Bakgrund: Personer som lider av psykisk sjukdom lever upp till 20 år kortare än den allmänna befolkningen, detta till följd av fysiska sjukdomar som kan förebyggas. Det är känt att vårdpersonal stigmatiserar och diskriminerar patienter med psykisk sjukdom, vilket kan yttra sig i sämre vård. Syfte: Syftet med studien var att beskriva erfarenheter och upplevelser som patienter med psykisk sjukdom och deras närstående har av den somatiska vården. Metod: Litteraturstudie baserad på 9 kvalitativa studier. Databassökning genomfördes i Cinahl och APA PsycInfo. Analysprocessen genomfördes utifrån Fribergs femstegsmodell. Resultat: Analysen resulterade i fyra teman och sju subteman. Temana var: Stigmatisering och diskriminering; Diagnostisk överskuggning; Faktorer som försvårar tillgängligheten till somatisk vård; Faktorer som underlättar tillgängligheten till somatisk vård. Konklusion: Patienter med psykisk sjukdom och deras närstående har erfarenheter och upplevelser av stigmatisering från vårdpersonalen. Detta leder till diskriminering såsom diagnostisk överskuggning och en sämre vård, vilket skulle kunna vara en orsak till den förkortade livslängden. Mer forskning behövs om hur utbildnings- och samarbetsfrämjande interventioner kan minska stigmatiseringen och leda till en mer jämlik vård.

Detta arbete är en normkritisk analys av dagens sångskatt i förskolan. Detta görs genom att ställa följande frågeställningar:  Vilka sånger sjungs? Vad handlar sångerna om? Vilka normer synliggörs i de mest vanligt förekommande sångerna? Empirin är insamlad genom en enkät som var strukturerad för att få veta vilka sånger som sjungs ute på förskolor av barn med- och utan pedagoger. Efter att empirin samlats in så har dessa sånger kategoriserats av författaren. Den tidigare forskningen visar att ett traditionellt sångkanon råder, både nationellt och internationellt. Det tas även upp tidigare forskning som visar att det finns fördelar för pedagoger att utmana de traditionella sångsamlingar, både innehållsmässigt och strukturellt. I arbetet tas det upp ett alternativ för att arbeta kring normer som upphittas i empirin som kallas för normkreativitet - ett sätt att kunna arbeta med barnen för att upplysa dem om normer och utmana deras föreställningar om roller och strukturer i samhället. Arbetet avslutas med diskussion av resultatet i kontrast till den tidigare forskningen, en diskussion kring problematiken med min metod och empiri-insamling, samt en generell diskussion om vissa sångernas textinnehåll.

Bakgrund: HIV är en kronisk allmänfarlig sjukdom vilket patienten lever med resten av livet. Sjuksköterskor har en betydande roll i mötet med patienterna och är huvudansvariga för omvårdnadsarbetet. Att tillämpa personcentrerad vård är grundläggande för att möta patienterna med respekt samt uppnå delaktighet och säkerhet. Sjuksköterskors okunskap om HIV är vanligt förekommande i hälso- och sjukvård vilket har inverkan på omvårdnaden.   Syfte: Att beskriva HIV-positiva patienters upplevelser i mötet med sjuksköterskan i slutenvården.  Metod: Litteraturöversikt med induktiv ansats baserat på kvalitativa artiklar.  Resultat: Litteraturöversikten visade på att sjuksköterskors bemötande påverkar patienternas upplevelse av vårdmötet samt den personcentrerade vården. Två huvudteman identifierades med tillhörande subteman. Första temat var att känna sig orättvist behandlad med tillhörande subteman, att uppleva oprofessionellt bemötande samt att uppleva sjuksköterskors okunskap. Andra huvudtemat var relation till sjuksköterskor med tillhörande subteman positiva upplevelser av interaktioner med sjuksköterskan och negativa upplevelser av interaktioner med sjuksköterskan.  Slutsats: Litteraturöversikten lyfte fram betydande faktorer för HIV-positiva patienters upplevelser i mötet med sjuksköterskan. Faktorer såsom sjuksköterskans behov av ytterligare kunskap och vikten av bemötande för att öka kompetensen och kliniskt handlande.  Nyckelord: HIV, stigmatisering, diskriminering, sjuksköterska, bemötande, vårdmöte, blodsmitta

Sweden identifies itself as one of the world's most equal and equal countries, and within preschool, educators must actively work with the values ​​so that children will gain an understanding of the equal value of people. Research shows that Sweden's self-image has led to the color-blind anti-racism and that the claim of race or skin color has become taboo. This has contributed to a false belief that racism has been left behind, when the focus is on "real racism", there is a risk of making the everyday racism and discrimination to which children are exposed invisible. In our study, race has been treated by preschool teachers from two points of view, one is with color blindness, that skin color is not a factor for discrimination. The second is that race is a social construction, a common consensus whose meaning can be changed through discussion, reflection and action. Previous research shows that preschool teachers are unsure of how to respond to issues regarding racial and ethnic discrimination in preschool. This study is based on a social constructivist perspective where we address the issue of whether skin color is a factor for discrimination in preschool. The study data consists of qualitative interview interviews that have been analyzed in two steps, first through a phenomenographic analysis method, then a social constructivist perspective. The results show that both educators and children are discriminated against on the basis of their race and ethnicity. The majority of respondents did not consider skin color to be a factor in discrimination in preschool. What we found most prominent in the study was that preschool teachers can not always identify situations where racism or discrimination takes place. Our perception of the problem is based on the fact that preschool teachers do not have sufficient tools to deal with and pay attention to racial and ethnic discrimination, which leads to them not gaining enough knowledge to assess when children are discriminated against on the basis of skin color. / Sverige identifierar sig som ett av världens mest jämlika och jämställda länder, och inom förskolan ska pedagoger aktivt arbeta med värdegrunden för att barn ska få en förståelse för människors lika värde. Forskningen visar att Sveriges självbild har föranlett till den färgblinda antirasism och att talan om ras eller hudfärg blivit tabu. Detta har bidragit till en falsk övertygelse om att man lagt rasismen bakom sig, när fokus läggs på den "riktiga rasismen" riskerar man att osynliggöra den vardagliga rasism och diskriminering som barn utsätts för. I vår studie har ras bemöts av förskollärarna  utifrån två ståndpunkter, den ena är med färgblindhet, att hudfärg inte är en faktor för diskriminering. Den andra handlar om att ras är en social konstruktion, ett gemensamt samförstånd vars innebörd går att ändra med hjälp av diskussion, reflektion och agerande. Tidigare forskning visar att förskollärare är osäkra på hur de ska bemöta frågor gällande ras- och etnisk diskriminering i förskolan. Den här studien utgår från ett socialkonstruktivistiskt perspektiv där vi adresserar frågan om  hudfärg är en faktor för diskriminering i förskolan. Studiens data består av kvalitativa intervjusamtal som har analyserats i två steg, först genom en fenomenografisk analysmetod, därefter ett socialkonstruktivistiskt perspektiv. Resultatet visar att både pedagoger och barn diskrimineras utifrån sin ras och etnicitet. Majoriteten av respondenterna ansåg inte att hudfärg var en faktor för diskriminering i förskolan. Det vi fann mest framträdande i studien, var att förskollärarna inte alltid kan identifiera situationer där rasism eller diskriminering försiggår. Vår uppfattning av problematiken grundar sig i att förskollärarna inte har tillräckliga verktyg för att hantera och uppmärksamma ras- och etniskt diskriminering, vilket leder till att dem inte får  tillräckligt med  kunskap för  att bedöma när barn diskrimineras utifrån hudfärg.

Bakgrund: Socialarbetare ska verka för mänskliga rättigheter, social rättvisa och respekt för mångfald. Frågan är om socialarbetare bemöter transpersoner på ett tillräckligt bra sätt. Samhällelig diskriminering, kränkande behandling och våld (Folkhälsomyndigheten, 2015; James et al., 2015) gör att det kan ifrågasättas. Syfte: Att kritiskt granska aktuell internationell forskning som undersöker hur transfobi och okunskap om transpersoner uttrycker sig bland yrkesverksamma socialarbetare samt hur det påverkar transpersoner. Metod: En systematisk litteraturstudie baserad på studier utvalda på ett sakligt och strukturerat vis. Resultat: Enligt analysen utförd på de utvalda studierna förekommer transfobi och okunskap om transpersoner bland socialarbetare. Nivån av okunskap och transfobi varierar mellan studierna och uttrycker sig på många olika vis. Materialet visar att ett dåligt eller okunnigt bemötande påverkar transpersoner negativt och resulterar ofta i försvarsmekanismer menade att förminska deras utsatthet. Slutsats: Det är oklart exakt hur vanligt det är med transfobi och okunskap om transpersoner bland socialarbetare, men resultatet pekar på att de är utbredda problem som behöver åtgärdas. Ett återkommande förslag var att satsa på utbildningschanser. Det kan leda till en exponentiell förändring när tjänstepersoner kan vända sig till varandra vid osäkerhet, när det finns blanketter och information att ta del av samt när det blir en självklarhet att se transpersoner som människor först och transpersoner i andra hand.

Samhällsdebatten och den kriminalpolitiska arenan har idag kommit att förknippa invandring med kriminalitet, inte minst i Tidöavtalet (2022) som lades fram av regeringen och dess samarbetsparti. Tidigare forskning har visat på att en rasifieringsprocess tagit plats i samhället, vilken gör personer med utländsk bakgrund till de “rasifierade andra”, åtskilda från majoriteten. Utifrån stämplingsteorin kan menas att de som uppfattas vara av utländsk bakgrund stämplas som kriminella, oavsett om de faktiskt är det. Detta möjliggör för att de kan behandlas annorlunda med mer ingripande åtgärder av flera instanser i samhället. Forskningen har bland annat visat på att de med utländsk bakgrund löper större risk att dömas till fängelse för vissa brottstyper än de med svensk bakgrund. Detta trots att diskriminering är förbjuden enligt lagstiftning och alla ska vara lika inför lagen. Det är rimligt att tänka sig att denna typ av diskriminering i samhället och hur samhällsdebatten går även har en påverkan på allmänhetens syn på straff. Därav intresserar sig denna studie för hur allmänhetens syn på straff ser ut, samt om det finns en diskriminerande tendens att döma utländska förövare till hårdare straff än svenska. Är vi verkligen lika inför lagen? Studien genomfördes med enkäter som delades ut till olika klasser på Stockholms Universitet. Dessa innehöll två vinjetter som beskriver två olika brottsfall, för vilket respondenterna sedan fick utdöma straff till förövarna. Två olika enkätversioner utdelades även, där endast etniciteten på förövaren varierades. Resultatet visar på att utländska förövare diskrimineras i vissa fall, men även att respondenterna tenderade att utdöma hårdare straff för förövare av samma etnicitet som en själv. Detta kan möjligen ses som ett uttryck för någon form av avståndstagande från handlingen. För den grövre brottstypen som skildrades, dödligt våld, var sambandet så pass otydligt att slusatsen drogs att då brottet framstår som av väldigt grov karaktär spelar etniciteten på förövaren inte någon markant roll.

Personlig lämplighet är en bedömningsgrund som är vanligt förekommande i dagensarbetsmarknad. Men exakt vad arbetsgivare och rekryterare efterfrågar är oklart. Syftet meddenna uppsats var att öka förståelsen samt undersöka vad arbetsgivare och rekryterare menarmed begreppet personlig lämplighet. Vidare undersöktes begreppet kompetens för att sättas irelation till personlig lämplighet. En kvalitativ metod användes med semistruktureradeintervjuer som datainsamlingsteknik. Totalt åtta intervjuer genomfördes där samtligarespondenter arbetade som antingen rekryteringskonsulter, HR-personal eller rekryterandechefer. Resultatet av undersökningen visade att begreppet personlig lämplighet saknar enobjektiv definition och formas således utifrån människans subjektiva perception, samt ävenvilken typ av tjänst och organisation kandidaten ska rekryteras till. Synen på kompetens ochpersonlig lämplighet varierade utifrån rekryteringsperspektiv. Respondenterna somrekryterade traditionellt menade att personlig lämplighet och kompetens var åtskilda begrepp,medan de som utgick ifrån en kompetensbaserad rekryteringsform menade att en kandidatinte kan vara personligt lämplig utan att ha rätt kompetens. Vi undersökte även hurorganisationer jobbar för att motverka att diskriminering uppstår när de rekryterar påpersonlig lämplighet. Samtliga respondenter menade att de undvek att diskriminering uppstodvid rekrytering på personlig lämplighet genom att medvetet inte använda sig av informationsom kunde kopplas till diskrimineringsgrunderna. Alla respondenter lade stor vikt vid attderas val av kandidat val väl underbyggda och kunde motiveras.

Arbetet är en kvalitativ undersökning av hur bemannings- och rekryteringsföretag går tillväga i sina urvals- och rekryteringsprocesser. Sju diktafoninspelade intervjuer har genomförts med åtta personer anställda vid Malmöbaserade företag. De intervjuade arbetar med bemanning/rekrytering, vilket var ett urvalskriterium. Genom att undersöka företagens arbetssätt i ovan nämnda process, velat ta reda på och belysa, om och i så fall vilka problem som kan uppstå i denna. Problemen, som vi ser det, är färgade av vårt teoriavsnitt, i vilket vi behandlar testverksamhet, psykologiska teorier samt diskriminering. Bemannings- och rekryteringsföretag är i stort synonyma med uppgiften och målet att hitta ”rätt man till rätt plats”. Vad vi erfarit utifrån intervjuerna, är att professionella och kunniga människor verkar vid dessa företag, men att urvalsmetoderna inte alltid fungerar optimalt utifrån perspektivet att sålla ut rätt kompetens. En stor del av en rekryterares arbetsuppgift, består i att bedöma människor. Genom att koppla vårt teoriavsnitt till intervjuresultatet, visar vi på svårigheterna med att göra riktiga bedömningar av individer och samtidigt förhålla sig objektiv till sina egna värderingar. Kundföretagens önskemål och krav skall beaktas och tillfredsställas.

Denna studie är utformad som en utvärdering och skiljer sig något från en ordinär uppsats. En väsentlig del i skillnaden är att teori delen upptar en större del i den ordinarie uppsatsskrivningen medan fokus kring en utvärdering mer inriktar sig på för vilket syfte utvärderingen görs, för vem och ur vilka perspektiv tolkningarna görs. I min studie har jag gjort en utvärdering kring ett samverkansprojekt mellan Försäkringskassan och Malmö stad där syftet med denna varit bland anat att se till hur projektet förmått att nå upp till sina mål och om projektet tillfört något ur ett kvalitativt eller effektivitets perspektiv. Det empiriska materialet inhämtades genom sju semistrukturerade intervjuer med personer inom tre olika kategorier; handläggare från Försäkringskassan, handläggare från Malmö stad samt deltagare. Materialet transkriberades och analyserades utifrån olika teman varefter uppgifterna ”triangulerades” i syfte att bekräfta resultat sedda från olika perspektiv. Produkten av detta är det som jag senare tar upp i resultatredovisningen. Både teori och empiri talar för att den arbetsmetod och till dem den vänder sig över lag är positiv. Detta genom att handläggarna utökar sin kunskapsbas samtidigt som de försäkrade/klienternas hälsostatus utreds på ett adekvat och riktigt sätt.

Mitt huvudsakliga syfte med denna uppsats har varit att fördjupa mig i subjektivaupplevelser och erfarenheter av flyktingskap och invandrarskap och dess villkor idet svenska samhället utifrån några berättande kvinnors perspektiv. Avsikten varatt gå bortom de rådande stereotypa föreställningarna och i stället synliggörakvinnorna genom deras egna historier och ansträngningar att skapa ett nytt ochnormalt liv i Sverige. Jag intervjuade några bosniska kvinnor, krigsflyktingar somkom till Sverige för ungefär tio år sedan. De intervjuade kvinnorna är över 40 årgamla och var yrkesarbetande i Bosnien. Jag har använt mig av en kvalitativ metodmed ostrukturerade intervjuer. Genom deras berättelser fick jag kunskap omhur bosniska kvinnor resonerar, tolkar och uppfattar sig själva, sina möjligheter,sin position och situation i det svenska samhället. Resultaten pekar på hur rasifierandebarriärer utesluter och förhindrar integration på lika villkor. I sina berättelserlyfter kvinnorna bland annat fram en struktur som rangordnar och skapar enklyfta mellan retorik och verklighet. Kvinnorna visar en oerhört stark vilja och harövervunnit många svårigheter som flyktingskapet och invandrarskapet inneburit.Att kämpa och hitta lösningar, har de faktiskt gjort i hela sitt liv.