Studiens syfte har varit att undersöka hur gymnasieelever i behov av stödinsatser upplever gymnasieskolans likvärdighet utifrån jämställdhet och funktionsvariation beträffande stödinsatser. Syftet var även att undersöka hur specialpedagoger beskriver sitt uppdrag beträffande stödinsatser gällande likvärdighet utifrån jämställdhet och funktionsvariation. Studien är en kvalitativ intervjustudie med en hermeneutisk ansats. Åtta intervjuer har genomförts på en skola, där sex gymnasieelever i behov av stödinsatser samt två specialpedagoger har intervjuats. Analysen av resultatet gjordes med hjälp av det kommunikativa relationsinriktade perspektivet (KoRP). Empirin tematiserades och fyra teman togs fram: Kommunikation, lärande och stödinsatser; kommunikation, delaktighet och relationer; kommunikation, identitet och jämställdhet; kommunikation på organisationsnivå. Resultatet tyder på att den aktuella skolans organisation har svårigheter att säkra likvärdigheten utifrån jämställdhet och funktionsvariation för eleverna. Specialpedagogerna och eleverna beskriver att lärarna arbetar på olika sätt med inkludering och att elevernas stödbehov inte alltid kommuniceras till alla lärare. Här beskrivs de enskilda relationerna mellan lärare och elev som avgörande för elevernas stödinsatser. Konsekvensen kan bli att elevens tillgång till stödinsatser görs beroende av elevens kommunikativa kompetens samt lärarens kompetens och lärarens förväntningar utifrån genus. På en skola bör tillgången till stödinsatser därför säkerställas organisatoriskt och inte vara beroende av de enskilda relationerna, för att ge eleverna en likvärdig utbildning.

Enligt Skolverket ska lärare säkerställa god och väl anpassad undervisning som främjar alla elevers utveckling. Förutsättningen för lärande och utveckling, enligt specialpedagogiska skolmyndigheten [SPSM], är att få känna och uppleva delaktighet. Då behöver möjligheterna för det förbättras för elever med funktionsnedsättning. Syftet med denna studie var att undersöka hur några lärare i särskolan beskriver förutsättningar för att använda digitala verktyg och digitala hjälpmedel för att främja samhandling och tillgänglighet i undervisningen. Studien hade en kvalitativ ansats och genomfördes med intervjuer av fem lärare inom särskola vilka alla arbetar med digitala verktyg och digitala hjälpmedel i undervisning. Svaren från intervjuerna analyserades utifrån SPSM´s delaktighetsmodell och med ett resonemang utifrån systemteori. Studiens resultat visade att lärarna arbetade aktivt med digitala verktyg och digitala hjälpmedel i undervisningen till förmån för samhandling och tillgänglighet, men att det också fanns faktorer som begränsade digital delaktighet för eleverna. Lärarna uppgav att de hade god tillgång till digital teknik men att de i viss mån saknade handledning, teknisk support och adekvat mjukvara anpassat till respektive elevgrupp.

Inledningsvis ställde vi oss frågan om hur synen på speciallärarens yrkesroll ser ut idag eftersom man på politisk nivå önskat förändringar kring den specialpedagogiska rollen. Man brukar säga att förändring tar tid och vi ville undersöka var vi befinner oss nu.   Vårt syfte med studien var att fördjupa vår förståelse av hur speciallärare och specialpedagoger i språk-, skriv- och läsutveckling verkar på fältet. Detta gjorde vi med fokus på två frågeställningar: Hur beskriver speciallärare/specialpedagoger sin yrkesroll? <ul type="disc">Hur implementeras      stödinsatser på skolan enligt speciallärarna/specialpedagogerna? Vi använde en kvalitativ forskningsansats då denna möjliggjorde det direkta mötet och interaktionen som skapas mellan människor när de samtalar om ett ämne som intresserar dem. Metoden vi använde oss av var semistrukturerade intervjuer med 11 verksamma speciallärare/specialpedagoger inom grundskolans årskurs F-6 varav en intervjuperson arbetar inom grundsärskolan. Intervjupersonerna är sysselsatta både bland de yngre (F-3) och de äldre (4-6) eleverna, de har olika lång erfarenhet av att arbeta som speciallärare/specialpedagog och två S håller på med sin utbildning. Resultatet visade på många och höga förväntningar på speciallärarrollen, att undervisningen är överrepresenterad i schemat och att få speciallärare deltar i skolutvecklingsfrågor utifrån sin speciallärarkompetens. Slutsatser vi kan dra från vår studie är att speciallärarens uppdrag är mångfacetterat och komplext. Att det finns variationer i perspektiv och förhållningssätt ute på skolorna, vilket resulterar i variationer på hur särskilt stöd bedrivs på skolorna. Våra verksamheter är byråkratiska och kan sätta käppar i hjulen när skolan vill effektivisera insatser. Implementering av stödinsatser påverkas av förhållningssätt i verksamheten på speciallärarrollen men även förhållningssättet till elever i behov av stöd. Vi kan också se att speciallärarens tänkta funktion, från den uråldriga synen, individfokuserad och särskiljande till kompetensberikad med förebyggande och utvecklande arbete med arbetsmiljö i fokus har en bit kvar. Olika förklaringar beskrivs kring detta. Vi anser att hela verksamheten och ledningen är viktiga för arbetet med elever i behov av stöd och speciallärarens möjligheter att påverka och använda sin kompetens till fullo. För att undvika ett parallellsystem av specialpedagogik behöver vi ge specialundervisningen ett naturligt utrymme i den reguljära undervisningen och att specialläraren blir en lagmedlem, för förändring krävs samarbete där alla bidrar med sin kompetens.

<p>Syftet med denna studie är att undersöka vilka rutiner olika skolor i en kommun har i samband med att upprätta åtgärdsprogram, om det finns likheter och skillnader i specialpedagogers och föräldrars upplevelse av processen, och i upplevelsen av föräldrars delaktighet omkring arbetet med åtgärdsprogram och pedagogers utbildning och kunskaper om åtgärdsprogram. Studien utgår från ett sociokulturellt perspektiv beskrivet utifrån Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teorier Studien är gjord som en kvalitativ intervjuundersökning med kvantitativa inslag för att få en tydlig bild av vad intervjupersonerna upplever vara relevant och viktigt i fråga om åtgärdsprogram. I studien ingår sex av kommunens tolv F-9 skolor. Studien är inriktad på skolornas yngre elever, det vill säga år F-5. Urvalet av intervjupersoner gjordes utifrån vilka som skriver och har kunskap och erfarenhet om åtgärdsprogram. Intervjupersonerna var åtta specialpedagoger, en rektor, fem föräldrar och en representant från pedagogiskt centrum i den aktuella kommunen. Resultatet visar att det fortfarande, trots tydliga direktiv i styrdokument och förordningar sedan lång tid tillbaka, finns kunskapsbrister hos specialpedagoger och lärare i hur åtgärdsprogram ska upprättas, hur de ska formuleras och vad de ska fokusera på. Resultatet visar också att när föräldrar är delaktiga i processen leder det ofta till en positiv förändring för en elev i behov av stöd.</p>

Syftet med denna studie är att undersöka vilka rutiner olika skolor i en kommun har i samband med att upprätta åtgärdsprogram, om det finns likheter och skillnader i specialpedagogers och föräldrars upplevelse av processen, och i upplevelsen av föräldrars delaktighet omkring arbetet med åtgärdsprogram och pedagogers utbildning och kunskaper om åtgärdsprogram. Studien utgår från ett sociokulturellt perspektiv beskrivet utifrån Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teorier Studien är gjord som en kvalitativ intervjuundersökning med kvantitativa inslag för att få en tydlig bild av vad intervjupersonerna upplever vara relevant och viktigt i fråga om åtgärdsprogram. I studien ingår sex av kommunens tolv F-9 skolor. Studien är inriktad på skolornas yngre elever, det vill säga år F-5. Urvalet av intervjupersoner gjordes utifrån vilka som skriver och har kunskap och erfarenhet om åtgärdsprogram. Intervjupersonerna var åtta specialpedagoger, en rektor, fem föräldrar och en representant från pedagogiskt centrum i den aktuella kommunen. Resultatet visar att det fortfarande, trots tydliga direktiv i styrdokument och förordningar sedan lång tid tillbaka, finns kunskapsbrister hos specialpedagoger och lärare i hur åtgärdsprogram ska upprättas, hur de ska formuleras och vad de ska fokusera på. Resultatet visar också att när föräldrar är delaktiga i processen leder det ofta till en positiv förändring för en elev i behov av stöd.

Syftet med uppsatsen har varit att undersöka heterosexuella män som utsätts för våld i nära relationer. För att besvara vårt syfte samt frågeställningar har vi genomfört semistrukturerade intervjuer med anställda inom polisen och kompletterat det med vad tidigare internationell forskning säger om problematiken. De teoretiska utgångspunkterna har varit genusteorier om maskulinitet och manlighet samt teorier om ideala offer. De centrala fynden som gjorts är att våld mot män i nära relationer är relativt ovanligt men förekommande och inte lätt att definiera. Slutsatser som vi har dragit är att problematiken präglas av samhällets normer om vad som anses vara ”traditionellt”, detta styr uppfattningen om vem som ska vara och inte vara offer. En annan slutsats vi dragit är att de stödinsatser som finns för utsatta män behöver uppdateras.

Sammanfattning Syftet med denna uppsats var att undersöka och belysa hur föräldrar till barn och unga med förvärvade hjärnskador i grundskole- samt gymnasieålderåldern, upplever samverkan mellan hemmet och skolan samt skolans stödinsatser. Vi har använt oss av flera metoder i studien genom tillämpning av triangulering med intervjuer, enkäter och skriftliga källor. Intervjuer genomfördes med fyra föräldrar till barn och unga med förvärvade hjärnskador. Enkäter till pedagoger samt ett informationsbrev levererades till fem skolor. Fyra skolor med sammanlagt 16 pedagoger besvarade enkäten. Föräldraenkäterna med informationsbrev skickades till sex föräldrar och samtliga returnerades till oss. Instuderingen av referenslitteraturen har pågått under hela uppsatsarbetet. Vid instuderingen av litteratur har vi sökt inom olika fakulteter såsom samhällsvetenskap, medicin och juridik. Detta har pågått under hela uppsatsarbetet. Litteratur skriven av anhöriga till barn och unga med förvärvade hjärnskador har även varit en källa för oss.     I sammanställningen av intervjuer och enkäter framkommer att samverkan genom samtal är av stor vikt. Trots detta finns stora brister i kommunikationen mellan föräldrar och pedagoger. Föräldrarnas utsagor förmedlar att stödinsatser för barn och unga med förvärvade hjärnskador är utformade på olika sätt och i varierande grad på olika skolor. Föräldrarna uppger att det är bundet till den ansvariga pedagogens förmåga och intresse om samverkan fungerar väl, och om rätt stödinsatser erbjuds till barn och unga.

Syftet med denna studie var att undersöka om föräldrar till barn med ADHD/ ADD upplevde att barnet fick det stöd som det behövde i skolan samt hur barnet blev bemött av skolpersonalen. Vidare undersökte vi hur föräldrarna upplevde att samspelet mellan skolan och eleven påverkade deras barn. I studien användes en kvalitativ metod där det insamlade materialet tolkades utifrån symbolisk interaktionism samt stämplingsteorin. Fyra föräldrar till barn med ADHD/ADD har intervjuats. Resultatet visade att föräldrarna upplevde att deras barn hade bristfälliga eller obefintliga stödinsatser där somliga av dessa barn bemöttes ofördelaktigt av skolpersonalen. Föräldrarna menade även att samspelet mellan skolan och barnet påverkade barnet i negativ riktning då de blev ofördelaktigt bemötta samt inte fick tillräckliga stödinsatser. Slutsatsen påvisade att föräldrarna upplevde att skolans stödinsatser samt skolpersonalens bemötande hade betydelse för hur barnet lyckades klara av skolan samt hur de utvecklade sin självbild. / The aim of this study was to examine whether parents of children with ADHD/ADD felt that their children received the support they needed in school and how the children were treated by the school staff. Furthermore, we examined how parents felt that the interaction between the school and the student affected their children. The study used a qualitative method in which the collected material was interpreted though symbolic interactionism and labeling theory. Four parents with children with ADHD/ADD have been interviewed. The results showed that parents felt that their children had inadequate or no assistance and some children were treated unfavorably by school staff. Parents also suggested that the interaction between school and child affected the child negatively because they were unfavorably treated and did not receive sufficient support. The conclusion of the study showed that the parents felt that school support activities and attitudes of the staff had a negative effect on their children’s ability to cope with school and their self-image.

Syftet med den här studien är att undersöka speciallärares och specialpedagogers erfarenheter av hur elevers behov av stödinsatser i grundskolan kartläggs, samt vilka insatser de erfar att kartläggningen kan leda till. Våra två frågeställningar blev: Hur bedrivs arbetet enligt våra informanter för att ta reda på vilka stödinsatser som en elev behöver för att nå minsta kunskapskrav? Vilket stöd erbjuds elever som riskerar att inte nå kunskapskraven? Vår sociokulturella teori är som Vygotskijuttrycker att samspelet med andra människor är viktigt vid all socialutveckling och lärande.  För att få svar på vårt syfte och frågeställningar intervjuade vi 22 specialpedagoger och speciallärare vid grundskolor utspridda i Sverige. Vi använde oss av en kvalitativ forskningsmetod. I studiens resultat framkom att det finns olika vägar för informationen att nåfram till specialpedagog och speciallärare samt till elevhälsoteamet. Fleraskolor screenar kontinuerligt eleverna i varje årskurs för att upptäcka elever i behov av stöd på olika sätt. Kartläggningsprocessen och stödinsatserna såg olika ut mellan informanternas skolor. Stödet kunde röra sig om att medverka i bildandet av grupper, olika digitala material, intensivkurser för att på kort tid komplettera kunskapsluckor, stöd utanför klassrummet och mindre grupper. Vår slutsats är att det finns en stor variation i vårt lands skolor på hur kartläggningen går till och vilken form av stödåtgärder i och utanför klassrummet som ges till elever som inte når målen.

Abstrakt Titel: Barn till föräldrar med kognitiva funktionsnedsättningar – En kvalitativ studie om hur barn framställs i arbetsmaterial gällande stödinsatser Syfte: Syftet med studien är att analysera vårt insamlade datamaterial, och med begrepp från våra teorier, barndomssociologi, resiliensteori och anknytningsteori, titta på hur barn framställs i arbetsmaterial riktat till yrkesverksamma som arbetar med familjer där minst en av föräldrarna har en kognitiv funktionsnedsättning. Metod: Vi har använt oss av en kvalitativ innehållsanalys där vi har undersökt material kring tre insatser som riktar sig till yrkesverksamma som arbetar med stöd till familjer där minst en av föräldrarna har en kognitiv funktionsnedsättning. Analysmaterialet består av material kring FIBprojektet, föräldrar med intellektuella funktionsnedsättningar, med dess olika stödinsatser, samt material kring insatserna PAM (Parent assessment manual) och PYC (Parenting Young Children), som syftar till att stärka och bedöma föräldraförmågan hos föräldrarna i dessa familjer. Med begrepp hämtade från barndomssociologi, resiliensteorin samt anknytningsteorin, har vi skapat koder och genom en kodningsprocess har vi utläst teman i materialet knutna till de valda teorierna. Huvudresultat: I analysen av materialet har vi tittat på framställningar av barns ansvarstagande, utveckling och roll i familjen. Vi har också studerat föräldraskapet utifrån insatserna och barnens position. Gemensamt för samtliga insatser var att de hade ett tydligt familjefokus, där barnen ofta ses som en del av familjebegreppet och inte som egna individer. I materialet har vi bland annat utläst en tydlig dubbelhet angående barnens ansvar i dessa familjer samt diskuterat synen på barns utveckling. Vi har också sett att barn många gånger uttrycker en osäkerhet inför insatsernas syfte och sin egen delaktighet. Slutsatser: Vår huvudsakliga slutsats är att barnen uppmärksammas i begränsad utsträckning i materialet. Insatserna gav barnen lite, eller inget, utrymme alls, att själva agera utifrån sina individuella behov. Många gånger kom barnen och deras aktörskap och delaktighet i skymundan för föräldrarna och deras funktionsnedsättningar, då flera av insatserna syftade till att stärka föräldraförmågan.