Hjärntrötthet är ett tillstånd som uppskattningsvis 200 000 personer i Sverige lider av. Hjärntrötthet kännetecknas av en extrem mental trötthet som innebär att personerna som lider av detta behöver mycket mer vila och längre återhämtning än friska individer. Syftet med studien var att sammanställa kunskap om hjärntrötthet som uppkommer efter stroke eller traumatisk hjärnskada (TBI). Tre frågeställningar formulerades; Hur upplever personer som lever med hjärntrötthet att det vardagliga livet påverkas? Vilka strategier används för att hantera hjärntrötthet? Vilka omvårdnadsinterventioner finns? En litteraturstudie genomfördes för att besvara syftet och frågeställningarna. Litteraturöversikten bestod av 14 vetenskapliga artiklar som granskades och analyserades. Resultatet visade att hjärntrötthet är ett mångfasetterat fenomen som påverkar personernas liv i högsta grad. Intryck, förmågor och prestationer påverkas, liksom relationer och det vardagliga livet. En slutsats som drogs var att hjärntrötthet är ett osynligt handikapp som inte bara påverkar den som drabbas utan även personer i dennes omgivning. Därför bör sjuksköterskan vara tydlig och kunna informera om detta tämligen okända fenomen. Sjuksköterskan bör även ha kunskap om olika omvårdnadsinterventioner samt kunna vägleda personer som lider av hjärntrötthet att finna strategier för att hantera vardagen.

Ronnie Gardiner Method (RGM) is a multi-sensory training method aimed for peoplewith brain damage. The method is based on music, rhythm and movement. Previousstudies show that the method provides improved balance, gait, grip strength andworking memory and has positive effects regarding motor skills, cognition and on anemotional level. Few studies have studied RGM's impact on language. However, RGMhas been seen to have a positive effect on word flow. The purpose of the present thesisis to deepen knowledge about how RGM affects the flow of words in people withacquired brain damage with and without aphasia, and to investigate relatives' experienceof communication ability before and after RGM training. Eight participants withacquired brain injury, with and without aphasia participated. Tests that was used werethe language battery Western Aphasia Battery - Revised (WAB-R), "Tell a picture"from WAB-R and FAS, animals and verbs and the related form CommunicativeEffectiveness Index (CETI). An improvement in phonological word flow in bothpersons with and without aphasia was noted. However, no difference was seen in termsof semantic word flow and relative estimation of communication ability. Unexpectedly,lower number of words / minute and decreased lexical density after treatment werenoted, while a tendency for increased lexical variation was measured. / Ronnie Gardiner Method (RGM) är en multisensorisk träningsmetod som riktar sig tillpersoner med hjärnskada. Metoden bygger på musik, rytm och rörelse. Tidigare studiervisar att metoden ger förbättrad balans, gång, greppstyrka samt arbetsminne och harpositiva effekter avseende motorik, kognition samt på ett känslomässigt plan. Få studierhar studerat RGM:s påverkan på språket. Man har dock sett att RGM förefaller påverkaordflödet positivt. Syftet med föreliggande uppsats är att fördjupa kunskapen om hurRGM påverkar ordflödet hos personer med förvärvad hjärnskada med respektive utanafasi samt att undersöka anhörigas upplevelse av kommunikationsförmågan före ochefter RGM-träning. Åtta deltagare med förvärvad hjärnskada, med respektive utan afasideltog. Tester som användes var: språkbatteriet Western Aphasia Battery – Revised(WAB-R), ”Berätta till en bild” ur WAB-R och FAS, djur och verb samtanhörigformuläret Communicative Effectiveness Index (CETI). En förbättring påfonologiskt ordflöde hos både personer med respektive utan afasi kunde konstateras.Däremot sågs ingen skillnad vad gäller semantiskt ordflöde respektive anhörigskattningav kommunikationsförmåga. Oväntat konstaterades lägre antal ord/minut och minskadlexikal densitet efter behandling, medan en tendens till ökad lexikal variationuppmättes.

Bakgrund: Personer med förvärvad hjärnskada är mindre fysiskt aktiva och skattar sin livskvalitet lägre än personer som inte drabbats av en förvärvad hjärnskada. Trots liten eller ingen fysisk påverkan kan kognitiva nedsättningar vara bestående, vilket ofta påverkar initiativtagningsförmågan till fysisk aktivitet. Det leder till en låg aktivitetsnivå som i sin tur leder till ökad risk för ohälsa. Syfte: Syftet var att undersöka effekter av aerob träning i kombination med mindfulness avseende upplevd hälsa, hälsorelaterad livskvalitet och aerob kapacitet för personer med kognitiva nedsättningar efter förvärvad hjärnskada. Metod: Studien var en multicenterstudie med kvasiexperimentell före-och efterdesign. Tjugoen personer, 11 män och 10 kvinnor (m = 57, SD ± 11), med kognitiva nedsättningar efter förvärvad hjärnskada deltog. Orsak till deltagarnas förvärvade hjärnskada var infarkt (38 %), traumatisk hjärnskada (29 %), encefalit/meningit (19 %), abscess (10 %) och blödning (5 %). Aerob träning och mindfulness utfördes i grupp tre dagar/vecka under 12 veckor. Mindfulness utövades ytterligare tre dagar/vecka i hemmet med stöd av ljudfiler och träningsdagbok. Jämförelser av resultat mellan start och avslut (efter 12 v) från Åstrands cykelergometertest (aerob kapacitet) och EQ5D (upplevelse av hälsa och livskvalitet) användes för utvärdering. Resultat: Signifikant förbättring sågs avseende deltagarnas upplevda hälsa (p = 0,003)och aeroba kapacitet (p = 0,001), liksom deras upplevelse av oro/nedstämdhet (p = 0,03). Övriga hälsodimensioner i EQ5D förändrades inte över tid. Konklusion: Resultatet styrker hypotesen att aerob träning i kombination med mindfulness skulle kunna främja upplevd hälsa, hälsorelaterad livskvalitet och aerob kapacitet hos personer med kognitiva nedsättningar efter förvärvad hjärnskada. Resultatet är dock baserat på ett litet urval utan kontrollgrupp. Större studier behövs för att säkerställa resultatet.

Bakgrund: Personer med traumatisk hjärnskada kan få långvariga kroniska besvär. Anhöriga är ofta involverade i deras vård och finns med under hela vårdförloppet. Anhöriga har också en viktig roll och ansvar för det vardagliga livet i hemmet. Syfte: Syftet var att beskriva anhörigas erfarenheter av att leva med en närstående med traumatisk hjärnskada. Metod: En allmän litteraturstudie genomfördes, där elva artiklar analyserades med hjälp av innehållsanalytiskt tillvägagångssätt. Resultat: Det framkom fyra kategorier ifrån resultatartiklarna: att ta ansvar och anta olika roller, att leva i en oviss och oförutsägbar situation, att få stöd och att finna en egen inre kraft. Det var en stor påfrestning för anhöriga att anta den vårdande rollen för att stödja den traumatiskt hjärnskadade. Ovissheten kring den traumatiskt hjärnskadades prognos tillsammans med bristen på information och kunskap, satte de anhöriga i stress. Behovet av stöd till anhöriga var multidimensionellt där det initiala stödet kom främst från sjukvårdspersonalen medan det senare i förloppet övergick till familjen och samhället. Anhöriga fick använda egna resurser och egen inre kraft för att hantera sin situation. Konklusion: För att underlätta livet för anhöriga och traumatiskt hjärnskadade, behöver vården ha bättre strategier och samhället ha bättre kunskap och förståelse för sjukdomen. / Background: Individuals with traumatic brain injury can sustain chronical lasting sequalae’s. Relatives are often involved in their care and present during the whole process. Relatives also have an important role and responsibility in the everyday life. Aim: The aim was to describe relatives’ experiences of living with a next of kin with traumatic brain injury. Method: A general literary study was performed, where eleven articles were analyzed, with content analytic approach. Result: Four categories emerged from the result articles: to take responsibility and adopt different roles, to live in an uncertain and unpredictable situation, to receive support and to find own inner strength. It was a big strain for relatives to take on the caring role of supporting the traumatic brain injured. The uncertainty of the prognose, along with the lack of information and knowledge, putted the relatives in distress. The need of support was multidimensional where the initial support came from healthcare personnel and then from family and community. Relatives had to use own resources and inner strength to manage their situation. Conclusion: To ease life for relatives and traumatic brain injured, health care needs to have better strategies and the community better knowledge and understanding for the disease.

Bakgrund: Agenda 2030 har som delmål 3.4 en strävan att främja hälsoarbetet och välmåendet för alla oavsett ålder eller förutsättningar. År 2020 gjordes en enkät där endast 66% nådde upp till WHO’s rekommendationer av fysisk aktivitet. Rekommendationerna gäller även personer med en funktionsvariation. TBI är en av den vanligaste neurologiska funktionsvariationen, där fysioterapeuterna som jobbar med fysisk aktivitet under rehabiliteringen har en viktig roll. Syfte: Syftet med denna studie är att undersöka hur fysioterapeuter inom rehabilitering för personer med TBI använder fysisk aktivitet samt hur arbetet fungerar i hänsyn till de förutsättningar som finns för personalen. Metod: Studien genomfördes med semi- strukturerade intervjuer via digitala mötesrum, där tre kvinnliga fysioterapeuter intervjuades. Sedan gjordes det en summativ innehållsanalys av den insamlade datan. Resultat: Fysisk aktivitet under rehabiliteringen användes med fokus på att patienterna skulle återfå vardagsfunktion. Personalen ansåg att förutsättningarna till att kunna använda fysisk aktivitet var bra, men att det fanns brist på personal och utrustning. Slutsats: Slutsatsen är att fysisk aktivitet inom rehabilitering för personer med TBI individanpassas och används med fokus på att återfå vardagsfunktion, men att de fysiska resurserna utifrån de förutsättningar som fanns för dessa fysioterpeuterna var begränsade.

Att drabbas av förvärvad hjärnskada kan medföra begränsningar på arbetsmarknaden där individen inte längre har som alternativ att återgå till tidigare arbete och därmed tvingas göra nya karriärval. Syftet med vår undersökning är att ta reda på hur personer med förvärvad hjärnskada upplever och hanterar den karriärförändring skadan medfört samt vilka faktorer som kan ha betydelse för dem i skapandet av ny karriär. Våra frågeställningar är: Hur upplever personer med förvärvad hjärnskada sin nya karriärsituation? Hur hanterar och genomför de sin nya karriärsituation? Vilka faktorer har haft betydelse för dem i skapandet av ny karriär? För att kunna besvara frågeställningarna har vi genomfört kvalitativa intervjuer med åtta personer som drabbats av förvärvad hjärnskada vilket inneburit ofrivilligt karriärbyte. Resultaten analyserades sedan utifrån teorierna Känsla av sammanhang (KASAM) samt Social cognitive career theory (SCCT). Studien visar bland annat på att den personliga inställningen till karriärsituationen samt omgivningens stöd eller icke-stöd var faktorer som i hög grad påverkade skapandet av ny karriär. De flesta av våra respondenter upplevde också meningsfullhet i sin karriärsituation vilket påverkade hanteringen av densamma. / An acquired brain injury can cause labour market constraints where the individual no longer has the option of returning to previous work and thus having to make new career choices. The purpose of our study is to investigate how people with acquired brain injury experience and manage the career change caused by the injury, as well as illuminate what factors may be relevant to them in the creation of a new career. Our questions are: How do people with acquired brain injury experience their new career situation? How do they manage and implement their new career situation? What factors have been important to them in the creation of a new career? To answer these questions, we have conducted qualitative interviews with eight people affected by acquired brain injury, resulting in involuntary career change. The results were then analysed based on the Theories of Context (KASAM) and the Social Cognitive Career Theory (SCCT).In this study, we found that the personal attitude towards the career situation and the environment's support or non-support were factors that greatly influenced the creation of a new career. Most of our respondents also felt meaningful in their new career situation, which affected their handling.

Globalt sett drabbas var tredje kvinna av våld i nära relation och traumatisk hjärnskada (Traumatic brain injury [TBI]) är en allvarlig, men ofta förbisedd, konsekvens av våldet. Syftet var att beskriva kunskapsläget om livssituationen för kvinnor med konstaterad eller misstänkt traumatisk hjärnskada till följd av våld i nära relation. En integrerad litteraturstudie genomfördes genom en systematisk litteratursökning av vetenskapliga artiklar i tre olika databaser, kvalitetsgranskning samt analysmetod för integrerad litteraturöversikt enligt Whittemore och Knafl (2005). Analysen resulterade i två kategorier; livssituationen påverkas genom försämrad hälsa och förmåga samt livssituationen påverkas av ökad utsatthet och rädsla. En övergripande slutsats baserat på resultatet var att förändringar till följd av traumatisk hjärnskada skapar en dubbel utsatthet i den våldsutsatta kvinnans livssituation. Det finns implikationer för att se över tryggheten i sjukhusmiljön för våldsutsatta kvinnor med TBI samt kunskapsläget hos vårdpersonal för att säkerställa identifiering och adekvat handläggning. Vidare bör ett personcentrerat förhållningssätt med intersektionellt perspektiv appliceras av sjuksköterskor för att tillgodose de behov och stöttande åtgärder som krävs. Implikationer för framtida forskning är kvalitativa studier gällande våldsutsatta kvinnors upplevelse av TBI i en skandinavisk kontext.

Bakgrund Högt intrakraniellt tryck hos traumatiskt hjärnskadade patienter kan behandlas med traditionell basbehandling, tiopentalsedering eller dekompressiv hemikraniektomi. Metoderna medför risk för komplikationer och svårigheter att utföra omvårdnad. Syfte Studiens syfte var att undersöka om det fanns någon skillnad i vändningsfrekvens, tid i ryggläge och förekomst av trycksår och lungkomplikationer mellan patienterna som fått basbehandling, behandlats med tiopental eller genomgått hemikraniektomi. Dessutom studerades förekomst av postoperativa komplikationer hos de patienter som hade genomgått hemikraniektomi. Metod Detta gjordes genom retrospektiv journalgranskning. 36 patienter från åren 2008–2016 inkluderades. Resultat Patienterna som fått basbehandling vändes oftare, 9,5 ggr/dygn, jämfört med patienterna som behandlats med tiopental, eller hemikraniektomi, vilka vändes 7,9 ggr/dygn. Tiden i ryggläge var kortare, 40,1%, jämfört med 52,3%, för de tiopentalbehandlade patienterna, respektive 54,8% för de hemikraniektomerade patienterna. Trycksår återfanns hos patienter behandlade med tiopental, 2(5%), eller hemikraniektomi, 2(5%). 50 % av patienterna som behandlades med tiopental och hemikraniektomi hade förtätningar på lungröntgen jämfört med 2% av patienterna som hade fått basbehandling. Längst ventilatortid hade patienterna som fått tiopental, 16,4 dygn, jämfört med hemikraniektomigruppens 14,1 dygn och de basbehandlade patienternas 13,8 dygn. Av patienterna som genomgick hemikraniektomi uppstod postoperativa komplikationer hos 2(17%) av 12. Slutsats Patienter behandlade med tiopental eller hemikraniektomi verkar vara mer utsatta för komplikationer och vänds i mindre utsträckning och spenderar mer tid i ryggläge är patienter som fått basbehandling. Omvårdnaden av de traumatiskt hjärnskadade patienterna behöver individualiseras, och vaksamhet krävs för att identifiera de mest utsatta patienterna och kunna förebygga riskerna för komplikationer, så att vårdlidandet kan minskas. / Background Intracranial hypertension following traumatic brain injury is treated with either basic medical treatment, barbiturate coma or decompressive craniectomy. The methods are associated with complications and difficulties performing nursing care. Aim To investigate whether there was a difference in frequency of repositioning, time spent in supine position and number of complications between the patient groups, and to out rule the number of postoperative complications following decompressive craniectomy. Method A retrospective medical record review was conducted including 36 patients from the years 2008-2016. Result The basic medical treatment group had a higher frequency of repositioning, 9,5 times a day, compared to 7,9 times a day in the other groups, and a shorter amount of time, 40,1%, in supine position, compared to 52,3% (barbiturate coma), or 54,8% (decompressive craniectomy). Pressure injuries occurred among patients treated with barbiturate coma 2(5%) or decompressive craniectomy, 2(5%). Increased density in chest x-ray was seen in 50% of the patients treated with barbiturate coma and decompressive craniectomy, compared to 2% (basic medical treatment). Barbiturate coma was associated with the longest time of mechanical ventilation, 16,4 days, compared to 14,1 days and 13,8 days for the decompressive craniectomy group and the basic medical treatment group. Postoperative complications occurred in 2(17%) patients. Conclusion Patients treated with barbiturate coma or decompressive craniectomy seem to be of higher risk of complications, as having a lower frequency of repositioning and more time spent in supine position. Nursing care needs to be individually adapted to prevent complications and minimise suffering in patients with traumatic brain injury.

Prosody is the melody and rhythm of speech and language. Prosodic ability is of great importance for communication, and has been shown to be affected in adults with acquired brain injury. Studies have shown that Swedish children with specific language impairment have prosodic  difficulties to a greater extent than e.g. English speaking peers. It is thereby possible that prosodic ability is more vulnerable also in Swedish speaking adults with acquired brain injury. The aim of the present study was to assess prosodic ability in adults with acquired brain injury, and to evaluate the prosodic assessment procedure that was used. The relationship between prosodic ability and general language ability, location of injury and post-onset time was examined. Fifteen adults with acquired brain injury participated, six women and nine men, aged between 30 and 82 years. The participants were tested with an assessment procedure for prosody and parts of Neurolinguistic Assessment of Aphasia (A-ning). Prosodic problems were found at word, phrase and discourse level. No clear links between prosodic ability and location of injury or time post-onset were found. However, a deviant usage of focal accents with a preserved ability to produce word accents as a result of right hemisphere injuries was found. Furthermore, a relationship between prosodic ability and general language ability was found. The prosodic procedure was proven useful for assessment of adults with acquired brain injury, but it needs additional revision. The present study contributes with additional knowledge of prosodic ability in native Swedish speaking adults with acquired brain injury. / Prosodi är talets och språkets melodi och rytm. Den prosodiska förmågan är av stor betydelse för kommunikationen, och är ofta påverkad hos vuxna personer med förvärvad hjärnskada. Forskning har visat att svenska barn med språkstörning har prosodiska svårigheter i större utsträckning än exempelvis engelsktalande barn med språkstörning. Därför är det möjligt att den prosodiska förmågan är mer sårbar även hos vuxna personer med förvärvad hjärnskada och svenska som modersmål. Syftet med föreliggande studie var att kartlägga prosodisk förmåga hos vuxna personer med förvärvad hjärnskada, samt att utvärdera det undersökningsmaterial för prosodi som användes. Sambandet mellan prosodisk förmåga och språkförmåga, skadelokalisation och tid sedan skada undersöktes. I studien deltog 15 vuxna personer, 6 kvinnor och 9 män, mellan 30 och 82 år med förvärvad hjärnskada. Deltagarna testades avseende prosodi samt med delar ur Neurolingvistisk afasiundersökning (A-ning). Resultatet visade att prosodiska avvikelser förekom hos deltagarna på ord- fras- och diskursnivå. Inga tydliga samband fanns mellan prosodisk förmåga och skadelokalisation eller tid sedan skada. Högersidiga skador föreföll dock ge svårigheter att använda fokal accent, trots bevarad förmåga att använda ordaccenter. Vidare sågs ett samband mellan prosodisk och språklig förmåga. Undersökningsmaterialet för prosodi var användbart för testning av personer med förvärvad hjärnskada, men behöver utarbetas ytterligare. Föreliggande studie bidrar till kunskapen om prosodisk förmåga hos vuxna personer med förvärvad hjärnskada och svenska som modersmål.

Bakgrund I Sverige drabbas årligen 50 000 personer av förvärvad hjärnskada. Vanliga komplikationer är funktionsnedsättning i övre extremitet, skuldersmärta, spasticitet och sänkt livskvalitet. En fysioterapeutisk rehabiliteringsmetod som försöker minska dessa komplikationer, men som ännu inte utvärderats vetenskapligt är Vasa-konceptet. Syfte Att undersöka vilken effekt en fem veckor lång intervention enligt Vasa-konceptet hade på nämnda komplikationer hos tre personer med förvärvad hjärnskada. Metod   Studien har en Singel Subject Experimentell Design med AB-design för att kunna följa förändringsprocessen över tid hos tre individer. Utfallsmått var Reaching Performance Scale, Patient-Specifik Funktionell Skala, Numerisk Skala, Modifierad Ashworth Skala och Modifierad Short version of Stroke Specific Quality of Life Scale. Studien pågick under sex veckor. Data bearbetades med visuell analys av trender, lutning och stabilitet. Resultat Arm/handfunktionen ökade hos två av tre deltagare. Den självskattade arm/handfunktionen ökade hos samtliga deltagare. Skuldersmärtan slutade öka hos en deltagare och övriga hade ingen smärta under interventionen, förutom vid några enstaka tillfällen. Spasticiteten i armbågsflexorer ökade hos en deltagare och förblev oförändrad hos övriga. I handledsflexorer minskade spasticiteten hos två av deltagarna och var oförändrad hos en. Livskvaliteten ökade hos samtliga deltagare. Konklusion Interventionen i studien hade positiva effekter på arm/handfunktion, skuldersmärta och livskvalitet. Ytterligare studier krävs dock för att kunna bekräfta dessa effekter av Vasa-konceptet. / Background Each year 50 000 persons are affected by acquired brain injury in Sweden. Common complications include disability in the upper extremity, shoulder pain, spasticity and reduced quality of life. A physiotherapeutic rehabilitation method which tries to reduce these complications, but has not yet been evaluated scientifically is the Vasa-concept. Purpose To examine the impact of a five-week intervention with the Vasa-concept on the mentioned complications in three persons with acquired brain injury. Method The study has a Single Subject Experimental Design with an AB-design, focusing on changes over time in three individuals. Outcome measures were Reaching Performance Scale, Patient-Specific Functional Scale, Numeric scale, Modified Ashworth Scale and Modified Short version of Stroke Specific Quality of Life Scale. The entire study lasted for six weeks. Data were processed by visual analysis of trends, tilt and stability. Results Upper extremity function increased in two of three participants. Self-rated upper extremity function increased in all participants. Shoulder pain stopped to increase in one participant and did not occur in the remainders, except for a few occasions. Spasticity in elbow flexors increased in one participant and was unchanged in the remainders. In wrist flexors the spasticity decreased in two participants and was unchanged in one. Quality of life increased in all participants. Conclusion The intervention had positive effects on arm/hand function, shoulder pain and quality of life. Further studies are needed to confirm these effects of the Vasa concept.