Syfte och frågeställningar Syftet med undersökningen är att undersöka vilka typer av testmetoder som används mest frekvent av tränare i dagsläget och beskriva efterfrågan av fältanpassade tester för löpare. Studiens frågeställningar är: Vilka typer av testmetoder används mest frekvent av tränare och till vad används de? I vilken utsträckning efterfrågas enkla och fältanpassade testmetoder i förhållande till träningsplanering och ha kontroll på löparens utveckling? Hur stor betydelse har fysiska egenskaper för prestation inom löpning? Hur stor betydelse har motivation för prestation inom löpning? Metod Denna studie har utförts kvantitativt genom surveyundersökning. Med tanke på geografisk spridning och olika typer av deltagare, ansågs surveyundersökning online (webbsurvey) som en fördelaktig datainsamlingsmetod. Bekvämlighetsurval användes. Resultat 20 friidrotts- och löptränare av 30 tillfrågade deltog i undersökningen och i dagsläget använder 65 % sig av en annan typ av testmetod än labbanpassade vetenskapligt beprövade tester (25 %) och eget utvecklat testbatteri (10 %). Majoriteten (90 %) svarade ja, det vill säga att en enkel och fältanpassad testmetod är något önskvärt för dem. Mer än 50 % anser att kondition, mjölksyretröskel, anaerob förmåga, styrkeutveckling, rörlighetsförmåga, koordinationsförmåga och löpteknik (dvs. fysiska egenskaper) har stor betydelse eller mycket stor betydelse för löpares prestation. Majoriteten (90 %) bedömer att motivation har mycket stor betydelse för löpares prestation. Slutsats Resultatet påvisar att majoriteten av tränare i Sverige använder sig av en annan typ av tester än labbanpassade vetenskapligt beprövade testmetoder. Resultatet visar även att det i stor utsträckning finns en efterfrågan på enkla och vetenskapligt beprövade fältanpassade testmetoder för att planera träning och kontrollera prestationsutveckling för löpare. Resultatet visar också att utöver högt inflytande av fysiska egenskaper har motivation mycket stor betydelse för prestation inom löpning. Ytterligare forskning behövs med flera deltagare och dokumentation (observation) av faktiska tester som utförs.

Bakgrund: Att skapa bra förutsättningar och ta hand om idrottstalanger är angeläget i många länder, så också i Sverige. Ett led i att skapa möjligheter för våra idrottsungdomar har varit satsningen på idrottsgymnasier. Syfte: Syftet med den här studien var att undersöka om de friidrottsungdomar som presterar bäst vid antagningstester till Friidrottsgymnasiet i Växjö även är de friidrottare som presterar bäst resultat som seniorer.  Material och metod: Totalt 207 friidrottare, i 15 års ålder, (100 flickor och 107 pojkar) som utfört ansökningstesterna till FIG Växjö och presterat ett friidrottsresultat som senior ingick i studien. Följande antagningstester ingick:30 meter flygande(snabbhet), kulkast framåt (explosivitet) samt plinthopp, 90 sekunder (styrkeuthållighet). Antagningstesterna jämfördes med friidrottarens bästa prestation utförd som senior. En jämförelse gjordes även grengruppsvis. Resultatet visade en ganska stark korrelation för flickor mellan 5 av de 15 undersökta sambanden. Sprint/häckgruppens friidrottsresultat korrelerade med flygande30 meter samt kulkast framåt (r= 0,6, p<0,05). Hoppgruppens resultat korrelerade med plinthopp samt flygande30 meter (r=0,5, p<0,05). Medel/långdistansgruppens resultat korrelerade med kulkast framåt (r=0,5, p<0,05). För pojkar sågs endast en ganska stark korrelation, sprintgruppen korrelerade med kulkast framåt(r=0,5, p<0,05).   Slutsats: De fysiska tester som använts i denna studie bör inte vara helt avgörande vid en antagning till ett friidrottsgymnasium, framförallt inte när det gäller pojkar.

Studien tar avstamp i friidrotten och undersöker vilket inflytande sponsorer har i sportjournalistiken. Syftet är att ta reda på om det finns en koppling mellan sponsorers inflytande i medier och friidrottares utrymme i medier. Det handlar framförallt om att förstå hur denna koppling ser ut ifrån sportjournalistikens perspektiv. Genom kvalitativa intervjuer med åtta sportjournalister från varierande sportmedier (Dagens Nyheter, Expressen, Sportbladet och SVT Sport) har vi tagit reda på hur deras erfarenhet och förhållande till sponsorer har varit. Resultaten visar att förhållandet mellan medier och sponsorer är mer nyanserad än den framstår. En slags symbios kvarstår, men hur den utmärker sig visar sig vara annorlunda. De resultat vi har fått analyserar vi med nyhetsvärdering, dagordningsteorin och medialisering som teoretiska grunder.

<p><p><p><strong>Syfte och frågeställningar</strong><p>Syftet med den här studien var att ta reda på hur lagidrottstränare (representeras av fotboll) respektive tränare inom individuell idrott (representeras av friidrott) ser på sin relation till idrottaren. Frågeställningar: Hur uppfattar tränaren närheten mellan sig och idrottaren? Hur uppfattar tränaren samspelet mellan sig och idrottaren? Hur uppfattar tränaren långsiktigheten mellan sig och idrottaren? Hur uppfattar tränaren förståelsen mellan sig och idrottaren?<p><strong>Metod</strong><p> </p><p><p><p>Insamlingsmetoden i denna studie var att utföra kvalitativa djupintervjuer med sex manliga tränare på elitnivå i två olika idrotter, fotboll och friidrott. Tränarnas ålder var 43 till 56 år, med ett genomsnitt på 50,5 år. Intervjuerna baserades på en vetenskaplig utgångspunkt och genomfördes först i form av två pilotintervjuer och därefter med tränarna i deras hemmiljö. <p> </p><p><p><p><p><p><p><p><p><p><p><strong>Resultat</strong><p><strong>Closeness</strong> - Fotbollstränarna antydde att man bör ha en viss distans i sin relation till idrottaren medan friidrottstränarna hade en större önskan att komma idrottaren nära.<p> </p><p><p><p><p><p><p><p><p><p><strong>Complementarity</strong> – Att kommunicera genom att lyssna och ställa frågor är viktigt i relationen. Friidrottstränarna anpassar sig till idrottaren, medan fotbollstränarna ser det som svårt att anpassa sig till en trupp på 24 spelare. Därför strävar de efter att arbeta i ledarteam.<p><strong>Commitment </strong>- Fotbollstränarna ser deras relation till spelarna som ett jobb medan friidrottstränarna ser relationen som ett livsprojekt.<p> </p><p><p><p><p><p><p><strong>Co-orientation </strong>- Samtliga tränare sade att de och idrottarna hade kunskap och förståelse för varandra som inte gick att ta på. De kunde läsa av varandras kroppsspråk och undermedvetna signaler.<p> </p><p><p><p><p><p><p><p><strong>Slutsats</strong><p> </p><p><p><p><p><p><p>Kvaliteten i relationen är framförallt beroende av hur mycket tid och kommunikation tränaren och idrottaren tillgodoser varandra med. Detta är dock inte tillräckligt för att säkerställa kvaliteten i relationen. Relationen är också beroende av vad tiden och kommunikationenrymmer för innehåll. Innehållet har genom det här arbetet tolkats som omfånget och kvaliteten av de fyra C: na, dvs.: närheten, samspelet, långsiktigheten och förståelsen i relationen tränare - idrottare emellan.</p></p></p></p></p></p></p></p></p></p></p></p></p></p></p></p></p></p></p></p></p></p></p></p></p></p></p></p></p></p></p></p></p></p></p></p></p></p></p></p></p></p></p></p></p></p></p></p>

Syfte och frågeställningarSyftet med den här studien var att ta reda på hur lagidrottstränare (representeras av fotboll) respektive tränare inom individuell idrott (representeras av friidrott) ser på sin relation till idrottaren. Frågeställningar: Hur uppfattar tränaren närheten mellan sig och idrottaren? Hur uppfattar tränaren samspelet mellan sig och idrottaren? Hur uppfattar tränaren långsiktigheten mellan sig och idrottaren? Hur uppfattar tränaren förståelsen mellan sig och idrottaren?Metod  Insamlingsmetoden i denna studie var att utföra kvalitativa djupintervjuer med sex manliga tränare på elitnivå i två olika idrotter, fotboll och friidrott. Tränarnas ålder var 43 till 56 år, med ett genomsnitt på 50,5 år. Intervjuerna baserades på en vetenskaplig utgångspunkt och genomfördes först i form av två pilotintervjuer och därefter med tränarna i deras hemmiljö.   ResultatCloseness - Fotbollstränarna antydde att man bör ha en viss distans i sin relation till idrottaren medan friidrottstränarna hade en större önskan att komma idrottaren nära.  Complementarity – Att kommunicera genom att lyssna och ställa frågor är viktigt i relationen. Friidrottstränarna anpassar sig till idrottaren, medan fotbollstränarna ser det som svårt att anpassa sig till en trupp på 24 spelare. Därför strävar de efter att arbeta i ledarteam.Commitment - Fotbollstränarna ser deras relation till spelarna som ett jobb medan friidrottstränarna ser relationen som ett livsprojekt.  Co-orientation - Samtliga tränare sade att de och idrottarna hade kunskap och förståelse för varandra som inte gick att ta på. De kunde läsa av varandras kroppsspråk och undermedvetna signaler.  Slutsats  Kvaliteten i relationen är framförallt beroende av hur mycket tid och kommunikation tränaren och idrottaren tillgodoser varandra med. Detta är dock inte tillräckligt för att säkerställa kvaliteten i relationen. Relationen är också beroende av vad tiden och kommunikationenrymmer för innehåll. Innehållet har genom det här arbetet tolkats som omfånget och kvaliteten av de fyra C: na, dvs.: närheten, samspelet, långsiktigheten och förståelsen i relationen tränare - idrottare emellan.

Syftet med studien var att undersöka elitidrottares syn på kroppsideal och ätstörningar inom friidrotten. Studien vände sig till studeranden friidrottsgymnasierna i Sverige. Undersökningen genomfördes i två delstudier. Den första var av mera orienterande karaktär och utgjordes av en enkätundersökning, medan den andra utgjordes av fördjupade intervjuer. Resultatet visade att det finns ett specifikt kroppsideal inom elitfriidrotten, vilket många idrottare jämför sig med. Friidrottarna var allmänt nöjda med sina kroppar eftersom de främst såg dem som redskap för att kunna prestera och uppnå resultat. Risken för att utveckla ätstörningar ansågs vara starkt kopplad till individens tidigare erfarenheter och förmåga att hantera krav på prestation och jämförelserna mellan andra elitidrottare. I övrigt var kroppsideal och ätstörningar inget som diskuterades inom elitfriidrotten. För att förebygga ätstörningar underströk respondenterna vikten av informationsspridning och skapandet av en trygg friidrottsmiljö där öppen kommunikation mellan tränare och adepter förs.  Resultatet analyserades utifrån en socialkonstruktivistisk teorigrund med speciellt fokus på relevansstrukturer, institutionalisering samt upplevelsen av kroppen inom en institution.

<img src="blob:https://su.diva-portal.org/d5e5cd9f-0853-4588-ad8c-519e63ca14a2" /> I skuggan av prispallen Elin Westerlund är 28 år gammal och Sveriges bästa kvinnliga häcklöpare. Hon drömmer om OS, men kämpar för att överleva vardagen. Utanför friidrotten le- ver hon som ensamstående småbarnsmamma och en historia avätstörningar och prestationsångest. Samtidigt har hon ett banksaldo som of- tast visar på noll. Vad är det som motiverar Elin och många andra elitidrottare i Sverige att satsa allt på sin idrott? Några månader innan inomhus-VM i Birmingham hamnade Elin Westerlund i en ekonomisk kris. Dagen innan julafton låste hon ut sig från sin lägenhet. I den fanns pass, nycklar och plånbok. Julafton skulle firas hemma i Karlskrona och i mellandagarna skulle hon åka på trä- ningsläger till Sydafrika. Det var bråttom. Hon fick tag på en låssmed som borrade upp hela låset och krävde 10 000 kr för att installera ett nytt. Utöver den kostnaden krävde studentbo- endet ytterligare 10 000 kr för att reparera skadan som låssmeden hade åstadkommit. En vecka innan inomhus-VM i Birmingham fick Elin beskedet att hon hade kvalat in. Då var hon tvungen att ta ledigt från jobbet vilket skulle betyda att hon skulle förlora 10 000 kr i lön. Under en kort period låg hon back nästan 30 000 kronor. VM var i fara, inte på grund av nå- gon skada, utan på grund av ett stort hål i plånboken. - Tänk så många elitidrottare som satsar men som aldrig kommer till ett VM. Jag kan ju inte tacka nej för att jag inte har råd att åka. Det är ju helt sinnessjukt, säger Elin. Då fick hon idén att starta en insamling via Facebook. Hon satte ett mål på 20 000 kr. Den summan överskred hon på några dagar. Till slut hade hon samlat in 30 000 kr och kunde tacka ja till inomhus-VM i Birmingham. - Jag är van att ligga på noll. Men det är när jag ligger på minus 30 000 kronor som det blir lite jobbigt, säger Elin. Väl på VM gick det inte vägen för Elin. Hon sprang in på tiden 8.36 och kom sist i sitt för- söksheat. Hon var utslagen. Ett snöpligt slut på en omtumlande vinter. ! Elin värmer upp på den blåa tartanbanan inne i Sätrahallen inför ett tufft sprintpass. 200 me- ters intervaller står på dagens träningsprogram. Ett klassiskt mjölksyrepass. Stämningen är lekfull i Elins träningsgrupp. Här tränar några av Sveriges bästa friidrottare, bland andra Moa Hjelmer och Irene Ekelund. Elin är klädd i orangea tights med svarta strumpbyxor ovanpå, en mörkblå topp och ett vitt pannband på huvudet. I bakgrunden hör man radion spela samtidigt som regnet slår nätt mot de breda fönsterrutorna. -  Varför är jag så nervös? undrar Elin samtidigt som hon ler åt tränaren Rolle Bergman -  Jag vet inte, jag kan inte hjälpa dig med din prestationsångest, säger Rolle Bergman lite skämtsamt. <img src="blob:https://su.diva-portal.org/976ea23f-4770-4aea-b8b0-05bb41ba4e8d" /> Med både VM deltagande och SM guld på meritlistan kan man lätt tro att Elin lever ett proffsliv. I verkligheten kämpar hon med att överleva vardagen. Hon tränar 10–12 pass i vec- kan och jobbar som vaktmästare på Sollentunavallen för att få ihop ekonomin. -  Mamma, mamma? skriker Emilia. -  Ja, jag kommer! ropar Elin. Elin avbryter sin uppvärmning för att springa bort till sin dotter Emilia som ligger på höjd- hoppsmattan. Emilia är sex år och får ofta hänga med på Elins träningspass. Att både vara mamma och elitidrottare är en utmaning. Att pressa sig till det yttersta på träningen samtidigt som att ha koll på sitt barn kämpar Elin med dagligen. - Jag måste hålla på koll på henne under mina träningspass. Det blir lite splittrade tan- kar. När man helst vill lägga sig och dö måste man hålla sig på benen för hennes skull, säger Elin. När det är dags att springa intervaller flyttar sig träningsgruppen ned till 200 meters-starten. Elin plockar fram en iPad så att Emilia ska ha något att göra under tiden. Sedan vandrar hon bort till startlinjen där två av hennes träningskompisar förbereder sig. En utav dom är Isabelle Eurenius, svenska mästarinnan på 100 meter från 2014. Startkommandot går och 200 meter senare ligger Elin på helt däckad på höjdhoppsmattan av all mjölksyra, samtidigt som Emilia spelar spel på sin iPad. - Elin kan inte fokusera på idrotten till 100 procent. Det är för mycket störningsmoment, men så är det när man har barn. Jag har sett till att hon får ta med Emilia under de träningspass jag leder. Det kan underlätta hennes vardag lite grann, säger Rolle. Rolle vandrar runt med ett tidtagarur på innerplanen samtidigt som träningsgruppen springer intervaller i full fart. Mellan loppen går han till höjdhoppsmattan och skriver ned tiderna på ett svart anteckningsblock. - Elin måste upp på en högre nivå för att synas. Då kan hon lättare knyta till sig spon- sorer. Jag hoppas att motivationen finns där, säger Rolle. Elins föräldrar har varit väldigt uppmuntrande från första början till hennes elitidrottssatsning. Hon började med friidrott redan när hon var 8 år och märkte tidigt att hon var snabb. Idag är hon Sveriges bästa häcklöperska och har vunnit sex SM-guld på 60 meter och 100 meter häck. Vad är målet till sommaren? - EM är det stora målet. Det känns som att det är dags för mig att prestera på stora mästerskap. Jag har gjort tre mästerskap och det har varit pannkaka varenda ett, sä- ger Elin. <img src="blob:https://su.diva-portal.org/f53f2b22-2d7c-45f8-8be1-37be8d58f431" /> På EM i Amsterdam 2016 kom Elin från en lång skadeperiod och hade inte tränat ordentligt. Hon slog i en häck, tappade balansen och ramlade ihop. Istället för att gå vidare till en semi- final blev hon viral i brittisk media med rubriken ”Elin Westerlund falls on her face during Eu- ropean Athletics Championships. Under inomhus-EM i Belgrad 2017 tjuvade Elin ut sig efter en grov arrangörsmiss. Bara i hennes lopp diskades fyra tjejer på grund av tekniskt strul av startfunktionärerna. På inomhus-VM i Birmingham 2017 blev Elin sjuk precis innan och hade ingen energi att prestera med. Hon kom sist i sitt försöksheat och var utslagen. Vad är det som motiverar dig att komma till träningen varje dag? - Jag gillar att leva det här livet med alla resor och tävlingar. Jag mår så himla bra av att träna. Jag drömmer om att någon gång kvala till ett OS, säger Elin. Idrotten har i flera stunder varit ett jobbigt inslag i Elins liv. I februari publicerade hon en bild på Instagram efter en misslyckad SM-start. I inlägget beskrev hon tävlingen som det största misslyckandet i karriären, hur hon bröt ihop på arenan och hur tårarna inte kunde sluta rinna. Hon trodde att hon hade missat sin enda chans att kvala till inomhus-VM i Birmingham och en möjlighet att förändra sin vardag. Hon beskrev känslan av att vara i limbo mellan idrottare och hobbyidrottare som en position hon hatade över allt annat. Hon kunde inte prestera någonting bra, varken i idrotten eller arbetet. -  De dagar jag är omotiverad är dagar som blir stressiga av att inte få ihop det med jobb och träning. Om jag har jobbat hela dagen är det kämpigt att träna på morgonen därpå. Det kan vara tufft. Jag har kommit till träningar och inte haft någon lust eller ork. Då åker jag hem istället, säger Elin. -  Det är lite tufft att vara mamma, samtidigt som man ska vara elitidrottare, fortsätter Elin samtidigt som hon tar upp Emilia i famnen som gråter av magont. <img src="blob:https://su.diva-portal.org/ea310437-01a7-4ebf-aa00-ffe92f3cc19a" /> När träningen är slut i Sätrahallen går Elin till sin bil som är parkerad strax utanför arenan. Hon leasar en blå Volkswagen som hon har fått lite rabatt för via sin bilhandlare. Elin spänner fast Emilia i baksätet och sätter sig sedan framför ratten. Bilresan till hennes bostad i Upp- lands Väsby tar cirka 40 minuter. Du slutade med friidrotten 2010. Varför gjorde du det? - Jag drogs med ätstörningar under en ganska lång period. Jag var ganska rejält sjuk. Jag hade bulimi och började väga för lite. Därefter blev jag anorektisk och då fick jag lov att sluta med friidrotten. Det gick inte att träna längre. Jag tränade inte längre för att tävla utan bara för att bli smal. Jag kände mig för muskulös och då ville jag sluta så att jag kunde bli ännu smalare, säger Elin. Hur mådde du då? - Skitdåligt faktiskt, säger Elin. Fanns det en situation där du verkligen nådde botten? - En gång när jag var i 20 års åldern firade jag midsommar hemma hos mormor och morfar. När alla skulle festa på kvällen kände jag att jag ville åka hem. Då åkte jag till SATS och sprang på löpbandet i flera timmar. Jag hade ätit en massa mat och åkte till gymmet för att dämpa ångesten. Då kände jag att det inte är så här jag vill hålla på, säger Elin. Något år efter att Elin slutat med friidrotten blev hon gravid med sin dotter Emilia. Under gra- viditeten drabbades hon av hyperemesis. Ett tillstånd som gjorde att Elin mådde konstant illa och hade svårt att äta. - Jag kräktes, kräktes och kräktes hela tiden när jag var gravid, säger Elin. -  Vad pratar ni om? undrar Emilia från baksätet. -  Vi pratar om när du var i min mage, att jag mådde lite illa då, säger Elin samtidigt som hon fnissar. Elin börjar accelerera med sin blåa Volkswagen på motorvägen. - Jag kunde knappt dricka vatten. Jag minns en gång när jag åkte tunnelbana till min förra lägenhet. Jag fick stanna och kräkas mellan varje station. Så det slutade med att jag blev inlagd. Det var lite tufft när man kom från bulimi, säger Elin. Ett år efter att Emilia föddes hade Elin tröttnat på att sitta hemma hela tiden. Hon hade köpt ett gymkort, men bara använt det två gånger. En dag bestämde hon sig för att åka ut till Bo- sön, en stor idrottsanläggning på Lidingö. Väl där stötte hon ihop med mångkamperskan och kompisen Nadja Casadei. Nadja peppade Elin att komma igång med träningen och erbjöd henne att följa med på några träningspass. Då började Elin tycka att det var roligt med friid- rotten igen och längtade tillbaka. Efter ett par mörka år gick det plötsligt väldigt lätt. 2013 bestämde sig Elin för att börja med friidrotten igen och framgångarna kom i snabb takt. Efter ett års träning var hon bättre än någonsin och lyckades kvala in till sitt första EM. Var- dagen var fortfarande tuff och krocken mellan elitidrotten och det övriga livet blev allt större nu när hon var ensamstående mamma till sin dotter Emilia. - Ibland tänker jag tanken om det faktiskt är värt det? Jag har fan inte ens råd att köpa en ny tröja liksom. Jag försakar så mycket, framförallt om jag inte får resultat på ba- nan för den tiden som läggs ned. Då undrar man fasen är det verkligen värt det. Jag har ju inte ett öre över, snarare tvärtom varje månad. Men sen tänker jag till en stund och då tycker jag att det är värt det ändå. Då kör jag på ett tag till, säger Elin samti- digt som hon skrattar. Göran Kenttä är forskare inom idrottspsykologi på GIH och ansvarig för idrottspsykologi vid Riksidrottsförbundet. Han var initiativtagare till Riksidrottsförbundets samarbete där en mottagning för elitidrottare som lider av psykisk ohälsa öppnades för tre år sedan i Stock- holm. Sedan dess har även en mottagning med samma syfte öppnats i Malmö. Verksamhe- ten inriktar sig på elitidrottare/ledare över 18 år på landslagsnivå eller som precis har av- slutat sin karriär. 20–30 procent av Sveriges elitidrottare har problem med psykisk ohälsa, ungefär samma siffror som i det övriga samhället. Däremot är det tre gånger vanligare med ätstörningar, precis det friidrottaren Elin Westerlund drogs med som ung. <img src="blob:https://su.diva-portal.org/bfcffabf-d883-41c2-a964-b88054246346" /> Hur ser du på elitidrottare som lever en vardag likt Elin Westerlunds? - Nyckelfrågan är om det är hållbart. I värsta fall kan det leda till någon form av ut- mattningssyndrom. Det finns många som försöker få en vardag att gå ihop och som lyckas ganska bra. Det är beroende av att du har ett bra socialt nätverk och om du är lyckligt lottad med föräldrar som kan ge både tid och pengar. Hur länge du orkar varierar från person till person. Jag skulle önska att det fanns mer stöd för dem som är på en hög nivå. Resultaten ska inte falla på resurser och tid, säger Göran Kenttä. Tror du att det finns många idrottare som kanske vill, men inte kan, sluta med sin idrott? - Det finns det säkert av olika skäl. En sådan situation kallas för “Entrapment”. Det betyder att du sitter fast i din nuvarande situation och det kommer från socialpsyko- login. Du tänker kanske “Fasen jag får inte ihop det, men jag kan inte göra något annat”. Du måste kämpa på. Det slutar oftast med att det inte blir hållbart längre och att du går in i väggen eller kollapsar på något sätt, säger Göran Kenttä. När tycker du att det inte är värt att hålla på längre med sin idrott? - När kostnaderna är mycket större än intäkterna. Och då menar jag på ett mentalt plan. Lider du, mår du dåligt eller känner du dig otillräcklig, så tycker jag att du mås- te se över din situation och göra val i livet, säger Göran Kenttä. Ser du det som ett problem att många elitidrottare identifierar sig med sin idrott? - Det kan vara problematiskt. Går du igenom ofrivilliga karriäravslut, som skador eller att du inte platsar så kan det leda till en form av identitetskris. Att associera allt till idrotten kan göra det svårt att hitta vidare. Det är viktigt att göra något annat förutom idrotten. Jag kan väl tycka att idrotten bör ta ett större ansvar vid en karriärväxling. Vissa tycker att det är ett lyxproblem, men många elitidrottare lägger ned allt de kan i idrotten och får stöd för det. Vissa behöver få övergångsstöd. Det är svårt att hitta andra exempel där du är förbrukad vid 30 års ålder, säger Göran Kenttä. Tycker du att elitidrotten behöver mer hjälp när det gäller psykisk ohälsa? - Psykisk ohälsa inom elitidrotten är ett problem som har lidit av bristen på ekonomis- ka resurser. Vi har öppnat en mottagning i Stockholm och Malmö som inriktar sig på elitidrottare med psykisk ohälsa. Förhoppningsvis växer det stödet så att fler kan få hjälp. Stigmat är ganska stort när någon drabbas av psykisk ohälsa. Elitidrottare som mår dåligt söker sällan hjälp. Inom idrotten betraktar man psykisk ohälsa som en mental svaghet. Det får inte finnas inom elitidrotten. Vi behöver normalisera psy- kisk ohälsa och göra det lättare för elitidrottare att få hjälp, säger Göran Kenttä. Vad är det som motiverar de personer som befinner sig i limbo mellan hobbyidrottare och elitidrottare att satsa allt på sin idrott? - Det finns många som gör det av passion och glädje, vilket är positivt, men många elitidrottare anser att det inte finns något annat som de kan göra. Ibland är det andra personer som har investerat i dig och det kan göra att du utövar idrotten för någon annans skull än din egen, säger Göran Kenttä. Elin parkerar bilen utanför sin lägenhet i Upplands Väsby. Klockan börjar närma sig nio på kvällen och himlen har börjat mörkna allt mer. Elins lägenhet ligger i ett svart trähus, långt ifrån närmaste pendelstation. När Elin kommer innanför dörren går hon direkt till kylskåpet och börjar plocka fram mat för att förbereda middag till Emilia och sig själv. - När jag kommer hem så sent brukar jag bara gå och lägga mig. Efter ett sådant här träningspass är jag ganska slut, säger Elin. Elin tar fram ett paket lövbiff från kylen. Sedan steker hon köttet i stekpannan samtidigt som man hör Emilia leka i bakgrunden. - Friidrotten gör mig glad. Det känns som att jag fortfarande har mycket kvar att utveck- la. Dessutom tillåter den mig att leva en livsstil som jag verkligen gillar. Jag gillar att vara aktiv. Jag hade aldrig kunnat resa som jag gör nu och det är något jag verkligen värdesätter, säger Elin. Om fem år tror Elin att hon har slutat med friidrotten. Tanken är att Elin ska börja plugga marknadskommunikation i höst och förhoppningsvis har hon då ett jobb som hon verkligen vill satsa på. - Det känns inte läskigt att sluta med friidrotten, jag har redan gjort det en gång. Det är nästa steg och känns naturligt, men jag hoppas kunna hålla på några år till, säger Elin. Identifierar du dig själv med friidrotten? - Det är det jag gör och allt jag lägger min energi på, säger Elin. <img src="blob:https://su.diva-portal.org/764c6825-6d76-404f-bc50-3363fe9d2233" /> Tycker du att du får den support du förtjänar? - Min klubb Spårvägen stöttar mig jättebra. Vill man åka på en lite större tävling eller träningsläger så fixar de det. Sen önskar man att det fanns mer sponsorer som skulle vilja stötta mig. Under hela hösten har jag jagat, skrivit och letat efter företag som kan stötta mig ekonomiskt. Jag tycker att jag har en ganska speciell och unik historia, ändå lyckas jag inte få några sponsorer. Det känns lite tufft faktiskt. Det är konstigt, för alla gillar ju idrott, säger Elin. Känns det orättvist att division 1 spelare i fotboll kan tjäna mer än VM-deltagare i friidrott? - Ja. Det känns lite orättvist. Samtidigt förstår jag ju det. Fotboll har ju sina matcher som de tar betalt för. De har mycket fler åskådare än vad vi har i friidrotten, säger Elin. Peter Mattson är idrottschef på Riksidrottsförbundet. Han tycker att ett av idrottens största problem är att det finns så många elitidrottare som inte lyckas realisera sin potential. Peter Mattson tror att en orsak till detta beror på att många elitidrottare inte har tillräckligt god eko- nomi. Däremot tror han inte att idrotten kan ha haft en negativ inverkan på elitidrottare efter avslutad karriär. <img src="blob:https://su.diva-portal.org/965c39c5-1e85-4ad0-aaa7-a04a888903e3" /> Elitidrottare som lider av psykisk ohälsa söker ofta inte hjälp för sin sjukdom. Det beror myc- ket på den kultur som finns inom idrotten. Psykisk ohälsa jämförs ofta med mental svaghet. Riksidrottsförbundet jobbar för att förändra den inställningen. - Vi har startat ett samarbete med två mottagningar för psykisk ohälsa runt om i lan- det. Vi vill att elitidrottare som drabbas av psykisk ohälsa ska få hjälp och gör därför en rad olika utbildningsinsatser inom idrotten. Vi ska framförallt göra det lättare att slussa vidare idrottare till sjukvården, säger Peter Mattson. Ätstörningar är ett problem inom elitidrotten. Det är tre gånger vanligare med ätstörningar än i det övriga samhället. Riksidrottsförbundet tror att det är en följd av de krav som ställs inom vissa idrotter. - Idrotter där vikten har en direkt påverkan på resultatet är i riskzonen. Men ätstörning- ar är en psykiatrisk diagnos. Den allmänna sjukvården har ansvar att behandla sjuk- domen. Det finns lindrigare former av ätstörningar som Riksidrottsförbundet som vi inom idrotten måste bli bättre på att förebygga och vara uppmärksamma för att de aktiva inte ska drabbas. Vi anordnar nätverksträffar och gör utbildningsinsatser för idrotter i riskzonen, säger Peter Mattson. Klockan är strax efter tio på förmiddagen när Elin ska träna styrketräning i en lokal på Sollen- tunavallen. Lokalen är nybyggd och en svag doft av lim känns i luften. En grupp ungdomar från Sollentunas löpargymnasium har samlats vid ingången för att gå igenom dagens trä- ningspass. Här brukar Elin träna själv om hon inte hinner träna med Rolles träningsgrupp. - Oavsett om du lyckas eller inte så kommer du ha nytta av att ha gjort en målinriktad satsning. Du lär dig att planera och utvärdera din träning. Det är sällan som du kan ta skada av en elitidrottssatsning. De allra flesta mår bra i sin elitsatsning och har nytta av erfarenheterna genom hela livet, säger Peter Mattson. Men detta är också hennes arbetsplats. Här jobbar hon 70 procent som vaktmästare och har ansvaret för faciliteterna omkring Sollentunavallen. - Varannan helg jobbar jag lördagar 7–21 och söndagar 14–24. När jag ska träna på måndagen efter är jag helt slut. Då finns det ingen energi kvar, säger Elin. Idag ska Elin träna styrketräning. Hon ska göra övningar för att förbättra explosiviteten i benmusklerna. Elin greppar tag om skivstången som väger över 60 kilo och frivänder i ett svep mot bröstet. - Vissa dagar skiter jag i träningen. Finns det ingen energi så går det inte. Då är det ingen mening att försöka heller, säger Elin. Samtidigt är det få gånger som Elin känner sig omotiverad till att åka på träningen. Det är ju trots allt den hennes liv kretsar kring. Däremot är det viktigt att få bra resultat på träningen. Uteblir de, så försvinner motivationen. - Om jag inte utvecklas resultatmässigt så tycker jag inte att det är kul. Det är det man strävar efter. Jag känner att jag inte riktigt nått min fulla potential, säger Elin. Utöver ätstörningarna så kämpade Elin länge med sin prestationsångest. Redan vid 14–15 års ålder började hon satsa på friidrotten och anpassade vardagen till idrotten. Problemet var att rädslan att misslyckas växte sig större än tron på att lyckas. - Jag lade ned så himla mycket tid och energi på friidrotten att jag anpassade hela livet till det. Till slut kunde jag inte cykla till skolan för att jag var rädd att bli trött i benen inför träningen, säger Elin. <img src="blob:https://su.diva-portal.org/e0193a29-4150-4f4c-8345-2d54e47524cc" /> Tycker du att prestationsångest är ett stort problem inom elitidrotten? - Ja, det ska väl jobbas med all sorts ångest tänker jag. Det kanske ska uppmanas mer att du ska söka hjälp för det. På något sätt behöver idrotten ge enklare vägar till vård. Ibland har jag uppfattat att jag har ringt och försökt få hjälp någonstans och så blir jag bara skjutsad vidare. Det tog så lång tid innan jag fick någon stöttning. Hade det funnits någon enkel väg inom idrotten att få hjälp så hade det underlättat för många tror jag, säger Elin. Tror du att det är det många elitidrottare som gömmer sin prestationsångest? - Ja, det tror jag. Det har däremot blivit accepterat att må dåligt när du presterar dåliga resultat. Det kan vara svårt för en utomstående person att veta om det är en vanlig deppig period eller om det är steget längre, säger Elin. Vad drömmer du om efter karriären? - Jag vill kunna göra det jag vill utan att behöva tänka så mycket. Att kunna åka på semester och äga ett trevligt hus. Jag hoppas att vardagen är lite lugnare än vad de är nu, säger Elin samtidigt som hon byter om till ännu ett arbetspass. <img src="blob:https://su.diva-portal.org/f60b4452-7c44-4f42-94f5-091320c35912" /> Johan Forsberg

Denna studie syftar till att undersöka hur kvinnliga tränare på elitnivå inom svensk friidrott, upplever sin roll som ledare utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Vidare undersöks hur jämställdhetsarbetet inom svensk friidrott ser ut och hur det ska kunna utvecklas. Metoden som användes för att besvara detta syfte var kvalitativa intervjuer med fem kvinnor som är tränare på elitnivå. Resultatet visar att upplevelserna främst baseras på bemötandet av andra inom miljön, att de tycker det är svårt att bli accepterad och behöver jobba hårt för att respekteras för det jobb de gör. Eftersom studien är liten med få respondenter är det svårt att fastställa en generell slutsats men den ger en indikation på vad dessa fem tränare har upplevt. Det visar sig att för att få en utveckling gällande jämställdhet så behövs det förebilder och mentorer. Det är viktigt med nätverk för de kvinnliga ledarna där de kan lyfta erfarenheter och föra diskussioner och föreningarna bör uppmärksamma frågan redan på klubbnivå. Vidare behövs de normer och könstereotypa föreställningar som finns lyftas fram och diskuteras. / This study aims to investigate how female trainers at elite level in Swedish athletics experience their role as leaders from a gender perspective. Furthermore, it is examined how gender equality work in Swedish athletics looks and how it can be developed. The method used to answer this purpose was qualitative interviews with five women who are trainers at the elite level. The result shows that the experiences are mainly based on the treatment of others in the environment, that they find it difficult to accept and need to work hard to be respected for the job they do. Since the study is small with few respondents, it is difficult to establish a general conclusion but it gives an indication of what these five trainers have experienced. It turns out that in order to get a development regarding gender equality, role models and mentors are needed. The network for the female coaches is important because they can raise experiences and conduct discussions and the associations should pay attention to the issue already at club level. Furthermore, it is examined how gender equality work in Swedish athletics is portrayed and how it can be developed.

Syfte och frågeställningar Syftet med denna studie var att undersöka vilka orsaker det finns till att kvinnliga utövare inom friidrott och ishockey slutar utöva sin idrott. Studien undersökte vilka anledningar det finns till att vissa idrottare återvänder till sin idrott. Utöver detta ämnar studien ta fram förslag på åtgärder. -          Vilka orsaker upplever kvinnliga utövare inom friidrott och ishockey att det finns till att de slutar utöva sin idrott? -          Vad kan det finnas för orsaker till att kvinnliga utövare inom friidrott och ishockey väljer att komma tillbaka till sin idrott efter att de slutat? -          Vad skulle enligt utövarna behöva förbättras för att få fler att stanna kvar inom idrotten respektive få färre att sluta? Metod Studien har använt ett kvalitativt tillvägagångssätt där sex intervjuer genomförts och analyserats. Intervjudeltagarna bestod av tre kvinnliga friidrottare respektive tre kvinnliga ishockeyspelare som samtliga hade kommit tillbaka till idrotten efter avslutade idrottskarriärer. Intervjuguiden hade en hierarkisk struktur med huvudfrågor och följdfrågor och var semistrukturerad. Resultat De främsta och vanligast förekommande orsakerna till avhopp är bristande motivation, skador och möjligheten att få ihop livspusslet med allt vad det innebär. Den främsta orsaken till återkomst är att idrottarna brinner för idrotten och fortsatt har en idrottsidentitet. De rekommendationer och förslag på förändringar som framkommer är bättre nivåanpassning, bättre förutsättningar samt att idrottarna ska bli mer uppmärksammade. Slutsats Slutsatsen som kan dras är att både när det gäller orsaker till avhopp och orsaker till återkomst inom friidrott och ishockey finns det intrapersonliga, interpersonliga och miljömässiga anledningar. Om förbund och föreningar kan uppmärksamma detta kan förhoppningsvis fler utövare bli kvar inom idrotten eller återvända trots att de har slutat.

No description available.