The aim of this paper is to examine how the Swedish implementation of the new trafficking laws may differ from the original intention from the UN and EU and if they are substandard due to poorly conducted law implementation. Or if it might be a victim of political symbolism, to win support and votes for the politicians in power from the people, a ”hollow showpiece” only meant to be shown off.   Trafficking is a relatively new phenomena and problem to be researched and discussed. This paper investigates the impact of the Palermo protocols international definition of the problem, the convention against organized crime presented by the European Union on the Swedish legal system and its action plan. A qualitative text analysis focusing on the discourse of the intentions behind the internationally presented legal documents and compared against the carrying out of said national objectives. In the end this is all contrasted against studies of law implementation and political symbolism.     The result shows that dispite the fact that a strong ”hands-on” action-plan implemented by the Swedish government was carried out at an early stage there has been no further action to follow up on the degree of education and spreading of information amongst the authorities meeting the people affected by this problem.

Frågan om symbolpolitik och vem som använder sig av denna är en ständig fråga i svenskpolitik. I föreliggande uppsats undersöks symbolpolitik i Socialdemokratiska valmanifest föråren 1964, 1985, 1998 och 2018. Syftet med uppsatsen är att undersöka och analyseraförekomsten av symbolpolitiken, i vilka politiska frågor används den och har de politiskaområdena förändrats. För att göra detta används bland annat Santesson-Wilsonssymbolpolitiska taxonomi, en kvalitativ beskrivande idéanalys och en kvantitativ textanalys.Resultatet av undersökningen är att symbolpolitik används av Socialdemokraterna bådehistoriskt och i nutid, men även att symbolpolitiken har förändrats. Framförallt frågor omtrygghet, sysselsättning och hur man beskriver sina politiska motståndare har ändrat smedtiden.

Syftet med uppsatsen har varit att bidra till kunskap om hur synen på narkotikamissbruk uttrycks i svenska offentliga policydokument och hur den eventuellt har förändrats över tid. Två regeringspropositioner har studerats, vilka båda behandlar den svenska narkotikapolitiken, en från 1984 och en från 2005, och följande frågeställningar ställs; (1) Hur beskrivs och återges synen på narkotikamissbruk och narkotikamissbrukare i respektive policydokument? (2) Hur skiljer sig synen på narkotikamissbruk respektive narkotikamissbrukare mellan de två tidsperioderna? Uppsatsens teoretiska utgångspunkt har dels byggt på Michel Foucaults teori om diskurs, och dels på Santesson-Wilsons symbolpolitiska teori. Utgångspunkten för diskursteori är att de objekt som blir föremål för diskurser skapas och utvecklas genom talet om dem. Således är det av stor vikt hur regeringen i sina propositioner beskriver missbrukare och vilka värderingar som tillskrivs dem. Symbolpolitik har använts för att påvisa när politiska beslut blir viktiga, inte uteslutande för att dess effekter är målet, utan för att beslutet symboliserar samhälleliga värderingar. För att besvara frågeställningarna användes en policyinriktad diskursanalys, där frågor som utarbetats av Bacchi appliceras på texterna för att finna de underliggande meningarna i dokumenten. Dessa tolkades sedan utifrån Euchners m. fl. ramverk, vilka innefattar moral, hälsa och sociala villkor samt säkerhet och ordning, som syftar till ökad narkotikapolitisk problemförståelse. Resultatet av undersökningen visar att regeringens syn på narkotikamissbruk som ett samhällsproblem är relativ oförändrat. Den största skillnaden går att finna mellan hur narkotikamissbrukare framställs i propositionerna, från att i hög grad vara moraliserande och värderande till en mer nyanserad bild, med färre negativt tillskrivna egenskaper.

Gängkriminaliteten har aldrig tidigare fått det utrymme i både media och i politiken som den får idag i Sverige. Det är en fråga av hög prioritet för både politiker, medborgare och poliser där en mängd olika förslag på åtgärder för att minska gängkriminaliteten har diskuterats. Uppsatsens syfte är att genomföra en textanalys och diskurspsykologisk studie av olika politiska valmanifest, tal och uttalanden i nyhetsmedia för att studera gängkriminaliteten i Sverige som symbolpolitik. Frågeställningarna redogör för att undersöka hur politikerna legitimerar de politiska förslagen om visitationszoner och hårdare straff för gängrelaterad brottslighet inför väljarna och vilka tolkningsrepertoarer som används. Politikernas förslag om visitationszoner och hårdare straff är genomgående, och sporadiskt lämnas även utrymme för andra åtgärder där utökade polisiära befogenheter och en förändrad migrationspolitik får ta plats. Åtgärder och uttalanden som analyseras utifrån hur handlingskraftiga politikerna upplevs och hur väl den politiken de för är legitim i förhållande till ett symbolpolitiskt perspektiv. En analys som mynnar ut i politikernas slagkraftiga språkbruk i media och till medborgare och där tolkningsrepertoarerna handlingskraft och trygghet har identifierats och använts för att uppnå legitimitet inför väljarna. Tidigare forskning har signalerat om visitationszonernas, men framför allt de hårdare straffens, ineffektiva brottsreducerande effekt på gängkriminella, där åtgärderna enligt symbolpolitik blivit viktiga politiska frågor för medborgarna. Genom att använda olika begrepp och beskrivningar belyser de problematiken kring gängkriminalitet inför väljarna, vilket visar kampen de för mot gängkriminaliteten och på så sätt legitimeras de åtgärder som vidtagits.

En kraftig våg av ökad gängkriminalitet och dödligt skjutvapenvåld har de senaste åren lett till omfattande debatter gällande kriminalpolitiska åtgärder för att minska brottsligheten i Sverige. Efter valet 2022 gjorde Kristdemokraterna, Liberalerna, Moderaterna, och Sverigedemokraterna en överenskommelse kallat Tidöavtalet, där partierna tillsammans har lagt fram sju samarbetsområden för mandatperioden 2022–2026, varav ett av områdena handlar om kriminalitet. Syftet är att undersöka hur den nuvarande regeringen motiverar de straffskärpande lagförslagen “Dubbla straff för gängkriminella”, “Skärpta straff för gängrelaterad brottslighet” och “Återfall ska straffas hårdare”, som anses kunna få bukt med problemet kring gängkriminalitet. Med hjälp av reflexiv tematisk innehållsanalys samt straffpopulism och symbolpolitik som teoretiska perspektiv, har vi analyserat en SOU och elva motioner. Vår analys visar att det finns symbolpolitiska och straffpopulistiska uttalanden i Kristdemokraternas, Liberalernas, Moderaternas, och Sverigedemokraternas motioner för de straffskärpande åtgärderna. Detta visas bland annat i hur de polariserat samhället mellan de kriminella nätverken och den hederliga medborgaren, hur trygghet blivit en symbol för välfärdsstaten, och genom den alarmistiska motiveringen som ligger bakom de straffskärpande åtgärderna. Vidare legitimeras åtgärderna med hjälp av valslogans om nolltolerans, att brottsoffren och de laglydiga i samhället ska prioriteras samt att åtgärden har en avskräckande effekt och har fungerat för Danmark. Forskningen visar generellt på att fängelsestraff inte har en effekt vad gäller avskräckning eller återfall, men indikerar på att det kan finnas en kriminogen effekt. Detta förstärker tanken om att regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna använder sig av symbolpolitik.

Kontaktförbud är en skyddsåtgärd som syftar till att skydda brottsoffer mot utsatthet för hot och våld. Avslag på ansökningar om kontaktförbud har lett till allvarliga konsekvenser för de brottsutsatta. Det senaste decenniet har kontaktförbudslagstiftningen utvecklats och utvidgats flertalet gånger, men ändock brister lagstiftningen i att säkerställa ett skydd för brottsoffer. Mot bakgrund av lagstiftningens ineffektivitet syftar denna studie till att undersöka hur utvidgningar av kontaktförbudslagstiftningen kan förstås. Uppsatsen utforskar hur lagändringar av kontaktförbudslagen legitimeras av de politiska partierna i den svenska kriminalpolitiska diskursen. Med avstamp i symbolpolitik och styrning som teoretiskt ramverk studerar uppsatsen lagförslag i form av elva motioner, tre propositioner och en riksdagsdebatt som föranledde tre ändringar av kontaktförbudslagstiftningen som trädde i kraft mellan 2011–2022. Metoden som används för att analysera det politiska materialet är reflexiv tematisk analys, som resulterade i att tre teman konstruerades för att besvara uppsatsens frågeställningar. Dessa teman är; Statens handlingskraft, Brottsoffret som medel och Förskjutning av ansvar. Analysen visar att lagförslagen huvudsakligen legitimeras genom att de kan uppvisa politikernas och statens handlingskraft när lagförslagen markerar mot oönskade beteenden. Vidare legitimeras lagförslagen genom hänvisningar till brottsoffers behov av skydd. Specifikt den hotade kvinnan formuleras till ett skyddsvärt brottsoffer och kvinnors behov av skydd används för att legitimera lagförslagen. Detta trots att kontaktförbudslagstiftningen är en könsneutral lagstiftning. Fortsättningsvis ligger ansvaret för att ett kontaktförbud ska kunna ge skyddspersonen ett adekvat skydd på att förbudspersonen ansvarar för att följa kontaktförbudet. Statens ansvar att garantera skyddspersonerna skydd från fortsatt utsatthet är därför begränsat. Lagförslagen legitimerar utvidgningar av lagstiftningen dels genom försök till utökad kontroll av förbudspersonerna, dels genom att staten framställer sig som mer handlingskraftig och ansvarig för brottsoffrets skydd.

Intresset för brottsofferfrågor har vuxit sig allt starkare i Sverige under de senaste årtiondena. Socialtjänsten är den instans som har det lagstadgade ansvaret att erbjuda brottsoffer den hjälp och det stöd de behöver. Idag tyder dock mycket på att det föreligger stora brister i socialtjänstens brottsofferstöd. Det är i dessa brister som denna studie har tagit sin utgångpunkt med två primära frågeställningar: (1) varför har det varit så svårt för socialtjänsten att fullfölja sitt lagstadgade ansvar gentemot brottsoffer och (2) vad skulle behöva göras för att få socialtjänstens brottsofferarbete att fungera på ett bättre sätt än vad det gör idag? Ingen liknande kartläggning har tidigare gjorts på området.Genom åtta stycken nyckelpersonsintervjuer undersöktes dessa frågeställningar. Vid intervjuerna användes en utformad modell bestående av faktorer som inbegriper begreppet förmåga, denna har utgjort en central utgångspunkt för kartläggningen av socialtjänstens förmåga att stödja brottsoffer. Nyckelpersonerna bestod av företrädare i nyckelpositioner inom verksamheter som på olika sätt arbetar med brottsofferfrågor.Resultatet visade på att det föreligger en stor ovisshet kring dessa frågor. Det visade sig även att en majoritet av de intervjuade anser att den största problematiken beror på att det inte riktigt finns den vilja som behövs för att prioritera och förbättra brottsoffersituationen i Sverige. Därmed kvarstår också den viktiga frågan; varför är det så svårt för socialtjänsten att fullfölja sitt lagstadgade ansvar gentemot brottsoffer? Med dessa oroväckande upptäckter är det än viktigare att fler studier utförs på området. Vidare forskning bör riktas mot att ta reda på var den faktiska problematiken ligger. Därefter kan det vara lämpligt att utreda eventuella åtgärder. / Interest in crime victim issues has grown stronger in Sweden in recent decades. The social services have the statutory responsibility to offer victims of crime the help and support they need. Recent indications suggest that there are major shortcomings in the social services for crime victim support. Based on these shortcomings this study investigates two primary issues: (1) why has it been so difficult for the social services to fulfill their statutory responsibilities towards victims of crime and (2) what would be needed for the social services for crime victim support to work better than it does today? No similar study has been conducted in this area before.Through the execution of eight key informant interviews these issues were investigated by the use of a designed model constituted of various factors including the concept of ability. This concept has been a central point for the mapping of the social services’ ability to support victims of crime. The key informants consisted of representatives in key positions in operations that work with different crime victim issues.The results show that there is a great uncertainty around these issues. It was also found that a majority of those interviewed believe that the biggest problem regarding these issues is that the will and the necessary prioritization of crime victim matters are relatively low. These alarming findings show an even greater need of more studies performed in this field. Thus remains the important question; why is it so difficult for the social services to fulfill its statutory responsibility towards victims of crime? Further research should be directed at finding out where the real problem lies. Further on, suggestions for improvement should be investigated.

The purpose of this essay is to investigate the policy proposal The right to Challenge (utmaningsrätt) and the political motivation that has been used to implement it, as well as the result of it. The focus is on a case study of the implementing in Örebro municipality. Moreover, a comparative study is done to investegate the differences and similarities between Örebro and other municipalities that have chosen to implement The right to Challenge. The main question in this essay is How did Örebro’s municipality implement it and what was the result? There is also four minor questions: How was The right to Challenge motivated and what hopes did the politicans have for it? What has The right to Challenge so far contributed with in Örebro municipality? What do the entreprenures think about their oppertunity to challenge the municipality? What similarities and differences exists between Örebro and other municipalities that have chosen to implement The right to Challenge? The results that are presented in this essay generate conclusions that the implementing of The right to Challenge was motivated with arguments that it will result in increased diversity, improved efficiency, and reduced costs. This has however not been the case since very few challenges have been submitted, most likely due to a lack of promotion. The similarities are many when the results in Örebro and the other municipalities are compared, the only outlayer is Uppsala. The divergence seems to be caused by the fact that Uppsala, in difference from the other municipalities, chose to hire a process manager specifically to help implement. The implementing of The right to Challenge is followed by many problems, both in how it is constructed and how it is executed. Tendences also show that The right to Challenge contains a symbolic value that is based on ideology.

The Swedish death rate related to narcotics is amongst the highest within the EU. The purpose of this study is to use process tracing while investigating and understanding the high death rate among people who use narcotics in Sweden. The focus is on whether the Swedish drug policy is driven by morals instead of scientific proof and asks whether morals are the main cause of the high death rate in Sweden. The study utilizes the “threshold theory” and the theory of “symbolic politics.” To do this the following questions are being answered: “How has the Swedish zero tolerance towards narcotics looked like since the 1970s until present day?” and “are there any signs to proof that the Swedish drug policy is driven more by morals than by scientific evidence, and if so, what are they?” The study also tests the hypothesis that the high death rate is related to the restrictive drug policy in Sweden. In order to answer this the study collects data and regulations from different time periods in Sweden thru a qualitative method. The study confirms that the Swedish drug policy is driven by moral while overlooking scientific proof and it is also likely that the hypothesis of the study is true.