Den nuvarande regeringen har i Tidöavtalet lagt fram ett förslag om ett införande av visitationszoner där denna studie riktar fokus mot polisers inställningar till detta. Tidigare forskning visar att visitationszoner inte givit den effekt på kriminaliteten i praktiken som önskats och att visitationszoner istället fått kontraproduktiva konsekvenser genom minskat förtroende för polisen samt ökad diskriminering av etniska minoriteter. Syftet med denna studie är att få en större inblick i hur poliser ställer sig till de förslag som den nuvarande regeringen lagt fram i Tidöavtalet för att bekämpa brottsligheten. Frågeställningarna utgår från syftet och ämnar undersöka vad polisers inställningar till förslaget om visitationszoner är samt vad de baserar sina inställningar på. Det empiriska materialet består av transkriberingar från kvalitativa semistrukturerade intervjuer med tio stycken poliser med minst tre års erfarenhet i fält samt som arbetar i ett särskilt utsatt område i Sverige. Materialet har analyserats utifrån Parsons teori om institutionell makt och två av Webers tre legitimitetstyper. Resultatet visar att poliser oftare uttrycker negativa inställningar till förslaget om visitationszoner än positiva, vilket bland annat baseras på att lagändringen anses överflödig samt att priset är för högt i fråga om allmänhetens förtroende. Analysen visar att poliser idag har makt och legitimitet att definiera en situation, och att deras inställningar till visitationszoner är baserade på en rädsla över att detta kan komma att förändras om lagförslaget införs. Analysen visar även att vissa poliser har en oförmåga att se sin institutionella makt i skapandet av sin inställning. Slutsatsen är att det finns en konflikt mellan politikers och polisens syn på hur polisens makt ska utövas och vilka metoder som anses lämpliga för att skydda och upprätthålla ordning.

No description available.

I flera år har Moderaterna drivit förslag om införandet av visitationszoner och i december år 2022 presenterade regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna att förslaget nu ska utredas. Visitationszoner har kritiserats av bland annat högt uppsatta jurister och människorättsorganisationer för att hota rättssäkerheten men ses av de förespråkande partierna som ett nödvändigt verktyg för att stävja gängkriminaliteten. Denna framställning syftar till att undersöka hur partierna motiverar införandet av visitationszoner.Framställningen utgår från ett minoritetsperspektiv då vi studerar hur en till synes neutral praktik, i det här fallet förslaget om visitationszoner, riskerar drabba etniska minoriteter i större utsträckning än övriga befolkningen. Den tidigare forskningen till grund för framställningen behandlar andrafiering i kriminalpolitiken - skapandet av “vi och dem”, effektiviteten i visitationszoner och liknande åtgärder samt kriminalpolitiken som trygghetsskapande. Den tidigare forskningen visar att åtgärder som kan liknas vid visitationszoner inte sällan riktas mot minoritetsgrupper och att dessa praktiker blir ett uttryck för andrafiering i praktiken med en mobilisering mot etniska minoriteter och deras bostadsområden.Det empiriska materialet till grund för framställningen är motioner från Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna samt riksdagsprotokoll där företrädare för dessa partier debatterar visitationszoner. Genom textanalys studeras motioner och riksdagsprotokoll för att identifiera hur partierna ramar in förslaget om visitationszoner, genom vilket perspektiv gängkriminaliteten och dess orsaker förstås och därmed lösningarna på desamma. Analysen av materialet resulterade i två huvudsakliga inramningar genom vilka behovet av visitationszoner förstås. Dels en alarmistisk inramning inom vilken gängkriminaliteten beskrivs som ett hot mot hela det svenska samhället och att det extrema läget kräver mönsterbrytande åtgärder varav visitationszoner är en. Dels en inramning som handlar om trygghet inom vilken rätten till trygghet framhålls tillsammans med fokus på brottsoffer, på polisen som trygghetsskapande, samt hur visitationszoner skulle öka tryggheten. Samtidigt identifieras hur riskerna med visitationszoner, att de riskerar riktas mot minoritetsgrupper, lämnas oproblematiserat.

Gängkriminaliteten har aldrig tidigare fått det utrymme i både media och i politiken som den får idag i Sverige. Det är en fråga av hög prioritet för både politiker, medborgare och poliser där en mängd olika förslag på åtgärder för att minska gängkriminaliteten har diskuterats. Uppsatsens syfte är att genomföra en textanalys och diskurspsykologisk studie av olika politiska valmanifest, tal och uttalanden i nyhetsmedia för att studera gängkriminaliteten i Sverige som symbolpolitik. Frågeställningarna redogör för att undersöka hur politikerna legitimerar de politiska förslagen om visitationszoner och hårdare straff för gängrelaterad brottslighet inför väljarna och vilka tolkningsrepertoarer som används. Politikernas förslag om visitationszoner och hårdare straff är genomgående, och sporadiskt lämnas även utrymme för andra åtgärder där utökade polisiära befogenheter och en förändrad migrationspolitik får ta plats. Åtgärder och uttalanden som analyseras utifrån hur handlingskraftiga politikerna upplevs och hur väl den politiken de för är legitim i förhållande till ett symbolpolitiskt perspektiv. En analys som mynnar ut i politikernas slagkraftiga språkbruk i media och till medborgare och där tolkningsrepertoarerna handlingskraft och trygghet har identifierats och använts för att uppnå legitimitet inför väljarna. Tidigare forskning har signalerat om visitationszonernas, men framför allt de hårdare straffens, ineffektiva brottsreducerande effekt på gängkriminella, där åtgärderna enligt symbolpolitik blivit viktiga politiska frågor för medborgarna. Genom att använda olika begrepp och beskrivningar belyser de problematiken kring gängkriminalitet inför väljarna, vilket visar kampen de för mot gängkriminaliteten och på så sätt legitimeras de åtgärder som vidtagits.

Flertalet motioner som berör förslag om visitationszoner i utsatta områden har överlämnats till Sveriges riksdag. Förslagen behandlar att polisen, efter åklagarbeslut, bör ges möjlighet att upprätta tidsbegränsade samt geografiskt avgränsade visitationszoner, där kroppsvisitation och husrannsakan får företas utan att någon konkret misstanke om brott föreligger. Samtliga motioner framhåller ett påtagligt behov av det utökade tillämpningsområdet. Behovet motiveras med hänvisning till en oroväckande brottsutveckling. I synnerhet bedöms ökningen av narkotika- och våldsbrottslighet utgöra ett allvarligt hot. Visitationszonernas potentiella införande har emellertid kritiserats mot bakgrund av deras ingripande i integriteten, reproduktion av fördomar samt att de riskerar undergräva förtroendet som polisen söker främja i det brottsförebyggande arbetet i utsatta områden. Uppsatsen syftar till att analysera hur legitimeringen av utökade polisiära befogenheter kan problematiseras utifrån teorin om ontologisk säkerhet, med ett fördjupande tillägg av ett perspektiv på politisk geografi, samt en postkolonial förståelse. Uppsatsen tillämpar Lene Hansens (2006) poststrukturalistiskt grundade diskursanalys med material av de till dags dato 32 framlagda motioner som förespråkar visitationszoner. Den ontologiska säkerhetsteorin kontextualiserar ett subjekts självuppfattning, vilken avses upprätthållas vid mötet med ett existentiell hot. Den postkoloniala teorin möjliggör vidare en maktorienterad förståelse som ger en historisk kontinuitet till det samtida upplevda behovet av säkerhetssökande strategier. Uppsatsen visar hur den Andra i utsatta områden konstrueras som ett hot gentemot stabiliteten i den svenska ontologiska säkerheten. Upprätthållandet av den svenska ontologiska säkerheten blir därmed avhängig utökad kontroll av den Andra genom geografiskt avgränsade visitationszoner. Genom uppsatsens teoretiska integrering möjliggörs en nyanserad förståelse kring hur visitationszoner i utsatta områden legitimeras. Genom detta tillskrivs den svenska ontologiska säkerhetens politiska geografi en historisk kontinuitet som grundas i det postkoloniala arvet samt dess samtida neokoloniala maktstrukturer.

Syftet med studien är att undersöka områdespoliser i Malmös uppfattningar om införandet av visitationszoner, särskilt vad gäller deras tro på zonernas effektivitet samt inverkan de kan ha på polisens förtroendeskapande arbete. Skälet till att Sverige infört visitationszoner är för att det anses fungera väl i Danmark, men trots detta har införandet av visitationszoner mött omfattande kritik i svensk media. Tidigare forskning inom fältet påvisar att visitationszoner som bäst har en liten effekt på brottslighet, men större konsekvenser på relationen mellan polisen och befolkningen. Studien tillämpar en kvalitativ ansats bestående av fem semistrukturerade intervjuer, där urvalet består av områdespoliser som arbetar i Malmö. Studiens resultat utmynnade i fyra olika teman, och till varje tema finns 2–3 tillhörande subteman. Studiens resultat är att politiska beslut fattas utan att man lyssnar på polisens faktiska behov och att bristande information skapar svårigheter för polisen att utföra sitt arbete på bästa sätt. Områdespoliserna har dessutom en låg tro på att visitationszoner kommer att bli ett effektivt brottsförebyggande och brottsbekämpande verktyg. Detta då de redan har möjlighet att visitera kriminella individer av intresse utifrån annan lagstiftning och att visitera alla individer i en visitationszon är för ineffektivt. Dessutom menar områdespoliserna även att förtroendet för polisen kommer att ta skada, i synnerhet om många oskyldiga personer drabbas av insatsen. Denna studie bidrar till att belysa områdespolisers uppfattningar av visitationszoner, hur politiska beslut påverkar och implementeras av poliser samt de hinder som Polismyndigheten möter. / The purpose of this study is to investigate the perceptions local police officers in Malmö have toward the establishment of visitation zones, particularly in regard to the measure’s efficiency and potential effect on the police’s trust-building efforts. The decision to establish visitation zones in Sweden rests on the basis that it has worked well in Denmark but has nonetheless been highly criticized in the media. Previous research has found that visitation zones have a marginal effect on crime, and at the same time pose a risk of negatively affecting the relationship between citizens and the police. The study takes a qualitative approach through the use of five semi structured interviews, and the sample consists of local police working in Malmö. The study resulted in four themes, and each theme had 2-3 sub themes. The study’s main findings are that political decisions are made without listening to the needs of the police, and that insufficient information creates difficulties for the police to do their work in the best possible way. The local police had low confidence that visitation zones will be an effective tool for crime prevention and crime-fighting, as they already have the possibility to search individuals of interest under other legislation, and because they believe that stopping and searching everyone within a visitation zone will be inefficient. Moreover, the local police believed that visitation zones will be detrimental to the trust in the police, especially if many innocent people are affected. This study helps to shed light on local police officers' perceptions of the establishment of visitation zones, and has contributed to a deeper understanding of how political decisions impact and are implemented by the police, and the obstacles faced by the Police Authority.

’Inspection-zones’ are political proposals that the Sweden democrats, Christian democrats and the Moderate parties have put on their agendas for the purpose of combating the gang-related crime in Sweden’s so called ‘vulnerable areas’ since 2017. The proposals entail that the police receive extended powers to, within a geographically defined area, stop and frisk people without being required to provide a reasonable suspicion of individuals committing any crimes, which is something that today works as a protection-mechanism against arbitrary interventions. The purpose of this essay is to analyze, using a critical discourse analysis as a method, how the discourse of ‘inspection-zones’ is constructed by the political parties behind the proposals and which discourses are applied to legitimize the proposals. Furthermore, the purpose is to analyze how racist power-relations are implied within the proposals. The essay is delimited to the aforementioned parties’ latest motions in the Swedish parliament and a party leader debate where the proposals were discussed. The theoretical framework consists of a perspective on how racist discourses can change and still be considered a uniform discourse, and a perspective on how white racism can be reproduced through new discursive means. Conclusions observe that the construction of ‘inspection-zones’ as a discourse is primarily articulated by the parties around gang-related crime. The discourse around gang-related crime is articulated through shootings and organized crime, which legitimizes the proposals, since these are problems that reasonable people would like to prevent. However, the conclusions also shows that a racist ‘Swedishness’-discourse by the parties is implied within the discourse of gang-related crime, making the collective basic characteristics for ‘Swedishness’ an assessment-basis by which gang-related criminality can be expected from people. To direct the focus of ‘inspection-zones’ towards ‘vulnerable areas’ that are already rich in immigrant density, combined with the construction of this racist discourse, also seems to raise the risks of racial profiling and discriminatory practices against non-white ethnic minorities – a result that the Danish people have experienced after a similar legislation was introduced in Denmark.

Denna uppsats undersöker brottsförebyggande åtgärder i den byggda miljön med fokus på samverkansmodellen BID (business improvement district) och dess inverkan på förebyggande av brott i offentliga utrymmen. Genom en kombination av kvalitativa metoder, inklusive intervjuer, platsbesök och dokumentstudier, undersöker studien vilken roll samverkan mellan samhällsaktörer spelar för att skapa omhändertagande och trygga stadsmiljöer. Studien analyserar även hur brottsförebyggande åtgärder, såsom insatser och strategier som syftar till att främja tryggheten och säkerheten i samhället. Dessa åtgärder innefattar teorier och metoder som förbättrar den fysiska och sociala miljön i samhället. Studien undersöker även brottsförebyggande åtgärder såsom kameraövervakning och säkerhetszoner, samt hur dessa påverkar platser och deras invånare. Uppsatsen undersöker effektiviteten av dessa åtgärder för att bekämpa brottslighet men också deras sociala effekter. Vi vill med denna uppsats bidra till förståelsen av säkerhetszoner ur ett stadsplaneringsperspektiv och ge insikter om deras potentiella kortsiktiga samt långsiktiga lösningar för brottsförebyggande. / This thesis examines crime prevention measures in the built environment, focusing on the collaborative model BID (business improvement district) model and its impact on crime prevention in public spaces. Through a combination of qualitative methods, including interviews, site visits and document studies, the study investigates the role of cooperation between societal actors in creating caring and safe urban environments. The study also analyzes how crime prevention measures, such as interventions and strategies, aim to promote safety and security in the society. These measures include theories and methods that improve the physical and social environment of society. The study also examines crime prevention measures such as camera surveillance and “safety zones”, and how these affect places and their residents. The paper examines the effectiveness of these measures in fighting crime but also their social consequences. With this essay, we want to contribute to the understanding of safety zones from an urban planning perspective and provide insights into their potential short-term and long-term solutions for crime prevention.