Syftet med studien har varit att undersöka hur vissa avgörande faktorer i organisationen av det systematiska kvalitetsarbetet gör att detsamma kan säkerställa en likvärdig utbildning för nyanlända elever. Studien har tillkommit i en kontext där antalet nyanlända elever drastiskt ökat på kort tid vilket skapat ett omedelbart behov av att se över skolans verksamhet på ett sådant sätt att nyanlända elevers förutsättningar att nå de nationella målen med utbildningen, säkerställs. Studien tar genom en hermeneutisk ansats sin utgångspunkt i det relationella perspektiv som utgör grunden för den intersubjektivitet som möjliggörs genom skapandet och upprätthållandet av ett adekvat ramverk. Resultaten i studien bearbetas och förklaras med hjälp av såväl Ulf P. Lundgrens ramfaktorteori som Moira von Wrights teori kring intersubjektivitet. Genom semistrukturerade intervjuer av två tjänstemän på ledande positioner inom en kommunal skolhuvudman, deltagande observationer av mig som specialpedagog samt fyra olika verksamhetsbeskrivningar har studiens syfte nåtts och dess frågeställningar besvarats. Avgörande för ett adekvat systematiskt kvalitetsarbete har inom den studerade huvudmannen varit organisationen av förvaltningen som ramverk för utvecklingsarbetet. Ett relationellt perspektiv på upprättandet av ramar har för huvudmannen inneburit att processen för det systematiska kvalitetsarbetet i stor utsträckning bygger på kvalitativa intersubjektiva möten som i sin tur tycks leda till ett närmande av målet – en likvärdig utbildning för nyanlända elever.

Cedrenius, Ann (2019). Elevers delaktighet i matematik ur ett interaktionistiskt och intersubjektivt elevperspektiv. Speciallärarprogrammet: Matematikutveckling, Institutionen för skolutveckling och ledarskap, Lärande och samhälle, Malmö universitet, 90 hp.Min strävan är att studien ska ge kunskap och redskap för att kunna handla på ett mer medvetet vis i samspel med elever. Studien kan inspirera lärare och speciallärare i arbetet med elevers möjlighet till delaktighet. En fenomenografisk studie kan för den intresserade ge kunskap och underlag för reflektion, vilket är utgångspunkten för förändring av människors sätt att lära, tänka och handla.Syftet är att ta del av elevers upplevelser av delaktighet i sitt matematiklärande. Syftet är också att med stöd i elevernas berättelser om upplevelser av delaktighet i matematiklärande kunna utveckla arbetet i matematiska lärmiljöer. Forskningsfrågan lyder: Vilka upplevelser av delaktighet i matematik framträder som betydelsefulla för eleverna i lärandesituationen?Hur lärare och elever interagerar i undervisningssituationen är avgörande för om elever upplever att de är delaktiga i sitt matematiklärande. I studien undersöks hur relationer och tillit, upplevelser av att vara ett unikt subjekt, språklig förhandling samt en uppgiftsdiskurs påverkar elevers upplevelser av delaktighet ur ett interaktionistiskt och intersubjektivt elevperspektiv. Interaktion förstås i studien med hjälp av Blumers (1937) teorier om symbolisk interaktionism som visar hur individer tolkar och handlar i nuet. Von Wrights (2004) pedagogiska rekonstruktion av Meads teorier om intersubjektivitet används för att förstå att en individs subjektivitet är föränderlig, baseras på interaktion och är beroende av hur läraren riktar sin uppmärksamhet i klassrummet.Studien genomfördes med fenomenografi som inspiration. Fenomenografin undersöker kvalitativa skillnader i hur individer uppfattar ett fenomen (Marton & Pong, 2005). Kvalitativa intervjuer gjordes med 6 elever i årskurs 9. Empiri bearbetades tematiskt och analyserades induktivt för att om möjligt få en bred bild av elevers upplevelser av delaktighet i matematik.Resultaten visar sammanfattningsvis att elever i denna studie till stora delar upplever sig delaktiga i sitt matematiklärande. Det framgår tydligt hur viktig eleverna tycker att en god relation till läraren är för lärandet och att språkliga förhandlingar i klassrummet är betydelsefulla i denna process. Att eleven ur lärarens perspektiv ses som ett vem i motsats till ett vad kan påverka upplevelsen av delaktighet. Studien tar också upp undervisningspraktiken som i elevernas berättelser kännetecknas av en uppgiftsdiskurs. Det är möjligt att klassrumspraktiken kan motverka upplevelser av delaktighet i matematik.Specialpedagogik kan tolkas och förklaras på många olika sätt men kännetecknas av följande tre perspektiv. Det socioemotionella-, det kommunikativa- och det kognitiva perspektivet. Med dessa perspektiv kan speciallärare i matematik i samarbete med elever, undervisande lärare och med skolledningen arbeta för att systematiskt skapa beprövad erfarenhet på arbetsplatsen. Att vända sig till eleverna i förändringsarbete på alla nivåer i organisationen är skolans uppdrag och specialläraren kan i sin roll berika kommunikationen mellan olika nivåer i systemet. I studien hörs elevers röster om upplevelser av delaktighet i matematiklärandet och dessa kan vara utgångspunkt för vidare samarbete och samtal för undervisnings- och skolutveckling.

This paper discusses the relationship between rhetoric and hermeneutics. It is a studyconducted through a generative method where two different rhetoric students haveanalyzed three rhetorical objects and afterwards have compared their results and theninterpreted the differences and similarities. The purpose is to find what makes aninterpretation legitimate and plausible and what binds rhetoric and hermeneuticstogether through meta analysis. The study shows that doxa is a fundamental elementthat connects rhetoric to hermeneutics and that it is more relevant to discussintersubjectivity than legitimacy, which is harder to define and achieve. An importantresult is also that the dialogue in the interpretation process has been found to be acatalyst for new research findings and of increased knowledge.

Syftet med denna studie är att beskriva, analysera samt diskutera kommunikation och interaktion i den förskoledidaktiska verksamheten utifrån ett sociokulturellt lärande med utgångspunkt i lek. Under våra besök på förskolan så valde vi att använda oss av videoobservationer men även ta hjälp av fältanteckningar. Denna metod hjälper oss att få en djupare syn på kommunikationen samt interaktionen mellan barn-barn men också mellan pedagog-barn. Under tiden vi utförde dessa observationer så utförde vi detta genom att vara icke – deltagande för att inte kunna påverka deltagarna. För att göra en kort sammanfattning över resultatet utifrån våra forskningsfrågor så kom vi fram till att barnens kommunikation samt interaktion blev tydligare med hjälp av mediering samt intersubjektivitet. Med detta menas att språket är det kulturella redskapet som människor har skapat för att kunna förstå varandra samt att talet är den medierande handlingen där information förs över från en individ till en annan. Intersubjektivitet innebär en gemensam förståelse mellan oss människor genom samspel med varandra. Innan det påbörjade arbetet så la vi upp en plan på hur vi skulle utföra denna studie baserat på den stora mängden av kunskap som vi redan har gått ut med. När vi därefter väl började studien insåg vi att detta gett oss en bekräftelse kring all kunskap då vi gått ut och fått se det vi har lärt oss med egna ögon.

Denna uppsats handlar om relationen mellan omsorg och lärande i förskolan samtförskollärares syn på och förhållningssätt till de båda begreppen. Insamlandet av data skeddegenom strukturerade observationer samt fokuserade intervjuer med utbildade förskollärare.Observationerna skedde i två förskolors, således fyra avdelningars hallar vid in- ochutgångssituationer och intervjuerna användes som komplement till observationerna ochgenomfördes med fyra stycken förskollärare. Studien grundas i Maurice Merleau-Pontysteorier om intersubjektivitet samt om livsvärldar. Studiens resultat pekade inledningsvis påatt förskollärarna ansåg att omsorgen och lärandet var integrerade med varandra, dockindikerade analysen av resultatet att förskollärarna hade annorlunda omsorgs- samtlärandeinriktat arbetssätt kontra deras egna uppfattning. Förskollärarna hade även skildaåsikter om de båda begreppens prioriteringsgrad samt om deras respektive definitioner.

Det finns en stor mängd forskning som visar på fördelar med att elever får arbeta tillsammans med problem i matematik, det finns även studier som visar att elever får små möjligheter att utveckla sin problemlösningsförmåga endast genom individuellt arbete i matteboken. Trots detta visar undersökningar att den svenska matematikundervisningen är styrd av individuellt arbete i matteboken. Mitt syfte med denna studie är att bidra med kunskap om hur grundskollärare, åk 1-3, arbetar med problemlösning i sin matematikundervisning samt deras motiv till varför de väljer att arbeta som de gör. För att göra detta har jag sökt svar på frågorna “Hur beskriver grundskollärare sin egen roll för att utveckla elevers förmåga att lösa problem i matematikundervisningen?”, “Hur ser grundskollärare på elevsamarbete vid problemlösning i matematikundervisningen?” samt “Vilka tankar har grundskollärare kring elevers användande av olika material vid problemlösning i matematikundervisningen?”. För att samla in studiens empiriska material har jag genomfört kvalitativa studier med fyra verksamma grundskollärare i årskurs 1-3. Resultatet visar att lärarens stöttning är avgörande för att utveckla elevernas problemlösningsförmåga, att elevsamarbete förespråkas som en möjlighet för elever att stötta varandra i problemlösning samt att språkliga verktyg är framträdande vid problemlösning. Studiens teoretiska ramverk utgår från ett Sociokulturellt synsätt.

Syftet med föreliggande studien var att undersöka vilka metoder och verktyg som förskollärare kan använda sig av för att stödja barns delaktighet i den fria leken. Studien utgår ifrån en kvalitativ forskningsansats där åtta semistrukturerade intervjuer med förskollärare har stått för det insamlade datamaterialet. Studiens teoretiska ansats är det relationella perspektivet som bland annat utgår från mellanmänskliga mötena och den intersubjektiva processen. Resultatet visar på förskollärarnas närvarande och observerande arbete vid barnens fria lek, som en förskollärare uttryckte ”öppna ögon och stora öron”. Studiens slutsats är att förskollärare kan arbeta såväl mer direkt som långsiktigt för att få barnen delaktiga i den fria leken. Till det direkta arbetet krävs emotionell närvaro och lekkompetens. Till det långsiktiga arbetet hör bland annat arbetet med förskolans klimat, förskolepersonalens förhållningssätt och värdegrundsarbete.

This essay examines the role of intersubjectivity in the philosophy of Johann Gottlieb Fichte. For Fichte, the ultimate ground of philosophy is the infinite self-positing activity of the I. However, this self-positing activity must have as its product a determined I, and therefore it must establish a limit to the I’s original infinity. Further, such a limit is only thinkable as a relation to that which lies beyond it: the negation of the I, or the not-I. By this characterization of the nature of the I, Fichte establishes it as a paradoxical concept that is at once infinite and finite. To solve this paradox, he introduces the concept of a “check” (Anstoβ) that puts a halt to the outward-striving activity of the I. In experiencing this check, the I is not limited by something outside of itself, which would negate its position as the ultimate ground of its own being, but rather is given the task of positing its own limit. In Grundlage des Naturrechts, Fichte develops this idea through another concept: that of a “summons” (Aufforderung) given to the I by another subject. Since the I is characterized by containing the ground of its own being, the intersubjective relation to the other is conditioned by the I limiting itself, so that the self-grounding character of the other can be recognized. In experiencing the summons of the other, though, the I does not only posit a limit for itself, but also becomes conscious of its own nature as a free, self-positing subject. Intersubjectivity, therefore, must be considered a fundamental element of the I as such. In Fichte’s own words: “No I, no Thou; no Thou, no I.”

Sammanfattning Studien handlar om hur lek kan utvecklas i förskolan. Öhman (2021, s.133) förklarar att det är barnen själva som äger sitt lekande men personalen i förskolan behöver skapa lekmöjligheter både i rum och handling för att värna och främja leken för varje enskilt barn. Förskollärarna har en viktig roll för att värna och främja leken. Fokus i vår studie ligger därför på att undersöka förskollärarnas tankar kring och beskrivningar av hur lek kan utvecklas i förskolan. Studien utgår från det sociokulturella perspektivet. Teorin bygger på samspel och interaktion mellan människor. I det sociokulturella perspektivet är grundtanken att det sker ett samspel mellan en grupp människor och individen (Säljö, 2000, s.18).Säljö (2017, s.262) förklarar att utifrån det sociokulturella perspektivet utgörs pedagogiska konsekvenser av hur förskollärare organiserar samspelet mellan barn och barn samt mellan barn och förskollärare. Det har betydelse för lärandet vilka möjligheter barnen erbjuds till att bli delaktiga i kunskaper och erfarenheter genom att få samspela med andra i olika aktiviteter. Med hjälp av samspel i samtal, leken och andra aktiviteter erövrar vi kulturella redskap. Syfte Syftet med studien är att undersöka förskollärares tankar kring och beskrivningar av hur lek kan utvecklas i förskolan. Metod Studien bygger på en kvalitativ metod. Datan samlades in med hjälp av kvalitativa intervjuer med 6 yrkesverksamma förskollärare från två olika kommunala förskolor i Västsverige. Den sociokulturella teorin ligger till grund för den teoretiska ramen i studien. Resultat Studien visade på beskrivningar av hur lek kan utvecklas i förskolan. Resultatet av studien visade på att förskollärarens närvaro och delaktighet i barns lek beskrivs som grundläggande, både genom att aktivt vara med och leka, att iscensätta leksituationer, att främja en lekfull miljö och material och att observera leken. Förskollärarna i studien framhöll att leken behöver prioriteras genom att ge barnen tid till att leka och vikten av scaffolding, det vill säga stöttning för att utmana barnen vidare i leken och få leken att utvecklas. De underströk även vikten av att skapa ett gemensamt fokus att samspela kring, det vill säga intersubjektivitet. För att bidra till att leken utvecklas beskrev förskollärarna även att de utgår från barnens nuvarande intressen och tidigare erfarenheter.

I denna undersökning utforskas betydelsen av intersubjektiv kontakt och delad förståelse som en väg att samskapa en förståelseorienterad vägledning i den terapeutiska processen och det dagliga familjelivet. Undersökningens syfte är att utforska båda parters upplevelse av delad förståelse och dess betydelse i systemisk familjeterapi. Frågeställningarna fokuseras på vad som kännetecknar tillstånd av närvaro respektive frånvaro av intersubjektiv kontakt och förståelse. Samt vilken betydelse och vilka konsekvenser denna närvaro/ frånvaro har för terapeut och familj. Undersökningen baseras på fyra kliniska fallbeskrivningar återgivna ur båda parters perspektiv. Genom oberoende intervjuer utforskas båda parters terapierfarenheter efter avslutad terapi. Resultat av studien visar att intersubjektiv närvaro och förståelse i terapin är en nödvändig och avgörande faktor för att utvidga och öka den intersubjektiva kompetensen i systemet. Resultaten visar även på hur denna närvaro i den gemensamma terapeutiska processen blir en sorts modellerande kraft som bär vidare i familjernas vardag. Detta ökar förmågan att ta den andres perspektiv och svara på varandras inre livsvärld. En förståelseorienterad vägledning utvecklas. Resultaten visar god överensstämmelse med teori och forskning inom området. Resultaten har även kliniska implikationer och visar på vikten av att i såväl utbildning som handledning av psykoterapeuter uppmärksamma förståelsens centrala betydelse i det professionella mötet och i klinisk praktik. / This study explores the impact of mutual and shared understanding as a way to create an understanding-oriented guidance in family-therapy and in daily family life. The intention is to investigate the reciprocal experience of shared understanding and it ́s significance in family therapi. The questions focus on what charactarizes the states of prescence or abscence of intersubjective contact and understanding as well as what impact these states will have on the therapist and the family. The survey is based on four clinical case-histories reproduced from the therapists and the families ́ perspectives. Independent interviews explore both parties ́ experiences of the therapy after it was completed.Results of the study show that intersubjective presence and understanding during therapy is an essential and vital factor to extend and increase the intersubjective competence in the system. The results also show how the mutual therapeutic process presence is a kind of modeling force that carries on in families' everyday lives. This process developes the ability to take the other ́s perspective and respond to each other ́s inner world. An understanding-oriented guidance evolves. The results show good accordance with theory and research in the actual science field. They also have clinical implications and emphasizes the importance in both training and supervision of psychotherapists to payattention to the central importance of understanding in the professional meeting and in clinical practice.