Våld i nära relationer anses som ett dolt och komplicerat samhällsproblem, där inte enbart den utsatta påverkas av våldet utan likaså de som bevittnar det. Genom att barn och unga som upplever föräldrars våld gentemot varandra kan negativa konsekvenser uttryckas i olika miljöer. Skolan kan anses vara en god arena för att uppmärksamma barn och unga som lever eller har levt med våld i nära relationer. Syftet med studien är att undersöka hur två grundskolors elevhälsoteam arbetar delaktighetsfrämjande med elever som har lever eller har levt våld i nära relationer – med fokus på stödinsatser och samverkan. Studien baseras på fem stycken deltagare där samtliga ingår i skolornas elevhälsoteam. En kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer valdes. Studiens dataanalys grundar sig på en kvalitativ innehållsanalys där två kategorier med tre till fyra underkategorier framställts. Resultatet har visat subjektiva tankar kring delaktighetsfrämjande arbete och stöd med elever som upplevt eller upplever våld i nära relationer, då inga specifika insatser framkom. Kring dessa elever råder det delade meningar om samverkan är av god eller mindre god karaktär. Studien visar således på att skolan har goda förutsättningar för att arbeta delaktighetsfrämjande både inom verksamheten, men också i samverkan med socialtjänsten. Det kan dock konstateras att arbetet kring elever som upplevt eller upplever detta bör utvecklas på flera områden. Studien kan vidare ge möjlighet för yrkessamma inom socialt arbete att synliggöra, avdramatisera och skapa välanpassade stödinsatser. Därigenom kan förutsättningar skapas för att minska den tabu som föreligger kring att tala om våldet.

No description available.

Studien handlar om utbildningsaktiviteter och stödinsatser utanför klassens ram.Syftet varatt undersöka några lärares och specialpedagogers uppfattningar om dessa utbildningsaktiviteter och stödinsatser. Ett särskilt fokus gavs aktiviteternas och stödinsatsernas uppfattade betydelse för elevers lärande och känsla av tillhörighet bland kamrater. Undersökningen genomfördes genom en kvalitativ forskningsansats med semistrukturerade intervjuer som datainsamlingsmetod. Elva lärare och nio specialpedagoger deltog.Som teoretiskt ramverk användes specialpedagogiska perspektiv, KASAM och Response to Intervention.Studiens resultat visade flera exempel på utbildningsaktiviteter och stödinsatser utanför klassrum; till exempel små undervisningsgrupper, lilla gruppen, särskild undervisningsgrupp, studion, strukturstöd, en till en-undervisning, läxhjälp med mera. Informanterna beskrev både fördelar och nackdelar med utbildningsaktiviteterna och stödinsatserna utanför klassens ram. Några exempel på fördelar var ett lugnare sammanhang, energipåfyllning, strukturerad individuell hjälp och avlastning för lärare. Några exempel på nackdelar var utanförskap, stämpling, en negativ självbild, resurskostnad och segregering om åtgärden permanentades. Resultatet visade att det fanns olika syn på utbildningsaktiviteterna och stödinsatserna utanför klassens ram, att stora klasser kan skapa behov av aktiviteter och stöd utanför klassens ram,och att elevinflytandet förefaller vara litet när dessa aktiviteter och stöd planeras. En implikation är att lägga fokus på att hitta lösningar inom klassens ram.

Syftet med studien är att få en bredare och djupare kunskap om åtta förskollärares förhållningssätt till extra anpassningar och särskilt stöd för barn som är i behov av särskilt stöd i förskolan. Studien har utgått från en kvalitativmetod, där semistrukturerade intervjufrågor har gett oss svar på forskningsfrågorna som vidare har lett fram till studiens resultat. Analys av det insamlade materialet har både gjorts genom inspiration från ett sociokulturellt teoretiskt perspektiv och utifrån de specialpedagogiska perspektiven. Resultatet visar hur förskollärare förhåller sig till att arbeta med extra anpassningar och särskilt stöd i förskolan. Slutsatsen är att förskollärare har ett förhållningssätt som innebär att de är positivt inställda till att arbeta med extra anpassningar och särskilt stöd i förskolan samtidigt som det också råder stor efterfrågan på djupare och bredare kompetens inom det specialpedagogiska området hos förskollärare.

<p>Examensarbetets övergripande syfte är att beskriva föräldrars upplevelse av stödinsatser under tre tidsperioder: tiden före utredning, tiden under utredning och tiden efter fastställd diagnos, utifrån att vara förälder till barn med autismspektrumstörning. Genom intervjuer med tre tjänstemän har vi även fått inblick i tre olika områden: historiken om autismspektrumstörning, intresseföreningar och specialiserad habilitering. Datainsamling har skett i form av en kvalitativ intervjustudie med 6 familjer (4 mammor, en pappa och ett föräldrapar). Vi har utgått ifrån en induktivt ansats, och samlat in empirin genom familjernas berättelser. Resultatet visar på att tiden före utredning av autismspektrumstörning hade föräldrarna olika erfarenheter av stödinsatser beroende på om deras barn hade ett tilläggshandikapp. Tiden under utredning var föräldrarna informationstörstiga. Efter diagnosen var satt önskade några föräldrar en samordnare som kunde hålla i alla kontakterna, med de olika instanser som de kan söka stöd ifrån. Vår slutsats är att föräldrars oro måste tas på allvar redan tiden före utredningen. Flertalet av föräldrarna har behov av mer information under utredningen samt stödinsatser efter diagnos och behov av en samordnare.</p>

<p>Syftet med denna studie var att undersöka hur rehabiliteringspersonal, lärare och föräldrar upplever skolans beredskap för att ta emot barn med en förvärvad hjärnskada.</p><p>Ansatsen utgår från en metodtriangulering med intervjufrågor och enkätfrågor. Intervjuer har genomförts med rehabiliteringspersonal och enkäter har skickats till föräldrar respektive lärare. Sex intervjuer har genomförts med personal som arbetar med rehabilitering av barn med förvärvade hjärnskador. Enkätfrågor till sju lärare och postenkäter med missivbrev har sänts ut till 16 familjer.Av dessa har elva familjer svarat.</p><p>Hälften av lärarna och föräldrarna som besvarat enkäten anser att skolan inte har den beredskap som krävs för att ta emot ett barn med en förvärvad hjärnskada. De övriga lärarna och föräldrarna som besvarat enkäterna har varit något mer positivt inställda.</p><p>Likaså finns det en viss samstämmighet mellan de intervjuade personerna som arbetar med hjärnskadade barns rehabilitering. Många upplever att skolan inte har den beredskap som krävs för att ta emot barn med förvärvade hjärnskador. Dock finns det en viss förståelse för denna problematik bland de intervjuade personerna, som menar att det inte är så vanligt med denna typ av skada.Varje år får cirka 250 (av drygt 1000 skadade) barn och ungdomar mellan 0-18 år en förvärvad hjärnskada som medför men för livet. Detta innebär att ett fåtal lärare och skolpersonal möter barn med förvärvad hjärnskada.</p><p>Resultatet av studien visar att det behövs kunskap om de svårigheter dessa barn har fått och det stöd de behöver. Skolan behöver denna kunskap för att dessa barn ska få den undervisning och det stöd som fordras när barnet återvänder till skolan efter sin skada.</p>

Examensarbetets övergripande syfte är att beskriva föräldrars upplevelse av stödinsatser under tre tidsperioder: tiden före utredning, tiden under utredning och tiden efter fastställd diagnos, utifrån att vara förälder till barn med autismspektrumstörning. Genom intervjuer med tre tjänstemän har vi även fått inblick i tre olika områden: historiken om autismspektrumstörning, intresseföreningar och specialiserad habilitering. Datainsamling har skett i form av en kvalitativ intervjustudie med 6 familjer (4 mammor, en pappa och ett föräldrapar). Vi har utgått ifrån en induktivt ansats, och samlat in empirin genom familjernas berättelser. Resultatet visar på att tiden före utredning av autismspektrumstörning hade föräldrarna olika erfarenheter av stödinsatser beroende på om deras barn hade ett tilläggshandikapp. Tiden under utredning var föräldrarna informationstörstiga. Efter diagnosen var satt önskade några föräldrar en samordnare som kunde hålla i alla kontakterna, med de olika instanser som de kan söka stöd ifrån. Vår slutsats är att föräldrars oro måste tas på allvar redan tiden före utredningen. Flertalet av föräldrarna har behov av mer information under utredningen samt stödinsatser efter diagnos och behov av en samordnare.

Syftet med denna studie var att undersöka hur rehabiliteringspersonal, lärare och föräldrar upplever skolans beredskap för att ta emot barn med en förvärvad hjärnskada. Ansatsen utgår från en metodtriangulering med intervjufrågor och enkätfrågor. Intervjuer har genomförts med rehabiliteringspersonal och enkäter har skickats till föräldrar respektive lärare. Sex intervjuer har genomförts med personal som arbetar med rehabilitering av barn med förvärvade hjärnskador. Enkätfrågor till sju lärare och postenkäter med missivbrev har sänts ut till 16 familjer.Av dessa har elva familjer svarat. Hälften av lärarna och föräldrarna som besvarat enkäten anser att skolan inte har den beredskap som krävs för att ta emot ett barn med en förvärvad hjärnskada. De övriga lärarna och föräldrarna som besvarat enkäterna har varit något mer positivt inställda. Likaså finns det en viss samstämmighet mellan de intervjuade personerna som arbetar med hjärnskadade barns rehabilitering. Många upplever att skolan inte har den beredskap som krävs för att ta emot barn med förvärvade hjärnskador. Dock finns det en viss förståelse för denna problematik bland de intervjuade personerna, som menar att det inte är så vanligt med denna typ av skada.Varje år får cirka 250 (av drygt 1000 skadade) barn och ungdomar mellan 0-18 år en förvärvad hjärnskada som medför men för livet. Detta innebär att ett fåtal lärare och skolpersonal möter barn med förvärvad hjärnskada. Resultatet av studien visar att det behövs kunskap om de svårigheter dessa barn har fått och det stöd de behöver. Skolan behöver denna kunskap för att dessa barn ska få den undervisning och det stöd som fordras när barnet återvänder till skolan efter sin skada.

Uppsatsens syfte var att få en insikt om och visa hur ett antal lärare tänkte kring stödinsatser i svenska, för elever som inte hade nått mål för ämnet i år 3. Syftet kom ur tankar kring dagens målinriktade undervisning, då de nationella provens vara eller icke vara diskuterats mycket i samhället. Studien är av kvalitativ karaktär och gjordes genom åtta intervjuer hos 4:e klass lärare, i ett län, i sydöstra Sverige. Resultaten från intervjuerna sammanställdes i kategorier som uppkommit under intervjuerna, och dessa diskuterades sedan och ställdes mot tidigare forskning i slutet av uppsatsen. Resultaten visade att lärarna diskuterade kring begreppet läs- och skrivsvårigheter med olika termer samt beskrev det som ett komplext begrepp. Vidare visades det på, att stödinsatser som ges till eleverna i svenska ofta innefattade tekniska hjälpmedel samt egentid hos specialpedagog, men även individuell uppläggning av skolarbetet i klassrummet. Uppsatsen hoppas vi kommer kunna ge tips till verksamma lärare i form av nya arbetssätt samt att få se hur andra lärare tagit sig an samma problem som man själv kanske står inför samt ge ökad förståelse för de som har svårigheter med läs- och skrivinlärningen.

Abstract Introduction: Vietnam has one of the fastest growing HIV- epidemics in the world. In Vietnam the primary caregivers are the family. Aim:  The aim was to examine caregiver burden and need of support among family members of persons living with HIV [PLHIV] in Ho Chi Minh City, and also to investigate the differences in these matters between genders. Method:  A descriptive cross-sectional study with quantitative method was used. The study was carried out at the Hospital of Tropical Diseases, Ho Chi Minh City, Vietnam where people living with HIV are treated. A convenience sample was used. Seventy one of 87 questionnaires were completed. Result: The largest groups reported “mild to moderate” (35%) and moderate to severe” (42%) caregiver burden. The caregivers felt that they should do more for their relative and a better job in caring for them. They also expressed that the financial situation added to the burden. The needs of support most requested were economic support, knowledge about caring, and mental support to cope. Concerning caregiver burden scale only one significant difference was found, male participants found it more embarrassing to have friends over than female participants. High caregiver burden was strongly associated with depression (p=0.00). Conclusion: High caregiver burden and feeling of depression was strongly associated. The caregivers of PLHIV are in need of different kinds of support to cope with their situation. Intervention including care plan should be given to caregivers to minimize risk of burden and depression and increase their quality of life. / Sammanfattning Introduktion: Vietnam har en av de snabbaste växande HIV-epidemierna i världen. De primära vårdgivarna vid sjukdom är familjemedlemmar. Syfte: Syftet med studien var att undersöka känslan av vårdgivarbelastning hos familjemedlemmar till personer som lever med HIV när de vårdar sin anhörig och vilka stödinsatser de behöver. Vidare var syftet att se om några skillnader mellan män och kvinnor föreligger. Metod: En deskriptiv tvärsnitts studie med en kvantitativ metod användes. Studien genomfördes på Hospital of Tropical Diseases i Ho Chi Minh City, Vietnam. Ett bekvämlighets urval användes. Sjuttioen av 87 enkäter var fullständigt ifyllda och användes för analys. Resultat:Den största delen av deltagarna upplevde ”mild till lindrig” (35%) och ”lindrig till svår” (42%) belastning. Familjevårdgivarna kände att de skulle vilja göra mer för sin anhörig och vårda dem på ett bättre sätt. De uttryckte också att den svåra ekonomiska situationen ökade belastningen. Stödinsatser som efterfrågades mest var ekonomiskt stöd, kunskap om hur man vårdar och mentalt stöd för att klara av situationen som vårdgivare. Gällande vårdgivarbelastning fanns en signifikant skillnad, män var mer generade än kvinnor när de hade besök av vänner. Hög vårdgivarbelastning var starkt associerad med känslan av depression (p=0.000). Slutsats: Hög vårdgivarbelastning och känslan av depression var starkt associerade. Vårdgivarna är i behov av stödinsatser av olika slag för att klara av sin situation. Åtgärder som inkluderar en omvårdnadsplan skulle kunna erbjudas till vårdgivarna för att minimera risken av vårdgivar- belastning, depression och öka deras livskvalité.