Denna studie har haft som syfte att synliggöra två arbetslags tankar och uppfattningar om fysisk lärmiljö. Samt att ta reda på vad tidigare forskning kommit fram till avseende fysiska lärmiljöer. Tillvägagångssättet har bestått av två datainsamlingsmetoder; intervjuer med pedagoger och observationer av pedagogernas respektive småbarnsavdelningar på förskolan. Resultatet visade på en barncentrerad verksamhet där pedagoger och arbetslag aktivt och medvetet arbetar med den fysiska lärmiljön på förskolan. Detta pågående arbete sker i arbetslaget där pedagogerna tillsammans tar tillvara på barnens intressen. Dessa intressen ligger sedan till grund för planering, utvärdering, utveckling och utförande av den fysiska lärmiljön på förskolan.

Bakgrund Nålrelaterade procedurer kan orsaka stickrädsla hos barn, vilket har negativa konsekvenser för hälsa både på lång och kort sikt. Sjuksköterskan kan minska barnets obehag i samband med nålstick med hjälp av enkla och effektiva metoder. Barncentrerat förhållningssätt i omvårdnad är ett perspektiv som sjuksköterskan kan använda för att bevara barnets integritet och autonomi.  Syfte Syfte med studien var att beskriva metoder som minskar obehag hos barn med stickrädsla. Metod En allmän litteraturöversikt har genomförts och 15 artiklar inkluderats från databaserna CINAHL Complete och PubMed. En kvalitetsgranskning samt integrerad analys utfördes av artiklarna vilka sedan ställdes samman i en matris och användes för att besvara syftet. Resultat Många olika metoder för att minska obehag hos barn med stickrädsla kunde identifieras. Dessa kunde grupperas i två kategorier - icke-farmakologiska samt farmakologiska. Icke-farmakologiska metoder innebär stor frihet för sjuksköterskor att använda. Vissa av metoderna visade sig fungera väl i samtliga åldersgrupper med barn medan vissa metoder var mer användbara specifikt för en viss ålder. Slutsats Metoderna visade sig vara till stor nytta för att hjälpa barnen i studierna att hantera sina känslor i samband med nålrelaterade procedurer och för att samtidigt få dem att känna mindre smärta. Då nationella riktlinjer saknas för hur sjuksköterskor ska arbeta med att minska obehag vid stickrädsla hos barn skulle det vara av betydelse att få till stånd en utveckling av sådana för att främja en god vård.

Bakgrund: Det finns ett mörkertal av barn som utsätts för misshandel. Utan intervention riskerar de att drabbas av fysisk och psykisk ohälsa upp i vuxenlivet. Att möta barn som misstänkts vara utsatt för misshandel är en stark stressor för sjuksköterskor. Syfte: Att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att möta barn som utsatts för misshandel. Metod: En litteraturöversikt med kvalitativ design där 10 artiklar inkluderades i resultatet. Dataanalysen genomfördes enligt Fribergs femstegsanalys. Resultat: Erfarenheter av möten med barn utsatta för misshandel väckte motstridiga känslor inom sjuksköterskan och uppgiften ansågs också svår på grund av att sjuksköterskan kände en osäkerhet i hur de skulle handla i det enskilda fallet. Sjuksköterskors erfarenhet var att de gav stöd till barn och föräldrar genom förtroendefulla relationer men att de också själva var i behov av stöd och utbildning. Slutsats: Sjuksköterskor som ger omvårdnad till barn utsatta för misshandel löper ökad risk för psykisk ohälsa. Kollegialt stöd, handledning, debriefing och utbildning kan motverka detta. Dessa typer av stöd kan öka anmälningsfrekvensen till socialtjänsten gällande barn som utsätts för misshandel. / Background: There are an unknown number of children exposed to child abuse. Without intervention they risk suffering from physical and mental illness in adulthood. Encountering children where child abuse is suspected is a great stressor for nurses. Aim: To describe nurses’ experiences of encounters with children exposed to child abuse. Method: A literature review with qualitative design was conducted, including 10 articles in the result. Data were analysed using Friberg’s five-step analysis. Results: Experiences of encounters with children exposed to abuse aroused conflicting feelings within the nurse and the task was considered difficult because the nurse felt uncertain about how they would act in the individual case. The nurses’ experiences were that they provided support to children and parents through trusting relationships, but that they themselves were also in need of support and education. Conclusion: Caring for children suffering from child abuse leaves nurses in risk of their mental health. Collegiate support, supervision, debriefing and training may function as a counteract. These measures of support may increase the level of report to Social service concerning child abuse.

Inledning Läroplanen för förskolan (Lpfö 18) beskriver att förskolläraren ska ansvara för undervisningen i förskolan, samt att undervisning kan ske i spontana situationer. Beskrivningen av undervisning i förskolan som en målstyrd process som enligt läroplanen för förskolan (Lpfö 18) kan ske i spontana situationer upplevs som intressant då det verkar saknas konkreta beskrivningar av vad spontan undervisning innebär. I den här kvalitativa studien får förskollärare delge sin uppfattning om innebörden av förskolans undervisning i spontana situationer och vad som motiverar förskollärare att undervisa i spontana situationer. För oss som skriver examensarbetet är begreppet undervisning i spontana situationer bekant genom framför allt läroplanen för förskolan (Lpfö 18). Studien har synliggjort olika perspektiv på hur förskollärare tar till vara och förhåller sig till undervisning i spontana situationer. Syfte Syftet är att ge exempel på förskollärares beskrivningar av tillvaratagande av undervisning i spontana tillfällen i förskolans vardag. Därför utgår studien från följande frågeställningar: • Hur definierar några förskollärare innebörden av förskolans undervisning i spontana situationer? • Vad motiverar några förskollärare att undervisa i spontana situationer?MetodStudien utgår ifrån en self-report som är en kvalitativ metod. I en self-report kan deltagarna med egna texter redogöra för sina respektive perspektiv på de frågor som ställs i self-reporten (Dimenäs 2007, s.70). Frågorna har utformats i relation till studiens syfte. Vårt val av metod grundar sig på att vi vill veta hur förskollärare med egna ord beskriver sin egen uppfattning utifrån de frågor som ställs i self-reporten. Hur förskollärare på en individuell nivå tolkar undervisning i spontana situationer efter deras verklighet upplevs som intressant att ta reda på då det upplevs att det saknas en tydlig definition på vad det innebär. Fem förskollärare som deltog i studien fick redogöra för hur de definierar innebörden i undervisning i spontana situationer samt vad som motiverar förskollärarna att undervisa i spontana situationer. Resultat Resultatet i undersökningen visar på deltagarnas beskrivningar som svarat på vårt syfte i studien, där det framkommer att lyhördhet, barncentrerat förhållningssätt samt målstyrda processer kan definiera och motivera förskollärare att undervisa i spontana situationer. I undersökningen finns exempel på hur förskollärare rent praktiskt anpassade undervisningen i spontana situationer för att främja ett barncentrerat förhållningssätt. I studien representerar begreppet barncentrerad ett förhållningssätt där förskolläraren utgår från barnets nuläge och 2intresse i stöttandet till ny kunskap. I resultatet tolkar vi förskollärares definition på vad som krävs för att en spontan situation ska få kallas för undervisning. Resultatet är varierande och intressant, många förskollärare i vår studie delger att barnen måste uppfatta lärandeobjekt som förskolläraren presenterar, samt förstå syftet med aktiviteten. Flera delger även att den spontana undervisningen ska vara en målstyrd process i relation till läroplanen. I resultatet kan vi utläsa att det finns en medvetenhet bland förskollärarna om barnets nuläge, där de utgår från barnets utvecklingsnivå i sitt stöttande till ny kunskap hos barnen i de spontana undervisningssituationerna.

Background: The capacity in the country's pediatric intensive care units is limited, which means that a large number of children are cared for in general intensive units. Intensive care nurses must be able to care for all patients with failure in one or more organs and be able to assess changes in the patient's condition. The care of children differs from the adult patient in several ways. For the intensive care nurse, it can be an inexperienced situation. Previous research describes the perspective of nurses in the pediatric intensive care unit and parents of a sick child, as well as children's experiences of being a patient. Aim: The aim is to describe intensive care nurses experiences of caring for children up to the age of seven years in a general intensive care unit. Method: A qualitative interview study with inductive approach. Eight intensive care nurses from a intensive care unit in Mellansverige participated. Data was analysed using manifest content analysis. Results: The results are presented in two categories; “Being in an unusual situation” and “Meeting the child’s needs with the family as a resource”, each category has two subcategories. Conclusion: Intensive care nurses experience the care of children as challenging. A common thread in the result is to work from the child's perspective and needs. The theoretical perspective is prominent in the result although the concept of child centered care is not mentioned. The need for knowledge and experience is clearly prominent in intensive care nurses which demonstrates the importance of competence development within the area of operation.

Barns rätt till delaktighet i sin vård och behandling framhålls av barnkonventionen, riktlinjer för hälso- sjukvåden och svensk lagstiftning. Delaktighet i vården har stor betydelse för barnens välbefinnande och hälsa då delaktighet bidrar till en känsla av kontroll som minskar oro och stress vilket också stärker barnets självkänsla i att kunna hantera andra stressfyllda händelser senare i livet. Trots teoretisk samsyn och lagstiftning visar forskning att barn inte alltid får anpassad information eller får komma till tals och att det är svårt att i praktiken veta på vilket sätt barn vill vara delaktiga i sin vård och behandling. Syftet med litteraturöversikten var att undersöka på vilket sätt barn vill vara delaktiga i samband med vård och behandling på sjukhus. Metoden som använts är en systematisk litteraturöversikt med kvalitativ ansats. Dataanalysen följde Bettany-Saltikovs & McSherrys (2016) modell av tematisk analys för kvalitativa litteraturöversikter. Resultatet visade att barn önskar vara delaktiga genom att förstå och kunna påverka sin situation på sjukhus. De önskade känna sig betydelsefulla och få sin önskan hörd samt att vårdpersonalen, sjukhusmiljön och att bli inkluderad i samtal hade en betydande roll för upplevelsen. Varje barn är unikt och har olika behov, vilket stärker vikten av ett barncentrerat förhållningssätt där vårdpersonalen bör göra individuella bedömningar i varje given situation. Resultatet i föreliggande litteraturöversikt kan användas för att öka barns delaktighet i vården och kunskapen kan tillämpas av alla professioner inom hälso- och sjukvård. / Children's right to participate in their care and treatment is emphasized by the Convention on the Rights of the Child, guidelines for health care and Swedish laws. Participation in health care is of great importance for children's well-being and health as participation contributes to a sense of control that reduces anxiety and stress, which strengthens the child's self-esteem in being able to handle other stressful events later in life. Despite theoretical consensus and legislation, research shows that children do not always receive appropriate information or have a voice and that it is difficult to know in practice how children want to be involved in their care and treatment. The aim was to investigate how children want to be involved in their hospital care and treatment. The method used was a systematic literature study with a qualitative approach. The data analysis followed Bettany-Saltikov & McSherry's (2016) model of thematic analysis for qualitative studies. The results showed that children want to be involved by understanding and influencing their situation in the hospital. They wish to feel important and have their voice heard and that the health care staff, the hospital environment and being included in conversations had a significant role in their perception. Each child is unique and has different needs, which reinforces the importance of a child-centered approach where health care professionals should make individual assessments in each given situation. The results of this study can be used to increase children's participation in health care and the knowledge can be applied by all health care professionals.

Bakgrund: Att vårdas på en barnintensivvårdsavdelning (BIVA) är en stressande miljö för både barn och föräldrar. Detta kan hindra föräldrar från att vara delaktiga i vården och nära sitt barn som är kritiskt sjuk. Barnets upplevelse av trygghet påverkas av förälderns mående och delaktighet i vården. Syfte: Studiens syfte var att undersöka föräldrars upplevelse av delaktighet i vården och förekomst av symptom på posttraumatisk stress (PTS) efter att deras barn vårdats på BIVA.  Metod: En retrospektiv deskriptiv design med kvantitativ och kvalitativ ansats användes, där 40 föräldrar besvarade två enkäter om upplevelse av delaktighet på BIVA och symptom på PTS. Resultat: Åttio procent av föräldrarna upplevde sig i stor utsträckning ha varit delaktiga i vården och i de beslut som rörde barnets vård. Föräldrarnas upplevelse av delaktighet resulterade i två huvudteman: Främjande och Hindrande faktorer för delaktighet. Det var en större andel mammor (41%) som visade symptom på PTS jämfört med pappor (12%) (p=0,038). Det var en större andel föräldrar som inte hade högskoleutbildning som visade symptom på PTS jämfört med föräldrar som hade högskoleutbildning (64% versus 14%). Slutsats: Föräldrar upplevde sig i stor grad vara delaktiga i beslut och barnets vård. Identifierade faktorer bland föräldrar med ökad förekomst att utveckla symptom på PTS var att vara mamma, yngre ålder och att inte ha en högskoleutbildning. / Background: Parents whose child was admitted to the pediatric intensive care unit (PICU) found it to be a stressful environment for both child and parent. This can restrict parents from being close and involved in their child's care. The child's sense of security is affected by the parents' feelings and involvement in care. Purpose: The aim of the study was to investigate parents' experiences of participation in the care and parents' symptoms of post-traumatic stress (PTS) after their child was discharged from the PICU. Method: A retrospective descriptive design was used with a quantitative and qualitative approach, where 40 parents answered two surveys about the experience of participation in PICU and symptoms of PTS. Result: Eighty percent of the parents felt that they had been involved in the care and in the decisions concerning the child's care. The parents’ experience of participation resulted in two main themes: promoting and inhibiting factors for participation. There was a higher proportion of mothers (41%) who showed symptoms of PTS compared to fathers (12%) (p=0,038). A higher percentage of parents who didn't have post-secondary education showed PTS symptoms, compared to those who did have post-secondary education (64% versus 14%). Conclusion: Parents reported that they had been involved in the care and in the decisions concerning the child's care. Symptoms of PTS among parents correlated with being a mother, younger age and lower educational level.

Syftet är att bidra med kunskap om kommunikation utifrån det kommunikativa hjälpmedlet AKK i förskolan. Detta genom att inta ett barns perspektiv och ett barnperspektiv för att få både barnens och förskollärarnas uppfattningar utifrån forskningsfrågorna. Forskningsfrågorna är ” Hur uppfattar barn respektive förskollärare kommunikation med hjälp av AKK?” och “Vilka likheter och skillnader kan identifieras i barnens respektive förskollärarnas uppfattningar?” I studien medverkar två förskollärare samt fyra förskolebarn uppdelade på två olika förskolor. Studien är en kvalitativ studie med semistrukturerade intervjuer, både med vuxna och med barn samt deltagande observationer. Data analyseras och kategoriseras utifrån perspektiven barns perspektiv och barnperspektiv. Detta i kombination med två analysbegrepp, vuxencentrerad kommunikation och barncentrerad kommunikation. Förskollärarna är av uppfattningen att AKK används som ett komplement till det verbala språket. En annan uppfattning som förskollärarna besitter är att AKK skulle gynna alla barn i verksamheten. Detta dementerades av barnens uppfattningar, då barnen inte använder TAKK spontant. Ett resultat som däremot kom fram är att barns användning av GAKK i större utsträckning mötte förskollärarnas uppfattning. Det främsta resultatet i denna studie är hur vuxencentrerad kommunikationen blir i användandet utav AKK då barnen inte använder metoderna på eget initiativ.

Bakgrund: Våld i nära relationer är ett betydande problem för ungdomar som utsätts vad gäller försämrad fysisk och psykisk hälsa och sämre upplevd livskvalitet. Ungdomar berättar sällan om sin utsatthet om de inte blir tillfrågade. Sjuksköterskan på ungdomsmottagningen har i sin roll ett helhetsperspektiv på människan och vana av att rutinmässigt ställa frågor om våld i nära relationer. Trots detta är det endast en mindre del av ungdomarna som berättar om sin utsatthet. Syfte: Syftet var att beskriva sjuksköterskans erfarenheter av att samtala med ungdomar om våld i nära relationer. Metod: Studien är av kvalitativ ansats där semistrukturerade intervjuer genomfördes och resultatet analyserades med induktiv innehållsanalys. Resultat: I resultatet framkommer tre kategorier som beskriver sjuksköterskans erfarenheter. För att möjliggöra för ungdomens berättelse krävs en trygg miljö och en trygg relation i mötet med ungdomen samt organisatoriska aspekter och erfarenhet av att ställa frågor om våld. Bemästra konsten att lyssna innebär att vara mottaglig i samtalet, att lyssna aktivt på det ungdomen säger och vilka signaler som sänds ut samt att reflektera över det egna beteendet i mötet. Balansen i samspelet med ungdomen beskriver svårigheten av att balansera ungdomens vilja och medbestämmande gentemot sjuksköterskans roll och uppdrag för att arbeta mot ungdomens bästa. Slutsats: Att samtala med unga om våld är en komplex uppgift där sjuksköterskan praktiserar en balansgång mellan att dels arbeta utifrån barnets perspektiv, dels genom att inta barnperspektivet utifrån sjuksköterskans uppfattning. / Background: Domestic violence and intimate partner violence is a significant problem for adolescents who are exposed in terms of impaired physical and mental health and perceives lower quality of life. Young people rarely disclose their vulnerability if they are not asked. The role of the nurse at the youth clinic includes a holistic perspective on people and the nurse is used to routinely asking questions about domestic violence and violence in intimate relationships. Despite this, only a small proportion of adolescents report their vulnerability. Aim: The aim was to describe the nurses’ experiences of communicating with adolescents about domestic violence and intimate partner violence. Method: The study is of a qualitative approach where semi-structured interviews were conducted, and the results were analysed with inductive content analysis. Results: The results show three categories that describe the nurses’ experiences. To enable adolescents’ story to be told, a safe environment and a secure relationship with the young person are required, as well as organizational aspects and experience of asking questions about violence. Mastering the skill of listening means being receptive in the conversation, listening actively to what the young people are saying and what signals are being sent out, and reflecting on the nurses’ own behaviour in the meeting. The balance in the interaction with adolescent describes the difficulty of balancing the adolescents will and co-determination in relation to the nurses’ role and assignment to work towards the youth's best interests. Conclusion: Talking to young people about violence is a complex task where the nurse practices a balance between working from the child perspective, but also by taking the childs’ perspective based on the nurses’ perception.