This dissertation analyses how district heating systems in the Stockholm region have evolved and developed during the period 1978-2012. The thesis comprises four papers analyzing how district heating has been handled in municipal and regional planning. The examination explores how actors have worked together to create regional, interconnected district heating systems with economic, technological and environmental benefits. An investigation is undertaken on the effects of liberalization (and the subsequent commercialization of the district heating market) on the planning and cooperation of these systems. The impact on the present and future district heating market is also discussed. The dissertation shows that energy companies cooperated on a regional level to create interconnected regional systems. Through openness, the capacity to make high-level decisions and municipal legitimacy, the regional strategies could be implemented at the municipal level. This can be considered a form of regional planning from below that developed through the initiative of the municipalities. The regional energy planning authority Stoseb could therefore succeed where other regional planning authorities in the Stockholm region have previous failed, to gather and unite the municipalities into a regional force. This cooperation changed around the time of the liberalization of the energy market in 1996, which led to sales of several municipal energy companies and a subsequent concentration of ownership in the region. The organizational distance between energy companies and municipalities has increased and affected the communication between them. Regional cooperation could not be maintained and this has meant that opportunities and tools to implement energy strategies today are weaker than earlier. This is a case of ‘regional splintering’. The liberalization of the energy market thus had a major impact on the district heating sector. / Denna sammanläggningsavhandling analyserar hur fjärrvärmesystemen iStockholmsregionen vuxit och förändrats, mellan 1978 och 2012. Avhandlingen består av fyra artiklar som analyserar hur fjärrvärme hanterats i kommunal och regional planering, hur aktörer samarbetat för att skapa regionala, sammankopplade fjärrvärmesystem med ekonomiska, tekniska och miljömässiga vinster som följd, hur elavregleringen, och den påföljande kommersialiseringen av fjärrvärmemarknaden, påverkade planering och samverkan kring dessa system, samt fjärrvärmemarknadens nuläge och framtid. Avhandlingen visar att energibolagen samarbetat på regional nivå för att skapa sammanhängande regionala system, genom öppet samarbete och att man tack vare hög beslutskompetens kunnat implementera de regionala strategierna på kommunal nivå. Det var en form av regional planering underifrån, då initiativet kom från kommunerna och samarbetsorganet lyckades med vad regionala planorgan haft svårt att genomföra under flertalet decennier i Stockholmsregion, nämligen att samla och ena kommunerna kring strategier som implementerats. Detta samarbete förändrades vid tiden runt liberaliseringen av energimarknaden, som genomfördes 1996, vilket ledde till försäljning av flertalet kommunala energibolag och en efterföljande koncentration av ägandeskapet i regionen. Det organisatoriska avståndet mellan energibolag och kommun har därmed blivit längre och påverkat kommunikationen dem emellan. Det regionala samarbetet kunde därmed inte fortsätta som tidigare och detta gör att möjligheterna och verktyg att implementera regionala energistrategier idag är svaga. Detta var ett fall av ”regional splintering”. Liberaliseringen av energimarknaden hade således stor påverkan påfjärrvärmesektorn.

Detta examensarbete består av en resiliensanalys av ett stadbyggnadsprojekt i området Ulleråker, straxsöder om Uppsalas stadskärna. Resiliensanalysen kan bidra med perspektiv till planeringen för att säkraUppsalas dricksvattenförsörjning då stadsbyggnadsprojektet, enligt programförslaget, är planerat attligga på känsliga delar av Uppsalas grundvattentäkt och därför riskerar att förorena grundvattnet.Området Ulleråker ligger inom zon för vattenskyddsområde. Resiliensanalysen har tidigare inte använts i stor utsträckning för planeringkontexten och metoden hardelvis kritiserats för brister i praktisk användbarhet. Examensarbetet ämnar därför till att fylla håletmellan teori och praktik och därför testa metoden på ett praktiskt planeringsfall (Ulleråker) och ommöjligt föreslå förbättringar för dess användbarhet. Dessutom ska examensarbetet bidra till denpraktiska fallstudien för Ulleråker där Sweco och Uppsala kommun får nya perspektiv kring vilkaaspekter som är relevant att inkludera i planeringen. Metoden följer Resilience Alliance praktikerns handbok ”Assessing Resilience in Social-EcologicalSystems: Workbook for Practitioners”, vilken används för att analysera systemet utifrån handbokensfem steg, inkluderat vägledande frågor. Det första steget fokuserade på att definiera systemgränser samtidentifiera huvudproblem. Det andra steget handlade om systemdynamik i form av den adaptiva cykelnoch önskvärda eller icke önskvärda systemlägen. Det tredje steget fokuserade på tvärvetenskapligasamverkansprocesser mellan andra system på högre och lägre nivåer. Det fjärde steget handlade omaktörssamverkan. Slutligen, i det femte steget, sammanfattades analysen och adaptiva lösningar försystemet diskuteras vilka kan användas för att bygga ett resilient system. Analysen avstadsbyggnadsprojektet Ulleråker gjordes utifrån tillgängligt underlag från planprocessen samtintervjuer av nyckelpersoner, och fokuserade på riskerna för grundvattentäkten och ytvattnet i Fyrisån. Slutsatserna från resiliensanalysen är att metoden är svår att använda i en komplex planeringkontextutifrån handbokens utformning och fokus på mindre komplexa system. Även om det finns vissabegränsningar i analysmetodens praktiska användbarhet finns det faktorer som kan bidra tillplaneringskontexten, t.ex. ett ökat systemtänkande (Ulleråker som system), risktänk kringtröskeleffekter (irreversibel förorening av grundvattentäkten) samt längre tidsperspektiv (framtidaosäkerheter). Modellen ball-in-the-basin med systemlägen är relevant för att förstå ett systems önskade,oönskade eller irreversibla förändring liksom den adaptiva cykeln för att systemet ständigt utvecklas.Dessutom är en viktig poäng med de tvärvetenskapliga interaktionerna att kunskapen från systemetsminne bör utnyttjas i större grad. Finns redan kunskapen inom kommunen bör det social-ekologiskasystemet mycket snabbare kunna återhämta sig och återgå till ett fungerande dricksvattensystem (högresystemnivå). Resiliensanalysen har också identifierat och diskuterat strategiska åtgärder, som skullekunna skapa ett mer resilient Ulleråker, bland annat i form av att öka samverkansprocesserna(governance) och att initiera förändring. Avslutningsvis är de viktigaste slutsatserna kopplade till de tre pelarna: Social-ekologiska system(systemtänk), komplexa adaptiva system (risker för tröskeleffekter och att utvecklingen inte alltså skerlinjärt och förutsägbar utan inkluderar stora osäkerheter) samt utveckling över skalor av tid och rum(långa tidsperspektiv, men också olika geografiska skalor). Eftersom det utifrån handbokens utformningkrävs kunskap kring resiliens från analysören och dessutom mycket tid och resurser som det sällan finnsgott om i planeringsprocessen bör dessa tre pelare, tillsammans med anpassningsbarhet,omställningsbarhet och specifik samt generell resiliens, implementeras i traditionell planering. / This master thesis contains of a resilience assessment of an urban development project in the area called Ulleråker, a bit south of the center of Uppsala city. The resilience assessment aims to give newperspectives for obtaining water security in Uppsala, since the program proposal affects sensitive areasof the groundwater aquifer of Uppsala and is posing risks of contaminating the ground water aquifer.The area of Ulleråker is highly sensitive and therefore secured by a water protection area. The resilience assessment has not earlier been used to a large extent in the urban planning context andthe method has earlier been criticized for lack of practical usefulness. The thesis aims to fill the gapbetween scientific studies of practical cases. The method is therefore used on a practical case (Ulleråker)and propose improvements connected to the usability. The thesis should also contribute to the case,Ulleråker, where Sweco and the municipality of Uppsala are given new perspectives of what should beimportant to consider in planning. The method is based on the Resilience Alliance’s workbook ”Assessing Resilience in Social-EcologicalSystems: Workbook for Practitioners”, which is used to analyze the system based in five steps, includingguiding questions. The first step of the workbook focused on defining the system and limiting the systemtogether with identifying main problems. The second step of the assessment focused on the systemdynamic exploring the adaptive cycle as well as desired and undesired system regimes. The third stagefocused on interactions between different hierarchical levels of time and scale. The fourth stage focusedon governance, and on how actors cooperate with decision-making. The last stage focused onsyntezeising the assessment findings and adaptive solutions for building resilience. The analysis ofUlleråker is based on already completed investigations and material from the planning process togetherwith interviews of main actors and is focused on risks connected to ground- and surface water. The conclusions are that the resilience assessment is hard to use in a planning context with theconformation of today. Even though there are difficulties, the assessment can contribute with factors asthe resilience thinking about social-ecological systems (Ulleråker as a system with social and ecologicalsystems interacting), risks of thresholds (contaminating the groundwater) and the longer timeperspective (future uncertainties), to the planning context. The model ball-in-the-basin with systemregimes are relevant to understand the systems desirable, undesirable or irreversible development andthe adaptive cycle for the constant development (adaptation and transformation) of the system. Anotherimportant aspect with the cross-scale interactions (between levels) are to a higher extent use the memoryof the system. If the knowledge already exists in the municipality, the social-ecological system wouldbe able to reorganize faster and return to a functional drinking water system (on higher level). Theresilience assessment has also identified strategic actions that possibly could create a more resilientUlleråker, by for example increase the governance and initiating change. In conclusion, the most important aspects of the assessment to bring in to the planning process are thethree aspects: Social-ecological system (resilience thinking), complex adaptive system (risks connectedto thresholds and non-linear development including uncertainties) and cross-scale interactionsdevelopment (long time perspectives and geographical scales). The conformation of the workbookrequires great knowledge about resilience from the assessor, and there are seldom enough time andresources available in the conventional process. The three aspects together with adaptability,transformability and specified and general resilience should be implemented in conventional planning.

”Det kommunala planmonopolet” gör att kommunerna är viktiga aktörer i utmaningen att minska energianvändning och klimatpåverkan inom bebyggelse- och transportsektorerna, vilka står för en övervägande del av landets totala energianvändning. Den största potentialen i kommunernas planering och reglering av ny bebyggelse ligger i möjligheten att påverka bebyggelsens lokalisering och täthet, vilket har betydelse för resandets omfattning och val av transportsätt. Plan- och bygglagen (PBL) ger kommunerna vissa möjligheter att påverka energianvändningen och energitillförseln för ny bebyggelse, men de är tämligen begränsade. Variabler som mikroklimat och stadstyper med låg omslutningskvot påverkar bebyggelsens energianvändning i ett byggnadsfysiskt perspektiv, men ur ett administrativt perspektiv spelar detta ingen roll sedan energikraven i Boverkets byggregler sedan några år tillbaka ställer krav på hela byggnadens energiprestanda och inte på enskilda byggnadsdelar. Om byggreglernas krav istället skulle gälla byggnadens energianvändning i ett livscykelperspektiv skulle detta ge en mer rättvis bild samtidigt som planeringsfrågor som placering av bebyggelse och samt stadstyper skulle påverka energianvändningen. Vidare efterfrågas riktlinjer för hur användningen av elektricitet i bebyggelsesektorn ska miljöbedömas samt en statlig samsyn om elens roll ibland annat uppvärmnings- och transportsektorerna. Den stora effektiviseringspotentialen i bebyggelsesektorn finns dock i den befintliga bebyggelsen, vilket inte kan styras med vare sig markanvändningsreglering enligt PBL-planeringen eller Boverkets byggregler – det är fastighetsägarnas ansvar. Men planering kan omfatta så mycket mer än bara reglering. PBL:s organisation och krav på samrådsprocesser gör den kommunala planeringen till en viktig utvecklingsarena där såväl fastighetsägare som andra aktörer kan bjudas in att delta. Istället för ett traditionellt tvingande uppifrånperspektiv skulle den kommunala planeringen i högre grad kunna inta ett underifrånperspektiv och arbeta mer positivt och visa på möjligheterna att minska energianvändningen och få en mer hållbar energitillförsel, frågor som är bra både ur ett miljö- som ekonomiskt perspektiv. Planeringen skulle vidare behöva bli mer strategisk och genomförandeinriktad. I forsknings- och utvecklingsprogrammet Uthållig kommun fysisk planering har nya planeringsmetoder och -verktyg introducerats i fem kommuner, med syfte att integrera energi- och hållbarhetsaspekterna i den kommunala fysiska planeringen. En studie av den introducerade arbetsmetodiken visar att det går bra att kombinera rationella och kommunikativa planeringsmetoder och -verktyg. Det breda och inkluderande tillvägagångssättet har lett till att de deltagande har ökat sin kunskap om och sett större samband mellan planering, energi, bebyggelse och transporter, men även ökad förståelse för andra aktörers synsätt och kompetenser. Studien visar att såväl rationellt tänkande och expertkunskap som lokala, vardagliga erfarenheter och kunskaper är viktiga i planeringsprocessen. Det behövs kunskap om såväl processledning som sakkunskaper om exempelvis energi och miljöpåverkan. / Uthållig kommun

I planerings - och stadbyggnadssammanhang har social hållbarhet i dagsläget med en samhällsutveckling som karaktäriseras av tilltagande värdepluralism och polarisering allt mer kommit att betraktas som en viktig faktor för samhällets förmåga att hantera intressekonflikter mellan olika grupper och intressen. Forskningen avseende social hållbarhet visar dock genomgående att det saknas en allmänt erkänd definition av vad social hållbarhet är vilket hämmar det praktiska arbetet med att stärka den sociala hållbarheten i stadsplaneringen. Syftet med detta arbete är att studera hur social hållbar stadsutveckling tolkas i ett svenskt kommunalt planeringssammanhang samt hur detta gestaltar sig i strategier för att stärka den sociala hållbarheten på lokal stadsdelsnivå. För att undersöka detta har en kvalitativ fallstudie av hur kommunerna Botkyrka och Nacka i Stockholmsregionen dels tolkar begreppet social hållbarhet och dels bedriver sitt stadsutvecklingsarbete i stadsdelarna Alby och Fisksätra genomförts. Förhållanden och förutsättningarna i de båda stadsdelarna som uppfördes under miljonprogrammet är likartade, det förekommer en högre grad av socioekonomiskt utanförskap här jämfört med övriga stadsdelar i respektive kommun. Däremot är kommunernas förutsättningar markant olika, beträffande såväl demografi, ekonomi, attraktivitet och politiskt styre. Arbetet bygger på en dokumentanalys av utvalda delar av Botkyrkas och Nackas planmaterial samt intervjuer med aktörer på olika nivåer i kommunerna som har varit involverade i stadsutvecklingen. Analysen utgår från fyra centrala teman som identifierats i litteraturgenomgången av det aktuella forskningsläget om hur social hållbarhet tolkas i stadsutveckling, nämligen: social sammanhållning, rättvisa och fördelning, den fysiska miljöns betydelse samt delaktighet och genomförande. Det visar sig att trots social hållbarhet är ett mycket omfattande begrepp som är öppet för olika tolkningar beroende på den lokala förförståelsen, så är de konkreta stadsutvecklingsstrategierna för den fysiska miljön påfallande lika i båda kommunerna. Skillnaderna som förekommer mellan kommunernas planeringspraktiker handlar i stället huvudsakligen om hur deras tolkning av social hållbarhet påverkat den organisatoriska uppbyggnaden samt hur de verksamma uppfattar sin yrkesroll och kommunens ställning i regionen. Förhållanden som i sin tur påverkar hur kommunerna bedriver sitt arbete med dessa frågor i relation till civilsamhälle och privata aktörer. / In the context of urban- planning and development, social sustainability, with a current societal development characterized by increasing value pluralism and polarization, has increasingly come to be regarded as an important factor in society's ability to deal with conflicts of interest between different groups and interests. However, research on social sustainability consistently shows that there is a generally recognized shortfall of the definition of what social sustainability is, which hampers the practical work of strengthening social sustainability in urban planning. The purpose of this work is to study how socially sustainable urban development is interpreted in a Swedish municipal planning context and how this is reflected in strategies for strengthening social sustainability at the local district level. To investigate this, a qualitative case study of how the municipalities of Botkyrka and Nacka in the Stockholm region partly interpret the concept of social sustainability and partly conduct their urban development work in the districts of Alby and Fisksätra has been carried out. Conditions and preconditions in the two districts that were built during the Million Program are similar, there is a higher degree of socio-economic exclusion here compared to other districts in each municipality. On the other hand, the municipalities' conditions are markedly different, in terms of demography, economy, attractiveness, and political governance. The work is based on a document analysis of selected parts of Botkyrka's and Nacka's planning material as well as interviews with actors at different levels in the municipalities who have been involved in urban development. The analysis is based on four central themes identified in the literature review of the current state of research on how social sustainability is interpreted in urban development, namely: social cohesion, justice, and distribution, the importance of the physical environment, and participation and implementation. It turns out that despite social sustainability is a very comprehensive concept that is open to different interpretations depending on the local preconception, the concrete urban development strategies for the physical environment are strikingly similar in both municipalities. The differences that occur between the municipalities' planning practices are instead mainly about how their interpretation of social sustainability has affected the organizational structure and how the operatives perceive their professional role and the municipality's position in the region. Conditions that in turn affect how the municipalities conduct their work on these issues with civil society and private actors.

Barn reser mycket, precis som vuxna människor gör. En stor andel av barnens resor går till och från skolan, men utöver det sker även mycket fritidsresor till bland annat föreningsliv och idrottsanläggningar. Hur barn reser i vardagen påverkar både barns hälsa och utvecklande av självständighet. Med anledning av detta handlar detta examensarbete om just barns mobilitet och hållbara vardagsresor. Syftet är att lyfta barns olika resande samt inspirera och ta fram underlag för ett vidare arbete med barns mobilitet. Studien utfördes främst genom litteraturstudier samt enkätundersökningar. En resvaneundersökning gjordes tillsammans med Järfälla kommun för elever och föräldrar på Skälbyskolan, där frågorna undersökte resorna till skolan samt fritidsaktiviteter. En ytterligare enkät skickades ut till kommuner i nätverket ResSmart i Stockholmsområdet, och undersökta huruvida kommunerna arbetar med skol- respektive fritidsresor eller inte samt anledningar till detta. Resultatet av undersökningarna visar att gång och cykel är de vanligaste färdsätten till skolan, oftast själv eller tillsammans med jämnåriga. Skillnaden är dock stor gällande hur många barn som cyklar beroende på årstid, där endast en mycket liten andel cyklar på vinterhalvåret. Till fritidsaktiviteter är det överlägset vanligaste färdmedlet bil, vilket leder till att barnens självständighet kring dessa resor är låg. Anledningen till skjuts till fritidsaktiviteter är främst avståndet men även kopplat till tiden på dygnet och det generella familjepusslet. Vid skjuts till skolan uppgavs anledningen vara tidsbrist och att föräldrarna ändå skulle resa vidare med bilen. Vid jämförelse mellan förortsskolan Skälbyskolan och Gustav Vasa skola i Stockholms innerstad, syns att gång är det vanligaste färdsättet i båda områden. Däremot sker varken skjutsning eller cykling till Gustav Vasa skola, trots att anledningen till skjuts när den väl sker är densamma som vid Skälbyskolan. Gällande det kommunala arbetet är det fler kommuner som arbetar med hållbara skolvägar än barns fritidsresor. Dessutom skiljer sig arbetssättet, och vid arbete med fritidsresor nämns endast fysiska åtgärder och mjuka åtgärder saknas helt. Utifrån resultatet har åtgärdsförslag presenterats för ett utvecklat arbete inom området. För skolresor bör fokus ligga på att påverka föräldrarnas resvanor samt underlätta för vintercyklande. För fritidsresor föreslås istället att mycket åtgärder kopieras från skolvärlden, och där arbetet bör starta med inventering och resvaneundersökningar. Vidare föreslås att mjuka åtgärder ska introduceras, samt att komplexa och långsiktiga åtgärder som fritidsbussar och tätare stadsplanering är nödvändiga. Slutligen menar studien att vidare arbeten och arbete krävs för ett fortsatt utvecklat arbete med barnsresor. Området fritidsresor behöver lyftas både i underlag och information men även i medier och i större forum. / Just like adults, children travel regularly in their everyday life. A major part of children’s travels goes to school, but apart from that children also do leisure travels to club activities and leisure facilities. The everyday travel habits of children affect both their health and independence. For this reason, this thesis will embrace children’s mobility and sustainable everyday travels. The aim is to raise the different travel types of children as well as present a basis for continued work within the topic. The study contains of literature research and questionnaires. One of the surveys was made in collaboration with Järfälla municipality. The two questionnaires, one for the students and one for their parents, investigated the travels habits to school and leisure activities for children in Skälbyskolan. Another questionnaire was sent to municipalities in the network of ResSmart. This survey collected information about if and how the municipalities work with children’s school travels and leisure travels, including also the reason why in some cases nothing was done. The result of the surveys showed that walking and cycling are the most common ways of transport to school. Most of the travels was done alone or with other children. Considering the use of bicycle, the use is dependent on the time of the year, where a large proportion cycle in summer but few in winter. To leisure activities, a great majority of the travels are made by car. Because of this, the independence of children’s leisure travel is generally non-existing. The reason why parents drive their children to leisure activities mainly depends on the distance, but also the time of the day in relation to darkness and the general family life. When driving children to school, the main reasons are lack of time and continued travels by car. When comparing Skälbyskolan with Gustav Vasa skola in the downtown of Stockholm, the result showed that walking is to most popular way of travel for both schools. However, neither cycling nor driving was made regularly to Gustav Vasa skola, even if the reasons when actually driving was the same as in Skälbyskolan. Regarding the municipality planning and actions, it is more common that municipalities work with sustainable school travels than children’s leisure travels. Furthermore, the working methods differ, where only physical arrangements are made within leisure travel routes and the lack of mobility management is a fact. With basis in the literature and survey results, action proposals are presented for a developed work within the area. For school travels, the actions should focus on reaching the parents and affecting their choice of mode, as well as actions for easier and more comfortable cycling during winter season. Considering leisure travels is the proposal to copy actions from the work with school travels, where the work should start off with inventions and travel habits surveys in leisure clubs. Furthermore, mobility management actions should be introduced, but also complex and long-term actions including leisure buses for children as well as compact city planning. Finally, the study mean that further work and surveys are needed for continued and developed work with children’s mobility. The area of children’s leisure travels should be raised both in planning documents and information, but also is media and larger forums.

This licentiate thesis on architecture addresses how the state and municipalities use programs that deal with the design process in town planning projects. The author describes the process of creating an aesthetic design program and also studies a completed aesthetic design program. Furthermore, the author combines different findings and presents how programs develop during the planning process. The background of the work with architectural policy programs by the state agencies can be tracked in the program Shape of the Future – Program of Action, Design and Creative Design, 1997. Municipalities have also been influenced by architectural policy programs in their work. Changes in the Plan and Built Act, 1998/1999 that concern aesthetic values have also had effect on their work. The thesis presents four studies that comprise concept analysis, a case study of a municipal planning process, a road movie test and finally a comparison of different methods for evaluation of aesthetic design programs in road design projects. The first study presents a survey of the linguistic usage for programs that concern the design process. Examples from Sweden from the period 1999-2005 have been studied. Also, differences in the usage of the programs between the property developers and the town planning departments have been studied. The study showed that four types of programs were more commonly used: achitectural programs, aesthetic design programs, architectural quality programs and urban design programs. The distinctions in the programs can be used as foundation for more clear and uniform language use among the property developers and town planning departments. The second study follows the planning process of creating an aesthetic design program for the area Kvibergs äng in Gothenburg. An example of city development, the planning process contains both house planning and traffic planning. By the study the author search to increase the comprehension of developing aesthetic design programs and the knowledge of the distribution of power in town planning projects. The case relies on multiple sources of evidence, participant observations have been a main source. The case study consists of two kinds of analysis, a process analysis account of planning process and a discourse analytic interpretation of work of the planning group. The work with the aesthetic design program and the city plan stopped before it was completed. The planning group did not succeed in creating consensus among key actors. The differences in objectives among the architectural discourse, traffic planning discourse and the property developer discourse are some of the reasons why the aesthetic design program has not been completed. There were differences in interests and goals among the participants in the project of city development. The claim made throughout the study is that a common goal for the planning work is significant and it is essential to create consensus among the participants. In addition, the municipalities need guidance for aesthetic design programs to be able to guarantee the architectural quality. The third study describes a full scale experiment “road movie”. A film and a questionnaire were tried to evaluate the aesthetic design program for the detour past Sollefteå. The question was: Are film and questionnaire more easily available in comparison to traditional evaluation methods? Film was chosen as medium, since while driving on the road the experience is dynamic and similar to watching the movie. The film was shown to three independent groups. A total of 25 persons participated in the test. The informants were all professionals, either students or persons that worked with design tasks. The informants were asked to answer questions that concerned three kinds of evaluation criteria: research criteria, professional criteria and criteria specific for the program. The experiment showed that the informants had a positive attitude to use film for showing completed aesthetic design and evaluating road architecture. Film was a medium that showed critical viewpoints on the aesthetic design program and on completed design measures. In the beginning the method was expensive and took a lot of time, which was compensated by the fact that it was possible to conduct anywhere and anytime. The film also gave a good general impression of the road. The method was good at putting together measures and result when appraising the aesthetic design program. The fourth study shows a comparison of methods for evaluations that were used for completed aesthetic design programs at the Swedish Road Administration. A rich material was available to investigate the difference between film and other methods for evaluation. The evaluations carried out were: Tuning at place with the aesthetic design program, Evaluation at place with criteria and Qualitative evaluation. The issue investigated was: Which one of the methods of evaluation gave the best basis for assessment of the aesthetic design program and the result of the completed design measures. The study showed that used methods were suited in different situations. Tuning at place with the aesthetic design program was the fastest and cheapest method, it was only a local evaluation. With Evaluation at place with criteria more resources were needed, a discussion with informants was added. The method Qualitative evaluation was the only one of the methods that had users in the role as informants. The users provided new information through local knowledge. Film and questionnaire was the only one of the methods that gave critical comments to the aesthetic design program. The method put together program, measures and result. The method Film and questionnaire is based on criteria of research. Method and result become comparable with other evaluations that are built on theory. / Denna licentiatavhandling behandlar program avsedda att styra gestaltningen i stadsutvecklingsprojekt. En central frågeställning i avhandlingsarbetet har varit att undersöka hur programmen används hos statliga byggherrar och kommuner. Jag valde dels att följa ett gestaltningsprogram under själva framtagningsprocessen, dels att studera ett färdigt och genomfört gestaltningsprogram. Tillsammans ger studierna kunskap om bestaltningsprogrammets utvecklingsförlopp under planeringsprocessen från tidiga skeden till uppföljning av genomförda gestaltningsåtgärder. Bakgrunden till de statliga myndigheternas arbeten med arkitekturpolitiska handlingsprogram kan spåras i programmet Framtidsformer – Handlingsprogram för arkitektur, formgivning och design, 1997. Även kommuner har blivit påverkade av handlingsprogrammet i sitt arbete med arkitekturprogram. De ändringar i Plan- och bygglagen, 1998/1999, som berör estetiska värden har också haft betydelse för stadsbyggnadskontorens hantering av planprojekt. Licentiatavhandlingen innehåller fyra delstudier, de omfattar en kartläggande begreppsanalys, en fallstudie av en kommunal planprocess, ett filmförsök med utvärdering och slutligen en jämförelse av olika utvärderingsmetoder för gestaltningsprogram i vägprojekt. I den första delstudien redovisas en kartläggning av språkbruket som rör program för gestaltningsfrågor. Svenska exempel på hur programmen används som hjälpmedel i planeringsprocessen hos stat och kommuner mellan åren 1999–2005 studeras. Studien visar att fyra programtyper dominerar: arkitekturprogram, gestaltningsprogram, kvalitetsprogram och stadsmiljöprogram. Det råder inte något enhetligt språkbruk på området och studien avslutas med ett förslag till definitioner av förekommande programtyper. En klarare begreppsanvändning framstår som önskvärd. Den andra delstudien följer tillblivelseprocessen för ett kommande gestaltningsprogram för bebyggelsen vid Kvibergs äng i Göteborg. Planprocessen innehåller både bebyggelseplanering och trafikplanering. Genom studien söker jag få en ökad förståelse för utvecklingen av gestaltningsprogram och kunskap om maktordningen inom stadsutvecklingsprojekt. Information samlade jag främst genom deltagande observation vid möten som behandlade gestaltningsprogram och intervjuer. Fallbeskrivningen redovisar dels en processanalys av planeringsprocessen, dels en diskursanalytisk tolkning av planeringsgruppens arbete. Arbetet med gestaltningsprogrammet och detaljplanen avstannade innan det var färdigt till följd av oklarheter i planeringsprocessen och politiska omprioriteringar. En bidragande orsak kan sökas i skillnaden mellan de tre diskurser som var representerade i planeringsgruppen: arkitekturdiskursen, trafikplaneringsdiskursen och byggherrediskursen. De representerade olika intressen och målbilder i stadsutvecklingsprojektet. Resultatet av studien visar att en gemensam målbild för arbetet är viktig för att skapa samsyn bland mötesdeltagarna. En vägledning för gestaltningsprogram hos kommuner behövs för att säkra de arkitektoniska kvaliteterna. Den tredje delstudien beskriver ett fullskaleförsök, ”road movie”, där film och enkät prövades för att utvärdera genomförda gestaltningsåtgärder för förbifarten vid Sollefteå. Är film och frågeformulär ett mer lättillgängligt sätt jämfört med traditionella utvärderingar? Film valdes för att det finns en dynamik som är inbyggd i att färdas på vägen som liknar filmens möjlighet att redovisa en upplevelse av rörelse. Filmen visades för tre oberoende grupper vid olika tillfällen. Sammanlagt deltog 25 personer i försöken. Informanterna var professionella, antingen studenter eller personer som arbetade med gestaltningsfrågor. För att undersöka hur road movien uppfattades av informanterna fick de svara på frågor rörande tre typer av utvärderingskriterier: forskningskriterier, professionella kriterier och programspecifika kriterier. Informanterna i försöket var överlag positiva till att använda sig av film, både för att visa genomförda gestaltningsåtgärder och för att utvärdera vägarkitektur. Filmen var ett medium som lockade fram kritiska synpunkter både på gestaltningsprogrammet och utförda gestaltningsåtgärder. Initialt var metoden tids- och kostnadskrävande, vilket kompenserades med att den vid tillämpning var oberoende av tid och rum. Filmen återgav ett bra helhetsperspektiv av vägen. Metodiken bidrog till att länka samman åtgärder och resultat vid bedömningen. Den fjärde delstudien är en jämförelse av utvärderingsmetoder för genomförda gestaltningsprogram inom Vägprojekt. Det fanns ett rikt jämförelsematerial för att undersöka skillnader mellan film och övriga utvärderingsmetoder. De genomförda utvärderingarna var: Avstämning på plats mot gestaltningsprogrammet, Utvärdering på plats med utvärderingskriterier och Kvalitativ utvärdering. Den frågeställning som undersöktes var vilken av metoderna som gav det bästa underlaget för bedömning av gestaltningsprogram och bedömning av vidtagna gestaltningsåtgärder. Resultatet av jämförelsen visar att använda utvärderingsmetoder lämpade sig för olika användningsområden. Avstämning på plats mot gestaltningsprogrammet var den snabbaste och billigaste metoden, det blev dock endast en lokal utvärdering. Utvärdering på plats med utvärderingskriterier var mer resurskrävande, det tillkom även ett diskussionsmoment med informanterna. Metoden Kvalitativ utvärdering var den enda av metoderna som hade brukare som informatörer. Brukare tillförde ny kunskap genom sin lokalkännedom. Film och enkät var den enda av metoderna som gav kritiska kommentarer till gestaltningsprogrammet. Den bidrog till att länka samman program, åtgärder och resultat. Metoden film och enkät bygger på forskningsbaserade kriterier och härigenom blir metodik och resultat jämförbara med teoribaserade utvärderingar. / QC 20101125

This thesis is born out of a desire to better understand the intentions and implications behind a contemporary planning approach we term ‘pop-up planning’. This approach can be viewed as legitimized planning institutions borrowing aesthetic and practice from citizen-led, do-it-yourself urban initiatives which act to improve public space through often tactical or temporary means. There is a blurring of the intentionality behind pop-up planning approaches, as well as contention around the actual impacts pop-up planning approaches have. We relate the ambiguity of the intentions and impacts of pop-up planning approaches to both the diversity of terminology used by different local governments, and additionally, to the dominant economic imperative which favours exchange value over use value. Therefore, through a comparative critical analysis of pop-up planning in both Vancouver, Canada and Stockholm, Sweden, we seek to explore what implications pop-up planning has relating to democracy and social justice, and to uncover what impacts and intentionalities lay behind these approaches. / Den här uppsatsen bygger på viljan att bättre förstå intentionerna och följderna av en samtida planeringsapproach vi kallar pop-up planering. Detta tillvägagångssätt kan förklaras som att legitimerade planeringsinstitutioner lånar estetik och praktik från medborgarledda gör-det-själv-initiativ som verkar för att förbättra det offentliga rummet, ofta genom taktiska eller tillfälliga medel. Lokala myndigheter använder en mångfald av termer och begrepp relaterat till pop-up planering. Detta tillsammans med det dominerande ekonomiska imperativet, som gynnar bytesvärde framför brukarvärde, tenderar att grumla de bakomliggande avsikterna och de verkliga effekterna av denna planeringsapproach. Genom en jämförande kritisk analys av pop-up planering i både Vancouver, Kanada och Stockholm, Sverige, söker vi finna vilka konsekvenser pop-up planering har för demokrati och social rättvisa, samt att påvisa vilka effekter och avsikter som ligger bakom detta tillvägagångssätt inom planering.