Bakgrund: Hjärtinfarkt är den främsta dödsorsaken globalt och majoriteten av dödsfallen sker innan patienten har kommit till sjukhus. Hjärtinfarkt är ett livshotande tillstånd där snabb och effektiv behandling kan rädda liv. Utöver fysiskt lidande kan upplevelsen av att drabbas av en hjärtinfarkt påverka patienten på ett existentiellt plan. I den komplexa miljö som prehospital akutsjukvård innebär, behöver ambulansteamet utöver effektiv medicinsk behandling också kunna erbjuda patienten en holistisk omvårdnad.  Syfte: Arbetets syfte var att beskriva patienters upplevelse av att drabbas av en hjärtinfarkt utifrån ett prehospitalt akutsjukvårdsperspektiv.  Metod:  Arbetet antog designen litteraturöversikt med systematisk ansats, där 15 originalartiklar samlats in. 14 av dessa var av kvalitativ design medan en artikel antog designen mixed-methods. Metodologin samt dataanalysen har utförts i enlighet med Polit och Becks niostegsmodell. Databaserna som användes vid datainsamling var PubMed, CINAHL och PsycInfo.  Resultat: Två teman med respektive två subteman togs fram. Från symtomens början var det många som upplevde fysiska såväl som emotionella reaktioner. Symtom kunde vara diffusa och debutera under lång tid och patienterna kämpade med att hitta en orsak till sina symtom. Komplexa symtom och patientens föreställningar gjorde att många väntade med att söka hjälp. Närstående och vårdens bemötande hade också en påverkan i patientens beslutsfattande.  Slutsats: De breda beskrivningarna av symtom, bekräftar tidigare forskning och belyser komplexiteten av detta sjukdomstillstånd inom den prehospitala akutsjukvården. Patientens egna tolkningar, föreställningar och upplevelser påverkade deras beslut att söka vård. I linje med tidigare forskning visades upplevelsen av en hjärtinfarkt kunna orsaka patienter psykologiskt och existentiellt lidande. För att ytterligare fördjupa kunskapen om patientens upplevelse samt kunna omsätta detta till klinisk praxis, föreslås vidare forskning som fokuserar på patientens upplevelse av omhändertagandet inom prehospital akutsjukvård. / Background: Myocardial infarction is the leading cause of death globally and the majority of deaths occur before the patient has arrived at the hospital. Myocardial infarction is a life-threatening condition where quick and effective treatment can save lives. In addition to physical suffering, the experience of suffering a myocardial infarction can affect the patient on an existential level. In the complex environment of pre-hospital emergency care, the ambulance team requires, in addition to effective medical treatment, to be able to offer the patient holistic care. Aim: The aim of the thesis is to describe patients’ experiences of suffering a myocardial infarction from a pre-hospital emergency care perspective. Method: This thesis adopts the literature review design with a systematic approach, where 15 original articles were collected. 14 of the articles adopted a qualitative design, meanwhile one article adopted a mixed-methods design. The methodology has been carried out in accordance with Polit and Beck's nine-steps-model. The articles were collected from the databases PubMed, CINAHL and PsycInfo.  Results: Two themes with two subthemes respectively were produced. From the onset of symptoms, many experienced physical as well as emotional reactions. Symptoms could be diffuse and present over a long period of time, and patients struggled to find a cause for their symptoms. Complex symptoms and the patient's beliefs made many patients wait to seek help. People close to the patient and healthcare providers had an impact on the patient's decision-making. Conclusion: The broad descriptions of symptoms confirm previous research and highlight the complexity of this disease state in prehospital emergency care. The patient's own interpretations, beliefs and experiences influenced their decision to seek care. In line with previous research, it was shown that the experience of a myocardial infarction can cause patients psychological and existential suffering. In order to further deepen the knowledge of the patient's experience and be able to translate this into clinical practice, the authors suggest further research that focuses on the patient's experience of care in prehospital emergency care.

Bakgrund: En ökad livslängd leder till att flera äldre drabbas av demenssjukdom och därmed ökar deras behov av akutsjukvård för somatiska sjukdomar och andra sjukdomar. Men en akutmiljö kan vara stressigt för både patienter och sjuksköterskor. Det drabbar särskilt patienter med demens på grund av kommunikationsbrister. Det gör att sjuksköterskor inte kan erbjuda en adekvat vård för patienter med demens eftersom de saknar tid och kunskap för att förstå dessa patienters behov.   Syfte: Att undersöka sjuksköterskors erfarenhet av att vårda patienter med demens inom akutsjukvården.   Metod: Litteraturstudie med tio kvalitativa artiklar. Databaserna CINAHL och PubMed användes för sökning. Kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera data. Resultat: Två kategorier: Behov av personlig vård och utmaningar i vårdandet. De subkategorierna som framkom är Kommunikation och behandling, Vikten av samverkan, Organisatoriska förutsättningar, Kunskap och känslor. Slutsats: Sjuksköterskor upplever att vårdmiljöer inte är anpassad efter demenspatienter och därför är mötet med dessa patienter en utmaning. Även kunskapsbrist och brist på erfarenhet inom demensvården erkändes som en utmaning i arbetet av sjuksköterskor. Därför krävs mer forskning för att öka förståelsen kring sjuksköterskornas upplevelser och därmed förbättra vårdandet för demenspatienter. / Background: An increased life expectancy leads to more elderly people suffering from dementia and thus their need for emergency care for somatic diseases and other illnesses increases. However, an emergency environment can be stressful for both patients and nurses. It particularly affects patients with dementia due to communication breakdowns between the patients and the nurse. Due to the lack of time and knowledge to understand the patients’ needs, nurses are not able to provide adequate care.  Aim: To investigate nurses´ experience of caring for patients with dementia in emergency care.  Method: Literature study with ten qualitative articles. The databases CINAHL and PubMed has been used for searching. Qualitative content analysis was used to analyse the data.  Results: Two categories: Need for personal care and challenges in care. The subcategories that emerged are Communication and treatment, the importance of cooperation, organizational conditions, knowledge and feelings.  Conclusion: Nurses feel that care environments are not adapted to dementia patients and meeting these patients is a challenge. Lack of knowledge and experience in dementia care recognised as a challenge in the work of nurses. Therefore, more research is required to increase understanding of the nurses´ experiences and improve care for dementia patients.

Background: In 2019 the prevalence of mental illness was 1 in 8 people, with anxiety and depression being the most common mental illness. Stigmatization of mental illness causes these individuals not to seek care and increases the risk of suicide and violence. Mental illness increases the risk of cardiovascular disease, suicide, and long-term sick leave. Aim: The aim is to investigate nurse’s challenges of meeting patients with mental illness in emergency care. Method: The study design is a literature review with a qualitative approach. This study is based on 13 scientific articles from the databases CINAHL and PubMed. The data analyses are based on qualitative content analysis. Result: Category: “Psychosocial challenges” was divided into sub-categories “Lack of knowledge”, “Stigmatization”, “Communication barriers”. Category “Environmental challenges” was divided into the sub-categories “Lack of knowledge”, “Stigmatization”, “Communication barriers”, “Workingenvironment”, “Limited time” and “A threatened security”. Conclusion: The study showed that the nurse's challenges consisted of psychosocial challenges and environmental challenges. The importance of knowledge and training in mental illness was emphasized to provide good care. A stressful environment in the emergency room presents a challenge in the care of patients with mental illness.

Akutvårdskedjan anses vara en essentiell del av hälso- och sjukvården och är ofta patientensförsta kontakt med vården. I akutvårdskedjan omhändertas kritiska sjuka barn vilket ställerkrav på vårdpersonalens kompetens. Barn definieras som en människa under 18 år ochvanligtvis finns det en eller flera närstående till barnet som berörs när barnet blivit kritisktsjukt. Vårdpersonal anser det vara viktigt att involvera barnets närstående i barnets vård ochutifrån familjecentrerad vård är det rekommenderat. Syftet var att beskriva närståendes upplevelse av omhändertagandet i akutvårdskedjan närderas barn är kritiskt sjukt. Litteraturöversikten genomfördes med systematisk ansats och integrerad analys.Databassökningar utfördes i PubMed, CINAHL och Google Scholar samt en manuell sökning.Totalt inkluderades 16 artiklar med kvalitativ-, kvantitativ samt mixad design efterkvalitetsgranskning.  I resultatet framkom två kategorier vilka var “Att närvara vid sitt kritiskt sjuka barnsomhändertagande” samt “Närståendes erfarenheter av mötet med vårdpersonalen”. Denärstående ville närvara med sitt barn både för sin egen och för sitt barns skull. Upplevelsenav att deras barn var kritiskt sjukt beskrevs vara skrämmande med en stark känsla av rädslaoch oro för att barnet inte skulle överleva. Närstående ville bli bemötta med empati och lugnav vårdpersonalen och de ville få all tillgänglig information om sitt barns tillstånd. Slutsatsen är att närstående vill närvara med deras kritisk sjuka barn och hur vårdpersonalenbemöter de närstående påverkar deras upplevelse. Vårdpersonalen har ett stort ansvar för attnärstående ska känna sig involverade och behovet av att ge och få information beskrivs somviktigt. Att arbeta utifrån ett familjecentrerat förhållningssätt kan leda till att närståendekänner en ökad delaktighet samt bidra till en mer positiv upplevelse av situationen. / The emergency care chain is considered an essential part of health care and is often the patient's first contact with the healthcare system. In the emergency care chain, critically ill children are taken care of, which places demands on the competence of healthcare professionals. A child is defined as a person under 18 years of age, and typically there are one or more relatives' affected when a child becomes critically ill. Healthcare professionals consider it important to involve the child's relatives in the child's care, and family-centered care is recommended. The aim was to describe the relative's experience of care in the emergency care chain when their child is critically ill. The literature review was conducted using a systematic approach and integrated analysis. Database searches were performed in PubMed, CINAHL and Google Scholar, as well as a manual search. In total, 16 articles with qualitative, quantitative and mixed designs were included after quality assessment. In the result, two categories emerged which were "Being present at the care of their critically ill child" and "Relatives' experiences of the meeting with the care staff". The families wanted to be present with their child both for their own sake and for their child's sake. The experience of their child being critically ill was described as terrifying with a strong sense of fear and concern that the child would not survive. The families wanted to be treated with empathy and calmness by the healthcare staff and they wanted to receive all available information about their child's condition. The conclusion is that the families want to be present with their critically ill child and how the healthcare staff treats the families affects their experience. The care staff have a great responsibility for the families to feel involved, where the need to give and receive information is described as important. Working from a family-centered approach can lead to the families feeling increased participation and contribute to a more positive experience of the situation.

Bakgrund: Akutsjukvården är en väsentlig del av sjukvården där alla möjliga patienter söker sig till. Sjuksköterskan som möter dessa patienter behöver fatta en rad olika beslut med varierande komplexitet. Beslut som är avgörande för liv och död samt berör patienter i deras mest sårbara tillstånd. Syfte: Att belysa faktorer som påverkar sjuksköterskans beslutsfattande i akutsjukvård. Metod: Studien är en litteraturöversikt med artiklar som är både kvalitativa och kvantitativa. 10 artiklar användes för att sammanställa ett resultat. Resultat: Faktorerna som påverkade sjuksköterskans beslutsfattande inom akutsjukvård redovisas genom tre huvudteman: Sjuksköterskans professionella egenskaper, miljöfaktorer och etiska dilemman. Tillsammans med åtta kategorier. Konklusion: Evidensbaserad kunskap är väsentligt för sjuksköterskans beslutsfattande förmåga. Med stöd av erfarenhet och ett personcentrerat förhållningssätt som främjar patientens integritet och värderingar. / Background: Emergency care is a crucial aspect of healthcare that patients seek out to obtain assistance. Nurses who encounter these patients must make important and life-changing decisions in a variety of situations where life and death hang in the balance. Aim: Highlight the factors that influence the nurse’s decision-making in emergency care. Method: This study is a literature review with quantitative and qualitative studies. 10 articles were selected to compile a result. Findings: The study produced three themes: Nurse professional attributes, environment, and ethical dilemmas. Alongside eight categories. Conclusion: Evidence-based knowledge is essential for the nurse's decision-making ability. Supported by experience and a person-centered approach that promotes patient integrity and values.

Yes / Emergency Department demand continues to rise in almost all high-income countries, including those with universal coverage and a strong primary care network. Many of these countries have been experimenting with innovative methods to stem demand for acute care, while at the same time providing much needed services that can prevent Emergency Department attendance and later hospital admissions. A large proportion of patients comprise of those with minor illnesses that could potentially be seen by a health care provider in a primary care setting. The increasing number of visits to Emergency Departments not only causes delay in urgent care provision but also increases the overall cost. In the UK, the National Health Service (NHS) has made a number of efforts to strengthen primary healthcare services to increase accessibility to healthcare as well as address patients’ needs by introducing new urgent care services. In this review, we describe efforts that have been ongoing in the UK and France for over a decade as well as specific programs to target the rising needs of emergency care in both England and France. Like many such programs, there have been successes, failures and unintended consequences. Thus, the urgent care system of other high-income countries can learn from these experiments.

Bakgrund: Hot och våld är ett globalt problem inom akutsjukvården. Det antas bero på att den pågår dygnet runt, är öppen för allmänheten samt ofta är överbelastad med långa väntetider som följd. Faktorer hos patienter och anhöriga som påverkar är substanspåverkan, psykisk ohälsa, kognitiv sjukdom samt olika fysiska sjukdomstillstånd. Faktorer hos hälso- och sjukvårdpersonalen som påverkar är deras förhållningssätt, empati och kommunikation.  Syfte: Att beskriva hälso- och sjukvårdspersonalens erfarenheter av hur hot och våld påverkar akutsjukvården. Metod: Allmän litteraturöversikt med sökningar i databaserna PubMed, CINAHL och PsycInfo. Huvudsakliga sökord var MeSH-termerna “Emergency service, hospital”, “violence”, “workplace violence” och “nursing care” samt ord i fritext så som “experience”, “perspective” och “perception”. Efter kvalitetsgranskning inkluderades 17 artiklar till resultatet. En innehållsanalys i tre steg genomfördes. Meningsbärande enheter som svarade mot syftet plockades ut, dessa sammanfattades och grupperades slutligen i kategorier.  Resultat: Tre huvudkategorier framkom: 1) Påverkan på vårdpersonal som berör fysiska och psykiska skador hos vårdpersonalen, att deras fritid påverkades samt att de kände rädsla på arbetsplatsen. 2) Påverkan på vårdkvaliteten som beskriver ett förändrat förhållningssätt hos vårdpersonalen och en påverkan på medicinska- och omvårdnadsmässiga beslut. 3) Strategier för att hantera hot och våld som beskriver en normalisering samt att sjukvårdspersonal ville sluta arbeta inom akutsjukvård.  Slutsats: Hot och våld är underrapporterat och sjukvårdspersonal upplever att organisationen inte står bakom dem. Få studier beskriver konkreta åtgärder för att förebygga och hantera detta. Arbetsgivare behöver prioritera dessa frågor och fortsatt forskning behövs. Sjuksköterskors förhållningssätt och empati påverkas vilket kan leda till en negativ spiral då detta också är faktorer som ökar risken för hot och våld. Det finns en brist på sjuksköterskor både i Sverige och globalt. Att sjuksköterskor vill lämna yrket på grund av hot och våld är allvarligt och åtgärder bör tas för att skapa trygga arbetsplatser. / Background: Workplace violence in emergency care is a problem worldwide. Emergency departments are exposed, supposedly because they are open for the public and provides continuous care, operating around-the-clock and they are often crowded with long waiting times as a result. Patient and visitor-related factors related to violence are substance abuse, mental illness, cognitive disorder and physical disease. Factors amongst health care workers that are related to violence are their approach, empathy and communication. Aim: To describe the experience of health care workers regarding the impact of workplace violence on emergency care. Method: A litterature review with searches in the databases PubMed, Cinahl and Psycinfo. The searches were mainly done with the MeSh-terms “Emergency service, hospital”, “violence”, “workplace violence” and the words “nursing care”, “experience”, “perspective” and “perception”. After the quality review 17 articles were included to the result. A content analysis with three steps were done. Meaning units were extracted, summarized and categorized.  Results: Three main categories emerged: 1) The impact on healthcare staff that concerns physical and psychological injuries, that their free time is affected and that they felt fear in the workplace. 2) Impact on the quality of care that describes a changed attitude of the healthcare staff and an impact on medical and nursing decisions. 3) Strategies for dealing with threats and violence that describe a normalization and that healthcare professionals would stop working in emergency healthcare. Conclusion: Workplace violence is underreported and healthcare professionals feel that the organization does not stand behind them. Few studies describe concrete measures to prevent and deal with workplace violence. Employers need to prioritize these issues and further research is needed. Nurses' attitudes and empathy are affected, which can lead to a negative spiral as these are also factors that increase the risk of violence. There is a shortage of nurses both in Sweden and worldwide. Nurses leaving the profession due to workplace violence is a serious problem and measures should be taken to create safe workplaces.

SAMMANFATTNING Inom hälso- och sjukvården överförs en stor mängd kritisk information om patienter mellan många olika individer, yrkeskategorier och verksamheter dygnet runt. Informationen riskerar att oavsiktligen bli ändrad eller missförstådd varje gång den överförs från en person till en annan, vilket kan bidra till att skador och missöden drabbar patienter i vården. En effektiv kommunikation med information som överförs korrekt i alla led är en förutsättning för god och säker vård. Genom att kommunisera med hjälp av en strukturerad modell som SBAR, där S står för situation, B står för bakgrund, A står för aktuellt och R står för rekommendation, kan kommunikationen förbättras och säkerställas vid informationsutbyte genom att fokusera på huvudbudskapet och undvika att fastna i detaljer. Syftet var att undersöka sjuksköterskors erfarenheter av att kommunicera och att överrapportera med hjälp av SBAR prehospitalt och hospitalt. Studien är empirisk vilket bygger på en undersökning av verkligheten och grundar sig på erfarenheter av verkligheten. Metoden som användes var kvalitativ med inslag av kvantitativ deskriptiv statistik. Designen som användes var en tvärsnittsstudie. Datainsamlingen gjordes med webbenkäter som skickade till 100 stycken sjuksköterskor som arbetade inom akut-, vård-, och serviceavdelning på ett sjukhus i Mellansverige. Data bearbetades med kvalitativ innehållsanalys samt med deskriptiv statistik. Resultatet illustrerades med hjälp av diagram och svaren från de öppna frågorna presenterades i löpande text som tydliggjorde hur sjuksköterskorna upplevde användandet av SBAR som kommunikationsverktyg. De flesta sjuksköterskor hade fått en genomgång eller muntlig information om SBAR som kommunikationsverktyg före införandet. De flesta ansåg sig självlärda och hade övat tillsammans med sina kollegor vid de dagliga överrapporteringstillfällena. Några sjuksköterskor var tveksamma till om de hade den kunskapen som behövdes för att kunna använda SBAR på rätt sätt och flera önskade mer utbildning och information. Många av sjuksköterskorna tyckte att det var lättare att rapportera och att få rapport enligt SBAR då alla rapporterade på samma sätt. Detta minskade riskerna för att misstag begicks och patientsäkerheten och tryggheten hos personalen upplevdes ha ökat. Generellt ansågs SBAR ha en bra struktur vilket gav en röd tråd vid rapporteringen och många sjuksköteskor ansåg att det var viktigt att alla rapporterade på samma sätt för att få en bra struktur och stablitet. Några sjuksköterskor tyckte att rapportering enligt SBAR var krånglig med många steg och inte alls bättre än som de hade rapporterat tidigare. Sjuksköterskor som arbetade prehospitalt upplevde SBAR som överflödigt och föredrog andra rapporteringsverktyg som de redan hade. Slutsatsen var att de flesta sjuksköterskor som använder SBAR som kommunikationsverktyg upplever generellt en ökad trygghet med bättre struktur och mer saklig informativ fakta som överrapporteras. Mer träning/övning och information med handledning behövs till sjuksköterskor för att få ett så enhetligt sätt att rapportera på som möjligt.

Background Patients’ cold exposure is a neglected problem in prehospital emergency care. Cold stress increases pain and anxiety and contributes to fear and an overall sense of dissatisfaction. When left untreated, cold stress disturbs vital body functions until ultimately reaches hypothermia. Aim The overall aim was to investigate patients’ experiences of thermal comfort and reactions to cold exposure in prehospital emergency care and to evaluate the effects of an intervention using active warming from underneath. Method Study I: Persons (n=20) injured in a cold environment in the north of Sweden were interviewed. Active heat was given to 13 of them. Study II: In wintertime, 62 patients were observed during prehospital emergency care. The field study was based on observations, questions about thermal discomfort, vital signs, and temperature measurements. Study III: Healthy young persons (n=23) participated in two trials each. Data were collected inside and outside a cold chamber. In one trial, the participants were lying on a regular ambulance stretcher and in a second trial on a stretcher supplied with a heated mattress. Outcomes were the Cold Discomfort Scale (CDS), back, finger, and core body temperature, four statements from the State-TraitAnxiety-Inventory (STAI), vital signs, and short notes about their experiences of the two stretchers. Study IV: A quantitative intervention study was conducted in prehospital emergency care in the north of Sweden. The patients (n=30) in the intervention group were transported in an ambulance supplemented with a heated mattress on the stretcher, whereas only a regular stretcher was used in the ambulance for the patients (n=30) in the control group. Outcomes were the CDS, finger, core body, and air temperature, and questions about cold experiences. Results Study I: Patients suffered more because of the cold than from the pain of their injuries. The patients were in a desperate need of heat. Study II: Patients are exposed to cold stress due to cold environments. There was a significant decrease from the first measurement in finger temperature of patients who were indoors when the ambulance arrived, compared to the measurement taken in the ambulance. In the patient compartment of the ambulance, 85% of the patients had a finger temperature below the comfort zone and almost half of them experienced the patient compartment in the ambulance to be cold. The regular mattress surface temperature at the ambulance ranged from -22.3 to 8.4 ºC. Study III: A statistical increase of the participants’ back temperature was found between those lying on the heated mattress compared to those lying on the regular mattress. The heated mattress was experienced as warm, comfortable, providing security, and easy to relax on. Study IV: Thermal comfort increased for the patients in the intervention group and decreased in the control group. A significant higher proportion of the participants rated the stretcher as cold to lie on in the control group compared to the intervention group. Conclusion The ambulance milieu is too cold to provide thermal comfort. Heat supply from underneath increased comfort and might prevent cold stress and hypothermia

Selbstvergiftung in der Akutmedizin – 2005–2012 Zusammenfassung Ziel. Beschreibung des Trends der akuten Selbstvergiftung in der Notfall- und Intensivmedizin. Methode. Elektronische Akten erwachsener Patienten, die zwischen 2005 und 2012 wegen einer akuten Selbstvergiftung infolge eines Selbstmordversuches (Selbstmordgruppe), einer Berauschung (Intoxikationsgruppe) oder Medikamentenüberdosierung zwecks Schmerzlinderung (Überdosierungsgruppe) in der Notaufnahme des Universitätsklinikums Leipzig eingewiesen worden waren, wurden ausgewertet. Ergebnisse. 3533 Patienten (62,6 % männlich) wurden identifiziert, mit einem Anstieg von 305 Fällen im Jahre 2005 auf 624 in 2012. Die Aufnahmerate bezogen auf die Gesamtaufnahmen stieg von 1,2 % im Jahre 2005 auf 1,9 % im Jahre 2012 an. 31,7 % der Patienten waren < 25 Jahre alt. Die Ursachen der Selbstvergiftung waren Suizidversuch (18,1 %), Intoxikation (76,8 %) und Medikamentenüberdosierung (2,9 %). Bei 80 Fällen war eine genaue Gruppenzuordnung nicht möglich. Während psychotrope Medikamente bei 71,6 % der Suizidversuche angewandt wurden, war Alkoholintoxikation die Ursache bei 80,1 % der Fälle in der Intoxikationsgruppe. Selbstvergiftung mit mindestens zwei Substanzen lag bei 52,0 % der Suizidversuche, 10,3 % der Intoxikationsgruppe und 29,7 % der Gruppe mit Medikamentenüberdosierung vor. Während die Alkoholintoxikation nach wie vor am häufigsten vorkam, gab es eine drastische Zunahme der Intoxikationen mit Cannabinoiden, Crystal Meth und Gamma- Hydroxybuttersäure in den Jahren 2011 und 2012. Eine Aufnahme auf die Intensivstation war bei 16,6 % der Fälle erforderlich. Es gab 22 Todesfälle (0,6 % der gesamten Studienpopulation), von denen 15 aus der Suizidgruppe (2,3 %), vier aus der Intoxikationsgruppe (0,15 %), und drei aus der nicht eindeutig zugeordneten Gruppe (3.8 %) waren. Zusammenfassung. Akute Selbstvergiftung ist ein zunehmendes medizinisches Problem. Psychotrope Medikamente stellen nach wie vor die häufigsten Suizidversuchsmittel dar. Obwohl die Alkoholintoxikation weiterhin am häufigsten vorkommt, nehmen illegale Drogen als notfallmedizinischer Einweisungsgrund zu. / Self-poisoning in the acute care medicine 2005–2012 Abstract Objective. To describe the trend of acute self-poisoning in the emergency and intensive care. Methods. Electronic charts of adults who presented to the emergency department of the University Hospital Leipzig with selfpoisoning following a suicide attempt (suicide group), intoxication (intoxication group), drug overdose for relief of pain or discomfort (drug overdose group) between 2005 and 2012 were analyzed. Results. 3533 adults (62.6 % males) were identified, with the yearly admissions increasing from 305 in 2005 to 624 in 2012. The admission rate in relation to the total emergency department admissions also increased, from 1.2 % in 2005 to 1.9 % in 2012. 31.7 % of the patients were younger than 25 years. The reasons for self-poisoning were suicide attempt (18.1 %), intoxication (76.8 %) and drug overdose (2.9 %). The reason could not be clearly classified in 80 patients. Psychotropic drugs were used in 71.6 % of suicide attempts, while alcohol was the sole cause of intoxication in 80.1 % of cases in the intoxication group. Self-poisoning using at least two substances was observed in 52.0 % of the suicide attempts, 10.3 % of those with intoxication and 29.7 % of those with drug overdose. While alcohol remains the most common cause of intoxication, there was a drastic increase in the consumption of cannabinoids, Crystal Meth and gamma-hydroxybutyrate in the years 2011 and 2012. ICU admission was necessary in 16.6 % of the cases. There were 22 deaths (0.6 % of the study population), of whom 15 were in the suicide group (2.3 %), four (0.15 %) in the intoxication group, and three in the not clearly classified group (3.8 %). Conclusion. Acute self-poisoning is an increasing medical issue. Psychotropic drugs remain the most common means of suicide attempt. Although alcohol intoxication is very frequent, intake of illicit drugs as the cause of emergency admission is increasing.