I det svenska samhället finns det många döva och hörande barn som är integrerade i förskolor. Det handlar om hur döva kan bli delaktiga fullt ut i integration med hörande barn. Döva är beroende av sitt språk, teckenspråk för att göra sig förstådda. I denna uppsats studeras hur förskolepedagoger och föräldrar förhåller sig till döva och hörande pojkars och flickors kommunikation, samspel och inkludering i förskolans verksamhet sett ur ett intersektionellt perspektiv. Begreppet intersektionellt handlar det om att visa hur makt och ojämlikhet kan uppstå och samverka när det gäller människors synssätt om könstillhörighet, klasstillhörighet med flera genom att tänka ”vi” och ”dem” i sociala koder. Jag vill visa att de områden som jag ämnar fördjupa mig i om kommunikation, samspel, teckenspråk, svenska, döva, hörande, pojkar och flickor som ur olika aspekter kan omfatta flera samverkande perspektiv och få en ny fördjupad förståelse även ny kunskap. Med hjälp ur ett intersektionalitet perspektiv kan man i analys visa hur maktförhållande i områden ser ut. Uppsatsen är byggd på kvalitativa intervjuer av fyra pedagogers och tre föräldrars tankar kring kommunikation och samspel mellan hörande och döva flickor och pojkar. Resultat visar att attityder bidrar till att befästa traditionella könsmönster och normer, att kommunikationen med hörande och döva barn på ett optimalt sätt inte är tillräckligt i vissa situationer och att barn har stora möjligheter till inflytande i förskolans verksamhet, samtidigt som det finns vissa ramar att följa t.ex. läroplan för förskolan (Lpfö 98). Tidigare forskning visar att det är angeläget att diskutera och lösa problem om hur döva och hörande barn som är integrerade i förskolans verksamhet skall grupperas gruppsvis t.ex. att döva barn isoleras och får kommunikation, samspel och inkludering via teckenspråk på ett optimalt sätt men hur kan man få döva barn att bli inkluderad bland hörande barn med samma förutsättningar?

<p>Syftet med studien är att få fördjupad förståelse av föräldrars uppfattning vad gäller deras barns inkludering i förskolan. Undersökningen bygger på kvalitativa intervjuer med fyra mammor till barn med Downs syndrom. Deras barn finns i förskoleverksamhet och är i åldern ett och ett halvt till tre år. Analysen av resultatet har fokus på föräldrarnas uppfattningar av förskolan som resurs, känslan av att vara inkluderat eller segregerat integrerad och föräldrars rättigheter och ansvar. Är det en rättighet att ”bara få vara mamma”? Hur föräldrarna ser på framtiden vad gäller skolgång, deras barns tillgångar eller brister, och vad som begränsar, är aspekter som belyses i undersökningen. Arbetet lyfter också vad förskolan, som inkluderar alla barn, har för uppgift i ett samhällsperspektiv, och hur vi kan nå ett socialt berättigande i vardagen för alla. Resultatet visar att olika faktorer påverkar möjligheterna att skapa en inkluderande verksamhet, bl.a. betydelsen av kompetent personal, lagar och styrdokument, förförståelse och förhållningssätt. Föräldrarna i studien är i stort nöjda med deras barn inkludering i förskolan, men har känslan av att få kämpa för sina barns rättigheter, och hyser oro inför framtiden i skolan.</p>

Syftet med vårt arbete var att få en fördjupad förståelse av hur några lärare anser att de arbetar med kommunikation i sin matematikundervisning. För att uppfylla syftet har vi genomfört tolv semi-strukturerade intervjuer inom ramen för en kvalitativ ansats. Vi har därefter analyserat intervjuerna och sorterat in det vi har funnit under tio olika teman. Vi har också betraktat beskrivningarna av den kommunikativa undervisningskulturen i lärarnas klassrum utifrån Hufferd-Ackles (2004) verktyg för analys. Vi har urskilt olika kommunikativa synsätt bland lärarna i studien, det mer lärarcentrerade och det mer elevcentrerade. Vi menar att synsätten påverkar kommunikationens roll i deras undervisning och i vilken omfattning den kommunikativa aktiviteten sker mellan och styrs av eleverna. Resultaten visar oss att klassrumsklimatet och tillgång till tid är faktorer som påverkar lärarnas undervisning. Vidare redogör vi för hur lärarna stimulerar eleverna till matematisk kommunikation genom att visa på betydelsen av språket, såväl det vardagliga som det matematiska, genom att verka för alla elevers delaktighet samt genom aktiviteter som stimulerar till kommunikation. Det finns en variation i lärarnas olika redogörelser. Efter analys med Hufferd-Ackles (2004) verktyg ser vi att lärarna med ett mer elevcentrerat kommunikativt synsätt allmänt hamnar högre på deras skala, som mäter samtalskulturens effektivitet, än de med ett lärarcentrerat kommunikativt synsätt. En viktig slutsats är att lärarna uttrycker ett behov av kollegiala samtal och samarbeten.

Undervisas alla elever inom ramen för den ordinarie undervisningen? Eller är det kanske så att den allmänna uppfattningen gällande synen på de elever som är i behov av extra stöd är att de är ovilliga att lära? Hur uppfylls skolans samhällsuppdrag? Varför väljs just detta upplägg? Detta är alla starka frågor som kanske inte alltid är lämpliga att uttrycka just på detta vis men likväl otroligt viktiga att lyfta för att som framtida aktiv lärare kunna leva upp till mitt pedagogiska uppdrag utifrån gällande styrdokument. Jag har därför genom denna fallstudie, ur ett specialpedagogiskt perspektiv, undersökt vilket arbete som utförs av några lärare i grundskolans senare år för att kunna inkludera elever med speciella utbildningsbehov i matematik i den ordinarie undervisningsgruppen. Genom att använda mig utav deltagande observationer med påföljande semistrukturerade lärarintervjuer i en kvalitativ fallstudie kom jag fram till att ett inkluderande arbete måste ses ur flera dimensioner där individens personliga utveckling till aktivt deltagande samhällsmedborgare bör vara främsta prioritet. Resultatet visar att en inkluderande undervisningsmiljö inte nödvändigtvis är beroende av varje individs deltagande i den ordinarie undervisningsgruppen utan att det gemensamma arbetsklimatet på hela skolan i vidare mening är det som avgör om en inkluderande undervisning uppnåtts och att man av denna anledning bör ställa sig frågan om synen på en inkluderande undervisning behöver omvärderas för att kunna uppnå syftet med densamma.

Studien syftar till att undersöka hur elever med erfarenhet av förberedelseklass har uppfattat sig inkluderade med den övriga verksamheten. Studiens syfte är också att ta reda på hur pedagogerna uppfattar sig arbeta främjande med inkludering i förberedelseklass samt hur pedagoger och elever uppfattar övergången utifrån ett inkluderingsperspektiv. En kvalitativ metod i form av intervjuer med både pedagoger och elever används för att få fram ett resultat i studien. Intervjuerna utförs på en mångkulturell skola i Östergötlands län där det finns två förberedelseklasser. Resultatet visar att eleverna och pedagogerna har skilda uppfattningar gällande hur de uppfattat sig inkluderade med den övriga verksamheten. Eleverna menar att de ofta upplevt sig utpekade i förberedelseklass medan pedagogerna anser att förberedelseklassen är en del av en skola för alla. Vidare visar resultatet att skolan inte har ett gemensamt sätt att arbeta främjande för att inkludera förberedelseklassen med övrig verksamhet. Endast några få pedagoger driver arbetet och därför finns det mycket att utveckla.

Syftet med studien är att få en fördjupad förståelse av hinder i matematiklärande ur ett lärarperspektiv med avseende på särskilt stöd i matematik och hänsyn till inkludering. Då vi vill ha en fördjupad förståelse väljer vi en kvalitativ inriktning på vår studie. Vi har genomfört tolv intervjuer med lärare. Det framkom en rad olika teman när det gäller hinder i matematiklärandet. Teman som lärmiljön, självförtroendet och motivation, koncentrationssvårigheter samt sociala svårigheter. När eleverna uppvisar svårigheter i matematik sker en rad olika extra anpassningar, vilka görs inom ramen för undervisning. När de är otillräckliga får eleverna det som kallas för särskilt stöd så som en-till-en undervisning, mindre undervisningsgrupp och specialpedagogiskt riktat stöd.  Utöver skillnader i lärmiljöerna och orsaker till särskilt stöd fann vi dilemman kring begreppen inkludering och exkludering hos lärarna. Deras åsikter skiljde sig åt. De ansåg att eleverna kan vara exkluderade i en inkluderande miljö, likväl som de kan vara inkluderade i en, av forskningen menad, exkluderande miljö. Detta medför att det finns skillnader i vilka insatser som görs för eleverna och vilket stöd som sätts in för elever i behov av särskilt stöd. Vi har fått en inblick i hur det fungerar på de skolor vi besökt och vi har fått en fördjupad förståelse av hur de möter elever i behov av särskilt stöd men också hur de vill att det ska fungera, om rätt förutsättningar finns.

No description available.

Syftet är att undersöka gymnasiesärskoleelevers möjligheter att undervisas utanför den ordinarie undervisningsgruppen. Detta sker genom intervjuer med skolledare. Erfarenheter har visat att det är skillnad på möjligheter till samverkan beroende på om du är inskriven inom det individuella programmet eller det nationella programmet.    I vår studie har vi valt kvalitativa intervjuer med en hermeneutisk ansats. I hermeneutiken är det en tillgång för forskaren att kunna tolka och förstå genom förförståelse, känslor och intryck. De teoretiska utgångspunkterna är makt, normalitet, avvikelse och stämpling samt integrerings- och inkluderingsbegreppet. Makt finns med i alla relationer och vi ser att eleverna i särskolan ”ligger i händerna” på skolledning och personal som tolkar elevers vilja och välmående, då de inte alltid har förmågan eller makten att uttrycka sin vilja och rättighet.    Resultatet visar att en utbildning för en elev i särskolan kan se väldigt olika ut beroende på i vilken kommun eller skola eleven går. Olikheterna beror bl.a. på fysisk organisation, särskolekultur och människosyn. Skolledare som är nya på sin tjänst är mer kritiska till särskolans verksamhet och de har viljan att utveckla samverkan. Det framkommer att det framförallt har varit, men fortfarande är stora barriärer mellan det individuella programmet och det nationella programmet på gymnasiesärskolan. Den fysiska organisationen är ett hinder. Det individuella programmet är oftare fysiskt segregerat än det nationella programmet. Flertalet skolledare såg att elever i gråzonen mellan två program var problematiskt och att placeringar ofta gick på slentrian. Här kan rättviseperspektivet och likvärdigheten ifrågasättas då eleverna i gymnasiesärskolan får fler möjligheter till samverkan om de går det nationella programmet än om de går det individuella programmet. Här sker diskriminering inom gymnasiesärskolan.

För att synliggöra den tankestruktur som föreligger hur vi idag språkligt refererar till- och tar stöd i inkluderingsbegreppet inom skolpraktiker och forskning, följer studien diskursiva spår genom styrdokument, lagtext och policys, in i skolan genom kvalitativa intervjuer. Intervjupersonernas utsagor utgör här en empirisk grund som analyseras diskursivt och visar inkluderingsbegreppets många ansikten. Föreställningar om vad inkludering är, målar upp ett diskursivt landskap som innehåller språkliga och praktiska problem att möta inkludering i skolan. Här pågår ett ständigt laborerande att möta alla elever med den enskilda elevens bästa för ögonen. Resultaten pekar på begreppet inkludering som ur ett socialkonstruktionistiskt perspektiv är i ständig rörelse, och som har svårt att frigöra sig från sin begreppsliga föregångare integrering. Den empiriska bakgrunden ger antydningar om inkludering som en känsla, och ställer begreppet inför problemet att mätas i en mål- och resultatstyrd skola. För vem kan sätta fingret på en känsla och avgöra om vi känner oss inkluderade eller exkluderade?

No description available.