Skolan är idag en social och mångkulturell mötesplats där både vuxna och elever dagligen interagerar. För att kunna bedriva en verksamhet där alla känner sig välkomna och av betydelse krävs ett aktivt arbete för att detta ska kunna uppnås. Syftet med denna uppsats är att undersöka hur lärare talar om interkulturell undervisning i skolan, bland elever med olika kulturella bakgrunder och livsåskådningar, i både klassrummet och skolmiljön. Utifrån syftet har följande frågeställningar tagits fram: Hur talar lärare kring den interkulturella undervisningen i ett interkulturellt/mångkulturellt klassrum? Vad talar lärare om som kontroversiella frågor? Vilka arbetssätt talar lärare om? Vilka svårigheter talar lärare om? Hur kan den interkulturella undervisningen hjälpa eleverna i framtiden? Dessa frågeställningar besvaras genom kvalitativa intervjuer med verksamma lärare i dagens skola. Studiens resultat visar att lärarnas arbete med den interkulturella undervisningen i skolan är utmanande, utvecklande och ibland problematiskt, då kulturkrockar kan uppstå vilket kan leda till konflikter mellan eleverna. Lärarna beskriver också samtalet i helklass som det främsta verktyget för att bedriva denna verksamhet. Trots dessa svårigheter med interkulturell undervisning är lärarna i studien positiva till hur eleverna i framtiden kan gynnas av detta arbete i skolan. Dels för att bli förberedda inför en framtida mångkulturell arbetsplats och mångkulturellt samhälle samt förståelsen för att elevernas kulturella bakgrund inte är ett hinder för deras framtida val gällande studier och yrken.

The role of history education has traditionally been viewed as a subject to foster a sense ofnational identity and patriotism, understanding one's own nation's history, culture, andperspectives. Recently however, with the development of global communication andmigration, there has been a shift in the goals of history education in Sweden to focus on theinclusion and development of intercultural perspectives. Although this is the goal, historyteachers find it difficult to adopt such teaching. This study aims to understand the problemsand challenges history teachers face in their work with intercultural pedagogy andintercultural history education. In this context, intercultural history education refers to aneducation that includes stories, perspectives, and narratives outside of traditionaleurocentrism, and focuses on development of skills and abilities that lets students beknowledgeable, understand and take active part in a multicultural society To reach this aim, we conducted four qualitative interviews with a semi structured approachwhich entails an informal conversational style interview based on a beforehand constructedinterview guide. Participants were chosen based on certain criteria relevant to the studyincluding formal education, experience, and subjects. The interviews were recorded,transcribed, and later analyzed using an open coding method where themes and key aspectswere identified. The results suggest that teachers face several challenges in their work to include and developintercultural history skills and knowledge. Time restraints, lack of clear guidelines withincurriculums and steering documents, as well as traditions within history education and historyteaching aids were some of the most relevant findings of the study. On this basis, teachereducation and education in general should focus on addressing these issues.

Studiens syfte är att beskriva och kritiskt analysera historielärares tal om sin undervisning i relation till läroplanens mål om historiemedvetenhet, kulturmöten och mångfald för historia i årkurs 6. Genom att fördjupa oss i lärarnas utsagor har det varit möjligt att definiera ett antal diskurser i historielärares tal om sin undervisning i årskurs 4–6. Studien baseras på intervjuer med fem lärare som arbetar i tre olika kommuner och deras berättelser är fundamentet för analysen. För att genomföra analysen har kritisk diskursanalys använts som verktyg.  Studiens centrala resultat är att lärarnas tal utgår från att det vill elevernas bästa, samtidigt som det blir uppenbart att den interkulturella pedagogiken inte sätter sin prägel på undervisningen. Utöver detta framträder postkoloniala föreställningar genom uttryck som ”vi” och ”de andra” i lärarnas tal. Därav går det att identifiera två diskurser gällande interkulturell pedagogik, diskursen om ”vi” och ”de andra” samt den homogena kontra heterogena diskursen och dess påverkan för praktiken. Detta kan potentiellt leda till en historieundervisning som reproducerar etnocentriska normer och andrafierar icke-svenska elever.  Studiens kunskapsbidrag är därmed för det första av betydelse för att medvetandegöra lärare om olika förgivettagande och normer som artikuleras och vilka konsekvenser detta kan få för eleverna. För det andra bidrar studien till att belysa komplexiteten i historielärarnas uppdrag och hur politiska beslut så som läroplanens utformning utgör betydande utmaningar för den yrkesaktiva läraren, vilket igen innebär implikationer för möjligheten för interkulturell historieundervisning.

I detta examensarbete undersöks hur lärare i samhällskunskap arbetar med interkulturellundervisning i kulturellt homogena respektive heterogena högstadieskolor. Fem lärare pålika många skolor har intervjuats.Intervjuerna visar att samhällskunskapslärare på kulturellt heterogena skolor tenderaratt lägga fokus på att föra diskussioner om normer och värderingar med sina elever. Lärarepå kulturellt homogena skolor tenderar att fokusera på demokratifrågor och allmännasamhällsfrågor. Det är ett litet urval men resultatet pekar på intressanta frågor för fortsattaundersökningar om interkulturell undervisning, dess hur vad och varför.

Syftet med detta examensarbete är att ta reda på hur lärare i f-3 utövar interkulturell pedagogik, vad de har för föreställningar kring bejakandet av kulturellt mångfald samt hur de ser på kulturell bakgrund hos eleverna som en berikande faktor i tematisk SOundervisning. De teorier som agerar analysverktyg i studien utgörs av John Deweys progressiva pedagogik och Lev Vygotskijs sociokulturella perspektiv på lärande. Dessa två är användbara i analysen då de båda styrker det kommunikativa, aktiva och sociala i lärande och utveckling. Det empiriska materialet har samlats in med hjälp av kvalitativa intervjuer, närmre har intervjuerna en semistrukturerad karaktär. Fyra yrkesaktiva lärare på en mångkulturell grundskola i Malmö har intervjuats kring ämnet studien rör. Resultatet av studien tyder på att lärare, till viss del, brister i sin interkulturella pedagogik. Det är flera komponenter i det analyserade materialet som tyder på detta. Övergripande verkar lärarna ha reflekterat över sin egna kulturella bakgrund men inte problematiserat hur den påverkar deras interkulturella pedagogik. Vidare har lärarna även skilda uppfattningar om vad kulturell bakgrund innebär hos en individ. Det i sin tur påverkar även deras syn på inkludering av elevernas kulturella bakgrund i undervisningen. Slutligen tyder studiens resultat på att lärarna på en mångkulturell skola värderar svensk kultur högt samt ser religion som den största kulturella faktorn vilket också sätter prägel på deras interkulturella pedagogiska verksamhet.

Studien har, utifrån en kvalitativ metod med halvstrukturerade intervjuer, undersökt historielärares förutsättningar, mål och strategier gällande undervisning anpassat till ett globaliserat samhälle. Undersökningens utgångspunkt tas i de analytiska begreppen interkulturalitet, interkulturell pedagogik och lärande. Studiens material utgörs av sex historielärare och deras utsagor. Resultatet visar att begreppet interkulturalitet är stort och svårdefinierat. Historielärare upplever att lärarutbildningen och läroplaner proklamerar för att en interkulturell undervisning ska erhållas, dock inte hur det ska göras. Digitala läromedel, jämfört med fysiska läroböcker, upplevs mer anpassade till en globaliserad värld och en mångfald av utmaningar framkommer gällande det interkulturella uppdraget.   Slutsatsen är att det saknas en gemensam referensram angående begreppet interkulturalitet. Det går inte att förlita sig på att historielärare överlag är medvetna om ett interkulturellt uppdrag, även om undersökningens historielärare visar sig vara det. Historielärare får varierade förutsättningar för att hantera heterogena klassrumsmiljöer och intervjuerna visar att förutsättningar, vad gäller tillvägagångssätt med en interkulturell undervisning, inte kommer från lärarutbildningen, läroplaner, läroböcker eller den egna skolan. Det är snarare historielärares livserfarenhet och övergripande förståelse av historieämnet som avgör om undervisningen blir interkulturell. Om skolan ska kunna påstås vara likvärdig så bör det svenska utbildningssystemet göra mer för att förbereda blivande lärare till en heterogen lärandemiljö.

Utifrån syftet att belysa historiekulturens betydelse för individens känsla för delaktighet idet svenska klassrummet har arbetet tagit form. Med fokus på eleven har en kvalitativstudie gjorts genom att elever och lärare från en högstadieskola i västra Skåne intervjuats.Intervjuerna ämnade ge ett resultat som kunde svara på den övergripandeforskningsfrågan: Hur ställer sig historien som berättas i skolan mot elevernas egnaupplevda tillhörigheter? Tillsammans med en teoretisk dykning ner i identitet, upplevdatillhörigheter, interkulturell pedagogik och hur det står i förhållande till den svenskahistoriekulturen kunde den besvaras. Studien visade att många elever, oberoende avhärkomst, upplevde att den egna historien inte berördes tillräckligt i undervisningen.Utefter de teorier som presenteras om identitet, där den egna bakgrunden är en del, såställer sig detta resultat dåligt gentemot historieundervisningen. Vad som ses som ennaturlig progression från denna undersökning är hur den svenska historieundervisningenstraditionella innehåll kan utmanas och förändras. Genom att ha ett intersektionelltförhållningssätt, med globalt fokus, ses möjlighet att många av de tomrum eleverupplever i historien kan fyllas igen.

Syftet med denna studie är att undersöka hur lärare i grundskolans tidigare år uppfattar den pedagogiska principen att anknyta till elevers erfarenhet, samt hur de uppfattar att ett mångkulturellt klassrum påverkar möjligheten att anknyta till elevers er­far­enhet. Det em­pi­riska materialet består av en gruppintervju och fem enskilda inter­vjuer med lärare i grundskolans tidigare år, samt fyra observationer av arbetspass. Den teoretiska utgångs­punkten tas i John Deweys syn på kunskap och erfarenhet som en process, kompletterat med element från interkulturell pedagogik. Resultaten visar att den pedagogiska prin­cip­en om att anknyta till elevers erfarenhet är väl förankrad hos lärarna, och att de synlig­gör och visar intresse för elevernas erfarenheter i klassrummet. Samtidigt skulle ett yt­ter­ligare fokus på erfaren­hetens dynamiska aspekt bättre överens­stämma med Deweys kunskapssyn samt möjliggöra ett djupare och mer meningsfullt lärande för eleverna. Det skulle sär­skilt gagna eleverna i det mångkulturella klass­rum­met, vars erfarenheter inte i sam­ma ut­sträck­ning automatiskt synliggörs och speglas i undervisningen.

Det finns indikationer på att det råder brister i skolans interkulturella arbete. Syftet med den här uppsatsen är att belysa denna problematik genom att undersöka hur elever med invandrarbakgrund ser på sina lärares interkulturella kompetenser. Undersökningen är genomförd med hjälp av intervjuer där elever på tre olika gymnasieskolor i Malmö har fått ge sina perspektiv på lärares förhållningssätt och arbetsmetoder. Resultatet antyder stora variationer mellan olika lärare. Berättelser om pedagoger som är öppna gentemot andra kulturer och som försöker att bedriva ett medvetet mångfaldsarbete framkom, men det fanns även elever som träffat oengagerade lärare och ibland även fördomsfulla och rent främlingsfientliga sådana. Generellt sett står det utifrån vittnesmålen klart att det interkulturella perspektivet knappast är någonting som har genomsyrat undervisningen under de intervjuade elevernas skolgång.

Syftet med följande arbete är att undersöka hur lärare på en grundskola och en gymnasieskola uppfattar begreppet kulturell mångfald, för att förstå hur detta kommer till uttryck i mötet med eleverna och därmed kan påverka lärandet. Arbetet ger en översikt över litteraturen som behandlar begreppen kultur och kulturell mångfald. Litteraturen behandlar även den kulturella mångfalden i relation till lärandet samt pedagogiska riktningar som kan tillämpas på de mångkulturella skolorna. Med hjälp av fokuserade intervjuer undersöktes lärarens förståelse för begreppet kulturell mångfald, på vilket sätt läraren kan arbeta för att öka förståelsen för begreppet hos eleverna och hur det i så fall kan påverka lärandet. Sammanfattningsvis tyder resultaten av vår studie på att lärare i första hand förknippar begreppet kulturell mångfald till förekomst av olika etniciteter. Samtidigt nämns social bakgrund och religion som delar av den kulturella mångfalden. Vilka arbetssätt läraren väljer för att, bland eleverna, öka förståelse för den kulturella mångfalden, beror på lärarens uppfattning av begreppet. Resultaten visar att elevernas olikheter skall synas i skolan lika mycket som likheter dem emellan. Det framkom dock inte tydligt att alla lärare uppmuntrar barn att ifrågasätta och lära sig av olikheterna och på det viset lära sig att uppskatta och respektera dem. Ett sådant förhållningssätt skulle bidra till lärorika möten mellan olika individer. Slutligen fann vi att lärarna skapar en positiv självkänsla hos eleverna genom att visa intresse för dem och deras livserfarenheter. Detta genererar förutsättningar för att lärande skall äga rum.