Abstrakt     Inledning Barn och ungdomar med funktionsnedsättning är en av de grupper i samhället som är mest fysisk inaktiva, dock har denna målgrupp samma behov av fysisk aktivitet samt uppnår samma hälsofrämjande vinster som individer som inte har någon funktionsnedsättning. Det framkommer dock att barn och ungdomar med funktionsnedsättning inte har samma möjligheter att delta i idrott som andra människor i samhället. Syftet med denna studie var att se hur olika organisationer i en mellanstor stad i Sverige arbetar med att inkludera barn och ungdomar med funktionsnedsättning i föreningsdriven idrott. Metoden som har används för att genomföra denna studie var kvalitativa gruppintervjuer med åtta representanter från fem olika organisationer, samtliga organisationer hade kunskap om föreningsdriven idrott i samspel med funktionsnedsättning på olika sätt. De organisationer som deltog i studien var Parasportförbundet, SISU Idrottsutbildarna, den kommunala kultur och fritidsförvaltningen, en ordförande från en idrottsförening samt fyra ledare från olika idrottsföreningar. Intervjuerna var Semistruktureade och utgick från en intervjuguide. Resultatet visar på att samtliga organisationer hade svårigheter att förklara hur de arbetar med att främja inkludering och delaktighet för barn och ungdomar med funktionsnedsättning inom föreningsdriven idrott. Det framkommer också att det finns både hinder och möjligheter för barn och ungdomar med funktionsnedsättning att delta i idrottsverksamhet, dock visar det att hindren är fler än möjligheterna för målgruppen varav ekonomin är ett av de störta hindren. Det framkommer visare att barn och ungdomar med funktionsnedsättning inte får jämlikt deltagande utifrån samma förutsättningar som barn och ungdomar ”normalidrotten”.  Slutsatsen Därför blir det viktigt i framtiden att utbilda föreningar och organisationer hur de ska bedriva inkludering och delaktighet och lyfta fram goda exempel.

Syfte: Syftet med studien var att undersöka arbetsterapeuters erfarenheter av att arbeta med fritidsaktiviteter för barn och ungdomar som lever med funktionsnedsättningar inom barn- och ungdomspsykiatrin och habiliteringen. Metod: Studien genomfördes som en kvalitativ intervjustudie. Sju semistrukturerade intervjuer utfördes via telefon och Skype med yrkesverksamma arbetsterapeuter med erfarenheter av att arbeta med barn och ungdomar med funktionsnedsättningar inom barn- och ungdomshabiliteringen (HAB) samt barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Vid analys av intervjuerna användes en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Det framgick i resultatet att fritidsaktiviteter inte är prioriterat enligt vårdriktlinjer och att det även fanns andra hindrande faktorer som begränsar arbetsterapeuterna att arbeta med fritidsaktiviteter. Det framgick även att det fanns stöttande faktorer som gör det möjligt för arbetsterapeuterna att hitta lösningar på hur de kan arbeta med fritidsaktiviteter och att de upplever att det har positiv påverkan på klienterna som väger över de annars negativa konsekvenser som kan uppstå vid brist av en meningsfull fritid. Resultatet visar att arbetsterapeuterna inkluderar fritidsaktiviteter vid kartläggningen, ger tips och råd kring fritidsaktiviteter samt har möjlighet att sätta in interventioner som kan gynna både vardagliga aktiviteter och fritidsaktiviteter. Arbetsterapeuterna upplever att klientens efterfrågan av hjälp varierar beroende på vilken diagnos klienten har. Slutsats: Arbetsterapeuterna som arbetade med fritidsaktiviteter upplevde att det hade en positiv effekt för barn- och ungdomar med funktionsnedsättning. Fritidsaktiviteter är ett område som bör inkluderas mer i arbetsterapin eftersom det främjar självständighet och delaktighet i vården men även i klienternas liv. Arbetsterapeuter besitter den kunskap som behövs för att arbeta och anpassa fritidsaktiviteter i olika miljöer och behov. / Purpose: The aim of this study was to examine occupational therapists' experience of working with leisure activities for children and adolescents who live with functional impairments in pediatric facilities in Sweden. Method: The study was conducted with a qualitative data collection method with semi-instructed interviews through phone or skype with seven occupational therapists with experience and that are working in a pediatric facility with children and adolescents who live with functional impairments. In the analysis of the interviews a qualitative content analysis was used. Result: The results showed that leisure activities are not a prioritization according to health guidelines and that there are also other factors that prevent occupational therapists from working with leisure activities. It also appears that there are supporting factors that enable occupational therapists to find solutions of how they can work with leisure activities and that their experience is that leisure activities have a positive impact on clients weighing over the otherwise negative consequences that can arise from lack of meaningful leisure. The result showed that occupational therapists include leisure activities in information gathering, provide tips and advice and have the opportunity to use intervention that benefit both activities of daily living and leisure activities. The occupational therapists find that the clients demand for help vary depending on the diagnosis the client has. Conclusion: The Occupational therapists that are working with leisure activities experience that they have a positive effect on children and adolescents with functional impairments. And that is a topic that should be included more in occupational therapy because it promotes independence and participation in care but also in the client’s life. Occupational therapists possess the knowledge needed to be able to work and adapt leisure activities in different environments and needs.

Diabetes typ 1 är bland de vanligaste kroniska sjukdomarna som drabbar barn och ungdomar. Sjukdomen är komplex och svår att hantera vilket påverkar stor del av barn och ungdomars livssituation. I Sverige lever idag 60 000 barn och ungdomar med diabetes typ 1 och denna siffra ökar med tiden. En dåligt kontrollerad diabetes typ 1 kan medföra allvarliga komplikationer därmed är sjuksköterskans förebyggande arbete avgörande. Syftet med den här studien är att belysa hur sjuksköterskor kan främja hälsa hos barn och ungdomar med diabetes typ 1. Metoden var litteraturöversikt med vårdvetenskapliga artiklar som innehåller en kvantitativ och nio kvalitativa ansatser. Databaserna CINAHL och PubMed användes för att hitta artiklar som svarar på syftet och granskades därefter enskilt och gemensamt av skribenterna för att öka förståelse kring innehållet. Resultatet visar på att sjuksköterskan kan främja hälsa genom att skapa nätverka där alla relevanta personer samarbetar för att skapa trygg och säker miljö i skolan för barn och ungdomar med diabetes typ 1. Det speciellt viktigt att sjuksköterskan håller en nära relation med föräldrar till dessa barn och ungdomar då föräldrarnas engagemang är viktigt för att skapa hälsoprocesser. Flera sjuksköterskor upplevde även vikten av att uppdatera sig inom diabetsvården och erbjuda evidensbaserad undervisningar för barn och ungdomar med diabetes och deras föräldrar. I diskussionen diskuteras två huvudteman som presenteras i resultatet. Flera studier styrker vikten av sjuksköterskans undervisning. Även sjuksköterskans råd och stöd diskuteras i både för- och nackdelar. Stödet som barn och ungdomar får medförde bättre livskvalité medan utebliven stöd medförde till lidande.

The aim of this study is to reach a deeper understanding of which feelings counsellors encounter among social workers and how they deal with these, as well as how counsellors can prevent secondary trauma among social workers. This study is based on six semi-structured interviews with professional counsellors who are counselling social workers in the social services, who work with children and adolescents. The data is analyzed by using a thematic analysis. The analysis of the result is interpreted with the theory of emotional labor.This study indicates that counsellors face strong emotions among social workers, something the counsellors need to manage. Counsellors also need to manage their own feelings,something the majority do by taking support of colleagues. To prevent secondary traumaamong social workers, it is important to talk about it, to have knowledge about it and that thesocial workers harbor each other’s feelings. However, the counselling cannot prevent secondary trauma by itself. The findings are in line with previous research, but this study focuses on the counsellor’s perspective, something that is absent in the current research field.

The aim of this Bachelor’s thesis is to investigate children’s librarians professional identity and its relation to the changes due to the covid-19 crisis. The focus is on reading promotion for children since it is an important part of a children’s librarian’s profession, and because it went through a fast and emence change during the covid-19 crisis. The qualitative interview study consisted of semi-structured interviews to explore the perspectives of five children’s librarians. The expressed experiences of the respondents were categorized theoretically using content analysis. The foundation for the interpretation was the model of Ørom (1993) and Schreiber (2006). The interviews revealed that the children’s librarians professional identities consists of many aspects. The three professional identities that appears most clearly with the respondents before the pandemic are the cultural mediator- and social worker identity (Ørom, 1993) and the experience mediator identity (Schreiber, 2006). The way the children’s librarians describe how they adapted their reading promotion during the covid-19 crisis shows their professional identity in relation to the changes during the pandemic. The interviews revealed that though the respondents were mostly drawn to the same identities as before the pandemic, they were now also drawn to the information mediator identity. The model used was not sufficient to describe the innovation that took place among the interviewed children’s librarians due to the pandemic. I have therefore created a new category that is called the innovative identity, that shows the new thinking and power of initiative that the respondents displayed during the pandemic.

Bakgrund: Skolsköterskor ansvarar för att bedriva hälsosamtal i grundskolan. Att informera om hälsosamma matvanor ingår i uppgiften. Övervikt och fetma bland barn ökar och skolsköterskorna förväntas bedriva både preventiva och stödjande åtgärder för att minska ohälsosamma kostvanor och öka fysisk aktivitet. Idag finns det inga svenska studier om hur väl skolsköterskornas rekommendationer följer Livsmedelsverkets kostråd. Syfte: Studiens syfte är att undersöka hur skolsköterskor ser på uppgiften att ge råd om matvanor under hälsosamtal och vilka kostråd de ger till barn med övervikt och fetma. Metod: En enkät konstruerades, innehållande 19 frågor om skolsköterskans attityd mot att ge råd om hälsosamma matvanor och vilka kostråd de ger under riktade hälsosamtal. Deltagarna i studien valdes genom ett slumpmässigt- och ett snöbollsurval från Sveriges grundskolor. 127 enkäter besvarades och analyserades med beskrivande statistik och chi-två-test. Resultat: Majoriteten uppgav att ge kostråd är en viktig del i deras arbete. Många angav att de saknar resurser om material, rutiner och tid för att kunna förmedla råd om hälsosamma matvanor i riktade hälsosamtal. Kostråden som uppgavs användas mest var: regelbunden måltidsordning, begränsa intaget av sockersötad dryck och intag av feta och sockerrika livsmedel, frukt och grönt. Slutsats: Skolsköterskorna uppgav en positiv inställning till att ge kostråd under obligatoriska hälsossamtal. Studien visar att skolsköterskor vid riktade hälsosamtal till stor del är selektiva i förhållande till vilka kostråd de ger. Flera förbättringsområden identifierades och fynden tyder på att skolsköterskor skulle vara behjälpta av nationella riktlinjer som inkluderar praktiskt tillvägagångssätt i sitt arbete.

ABSTRAKT Bornefjäll, Åsa (2011). I varje länk i kedjan behöver vi ha samsyn; Organisation av särskilt stöd för barn och ungdomar 0-20 år (In each link in the chain we need a consensus; Organization for children and youth in special needs 0-20 years). Malmö Högskola: Skolutveckling och ledarskap, Specialpedagogprogrammet. Syftet med följande arbete är att undersöka hur stödet är organiserat i en kommun, när barn föds med eller hamnar i behov av särskilt stöd, upp till 20 år ålder, utifrån respondenternas beskrivningar. Arbetet ger en översikt över tidigare forskning om samverkan kring barn och ungdomar i behov av särskilt stöd och specialpedagogens roll i samverkansarbetet. Med hjälp av enkät och intervju till nyckelpersoner i en kommun undersöker jag hur kommunen organiserar sitt stöd på basnivån för barn och ungdomar i åldern 0-20 år. Frågeställningarna rör hur stödet i en kommun är organiserat, vilka stödfunktioner som finns, hur överlämningar sker och hur kommunens uppföljningsansvar ser ut. Jag inspirerar mig av hermeneutiken för att tolka utsagorna kvalitativt. Centralt i resultatet är att om samsynen brister försvinner tryggheten kring barnet, trots god organisation. Centralt står också familjen och familjens ansvar för barnet. Om barnet är i behov av särskilt stöd och föräldrarna trots upprepade samtal inte inser detta, kontaktas soc. Barnhabilitering finns som stöd för barn med psykiska eller fysiska funktionshinder. Kommunen har också ett centralt elevhäsoteam med en gemensam arbetsgång i elevärende i skolverksamhet. Elevhälsoteamet har kontakt utåt mot andra organisationer, såsom Resolut, Ifo, familjeresurs, BUP. Klivet mot årskurs 7 är stort då psykiska svårigheter hos barnet blir tydligare. Barnets hälsojournal följer barnets väg och aktiveras efter avslutad skolgång. Kommunens uppföljningsansvar är otydligt och respondenternas svar blir delvis olika. Uppföljningsansvaret i kommunen ligger på en centralt placerad person, dit gymnasieskola alternativt grundskola förväntas ta kontakt ifall en elev avslutar utbildningen i förtid. Någon kommungemensam samverkansmodell finns inte. Nyckelord: Barn och ungdomar i behov av särskilt stöd, organisation, samverkan, specialpedagogsrollen, övergångar.

Personer med autism har svårt att kommunicera sina tankar, känslor och fysiska förnimmelser på ett sätt som är lätt för andra att förstå. Cirka 1 på 150 barn och ungdomar har autismliknande tillstånd. Syftet: Studiens syfte är att undersöka föräldrar till barn och ungdomar med autism och deras upplevelser i mötet med vården. Metod: Examensarbetet har genomförts som en empirisk studie, genom en fenomenografisk forskningsansats. Föräldrar till barn och ungdomar med autism spektrum har intervjuats genom traditionell intervjuteknik. En intervjuguide med halvöppna, delvis strukturerade frågor användes för att bättre fånga informanternas uppfattning. Resultat: Föräldrarna upplevde ett positivt möte med personalen på barnhabiliteringen och barnakuten på ett sjukhus i en större stad i södra Sverige. Här fungerade kommunikationen, kunskapen och bemötandet. Föräldrarna upplevde dock att mötet på övriga vårdinrättningar var mindre bra. Här fanns en avsaknad på kunskap, kommunikation och positivt bemötande. Väntetiderna upplevde föräldrarna var det största dilemmat i mötet med vården. Slutsats: På barnhabiliteringen och barnakuten innehar sjuksköterskorna och den övriga vårdpersonalen den nödvändiga kompetensen för att bemöta dessa dysfunktionella barn och ungdomar. Däremot upplever föräldrarna en bristande kunskap bland sjuksköterskorna och annan vårdpersonal på andra vårdinrättningar såsom vårdcentraler, övriga mottagningar och vårdavdelningar. / People with autism have difficulty with communicate their thoughts, feelings and physical sensations in a way that is easy for others to understand. Approximately 1 in 150 children and adolescents have some sort of autism resembled condition. The aim: The study aims to investigate the parents of children with autism and their healthcare experiences. Method: The project was undertaken as an empirical study, using a phenomenographic research approach. Parents of children with autism spectrum where interviewed through traditional interview techniques. An interview guide with semi-open, semi-structured questions were used to better capture their experiences. Result: Parents felt positive about their meetings with staff at the children’s habilitation clinic and the children’s emergency wards at a hospital in a major city in southern Sweden. Communication, understanding and treatment worked. However the parents felt that encounters with staff at other healthcare facilities were not as good. Here was a lack of knowledge, communication and postive feedback. Parents felt that waiting times was the biggest dilemma in healthcare. Conclusion: In the children’s habilitation clinic and children’s emergency wards, nurses and other health professionals holds the skills necessary to address the special needs of children and adolescents with autism resembled conditions. Parents experienced a lack of knowledge among nurses and other healthcare professionals at general healthcare facilities such as local health clinics and the general hospital wards.

Bakgrund: Cerebral pares är den vanligaste orsaken bakom fysisk funktionsnedsättning hos barn. Cerebral pares kännetecknas av motorikstörningar med spasticitet och ett samband mellan spasticitet och försämrad hälsorelaterad livskvalitet har setts. Neuromodulerande dräkt är en ny behandlingsform som syftar till att minska spasticitet genom TENS. Syfte: Syftet med studien var att mäta och beskriva funktion och livskvalitet över tid för barn och unga med cerebral pares som under en period på sex månader använt neuromodulerande dräkt.  Metod: En deskriptiv fallstudie utifrån kvantitativa och kvalitativa utfallsmått genomfördes utifrån erhållna resultat från en pågående studie. Resultat från EQ-5D-Y livskvalitet, COPM, SCI-SET, MAS samt inspelat material analyserades och sammanställdes.  Resultat: Användande av neuromodulerande dräkt minskade ej spasticitet mätt med MAS på gruppnivå men individuella skillnader framkom där spasticiteten efter sex månader i ett antal muskelgrupper uppmättes minskat. Neuromodulerande dräkt hade positiv effekt på måluppfyllelse, upplevelse av spasticitetens påverkan på vardagen samt livskvalitet. Konklusion: Neuromodulerande dräkt kan ha positiv effekt för barn och unga med cerebral pares med avseende på livskvalitet, måluppfyllelse samt upplevelse av spasticitets påverkan i vardagen. Vidare studier med större studiepopulation behövs för att kartlägga neuromodulerande dräkt som behandlingsalternativ vid cerebral pares.

Övervikt och obesitas hos barn har ökat de senaste åren. Barnsjuksköterskor följer barnen från att de föds och skrivs in i barnhälsovården och sedan vidare till elevhälsan. Det är där barnsjuksköterskorna kan uppmärksamma och fånga upp barnen som börjat närma sig övervikt eller obesitas. Övervikt och obesitas hos barn har ökat och kan påverka det fysiska och psykiska måendet. Barnsjuksköterskans uppgift är att uppmärksamma dessa barn och försöka stödja dem i ett hälsofrämjande arbete. Syftet var att beskriva barnsjuksköterskors erfarenheter av hälsofrämjande arbete i relation till övervikt och obesitas hos barn och ungdomar. En strukturerad litteraturstudie med kvalitativ ansats användes. Artikelsökningar utfördes i Cinahl och PubMed. Totalt inkluderades 8 artiklar i resultatet. Dataanalysen genomfördes utifrån Elo och Kyngäs modell för att genom öppen kodning komma fram till tre huvudkategorier: Att skapa en god kommunikation och förtroende - en grund för vårdande hos barn med övervikt och obesitas, Barnsjuksköterskors verktyg för att stödja barnen att uppnå en god hälsa och Ett känsligt ämne och etiskt dilemma. Huvud fynden visade att barnsjuksköterskor ansåg att det var av vikt att skapa förtroende och ha en god kommunikation mellan barnsjuksköterskan, barnet och föräldrarna. Använda verktyg som motiverande samtal, BMI och tillväxtkurvor, samt att etiskt svåra situationer kan uppstå i samband med samtalen. Resultat som sedan diskuterades var att barnsjuksköterskorna uppmärksammade att ett bra samarbete och god kommunikation var av vikt för att stödja barnet och familjen. Det fanns bristande kunskap om BMI och tillväxtkurvor och hur de används. Även andra faktorer som socioekonomi och psykosociala besvär kunde ha inverkan i det hälsofrämjande arbetet.