The outbreak of the COVID-19 pandemic has had an enormous impact worldwide and is posing a threat to the physical and mental health of world citizens. The present study examines the extent to which a sample of Swedish university students have experienced loneliness during COVID-19. Furthermore, it also examines if there is a correlation between a high degree of loneliness and increased alcohol consumption. Participants consisted of Swedish university students recruited online using opportunity sampling (N=224). Loneliness was measured using the UCLA Loneliness Scale translated into Swedish. Results showed that the sample displayed higher levels of loneliness compared to normative scores but lower levels when compared to students elsewhere who have been quarantined. A logistic regression found no connection between high degrees of loneliness and increased alcohol consumption in the sample. The results and their implications are discussed. A pre-post measurement design and longitudinal studies are encouraged for future research to evaluate long term consequences of loneliness, along with an increased focus on ways to reduce loneliness. Finally, we suggest that loneliness should continue to be a priority in research in order to fully understand the psychological impact of COVID-19. / Utbrottet av COVID-19 pandemin har haft en enorm påverkan världen över och utgör ett hot mot den fysiska och mentala hälsan. Vår studie syftade till att undersöka i vilken utsträckning ett urval av svenska universitetsstudenter upplevt ensamhet under COVID-19. Vidare har studien undersökt om det fanns ett samband mellan en hög grad av upplevd ensamhet under COVID-19 och ökad alkoholkonsumtion. Deltagarna bestod av svenska universitetsstudenter vilka rekryterades online genom bekvämlighetsurval (N=224). Deltagarna fyllde i en enkät där subjektiv ensamhet mättes med hjälp av en översatt version av UCLA Loneliness Scale till svenska. Resultaten visade att studenterna i vårt urval uppvisade högre nivå av ensamhet jämfört med normvärden, men lägre jämfört med studenter i andra länder som suttit i karantän. En logistisk regression fann inget samband mellan upplevd ensamhet och ökad alkoholkonsumtion. Resultaten och deras implikationer diskuteras. För framtida forskning uppmuntras en för- och eftermätningsdesign samt longitudinella studier att utvärdera långsiktiga konsekvenser av ensamhet, samt ett ökat fokus på sätt att minska ensamhet. Slutligen föreslås att ensamhet blir ett fortsatt fokus i forskningen för att fullt ut förstå psykologiska effekterna av COVID-19.

Syftet med den här studien är att få en förståelse för om och hur hemtjänstpersonal ser ensamhet hos äldre brukare under rådande covid-19 pandemi.Vi har utgått från den kvalitativa metoden som innebär att våra informanter fått återge sin syn på de äldres tillvaro under pandemin utifrån sin erfarenhet och kompetens. Vårt arbete har också en deduktiv ansats där vi utgått från tidigare teorier lämpliga för vår undersökning och analys. Från två olika regioner utfördes intervjuer med sammanlagt nio personal ur hemtjänsten med undersköterskeutbildning och mångårig erfarenhet i yrket.I vårt arbete har vi beskrivit de olika begreppen ensamhet, äldre, hemtjänst och covid-19 pandemi, begrepp som behöver vara tydliga för att ha förståelse för syftet med undersökningen.I vårt arbete har vi redogjort för ett urval av teorier samt dess koppling till vår analys som bygger på informanternas svar.Resultatet och analysen visar att de äldre har utsatts för en föränderlig tillvaro under pandemin, där deras annars begränsade nätverk kommit att upphöra och endast bestå av hemtjänstens besök. De dagliga samtalen med personalen har vart extra viktiga, trots att de äldre upplevt det jobbigt när personalen besöker deras hem med skyddsutrustning för att inte riskera smitta. Hemtjänstpersonalen upplever att deras besök är ännu mer betydelsefulla nu under pandemin än de var tidigare. / The purpose of this study is to gain an understanding of whether home care staff see loneliness in elderly patients during the current covid-19 pandemic.We have started from the qualitative method, which means that our respondents have been able to express their views on the elderly's existence during the pandemic based on their experience and competence.Our work also has a deductive approach where we have based on previous theories suitable for our investigation and analysis.Interviews were conducted from two different regions with a total of nine staff from the home care service with assistant nurse training and many years of experience in the profession.In our work, we have described the various concepts of loneliness, elderly, home care and covid-19 pandemic, concepts that need to be clear in order to have an understanding of the purpose of the study.In our work, we have reported on a selection of theories and its connection to our analysis, which is based on the informants' answers.The results and the analysis show that the elderly have been exposed to a changing life during the pandemic, where their otherwise limited network has come to an end and only consists of home care visits. The daily conversations with the staff have been extra important, despite the fact that the elderly have found it difficult when the staff visit their homes with protective equipment in order not to risk infection. The home care staff feel that their visits are even more significant now during the pandemic than they were before.

The purpose of my study is to investigate how the meeting place's staff’s in a municipality in Halland County, handles the loneliness of the elderly and their needs to activities, and how the meeting place works to prevent involuntary loneliness. I have used a qualitative method with semi-structured interviews. I have interviewed 6 people at different meeting places in the municipalities. In the results section, i have analyzed through the theories used in the study. These theories are the activity theory, the disengagement theory, sense of context and the role theory as the used both by Goffman (2009) and Tornstam (2018). My conclusion is that staff work has a contribution with a description of how meeting places in the municipality handle the loneliness of the elderly and their need for activity and social interaction. The job description in the meeting places has been a central part of the study to shed light on whether it is in line with informal working methods of the stuff, but also based on the used theories in the study. I have tried to shed light with this study on the staff's work in meeting places about the loneliness of the elderly and their need for activities.

Bakgrund: Ensamhet uppstår vid många stadier i livet, där vi människor upplever ensamhet på olika sätt. Men ensamhet uppstår även vid användandet av sociala medier. Människor kommer ifrån varandra genom att den fysiska kontakten medan den sociala interaktionen på sociala medier ökar. Frivillig ensamhet och många som upplever ensamhet kan oftast uppleva positivt eller negativt av upplevd ensamhet. Syfte: Syftet med detta arbete är att förstå och undersöka hur ensamheten förekommer i relation till sociala medier användning. Studien är avgränsat till att studera ensamhet och avskildhet för att kunna få olika uppfattningar om upplevelsen av ensamhet som uppstår med användandet av sociala medier. Metod: 10 människor i olika åldrar har djupintervjuats med semistrukturerade intervjuer för att få en bättre förståelse för hur ensamhet upplevs av olika människor. Jag har använt mig av kvalitativ dataanalys. Resultat: Studiens resultat visar att människor har olika upplevelser av ensamhet när de använder sig av sociala medier. Många kan känna att det är bra att komma från varandra medan andra kan känna att det är jobbigt att komma ifrån sammanhållningen som finns. / Background: Loneliness occurs at many stages in life, where we humans experience loneliness in different ways. But loneliness also arises when using social media. People get apart by increasing physical contact while social interaction on social media. Seclusion is a loneliness that is selfchosen and many who use loneliness can often experience positively or negatively from perceived loneliness. Aim: The aim of this work is to study the loneliness that arises when using social media. How loneliness arises with the use of social media arises. The study is limited to studying loneliness and seclusion to get different perceptions about the experience of loneliness that arises with the use of social media. Method: 10 people of different ages have been interviewed in depth with semi- structured interviews to gain a better understanding of how loneliness is experienced by different people. I have used qualitative data analysis. Results: The study concluded that people have different experiences of loneliness when they use social media. Many may feel that it is good to get away from each other while others may feel that it is difficult to get away from the cohesion that exists.

Bakgrund Känslan av ensamhet är en utmaning som ofta följer åldrandet. Denna subjektiva upplevelse kan vara både frivillig och ofrivillig. Ofrivillig ensamhet kan vara plågsam och påverka personens hälsa negativt. Äldre som bor på särskilda boenden befinner sig i en särskilt utsatt situation, där flytten ofta medför betydande förändringar i deras livssituation. Dessa förändringar kan inkludera minskade sociala relationer, interaktioner och nätverk. Det är därför av yttersta vikt ur ett hälsoperspektiv att förstå och hantera känslor av ensamhet bland äldre på särskilda boenden (SÄBO), samt identifiera effektiva omvårdnadshandlingar som kan förebygga och minska ensamhetskänslor bland dessa personer. Syfte Syftet var att beskriva omvårdnadshandlingar som minskar och förebygger känslan av ensamhet hos äldre boende på SÄBO. Metod En icke-systematisk litteraturöversikt utfördes baserad på 15 vetenskapliga originalartiklar med både kvalitativ och kvantitativ design. Artiklarna har inhämtats från databaserna PubMed, CINAHL och PsycInfo med hjälp av sökord i olika kombinationer. Artiklarna har genomgått kvalitetsgranskning utifrån Sophiahemmet Högskolas bedömningsunderlag för vetenskaplig klassificering och kvalitet. Resultat Resultatet visar att terapi, meningsfulla sociala interaktioner och deltagande i aktiviteter har positiv effekt när det gäller att förebygga och minska ensamhet bland äldre på särskilda boenden. Integrering av dessa aspekter i äldreomsorgsprogram är viktigt för att förbättra äldres livskvalitet och välbefinnande. Resultatet analyserades med en integrerad dataanalys, och sammanställdes i tre huvudkategorier: Terapi, Meningsfulla sociala interaktioner och relationer, och Deltagande i aktiviteter. Slutsats Terapiformer såsom skratt-terapi, djurassisterad terapi och trädgårdsterapi, tillsammans med delaktighet i meningsfulla aktiviteter, positiva relationer med personalen och samhällsengagemang, har identifierats som viktiga faktorer som kan förbättra äldres psykiska och fysiska välbefinnande samtidigt som de reducerar känslor av ensamhet. Vidare kan terapiformer som främjar KASAM-aspekter (sammanhang, meningsfullhet, begriplighet och hanterbarhet) spela en viktig roll i att minska ensamhet och främja äldres övergripande välbefinnande. En stark KASAM kan bidra till att minska risken för ensamhet genom att öka förmågan att förstå, hantera och hitta mening i sociala relationer och aktiviteter. / Background The feeling of loneliness is a common challenge in the aging process, a subjective feeling that can be voluntary or involuntary. Involuntary loneliness can severely impact an individual's health. Older adults in special housing for the elderly are particularly susceptible to this issue, as moving to such facilities often leads to significant life changes, including reduced social connections, interactions, and support networks. From a healthcare perspective, it is crucial to understand and address loneliness among elderly residents in special housing for the elderly. Effective nursing interventions must be identified and implemented to prevent and alleviate loneliness in this population, as it has far-reaching implications for their overall well-being. Aim The aim was to describe nursing interventions that reduce and prevent the feeling of loneliness among elderly residents in special care facilities. Method A non-systematic literature review was conducted, based on 15 scientific original articles with both qualitative and quantitative designs. The articles were retrieved from the databases PubMed, CINAHL, and PsycInfo using various combinations of search terms. The articles underwent quality assessment based on the evaluation criteria of Sophiahemmet University for scientific classification and quality. Results The results indicate that therapy, meaningful social interactions, and participation in activities have a positive impact on preventing and reducing loneliness among older individuals in special housing for the elderly. The integration of these aspects into elderly care programs is essential for enhancing the quality of life and well-being of the elderly residents.The results were analyzed using integrated data analysis and categorized into three main themes: Therapy, Meaningful social interactions and relationships, and Participation in activities. Conclusions Therapeutic methods like laughter therapy, animal-assisted therapy, and horticultural therapy, in combination with engaging activities, positive staff relationships, and community involvement, play a pivotal role in improving the mental and physical well-being of older adults and mitigating loneliness. Additionally, therapies that focus on aspects of KASAM (Coherence, Comprehensibility, Manageability, and Meaningfulness) are vital in reducing feelings of loneliness and enhancing the overall well-being of older individuals. A robust sense of KASAM helps diminish the risk of loneliness by strengthening the ability to understand, manage, and find meaning in social relationships and activities.

The Covid-19-pandemic has had a profound impact on people's everyday lives, disrupting routines and forcing individuals to adapt to new challenges and restrictions. One of the somewhat significant changes brought with the pandemic has been in consumption behavior, whereas many people were altering their purchasing habits in response to the crisis. Such as impulse buying behavior. Accordingly, the purpose of the study was to examine how individuals’ impulse buying behavior changed during as well as after the pandemic in Sweden. Additional purpose was to investigate which factors that influenced the changed behavior with a focus on contentment, loneliness, fear and boredom. Empirical data was collected through a qualitative study with focus groups divided into three different age intervals, where the participants answered and discussed a series of questions. The results of the study indicate that the majority of individuals did not experience a significant increase or decrease in their impulse consumption habits during the pandemic, but with a notable shift in the types of products being purchased. Fear as a factor appeared as to the risk of infection, as well as towards the stores running out of stock. Online consumption was also the chosen alternative way to consume, yet consumption of food continued to be purchased through physical stores. Findings also showed that various emotions appeared with impulse consumption and variated throughout the groups. While positive feelings arise with an impulse purchase, the feeling then turns into anxiety. Boredom and loneliness was identified as a motivating factor, however not for all participants. As the pandemic was established to have reached its end, individuals reverted back to their pre-pandemic purchasing ways once physical stores reopened and social interactions resumed as normal. Overall, the study wants to contribute to further knowledge and understanding of what can influence individuals' consumption behavior. This research study will be written in swedish. / Covid-19-pandemin har haft en djupgående inverkan på människors vardag, hindrat rutiner och tvingat individer att anpassa sig till nya utmaningar och restriktioner. Till följd av pandemin visade konsumtionsbeteenden på en markant förändring, dock snarare en omdirigering av vad som konsumeras. Syftet med studien var således att undersöka hur konsumtionsbeteenden, med fokus på impulsköp, har förändrats under såväl som efter pandemin i Sverige. Syftet var även att undersöka vilka faktorer som påverkade det förändrade konsumtionsbeteendet med en inriktning på tillfredsställelse, ensamhet, rädsla och tristess. En kvalitativ studie genomfördes via fokusgrupper genom en uppdelning i tre olika åldersintervall där informanterna svarade och diskuterade ett antal frågor. Resultatet av studien visar att majoriteten av individerna inte upplevde någon signifikant ökning eller minskning i sina impulskonsumtionsvanor under pandemin, men med en anmärkningsvärd förändring i de typer av produkter som köptes. Rädsla som faktor förekom vid smittorisk samt vad gäller att produkter ska ta slut. Onlinekonsumtionen var också det alternativ som valdes, men livsmedel fortsatte att köpas i fysiska butiker. Resultaten visade även att olika känslor förekom i samband med impulskonsumtion och varierade mellan grupperna. Medan positiva känslor uppstår vid ett impulsköp övergår känslan sedan i ångest. Tristess och ensamhet identifierades som en motiverande faktor, dock inte för alla deltagare. När pandemin konstaterades ha nått sitt slut återgick individerna till sitt köpbeteende före pandemin när de fysiska butikerna öppnade igen och det sociala samhället återupptogs som vanligt. Slutligen vill studien bidra till ytterligare kunskap och förståelse om vad som kan påverka individers konsumtionsbeteenden.

Bakgrund I takt med att den äldre befolkningen ökar, ökar även antalet äldre över 65 år som upplever ensamhet. Idag anses ofrivillig ensamhet utgöra ett folkhälsoproblem med bland annat en ökad dödlighet hos de drabbade. Sjuksköterskans arbete kan ha en betydande roll för att minska den äldres ensamhet med personcentrerad vård, hänsyn till den äldres resurser och behov för att främja en meningsfull vardag. Utifrån detta behövs kunskap sammanställas inom området för att förbättra kunskapen kring åtgärder som förbättrar den sociala situationen samt syftar till att minska ofrivillig ensamhet hos äldre personer boende i ordinärt boende. Känsla av sammanhang, KASAM, kan fungera som en skyddsfaktor mot ensamhet och har därför valts som teoretisk utgångspunkt för denna litteraturöversikt. Syfte Syftet var att beskriva de omvårdnadsåtgärder som syftar till att minska upplevelsen av ofrivillig ensamhet hos äldre i ordinärt boende. Metod En icke-systematisk litteraturöversikt genomfördes baserat på 18 artiklar av både kvantitativ, kvalitativ och mixad metod. Artiklarna inhämtades från databaserna CINAHL och PubMed och genomgick en kvalitetsgranskning. Genom en integrerad analys sammanställdes resultatet av artiklarna. Resultat Resultatet visade på flera interventioner som hade positiv effekt på att minska ofrivillig ensamhet hos äldre. De mest framträdande interventionerna ämnade att minska äldre personers upplevelse av ensamhet var gruppaktiviteter, sällskapsdjur, volontärarbete, digitala hjälpmedel och individuellt stöd. Dessa visade sig vara effektiva vid ett personcentrerat förhållningssätt och betonar kombinerade omvårdnadsåtgärder för att få en bestående minskning av ensamheten. Rörelsebegränsningar, hälsotillstånd och graden upplevd ensamhet visade sig vara faktorer som påverkade interventionens effektivitet. Slutsats Denna litteraturöversikt erbjuder insiktsfulla perspektiv och påvisar vikten av att integrera presenterade omvårdnadsåtgärder i omsorgen av äldre för att minska ofrivillig ensamhet som är ett ökande samhällsproblem i åldersgruppen. Genom att integrera KASAM i omvårdnaden av de äldre och tillämpa en holistisk och personcentrerad vård kan insatser riktas därefter för att minska ofrivillig ensamheten hos äldre / Background As the elderly population increases, so does the number of seniors experiencing loneliness. Today, involuntary loneliness is considered a public health issue associated with increased mortality among those affected. Nurses play a significant role in addressing the loneliness of the elderly through person-centered care, consideration of the individual's abilities and needs to promote a meaningful daily life. Based on this, knowledge needs to be compiled in the field to enhance understanding of measures that improve the social situation and which aims to reduce involuntary loneliness for elderly individuals. A sense of coherence, SOC, can act as a protective factor against loneliness and has therefore been chosen as the theoretical framework for this literature review. Aim The purpose was to highlight nursing interventions aimed to reduce the experience of involuntary loneliness among older adults living in ordinary housing. Method A non-systematic review was conducted based on 18 articles using quantitative, qualitative, and mixed methods. The articles were retrieved from CINAHL and PubMed databases and underwent a quality review. The results of the articles were compiled through an integrated analysis. Results The results revealed several interventions that had a positive effect on reducing involuntary loneliness among older adults. The most prominent interventions aiming to reduce the experience of loneliness in older individuals were group activities, companion animals, volunteer work, digital aids and individual support. These were found to be effective with a person-centered approach and emphasize combined nursing measures for a lasting reduction of loneliness. Factors such as limited mobility, health conditions and the degree of perceived loneliness were found to influence the effectiveness of the different interventions. Conclusions This review provides insightful perspectives and emphasizes the importance of integrating the presented nursing interventions in the care of elderly to reduce involuntary loneliness, an escalating societal issue within this age group. By incorporating the theory Sense of Coherence into the care of elderly and implementing a holistic and person-centered approach, efforts can be directed and effectively reduce involuntary loneliness among older individuals.

I början av 2020 drabbades världen av Covid-19, och med pandemins intåg följde restriktioner för allmänheten av olika slag. WHO klassade äldre människor över 60 år som en riskgrupp och de tvingades till skyddande hälsobeteenden, som bland annat att undvika att ta emot besök i sitt hem som inte är helt nödvändigt, samt undvika folktäta platser. Många gemensamma aktiviteter i samhället stängdes ned vilket resulterade i att många äldre människor isolerades i sina hem. Syftet med denna scoping review har varit att kartlägga vad befintlig forskning visar avseende hur äldre människor påverkats av restriktioner som Covid-19 inneburit. Studien innehåller både kvalitativa och kvantitativa artiklar och analysen har gjorts tematiskt respektive narrativt. Resultatet visar att äldre människor blev ensammare under pandemin men att det inte nödvändigtvis var till det negativa. / In 2020, WHO declared COVID-19 pandemic, and to control/minimize the spread of COVID-19 restrictions were enforced of varying degree around the world. The WHO classified older people over the age of 60 as a risk group and they were forced into protective health behaviors, including avoiding unnecessary visits to their homes and avoiding crowded places. Many of the common activities in the community were shut down and older people werei solated in their homes. The purpose of this scoping review has been to map what existing research shows regarding how older people were affected by restrictions during COVID-19. The study contains both qualitative and quantitative articles and the analysis has been done thematically and narratively.The results show that older people became more lonely during the pandemic but the loneliness was not necessarily negative.

Bakgrund: Ungefär tio procent av Sveriges befolkning har rapporterat känslor av ensamhet. Det är ett utbrett problem, särskilt bland äldre och beskrivs öka risken för bland annat depression, suicidalitet, kardiovaskulär sjukdom samt generell mortalitet. Hundar har visat sig kunna spela en roll i erbjudandet av såväl emotionellt som socialt stöd och kan användas som resurs i vården. Sedan 1990-talet har sjuksköterskor haft befogenhet att besluta om användning av hundar som en omvårdnadsåtgärd. Trots detta saknas det ännu tydliga implementationsriktlinjer. Syfte: Att undersöka hundens påverkan på äldres hälsa i relation till ensamhet. Metod: En icke-systematisk litteraturöversikt genomfördes. Sexton vetenskapliga artiklar av hög till medelhög kvalitet, med både kvantitativ och kvalitativ ansats inkluderades. Datainsamlingen genomfördes med syftesrelevanta sökord och termer, i CINAHL, PubMed, PsychInfo och Web of Science samt kompletterades med manuella sökningar och Google Scholar. Resultat: Litteraturöversiktens resultat lyfter fram hundens påverkan på mätbar och upplevd hälsa hos både ägare och interventionsdeltagare. Fyra huvudkategorier identifierades: Social påverkan, Fysisk påverkan, Psykisk påverkan och Emotionell påverkan. Hundägande och hund-assisterade interventioner hade samband med minskad ensamhet och isolering samt främjade samhörighet och gemenskap genom att bland annat förenkla social interaktion. Hundar bidrog också till bibehållen/ökad fysisk aktivitet, minskade depressiva symtom och ångest samt ökade välbefinnande och motivation. Slutsats: Denna litteraturöversikt indikerade, trots frånvaro av direkta orsakssamband, att relationer och terapier, med hund, kan lindra ensamhet, främja samhörighet och påverka fysisk, psykisk samt emotionell hälsa positivt hos äldre. Integrering av hundar i omvårdnaden kan vara ett lämpligt komplement, för ensamma äldre. / Background: Approximately ten percent of Sweden's population has reported feelings of loneliness. It is a widespread issue, particularly among the elderly, and is described to increase the risk of conditions such as, depression, suicidality, cardiovascular disease, and overall mortality. Dogs have demonstrated, playing a role, providing both emotional and social support and can be utilized as a resource in healthcare. Since the 1990s, nurses have had the authority to employ dogs as a nursing intervention. However, clear implementation guidelines are still lacking. Aim: To examine the impact of dogs on the health of the elderly in relation to loneliness. Method: A rapid review was conducted. Sixteen scientific articles of high to moderate quality, employing both quantitative and qualitative approaches, were included. Data collection was conducted using purpose-relevant keywords and terms in CINAHL, PubMed, PsychInfo, and Web of Science, supplemented by manual searches and Google Scholar. Results: The results of this review highlight the impact of dogs on measurable as well as perceived health of both owners and intervention participants. Four main categories were identified: Social Impact, Physical Impact, Mental Impact and Emotional Impact. Dog ownership and dog-assisted interventions were associated with reduced loneliness and isolation, promoting a sense of belonging and community, in part by facilitating social interaction. Dogs also promoted a maintained/increased physical activity, reduced depressive symptoms and anxiety, as well as enhanced well-being and motivation. Conclusions: This literature-review indicated, despite absence of direct causal relationships, that relationships and therapies involving dogs can alleviate loneliness, promote a sense of belonging, and positively impact the physical, mental, and emotional well-being of older individuals. Integrating dogs into care could be a suitable complement for lonely elderly.

Bakgrund: Ensamhet förekommer i alla åldersgrupper. Ensamhet hos äldre personer är en utmaning som ökar i samhället. Forskning visar att ofrivillig ensamhet kan ge negativa effekter på hälsan. Ensamhet är en riskfaktor då det kan innebära en ökad risk för att utveckla hjärt- och kärlsjukdomar, stroke och demens samt en ökad risk för psykiska problem.Syfte: Syftet med studien är att undersöka ensamboende och ensamhetens betydelse för psykiskt välbefinnande för vuxna i Värmland. Metod: I denna uppsats användes en kvantitativ metod i form av analys med data från enkätundersökningen ”Liv och hälsa 2022” där 6315 personer svarade på enkäten. Programvaran IBM SPSS användes för analyserna och Chi2-test gjordes för att testa statistisk signifikans på de variabler som analyserades (p-värde <0,05 var signifikant). Resultat: Det framkom statistiskt signifikanta skillnader mellan män och kvinnor och mellan åldersgrupp i fördelningen av ensamboende/sammanboende och/eller ensamhet. Andelen som har gott psykiskt välbefinnande är över 90 procent bland dem som inte besväras av ensamhet medan andelen är cirka 60 procent bland dem som besväras av ensamhet. Slutsats: Slutsatsen är att det finns ett klart samband mellan besvär av ensamhet och psykiskt välbefinnande. Andelen med gott psykiskt välbefinnande är lägre bland de som känner sig ensamma och isolerade oavsett om man bor ensam eller ej.