The purpose of this study is to increase an understanding of what prevents the mandatory reporting law, based on the preschool staff's approach to mandatory reporting law about child abuse and neglect to social services, and how these barriers affect their decision to report. The study will also understand what preschool staff experience facilitates the mandatory reporting process and what can be done to improve the process even more. The questions of the study were based on the purpose of the study and have been formulated in two questions: What prevents the mandatory reporting law requirements for preschool staff and how can these barriers be removed? What facilitates for preschool staff to be confident in the decision to report child abuse and neglect, to social services? The study used qualitative semi-structured interviews with five people working at the preschool, including two preschool teachers and three childcare workers. An interview guide was designed as a help to answer the questions about what the barriers are and what it is that makes it easier for the preschool staff, regarding the decision to report cases of child abuse and neglect to social services. The results, based on the five interviews , shows preschool staff's thoughts of the knowledge on the mandatory reporting law, the mandatory reporting process, their perspective of the mandatory reporting law and the uncertainty surrounding the mandatory reporting law. The study's analysis consists of the results that have been analyzed using the theory of social representations, in which the analysis shows an understanding of how the preschool staff act and think about the mandatory reporting law requirements based on their everyday knowledge. The analysis shows what prevents and facilitates the preschool staff's mandatory reporting process and the analysis shows the main parts that are based on the preschool staff's views on the mandatory reporting law. The analysis shows the preschool staff's approach to mandatory reporting requirements and how it is divided in two parts, it also describes how the concept of suspicion is perceived as a feeling that is shared within the workgroup, and the analysis shows the preschool staff's representation of the social services. The study concludes with a discussion of the study results and analysis, and the discussion also draws a link to the practice of social work. The discussion ends with a conclusion about the preschool staff’s work team and its significance for the mandatory reporting law.

Jag har i denna studie genomfört intervjuer med pedagoger kring hur deras förhållningssätt till anmälningsplikten är. Anmälningsplikten grundar sig i socialtjänstlagen och innebär att man i verksamheter som arbetar med barn ska anmäla vid misstanke om att barnet far illa. Under mina intervjuer har jag använt mig av en vinjett där jag beskrivit en situation kring en elev. Denna studie kommer handla om hur pedagogers misstankar om att en elev möjligen far illa kommer i uttryck, hur de hanterar dessa misstankar samt hur de reflekterar kring anmälningsplikten. I litteratur skrivs det ofta att pedagoger gärna kontaktar andra än socialnämnden i första hand när anmälningsplikten blir aktuell. Det står att de gärna kontaktar annan personal, föräldrar eller har samtal med eleven i fråga innan de kontaktar socialnämnden. Man beskriver en vilja hos pedagoger att samla mer information i fallet innan de kontaktar socialnämnden. Jag kommer i denna studie undersöka hur pedagoger förhåller sig till anmälningsplikten och hur de hanterar situationer där anmälningsplikten blir aktuell. Studien kommer även behandla samverkan mellan socialtjänst och skola. Jag har undersökt hur pedagoger ser på kontakten med socialtjänst och hur viktigt det är att få reda på vad som händer.

No description available.

Av de ekobrottsmisstankar som varje år lämnas till åklagare står revisorer för ungefär 1,4 procent. Detta anses vara remarkabelt med tanke på att revisorer är den externa part med mest insyn i ett bolags verksamhet. Tidigare forskning menar att den låga andelen rapporterade brott av revisorer kan förklaras av att revisorer är beroende av ett förhållande till sina klienter ur både ett socialt som ett affärsmässigt perspektiv. Det finns således incitament för revisorer att inte anmäla en brottsmisstänkt klient. Samtidigt som revisorer kritiserats för att stå sina klienter för nära är det lagstadgat att dessa ska vara oberoende gentemot klienterna, vilket innebär att de inte ska låta sitt omdöme påverkas av exempelvis en klientrelation samtidigt som revisorerna själva ska bestämma revisionens inriktning och omfattning. Oberoendet bör således utesluta en social och affärsmässig klientrelation. Det pågår dessutom ett arbete på revisionsbyråerna med att sprida professionens värderingar bland de anställda för att få dessa att anamma oberoendet. Studier visar dessutom att oberoendet står sig starkare hos partners än revisorer längre ner i byråhierarkin, vilket indikerar att även auktoriserade revisorer och revisorsassistenter uppvisar olika grad av oberoende. I denna uppsats utgår vi från revisorers anmälningsplikt enligt Aktiebolagslagens 9 kapitel och undersöker om revisorer är oberoende eller om de tenderar att prioritera klientrelationen. Även möjliga skillnader mellan auktoriserade revisorer och revisorsassistenter belyses. För att kunna besvara syftet används semistrukturerade intervjuer med revisorer från de fyra största revisionsbyråerna, det vill säga Deloitte, EY, KPMG och PWC. I studien finner vi inget stöd för att en klientrelation utesluter oberoendet men vi finner indikationer på att klientrelationen hotar oberoendet. Vidare finner vi ingenting som talar emot att klientrelationen är den primära anledningen till varför revisorer bortser från anmälningsplikten. Däremot finner vi fler faktorer som kan förklara varför revisorer agerar som de gör vid misstänkt brottslighet och dessa är den straffrättsliga kompetensen, disciplinära åtgärder från Föreningen för Auktoriserade Revisorer och Revisorsnämnden, viljan att bli partner samt okunskapen kring revisionsbyråernas interna rutiner för hantering av misstänkt brottslighet. Studien indikerar vidare att revisorerna är oberoende men i olika grad, vilket även teorin antyder. De auktoriserade revisorerna tycks sätta oberoendet framför klientrelationen medan studien indikerar att revisorsassistenterna ser klientrelationen som primär.

Studien syftar till att undersöka och belysa samarbetet mellan förskola och socialtjänst när det gäller orosanmälan. Hur arbetet kring orosanmälan går till samt vilka tankar och erfarenheter respondenterna har kring det. Genom att använda en kvalitativ studie har vi intervjuat sju förskollärare, en förskolechef och en representant från socialtjänsten. I studien framkom det att trots att det finns kritik från båda parterna är tankarna kring samarbetet mellan förskola och socialtjänst överlag positiv. Resultatet visar att respondenterna hade mycket kunskap och erfarenheter kring ämnet men anser att orosanmälan har en påverkan på dem psykiskt.

No description available.

Anmälningsplikten är juridiskt bindande för de som är verksamma inom förskolan. En anmälan ska göras vid minsta misstanke om att ett barn far illa och det finns då inte heller några krav på bevis för den subjektiva tolkningen en pedagog eller annan personal gör. Hur viktigt stödet av övriga i arbetslaget upplevs är självklart individuellt, men alla pedagoger är inte nödvändigtvis lika självsäkra att genomföra en anmälan på egen hand. Tecken på vanvård kan vara allt från allehanda märken på kroppen till ett barns beteende eller yttringar. Genom att vara välinformerad samt ha djup kunskap kan en pedagog ändå vara någorlunda förberedd på de svårigheter en anmälan kan medföra. Pedagoger ska också upprätthålla en nära och förtroendefull relation till vårdnadshavare även efter en eventuell anmälan är gjord. Att relationen eventuellt raseras i och med en anmälan kan därav lätt ses som ett problem. Studien avser belysa olika aspekter gällande anmälningsplikten och vilka svårigheter verksamma pedagoger kan uppleva i samband med misstanke om att barn far illa. Studien använder intervju som redskap för att få en djupare och mer detaljerad bild av de medverkandes subjektiva syn på ämnet. Intervjufrågorna var utformade på ett sådant sätt att det gavs möjlighet för mer uttömmande svar. Intervjuerna spelades även in, vilket tillät intervjuaren att helt fokusera på vad respondenten sa och därmed också lättare kunna komma med relevanta och givande följdfrågor. Studiens resultat pekar på brister i hur pedagoger informerats och utbildats gällande anmälningsplikten men även vikten av väl genomarbetade kris- och handlingsplaner ute i verksamheten. Samtliga informanter hade svårt att definiera ”minsta misstanke” i förhållande till deras eller arbetslagets handlande. Ingen av informanterna uttryckte någon erfarenhet av att ha varit oeniga i sina respektive arbetslag vid något anmälningstillfälle men pekade likaså på att ansvaret är individuellt. Det framkom att det finns en viss rädsla att ha gjort fel när det kommer till anmälningar och att då anmäla ”i onödan”, men även att det tyvärr är lättare när det är tydliga tecken eftersom det lämnar mindre utrymme för spekulationer. En annan gemensam nämnare i svaren var att alla medverkande hellre anmälde med risk för att ha fel än att inte ha anmält alls och då också behöva gå i ovisshet.

Sammanfattning Det här en kvalitativ studie om lågstadielärares uppfattning om att omfattas av anmälningsplikten vid en grundskola i en mindre kommun i mellersta Sverige. Socialtjänsten är den myndighet som har det yttersta ansvaret för barn som far illa. Eftersom myndigheten inte har några naturliga kontaktfält med dessa barn, är en förutsättning för att de ska få sådan kännedom att pedagoger känner till att de som professionella har en skyldighet att anmäla oro. Studiens frågeställningar ville besvara vilka rutiner som fanns för anmälningsplikten på skolan, vilken kännedom lärarna hade om dessa rutiner och den ansvarsfördelning som fanns samt vilken upplevelse lärarna hade av att omfattas av anmälningsplikt. Empirin samlades in via intervjuer med rektor och lärare genom en fallstudie vid en lågstadieskola. Resultatet visade på att det fanns en god kännedom om de rutiner och ansvarsfördelningen kring anmälningsförfarandet på skolan. Som pedagog ville man gärna känna sig säker på sin misstanke, innan man gick vidare med att göra en anmälan, trots att det är socialtjänstens uppgift att utreda detta.

Abstrakt Bakgrund: Ambulanspersonal måste hantera patienter i alla åldrar och i alla tänkbara miljöer. Sverige var första land i världen med att förbjuda alla former av barnaga och all sjukvårdspersonal är anmälningsskyldiga när ett barn misstänkts fara illa. Barnmisshandel riskerar leda till lidande för barnet och vidare upp i vuxen ålder. Kunskapsbrist och rädsla att göra missbedömningar är vanliga orsaker att orosanmälan inte genomförs. Syfte: Att undersöka vilka omständigheter som påverkar ambulanspersonal att göra en orosanmälan till Socialtjänsten. Metod: En mixad metod användes för att svara på syftet. Enkäter uppdelade i en kvantitativ och en kvalitativ del. Sammanlagt 60 deltagare eller 58% besvarade enkäten. Resultat: Resultatet visar att kunskap eller okunskap är viktiga komponenter som underlättar respektive försvårar för deltagarna att utföra orosanmälan till Socialtjänsten, liksom kollegial samverkan och bristande tid. Kvinnor anmäler i högre utsträckning än män och majoriteten av deltagarna har underlåtit att göra orosanmälan trots att oro funnits. Slutsats: Det förekommer kunskapsbrist kring att tolka tecken på barnmisshandel. Barnet och samhället tar skada av att inte barnen blir upptäckta. Utbildning som leder till kunskap behövs, liksom bättre information från Socialtjänsten. / Abstract Bakground: Ambulance personnel must handle patients of all ages and in all types of environments. Sweden was the first country in the world to ban all forms of child abuse, and all healthcare professionals are required to report when a child is suspected of being in a dangerous envoirment. Child abuse risks leads to suffering for the child and further into adulthood. Lack of knowledge and fear of making misjudgments are common reasons for not reporting suspicion. Aim: To investigate the circumstances that affect ambulance personnel to report suspicions to the Social Services. Method: A mixed method was used to answer the purpose. Surveys divided into a quantitative and a qualitative part. A total of 60 participants or 58% answered the questionnaire. Result: The result shows that knowledge or ignorance are important components that facilitate and make it difficult for the participants to report concerns to the Social Services, as well as collegial collaboration and lack of time. Women report to a greater extent than men and the majority of participants have failed to report the concern even though there has been concern. Conclusion: There is a lack of knowledge about interpreting signs and symptoms of child abuse. The child and society become demaged due to the failure to raport the suspitions. Training that leads to knowledge is needed, as well as better information from the Social Services.

Syftet med studien var att studera hur förskollärare och socialsekreterare uppfattar förskolans anmälningsplikt. Studien utgick från systemteorin; hur olika system samarbetar för att uppnå bästa resultat. Studien genomfördes med semistrukturerad intervju som metod, där tre förskollärare och tre socialsekreterare intervjuades. Intervjuerna har utgått från vinjetter med fiktiva fall. Resultatet visar på att det finns bristande kunskap kring att socialtjänsten kan vara ett stöd vid en orosanmälan. De intervjuade personerna anger att de alla har kunskap kring ämnesområdet. Detta visar på att verksamheterna har kommit en bra bit på vägen, men det finns förbättringsmöjligheter för att alltid handla utifrån barnets bästa i fokus. I slutet av studien behandlas de pedagogiska implikationerna kring vilken påverkan rektorn har på om en orosanmälan görs eller inte.