör arbeta med.Resultaten visar på att specialpedagogens arbetsuppgifter påverkas av den organisationsform de är anställda i. Ytterligare forskning krävs för att utröna om det är specialpedagogens uppdrag som behöver tydliggöras eller om samtliga huvudmän bör se över elevhälsans organisationsform.

Problemformulering: Specialpedagoger och speciallärares samarbete och arbetsuppgifter skiljer sig åt i den svenska skolan. Syfte: Syftet med föreliggande studie är att bidra med kunskap om vad samarbete mellan specialpedagoger och speciallärare karaktäriseras av och vilka arbetsuppgifter som är knutna till respektive yrkesgrupp. Studien syftar också till att belysa de båda yrkesgruppernas visioner om hur deras samarbete kan utvecklas. Studien bygger på tre arbetslag där både specialpedagoger och speciallärare är representerade. Tidigare forskning: I den tidigare forskningen presenteras samarbete mellan specialpedagoger och speciallärare och deras respektive arbetsuppgifter. Teori: Studien utgår ifrån professionsteori, specialpedagogiska perspektiv och proaktiv och reaktiv verksamhetskultur. Metod: En kvalitativ studie där tre arbetslag, fyra specialpedagoger och fyra speciallärare deltog i enskilda semistrukturerade intervjuer. Resultat: Specialpedagoger och speciallärare samarbetar i elevhälsan, i mindre formella möten och kring dokumentation. Arbetsuppgifterna styrs av elevernas behov och rektors tilldelning. Specialpedagoger och speciallärare har stor frihet och stort inflytande över sitt uppdrag. Specialpedagoger arbetar mest med elever individuellt, arbete med elever i grupp förekommer också. Speciallärare arbetar med elever individuellt och i liten grupp. Det förebyggande arbetet innehåller handledning enskilt och i grupp av framförallt specialpedagoger. Specialpedagoger och speciallärare arbetar med rådgivande samtal enskilt och i grupp. Specialpedagoger och speciallärare arbetar väldigt lite av sin tid i lärmiljön med extra anpassningar. Diskussion: Den specialpedagogiska verksamheten och samarbetet kring elever är inriktat på individnivå och det specialpedagogiska insatserna blir kortsiktiga och den ordinarie undervisningen förändras inte med förebyggande arbete. Den specialpedagogiska organisationen måste fokusera mer på grupp- och organisationsnivå och arbeta för att göra undervisningen tillgänglig för alla elever i en inkluderande miljö. Specialpedagogiska implikationer: För att få en förändring måste det ske ett samarbete mellan skolledning, specialpedagog och speciallärare där de gemensamt utvecklar en samsyn kring specialpedagogik och den specialpedagogiska organisationen.

Det finns idag en större kännedom om neuropsykiatriska tillstånd hos barn och efterfrågan på neuropsykiatriska diagnosutredningar ökar därför både i Sverige och resten av världen. Det är många gånger läraren som initierar en utredning. För oss som specialpedagoger är det viktigt att känna till vilka förväntningar lärarna har på en ADHD-utredning för att på så sätt bättre kunna bemöta och stötta lärarna i deras arbete med eleverna. Syftet med detta examensarbete är att bidra med kunskap om vilka förhoppningar lärare har inför en ADHD-utredning. För att ta reda på detta har vi intervjuat 10 lärare i grundskolan om vilka förväntningar de har på en neuropsykiatrisk utredning av ADHD. Deras svar har sedan tolkats utifrån en fenomenografisk ansats med tematisk analys. I denna studie framkommer att lärarna är överens om att en ADHD-utredning först och främst ska göras om det gagnar eleven. Lärarna förväntar sig därför att en utredning ska leda fram till konkreta metodtips och pedagogiska verktyg. Hälften av lärarna menar också att en diagnos kan innebära utökad resurs till eleven eller till klassen. Några lärare ser diagnosen som ett kvitto på att det de uppmärksammat stämmer. Resultatet visar att det finns en osäkerhet hos lärarna kring hur man bemöter och undervisar elever med diagnosen ADHD.  Det finns en önskan om mer resurser och stöd i arbetet med eleverna. Slutsatsen i vårt examensarbete är att lärare behöver öka sin kunskap om ADHD. Lärarna i vår studie känner en otillräcklighet i mötet med dessa elever. De upplever också ett behov av fler pedagoger i arbetet med eleverna. En inkluderande skola kräver att lärarna är rustade att möta elevers olikheter. För att komma tillrätta med problemet behöver huvudmän och rektorer agera inom skolans frirum, det vill säga styra fördelningen av skolans resurser, samt skapa bättre förutsättningar för lärarna att möta elever med ADHD.

Syftet med denna studie är att bidra till kunskap när det gäller syn på konflikter och konflikthantering hos olika personalkategorier i förskolan. Undersökningen har genomförts med hjälp av kvalitativa semistrukturerade intervjuer med fyra förskollärare, två förskolechefer samt en specialpedagog. Det material som samlades in har analyserats genom en tematisk analys där teman söktes efter i empirin. Resultatet visar på en variation när det gäller både personalens syn på konflikter samt konflikthantering. Konflikter kan enligt personalen ske både mellan barn och mellan barn och vuxna. När det gäller konflikter mellan barn är det ofta enligt personalen att de vill ha samma leksak eller få sin röst hörd. Konflikter mellan barn är enligt personalen något som är utvecklande och det behöver inte vara negativt. Konflikter mellan barn och vuxna kan ske då barn motsätter sig det den vuxne vill att barnet ska utföra vid ett specifikt tillfälle eller i speciella rutiner inom förskolan. När det gäller arbetet med konflikthantering är det av vikt vad pedagoger har för inställning till konflikter och att de inte ser konflikter som något negativt. Konflikter är en naturlig del i barns sociala utveckling. Miljön spelar även en stor roll enligt personalen, miljön behöver vara genomtänk och tydlig i sin struktur samt att pedagoger behöver vara lyhörda för barns intressen och följa gruppen.

Förskollärare har idag tendenser att kategorisera barn efter deras beteende, det kan leda till att barn blir exkluderade i förskolans verksamhet.  Vi har därför valt att undersöka hur förskollärare och specialpedagoger förhåller sig till barnet och barnets beteende. Syftet med denna studie är att undersöka hur förskollärare och specialpedagoger resonerar kring barn med utagerande beteendeproblem, vilka strategier de använder sig av för att inkludera dessa barn i förskolans verksamhet samt om förskollärarens förhållningssätt påverkar barn med utagerande beteendeproblem. Vi har använt oss av en kvalitativ metod, vi har intervjuat sex förskollärare och två specialpedagoger. Vi valde intervju som redskap för att vi ville få en djupare förståelse av förskollärarnas och specialpedagogernas förhållningssätt och strategier. I resultatet framgår det att förskollärarna har olika sätt att möta barn med utagerande beteendeproblem och de tycker alla att dessa barn får en stämpel på sig eftersom att de syns och hörs i verksamheten. De tycker också att det är komplext att bemöta dessa barn för de väcker många känslor samt att förskollärarna vill ha mer kunskap om hur de ska bemöta barn med utagerande beteendeproblem.

Syftet med studien är dels att analysera uppfattningar av specialpedagogers roll vid övergången från grundskola till gymnasieskola, för elever i behov av särskilt stöd, dels att analysera hur samverkan mellan olika professioner inom gymnasieskolan uppfattas av specialpedagoger, vid en övergång från grundskola till gymnasieskola. De teoretiska utgångspunkterna är, fenomenologi och symbolisk interaktionism. Studiens empiriska grund är semistrukturerade intervjuer med sju informanter från sju olika skolor i södra Sverige. Aktörer i studien uppmärksammar att de är en del av ett större sammanhang i elevhälsan, där allas roll är av betydelse. Studien visar även på, att specialpedagoger upplever att de har en viktig roll även efter det att övergångarna ägt rum och flera av dem beskriver att övergången endast är en del av arbetet med elever i behov av särskilt stöd. För specialpedagoger förefaller arbetet med elever i behov av särskilt stöd fortsätta i flera år efter en övergång. Studiens informanter beskriver även betydelsen av god samverkan mellan olika professioner vid en övergång. Samtliga specialpedagoger uttrycker att samverkan konstateras som en viktig förutsättning för elevens fortsatta lärande, vilket gäller både elever i behov av särskilt stöd, men även generellt för alla elever.

Denna studie är en kvantitativ studie som baseras på en webbenkat där respondenterna utgör verksamma lärare i grundskolan. Syftet med studien är att öka kunskapen om lärares syn på specialpedagogens arbetsuppgifter och det specialpedagogiska uppdraget. Detta för att öka kunskapen om vad lärarna önskar från specialpedagogens yrkesroll i arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd för att kunna stödja alla elevers utveckling och lärande för att precisera syftet är följande frågeställningar centrala:Vilken syn har lärare på det specialpedagogiska uppdraget och vilket specialpedagogiskt perspektiv har lärarna?Utgångspunkten till denna studie är otydligheterna kring specialpedagogens uppdrag och bakomliggande faktorer som påverkar arbetet med elevers utveckling och lärande. Genom att lyfta lärarnas röst kring specialpedagogens arbetsuppgifter söka kunskap om våra två olika professioner utgår från samma eller olika perspektiv. Det kan ha stor betydelse för professionsutovning utifrån att möta verksamheten och dess elever som är i behov av särskilt stöd och för att samverka kring detta med lärama då det är en stor del i det specialpedagogiska uppdraget.Slutsats av studien är att lärarna önskar att specialpedagogen ska arbeta utifrån ett relationellt perspektiv som även är det perspektiv specialpedagoger utbildas för. Lärarnas vilja att specialpedagogen i hög utsträckning ska arbeta med arbetsuppgifter som har fokus på individniva gör att vi kan dra slutsatsen att det fortsatt är det kategoriska perspektivet som är rådande i synen på arbetet med elever i behov av särskilt stöd.Sammanfattningsvis så landar vi i att lärare och specialpedagoger vill åt samma håll, vilket gör det specialpedagogiska uppdraget möjligt, men att dilemmaperspektivet genom skolans frirum och rådande skolkod gör av det ibland kan upplevas som ett omöjligt uppdrag.