Införandet av IAS 41 medförde att redovisningsprinciperna för värderingen av ett företags biologiska tillgångar förändrades. Det finns forskning på hur införandet av IAS 41 påverkat olika aktörer inom skogsindustrin men lite är skrivet om dess påverkan på laxodlingsindustrin. Denna uppsats ämnar undersöka hur kapitalfördelningen till intressenter utvecklats sedan införandet av IAS 41. Studien fokuserar på intressenterna ägare och anställda. Vi har tillämpat en kvantitativ metod där vår empiriska studie bygger på numerisk sekundärdata. Dessa har samlats in från årsredovisningar för de utvalda företagen. Resultatet från vår undersökning är inte entydigt men visar att utdelningarna har ökat och således gynnat ägare. Personalkostnaderna har ökat men inte i sådan utsträckning att det kan härledas till införandet av IAS 41.

Finanskrisen som utlöstes hösten 2008 av en alltför generös utlåningspolitik av banker och finansiella institut ledde till att deras verksamheter blev ifrågasatta. Kritik riktades bland annat gentemot IFRS regelverk och då framförallt värdering till verkligt värde som enligt vissa hade bidragit till krisens omfattning. Kritiken bestod främst i att redovisningsmetoden till stor del bygger på subjektiva bedömningar av tillgångar som är svåra att verifiera för utomstående intressenter. Två poster i företags finansiella årsredovisningar som bygger på värdering till verkligt värde är goodwill och finansiella instrument. Med anledning av detta undersökte vi hur banker i Europa använder sig av dessa verktyg för att eventuellt manipulera resultatet. Ett antal hypoteser baserade på tidigare studier testades med hjälp av kvantitativa metoder. Vårt resultat påvisar inte att bankerna aktivt manipulerar sina resultat till skillnad mot vad många tidigare studier menar. Det vill säga att företag som använder sig av värdering till verkligt värde utnyttjar möjligheten till att resultatmanipulera.

Den ökade globaliseringen av kapitalmarknaden och det faktum att marknader numera integreras oberoende av landsgränser, har bidragit till att en harmonisering av redovisningsregler har blivit allt viktigare. Inkonsekvenser i redovisningen har historiskt resulterat i finanskriser och företagskandaler, som fått allvarliga konsekvenser. I syfte att minimera dessa redovisningsskillnader ingick den internationella standardsättaren IASB tillsammans med den amerikanska standardsättaren FASB ett gemensamt projekt. Projektet går under benämningen Norwalk Agreement och startades år 2002. Idag samarbetar IASB och FASB mot målet att öka jämförbarheten med den internationella redovisningen genom att utveckla en enhetlig uppsättning av högkvalitativa redovisningsstandarder. Som en del i detta projekt publicerade de år 2010 de två första kapitlen i den gemensamt framarbetade föreställningsramen. De har även tagit fram två förslag till nya standarder beträffande leasing och intäktsredovisning samt färdigställt en standard för värdering till verkligt värde.Syftet med studien är att, utifrån den internationella harmoniseringsprocessen, undersöka de likheter och skillnader som finns mellan IASB:s och FASB:s regelverk, hur väl förankrad de kvalitativa egenskaperna är i de gemensamt utvecklade standarderna samt vilka utvecklingstendenser som går att urskilja.Studien har genomförts utifrån en induktiv ansats med en komparativ design. Undersökningsansatsen är av kvalitativ karaktär där fyra områden har valts ut för att studeras närmare. Områdena utgörs av föreställningsram, leasing, värdering till verkligt värde och intäktsredovisning, som valdes ut på grund av deras betydande roll avseende harmoniseringsprocessen.Studiens resultat visar att det (förutsatt att förslagen går igenom) har skett en konvergering på de jure nivå mellan de båda standardsättarnas regelverk. Det kvarstår dock skillnader på de facto nivå som en konsekvens av kulturella och institutionella skillnader. Undersökningen visar även att det finns brister avseende de kvalitativa egenskapernas representativitet i FASB:s och IASB:s förslag på nya standarder. Slutligen går utvecklingen mot en ökad användning av professionellt omdöme, principbaserade standarder och ökad transparens, vilket är att likna IASB:s förhållningssätt. Trots många influenser från FASB går utvecklingen mot att närma sig IASB. / Program: Civilekonomprogrammet

<p>Från och med 2002 ska börsnoterade företag upprätta koncernredovisningar enligt IAS/IFRS. Detta gäller inom hela Europeiska Unionen. En del av dessa standarder är IAS 40 som behandlar redovisningen av förvaltningsfastigheter. Efter införandet av dessa nya regler har viss kritik uppkommit då flertalet faktorer i värderingsprocessen har stor osäkerhet. Därav är det intressant att titta närmre på dessa olika faktorer, vilka de är, hur de tas fram och hur de påverkar värderingen. Vidare vill författarna se om resultatet av dagens värderingar är tillförlitligt jämfört med försäljningspriser på marknaden. För att få fram dessa resultat används dels dokumentundersökningar och dels öppna individuella intervjuer. Genom analyser av årsredovisningar från sex större börsnoterade fastighetsföretag försöks det få en förståelse för val av metoder, arbetsprocess och de beräkningar av faktorer som genomförs. De faktorer som analyseras är val av värderingsmetod, ingående grundata som diskonteringsränta/direktavkastningskrav och driftnetto samt val av intern eller extern värdering. Vidare ska intervjuer med två företag ge en mer ingående förklaring av de delar som studerats i dokumentundersökningen. Detta för att skapa en förståelse kring hur företagen resonerar vid de val de gör samt vilka delar i värderingsprocessen som är viktigast och svårast att hantera. Företagens värderingar jämförs sedan mot försäljningspriser på marknaden. Undersökningen visar på att det framförallt är valet av värderingsmetod samt uträkningen av diskonteringsräntan/direktavkastningskravet som påverkar resultatet mest. Övriga faktorer påverkar självklart också värderingen men får inte lika stor effekt på resultatet. Det som framkommer av undersökningen är att dagens värdering inte är helt tillförlitlig. Sett på en hel fastighetsportfölj ger värderingen ofta ett tillförlitligt resultat men för enskilda fastigheter är värderingen mer osäker. Värdering av fastigheter kommer dock aldrig bli helt tillförlitligt, men ett strängare regelverk med färre valmöjligheter hade ökat tillförlitligheten betydligt.</p>

Från och med 2002 ska börsnoterade företag upprätta koncernredovisningar enligt IAS/IFRS. Detta gäller inom hela Europeiska Unionen. En del av dessa standarder är IAS 40 som behandlar redovisningen av förvaltningsfastigheter. Efter införandet av dessa nya regler har viss kritik uppkommit då flertalet faktorer i värderingsprocessen har stor osäkerhet. Därav är det intressant att titta närmre på dessa olika faktorer, vilka de är, hur de tas fram och hur de påverkar värderingen. Vidare vill författarna se om resultatet av dagens värderingar är tillförlitligt jämfört med försäljningspriser på marknaden. För att få fram dessa resultat används dels dokumentundersökningar och dels öppna individuella intervjuer. Genom analyser av årsredovisningar från sex större börsnoterade fastighetsföretag försöks det få en förståelse för val av metoder, arbetsprocess och de beräkningar av faktorer som genomförs. De faktorer som analyseras är val av värderingsmetod, ingående grundata som diskonteringsränta/direktavkastningskrav och driftnetto samt val av intern eller extern värdering. Vidare ska intervjuer med två företag ge en mer ingående förklaring av de delar som studerats i dokumentundersökningen. Detta för att skapa en förståelse kring hur företagen resonerar vid de val de gör samt vilka delar i värderingsprocessen som är viktigast och svårast att hantera. Företagens värderingar jämförs sedan mot försäljningspriser på marknaden. Undersökningen visar på att det framförallt är valet av värderingsmetod samt uträkningen av diskonteringsräntan/direktavkastningskravet som påverkar resultatet mest. Övriga faktorer påverkar självklart också värderingen men får inte lika stor effekt på resultatet. Det som framkommer av undersökningen är att dagens värdering inte är helt tillförlitlig. Sett på en hel fastighetsportfölj ger värderingen ofta ett tillförlitligt resultat men för enskilda fastigheter är värderingen mer osäker. Värdering av fastigheter kommer dock aldrig bli helt tillförlitligt, men ett strängare regelverk med färre valmöjligheter hade ökat tillförlitligheten betydligt.

Förvaltningsfastigheter värderas ofta till verkligt värde. Under en lång tid har värdering till verkligt värde varit något svårdefinierat, där begreppet haft olika betydelse i olika sammanhang. IFRS 13 uppkom till viss del med anledning av detta. Syftet med denna uppsats är att undersöka om IFRS 13 har påverkat underprissättningen för fastighetsföretag vid börsintroduktioner. Genom en Difference-in-Differences metod baserad på en uni- och en multivariat modell mäter vi det statistiska sambandet mellan IFRS 13 och underprissättning mellan åren 2005-2022 vid börsnotering av företag i fastighetsbranchen. Behandlingsgruppen består av länder inom Europeiska Unionen samt Norge, då dessa efterföljer IFRS som redovisningsstandard. Kontrollgruppen består av nio länder som inte har IFRS som obligatorisk redovisningsstandard. Resultatet visar på en negativ trend mellan underprissättningen och införandet av IFRS 13, men kan inte på ett statistiskt signifikant sätt fastställas. Resultatet visar dock ett negativt statistiskt signifikant samband på 0.1 procent mellan kapitalintäkten från börsintroduktionen och underprissättning samt ett statistiskt signifikant samband på 0.1 procent mellan Post och underprissättning för två av våra regressioner.

<p>Enligt IAS 40 – Förvaltningsfastigheter, definieras förvaltningsfastigheter som ”mark eller byggnader eller del av byggnad som innehas i syfte att generera hyresinkomster eller värdestegring”. Onoterade fastighetsbolag i Sverige har idag möjlighet att välja mellan att värdera sina fastigheter till anskaffningsvärde eller verkligt värde.</p><p>IAS – International Accounting Standards är en internationell redovisningsstandard inom EU som började tillämpas i januari 2001, men blev obligatorisk för börsnoterade bolag år 2005. Dessutom har alla medlemstater möjlighet att lagstifta om IAS-redovisning i icke-noterade bolag. IAS 40 ersätter tidigare bestämmelser i IAS 25 ”redovisning av investeringar”. Enligt IAS 40 kan onoterade bolag välja att värdera fastigheter till antingen verkligt värde eller avskrivet anskaffningsvärde efter avdrag för eventuell ackumulerad nedskrivning, IAS 16.</p><p>Den nu dominerande organisationen på den internationella arenan är International Accounting Standards Board (IASB), det tidigare International Accounting Standards Committée (IASC). IASB:s målsättning är att samarbeta med de nationella normbildarna runtom i världen och åstadkomma redovisningsnormer som accepteras globalt.</p><p>Under 2004 tog IASB fram ett förslag på att införa internationella redovisningsstandarder för små och medelstora företag. Förslaget bestod av åtta frågor som behandlar marknadens inställning till särskilda regler för små och medelstora företag</p><p>Syftet med vår uppsats är att undersöka onoterade fastighetsbolags inställning till IAS 40, värdering till verkligt värde. Uppsatsen syftar också till att se hur konsekvenserna av övergången till verkligt värde påverkar företagsvärdet.</p>

Enligt IAS 40 – Förvaltningsfastigheter, definieras förvaltningsfastigheter som ”mark eller byggnader eller del av byggnad som innehas i syfte att generera hyresinkomster eller värdestegring”. Onoterade fastighetsbolag i Sverige har idag möjlighet att välja mellan att värdera sina fastigheter till anskaffningsvärde eller verkligt värde. IAS – International Accounting Standards är en internationell redovisningsstandard inom EU som började tillämpas i januari 2001, men blev obligatorisk för börsnoterade bolag år 2005. Dessutom har alla medlemstater möjlighet att lagstifta om IAS-redovisning i icke-noterade bolag. IAS 40 ersätter tidigare bestämmelser i IAS 25 ”redovisning av investeringar”. Enligt IAS 40 kan onoterade bolag välja att värdera fastigheter till antingen verkligt värde eller avskrivet anskaffningsvärde efter avdrag för eventuell ackumulerad nedskrivning, IAS 16. Den nu dominerande organisationen på den internationella arenan är International Accounting Standards Board (IASB), det tidigare International Accounting Standards Committée (IASC). IASB:s målsättning är att samarbeta med de nationella normbildarna runtom i världen och åstadkomma redovisningsnormer som accepteras globalt. Under 2004 tog IASB fram ett förslag på att införa internationella redovisningsstandarder för små och medelstora företag. Förslaget bestod av åtta frågor som behandlar marknadens inställning till särskilda regler för små och medelstora företag Syftet med vår uppsats är att undersöka onoterade fastighetsbolags inställning till IAS 40, värdering till verkligt värde. Uppsatsen syftar också till att se hur konsekvenserna av övergången till verkligt värde påverkar företagsvärdet.

<p><strong>Syfte:</strong> Syftet med uppsatsen är att kartlägga de värderingsmetoder som används för att fastställa verkligt värde på finansiella instrument och också granska hur dessa metoder redovisas. Därtill syftar uppsatsen till att diskutera problematiken för värderingskonceptet verkligt värde. Detta görs i två delar, utifrån standardsättarnas perspektiv och de finansiella institutens. Därefter utreds förbättringar inom konceptet som baseras på de två tidigare delarna.</p><p> </p><p><strong>Metod:</strong> Uppsatsens undersökning utfördes via en fallstudie som baserades på kvalitativ data. Data inhämtade från två separata områden, tre redovisningsstandarder (SFAS 157, IAS 39 och IFRS 7) och årsredovisningar från 2007, hämtade från de tio största finansiella instituten (baserat på balansomslutning) ifrån USA respektive Europa.</p><p> </p><p><strong>Resultat & slutsats: </strong>Undersökningen visade att rekommendationerna kring vilka värderingsmetoder som ska tillämpas är likvärdiga från de båda standardsättarna; prisnoteringar och värderingsmodeller, men inte toleransen kring värderingsmodeller, där FASB är mer tillmötesgående än vad IASB är. Vidare demonstrerar alla finansiella institut en relativt bra konsensus för hur verkligt värde implementeras jämfört med rekommendationerna. Emellertid finns det tydliga skillnader i de underliggande teknikerna för de två huvudmetoderna, framförallt med värderingsunderlaget (vilka inputs som nyttjas) när simuleringar används och i vilken omfattning dessa redovisas. Följaktligen mynnar ovannämnda resultat ut i att det finns utrymmen för förbättringar för värderingskonceptet verkligt värde, eftersom bolagens implementering inte är i linje med ramverkens syfte med finansiella rapporter.</p><p> </p><p><strong>Förslag till fortsattforskning:</strong> En undersökning bör göras om hur värderingsmodeller kan erhålla en lämplig trovärdighet inom redovisningen</p><p><strong> </strong></p><p><strong>Uppsatsens bidrag: </strong>Uppsatsen bidrar till att öka förståelsen för verkligt värde som värderingskoncept och dess metoder för att värdera finansiella instruments samt problematiken med det. Dessutom har förståelse etablerats för vilka försvårande omständigheter nya instrument medför när de ska värderas till verkligt värde.</p>

Syfte: Syftet med uppsatsen är att kartlägga de värderingsmetoder som används för att fastställa verkligt värde på finansiella instrument och också granska hur dessa metoder redovisas. Därtill syftar uppsatsen till att diskutera problematiken för värderingskonceptet verkligt värde. Detta görs i två delar, utifrån standardsättarnas perspektiv och de finansiella institutens. Därefter utreds förbättringar inom konceptet som baseras på de två tidigare delarna.   Metod: Uppsatsens undersökning utfördes via en fallstudie som baserades på kvalitativ data. Data inhämtade från två separata områden, tre redovisningsstandarder (SFAS 157, IAS 39 och IFRS 7) och årsredovisningar från 2007, hämtade från de tio största finansiella instituten (baserat på balansomslutning) ifrån USA respektive Europa.   Resultat &amp; slutsats: Undersökningen visade att rekommendationerna kring vilka värderingsmetoder som ska tillämpas är likvärdiga från de båda standardsättarna; prisnoteringar och värderingsmodeller, men inte toleransen kring värderingsmodeller, där FASB är mer tillmötesgående än vad IASB är. Vidare demonstrerar alla finansiella institut en relativt bra konsensus för hur verkligt värde implementeras jämfört med rekommendationerna. Emellertid finns det tydliga skillnader i de underliggande teknikerna för de två huvudmetoderna, framförallt med värderingsunderlaget (vilka inputs som nyttjas) när simuleringar används och i vilken omfattning dessa redovisas. Följaktligen mynnar ovannämnda resultat ut i att det finns utrymmen för förbättringar för värderingskonceptet verkligt värde, eftersom bolagens implementering inte är i linje med ramverkens syfte med finansiella rapporter.   Förslag till fortsattforskning: En undersökning bör göras om hur värderingsmodeller kan erhålla en lämplig trovärdighet inom redovisningen   Uppsatsens bidrag: Uppsatsen bidrar till att öka förståelsen för verkligt värde som värderingskoncept och dess metoder för att värdera finansiella instruments samt problematiken med det. Dessutom har förståelse etablerats för vilka försvårande omständigheter nya instrument medför när de ska värderas till verkligt värde.