Landsbygdens framtida utveckling står inför ett antal utmaningar. Staden är norm och individers lika villkor splittras när resurser och framtida satsningar endast sker i tätbebyggda områden. Syftet med denna studie är att genom kvalitativa intervjuer undersöka vad som krävs av invånare på Värmlands landsbygd för att starta och driva en fiberförening. Intervjuerna hölls med tre representanter för tre olika fiberföreningar i Värmland, en anställd på Region Värmland samt två från Länsstyrelsen i Värmland. Frågeställningarna som är genomgående för studien är hur hjälp och stöd från kommun och Länsstyrelse upplevts i arbetet med fiber på landsbygden och vilka krav som ställs på landsbygdens invånare för att driva en fiberförening. Vi har undersökt detta med stöd av teorier gällande segregering, urbant tolkningsföreträde och forskning om byarörelser i Sverige. Resultatet av vår studie är att landsbygdens invånare försätts i ett utanförskap gentemot stadens när de själva, ensamma, får ansvara för utvecklandet av sitt bredbandsnät. Ett urbant tolkningsföreträde syns i hur bristande kommunal närvaro och svåra bidragsprocesser stjälper, istället för hjälper, fiberföreningarna. Slutsatsen av studien visar att fiberföreningsmodellen inte har gynnat landsbygdens invånare i den grad som det var tänk från början. Istället upplever fiberföreningarnas medlemmar modellen som ett sätt för staten att lägga hela ansvaret för landsbygdens utveckling på de enskilda individerna.

Denna uppsats ämnar analysera den process och de kulturmiljövärden som bidrar till att aktörer identifierar platsen Gamla Uppsala som ett kulturarv, samt vem av aktörerna som besitter tolkningsföreträde av platsen. För att möjliggöra denna undersökning, har samtalsintervjuer, granskning av rapporter och dokument, samt inventeringar av landskapet, ansetts utgöra lämpliga metoder för att besvara frågeställningarna. Svaren som framkommit i samband med studien pekar på att det finns en övergripande tanke om platsen som historiskt viktig, samtidigt som det även råder skiljaktigheter mellan vilka specifika kulturmiljövärden respektive aktör betonar. Kulturmiljövärdena beror även på aktörernas framställning av kulturarvet som något abstrakt eller fysiskt påtagligt. Resultatet av de två sista frågorna kan beskrivas utifrån att det finns ett tolkningsföreträde på platsen, som kan kopplas till politiska prioriteringar och ramverk, men även ekonomiska tillgångar. Dessa faktorer är i sin tur beroende av olika internationella, nationella och lokala kontexter, som påverkar de olika aktörernas möjligheter till inflytande över Gamla Uppsalas utformning.

Swedish authorities have the responsibility to protect children from bad caring. In the Swedish welfare system it is possible to take a child out of its original home when there is a suspicion about a child being maltreated. The Swedish law regarding The Compulsory Care of Young Persons Act, LVU, legalize this intervention. When using this intervention, the parents of the child are not seen as giving the child a ”good enough” care. The expression ”good enough”, or ”tillräcklig föräldraförmåga” is well known and used throughout the social care system, even though there is no actual definition of what ”good enough”-parenting entails. Instead it is up to the social worker who is in charge of the investigation of a child’s wellbeing to make the decision if the”good enough”-parenting exist in every individually case. In this study ten court orders have been viewed with the purpose of finding, and examine, a discourse of ”good enough”-parenting. In these specific court cases the parents have requested to be reunited with their children who have previously been removed from their home under the law). In search of this discourse, we found that the complexity of finding a definition of what is seen as ”good enough”, are harder than we expected. Even though the authorities in Sweden have the same law to build upon, the result of the ten court orders shows that the investigators have a big capacity to self-interpret what is ”good enough”. The outcome of the investigations that eventually end up in court have all distinguished a different definition of what is ”good enough”. This results in different kinds of determinations for something that is supposed to be interpreted in a similar way to preserve the rule of law. Keywords ”Good enough”-parenting, ”good enough”,  The Compulsory Care of Young Persons Act (LVU), decision making process, interpretative prerogative.   Nyckelord Tillräcklig föräldraförmåga, tillräcklig, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, beslutsprocess, tolkningsföreträde.

This essay is a discussion analysis of the public debate regarding the Tiwaz rune and the Helm of Awe through the lens of various groups wanting to interpret the symbols differently through their historical usage. Through analyzing how different people argue for the legitimacy of their interpretation through the symbols’ historical usage they were separated into three groups, the critical, the religious and the cultural, all who want their interpretation to be the prevailing one. The critical group argues that the symbols should be seen as Nazi symbols because of how relatively recent the deeds of the Nazis are to today, and they are used as the means to attack modern Nazi groups through this connection. The religious group instead speak for a more ancient Norse interpretation, they argue that it is media itself that makes these symbols into Nazi symbols not the Nazis and that this interpretation is based on historical ignorance. The cultural group uses the symbols because of their connection to the Norse culture and because of an imagined Viking warrior ideal that will motivate in the modern political struggle. In the essay it is made clear by all groups that it is media that has the power in the negotiation regarding the meaning of these symbols today. But they have entirely abandoned them to groups like the Nordic Resistance Movement and The Swedish Party to make their own.

No description available.

I denna uppsats används kriminologisk narrativ metod i syfte att undersöka hur gängkriminella kvinnor framställs i media utifrån ett genusvetenskapligt ramverk. Det empiriska materialet som vi använt för analysen är dokumentärserien Gängkrigen och kvinnorna vilken Karwan Faraj är redaktör samt producent av. Gängkrigen och kvinnorna är en svensk true crime-dokumentärserie i tre delar där vi som åskådare får följa Karwan Faraj som även agerar undersökande journalist i möten med sex kvinnor involverade i gängkriminalitet. Medias framställning av kriminella kvinnor bryter mot den normativa femininiteten vilket lockar till sig många fascinerade åskådare och producerar en säljande samt underhållande historia. Vår analys visar att kvinnornas framställning i dokumentärserien ges utifrån ett manligt perspektiv vilket i sin tur skapar ett ramverk för åskådarnas generella förståelse av gängkriminella kvinnor. De framställs av Karwan Faraj med aktiva roller inom de kriminella gängmiljöerna. För att kvinnorna inte ska bli ett alltför skrämmande samhällshot tonas deras roll som gängkriminell ned genom att dessutom försätta dem i brottsoffer- samt moderskapsrollen. Denna analys ger inte en helhetsbild för hur gängkriminella kvinnor framställs i svensk media utan det är vår tolkning av ett empiriskt material som redogörs för, vilken är en av många som kan göras. Vidare vill vi förtydliga att vi förhåller oss kritiska till den framställning av kvinnorna vi tolkat att Faraj förmedlar. Vi ämnar inte reproducera dessa normativa genusföreställningar trots att denna sort av analys medför just en sådan risk. Studiens bidrag syftar till att öka förståelsen samt medvetenheten kring dokumentärfilmers sanningsanspråk samt tolkningsföreträde. Det genusvetenskapliga ramverket möjliggjorde för oss att kritiskt granska hur kön och genus konstrueras i relation till kvinnors brottslighet utifrån den västerländska normativa föreställningen kring hur kvinnan bör vara. Denna studie utgår från en socialkonstruktivistisk utgångspunkt då vi studerar framställningar och därmed sociala konstruktioner av verkligheten och identiteter.

<p>Families of children with disabilities often have many different contacts with professional representing different principals. This places high demands on their professional work together to meet the needs of families and use resources efficiently. The method used is a literature review which aims to describe what is needed to achieve good collaboration between different professions around families with children with disabilities, and that from an organizational perspective to examine why there are often gaps in collaboration and how this affects the parents' life situation.</p><p>The theories in this study originated from organizational and sociological theories. The most central concept in this study is collaboration from an organizational perspective. The results show that the interaction is problematic, due to that collaborative organizations often have rules which are incompatible and a lack of accountability on who is liable makes impairment in the interaction. Lack of cooperation affects parents' life situation in that they always have to fight for their rights and they often feel that they face a lack of knowledge from the professional. In order to achieve a successful interaction is required, inter alia, an open mind and that the collaborative professions feel they have an equal status.</p>

Families of children with disabilities often have many different contacts with professional representing different principals. This places high demands on their professional work together to meet the needs of families and use resources efficiently. The method used is a literature review which aims to describe what is needed to achieve good collaboration between different professions around families with children with disabilities, and that from an organizational perspective to examine why there are often gaps in collaboration and how this affects the parents' life situation. The theories in this study originated from organizational and sociological theories. The most central concept in this study is collaboration from an organizational perspective. The results show that the interaction is problematic, due to that collaborative organizations often have rules which are incompatible and a lack of accountability on who is liable makes impairment in the interaction. Lack of cooperation affects parents' life situation in that they always have to fight for their rights and they often feel that they face a lack of knowledge from the professional. In order to achieve a successful interaction is required, inter alia, an open mind and that the collaborative professions feel they have an equal status.

Ett urbant tolkningsföreträde är ett begrepp som tar utgångspunkt i flertalet saker. Saker som att stadens befolkning tar större del av samhällets gemensamma resurser än landsbygdens befolkning eller exempelvis att det framställs som att landsbygden anses vara mer problemfylld än staden som då kan resultera i att landsbygden i högre grad sägs behöva stöd och inte investeringar. Ett urbant tolkningsföreträde skapar därmed främst en territoriell maktordning. Vidare undersöker vi i denna text hur ett urbant tolkningsföreträde antingen reproduceras eller utmanas i nationella policydokument. För att vara mer exakt går vi igenom en utredning (En sammanhållen politik för Sveriges landsbygder) samt en proposition (En livsmedelsstrategi för Sverige).  För att besvara syftet har empiri samlats med hjälp av en diskursanalys med de två ovannämnda dokument. Dessa har noggrant analyserats och med citeringar presenterar vi olika delar av dokumenten, som antingen syftar i att belysa hur den generella bilden i våran uppfattning framförs men även delar som är motsägelsefulla eller nämnvärt värdeladdade. Dessa citeringar fyller funktion, dels genom att agera som bas för oss att diskutera ifrån samtidigt som läsaren ges inblick i hur vi tolkar skriven text, då analysen baseras på våra uppfattningar.  Den avslutande slutsatsen landade i att det urbana tolkningsföreträdet är komplext och landsbygden framställs på ett allt annat än metodiskt sätt. Genom benämnandets politik förstärks en hel del saker men förändring är svårt att åstadkomma utan belysa den problematik som infinnes. Båda dokumenten ses reproducera ett urbant tolkningsföreträde i stort samtidigt som de till viss del utmanar det urbana tolkningsföreträdet genom exempelvis positiva benämningar av landsbygden som egen entitet.

Det övergripande syftet med den här undersökningen är att studera olika gruppers personbenämningspraktiker när det gäller kommunikation om autism/asperger (ASD) och bipolär diagnos. Det avgränsade syftet är att undersöka person först-språkets position i förhållande till andra personbenämningar. Undersökningens teoretiska ram och begrepp är hämtade från kritisk diskursanalys och Goffmans stigmateori. Analysen är både kvantitativ och kvalitativ, och materialet består av 155 svar från en online-enkät. Den kvalitativa analysen är inspirerad av legitimeringsanalys och Goffmans stigmateori, där den förra utvecklas med begreppet självauktorisering. Undersökningen fokuserar på följande språkliga konstruktioner; har-konstruktionen (jag har x), är-konstruktionen (jag är x), person först-konstruktionen (person med x) och diagnos först-konstruktionen (x person). Resultatet visar att ett övergripande mönster går att urskilja: har-konstruktionen är den mest föredragna personbenämningen när det gäller kommunikation om autism/asperger ASD-diagnos, och är-konstruktionen när det gäller bipolär diagnos. 1 av 10 väljer person först-konstruktionen och den är främst de yrkesverksammas preferens. Den minst föredragna av alla grupper är diagnos först-konstruktionen. Flertalet (de)legitimeringar sker, typiskt med självauktorisering, moraliska evalueringar och jämförelser. Två strategier för stigmahantering synliggörs i motiveringarna: acceptansstrategin och assimilationsstrategin. En slutsats är att personbenämningar har en betydelsefull roll i konstruerandet av identitet. Personbenämningspraktik är komplex, och alla personbenämningarna i undersökningen har potential att stigmatisera. En försiktig slutsats är att person först-språket har en särskilt stigmatiserande effekt och utmanar de berördas benämningsmakt.