<p>Det övergripande syftet med föreliggande uppsats är att utifrån ett kriminalvårdsperspektiv redogöra för skiljelinjen mellan de förvaltningsrättsliga begreppen <em>ärende</em> och <em>faktiskt handlande.</em> Begreppen analyseras utifrån ett rättsäkerhetsperspektiv, där fyra kriminalvårdsspecifika utgångspunkter (regler om personligt innehav i anstalt, undersökning av brev, avskildhetsplaceringar samt visitationer av bostadsrum) står i centrum för framställningen. Uppsatsen är utarbetad enligt en rättsdogmatisk metod, vilken förutsätter en beskrivning och analys av lagar, förarbeten, juridisk doktrin samt rättspraxis.</p><p>     Någon närmare beskrivning av begreppet <em>ärende</em> har i lagen eller dess förarbeten inte givits. I den juridiska doktrinen definieras dock begreppet som en verksamhet som genom handläggning av ett <em>ärende </em>utmynnar i ett beslut, som binder enskilda eller juridiska personer till ett rättsfaktum.<strong> </strong></p><p><strong>     </strong>I motsats till <em>ärende</em> framförs det <em>faktiska handlandet</em>,<em> </em>som kännetecknas av att inom ramen för den offentliga förvaltningen utföra sysslor som inte innefattar ärendehantering. Det <em>faktiska handlandet</em> exemplifieras i förarbeten av handlingar som utgörs av en lärares genomförande av en lektion eller då en polisman dirigerar trafik.</p><p>     Separationen mellan begreppen är i normalfallet lätt att inringa, då skiljelinjen ofta utgörs av den tidpunkt, vari ett juridiskt bindande dokument eller dylikt upprättas. Denna tydliga separation medför att skiljelinjen sällan möter några större juridiska hinder.</p><p>     Dock bör skiljelinjen tillmätas större rättslig betydelse inom vissa funktioner inom den offentliga verksamheten, däribland kriminalvården. Begreppens motsatsförhållande och betydelse blir särskilt viktig i samband med åtgärder inom kriminalvården som är att betrakta som <em>faktiskt handlande</em> och som de facto innebär en begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna som stadgas i RF samt Europakonventionen. Det är därför viktigt att all myndighetsutövning som faller inom ramen för kriminalvårdens <em>faktiska handlande </em>sker i överensstämmelse med objektivitets-, proportionalitets-, och ändamålsprincipen. Risken är annars att de grundläggande rättsäkerhetsgarantierna, som utgörs av krav på en förutsebar och likformig rättstillämpning inte får samma genomslagskraft som vid ett typiskt <em>ärende</em>.<em> </em></p><p><em>     </em>Någon allmängiltig skiljelinje mellan begreppen går knappast att dra upp. Därför är det viktigt att kriminalvården tydligt definierar huruvida olika frågor är att betrakta som typiska <em>ärenden</em> eller om företeelsen faller inom ramen för myndighetens <em>faktiska handlande</em>. Förslagsvis bör stor vikt läggas på hur frågor som utgör en juridisk gråzon ska hanteras, exempelvis kontroller av bostadsrum. En återkommande diskussion och utveckling av rättspraxis på området är därför nödvändig.</p>

<p>Sammanfattning</p><p>Syfte</p><p>Syftet med studien var att undersöka de kvinnliga internernas upplevda hälsa under anstaltsvistelsen. Frågeställningarna var följande:</p><p>• Vad uttrycker de intagna kvinnorna gällande sin upplevda fysiska och psykiska hälsa under anstaltsvistelsen?</p><p>• Vad upplever de intagna kvinnorna att anstalten gör för att förbättra deras hälsa?</p><p>Metod</p><p>Till grund för studien användes en kvalitativ metod. Intervjuer med semistrukturerade frågor genomfördes med fem intagna kvinnor. Urvalet skedde genom ett bekvämlighetsurval. Intervjuerna tolkades och analyserades sedan med utgångspunkt i det aktuella forskningsläget och den för studien teoretiska ansatsen.</p><p>Resultat</p><p>Samtliga kvinnor i studien beskrev sin upplevda hälsa som oförändrad eller bättre i jämförelse med innan de kom till anstalten. Kvinnorna som beskriver sig ha en bra upplevd hälsa är också de som verkar känna meningsfullhet under vistelsen på anstalt. De kvinnorna verkar även uppleva att de har ett mål att sträva mot, under och efter anstaltsvistelsen. Ett annat tydligt mönster som framkom var att de kvinnor som ville förändra sin situation och själva verkade redo att ta tag i den, upplevdes ha en bra hälsa. Det som internerna fann mest meningsfullt var programverksamheten och studierna. Majoriteten av de intervjuade kvinnorna ansåg inte att anstalten gör något för att de ska få en ökad hälsa under anstaltsvistelsen.</p><p>Slutsats</p><p>Slutsatsen av denna studie är att den upplevda hälsan hos de intagna kvinnorna var efter omständigheterna bra. Detta är ett motsatt resultat gentemot tidigare forskning. Det som framförallt var utmärkande för de kvinnor som upplevde sig ha en bra hälsa var att de kände en mening med anstaltsvistelsen, att de hade mål och en vilja att förändra sin situation. Att anstalten inte gör något för att främja de intagnas hälsa var kvinnorna överens om till en början. Men vid eftertanke ansåg de flesta att programverksamheten och studierna är något som anstalten gör.</p>

Syftet med denna uppsats var dels att öka förståelsen samt kunskapen kring behandling inom kriminalvårdens regi av män med kvinnomisshandelsproblematik, dels att genom teorianknytning belysa fenomenet ur en ny vinkel. De övergripande frågeställningarna var: Vilka är männen som misshandlar kvinnor? Vad är viktigt i behandlingen av dessa män? samt: Hur hanterar man kombinationen straff/behandling? Metoden som användes var en kvalitativ intervju med en halvstrukturerad uppläggning. Intervjuerna gjordes med tre behandlare som arbetar och har arbetat med männen i behandling inom kriminalvården. De utskrivna intervjuerna tolkades utifrån ett hermeneutiskt perspektiv och har ytterligare belysts utifrån socialfilosofer som Mead och Foucault. Resultatet uppvisar det är viktigt i behandlingen med männen att inte fördöma dem, utan visa respekt för dem som personer och tro på att de kan genomgå en förändring. Männen är i stort behov av att få tala om sina handlingar på ett icke fördömande sätt och samtidigt få lära sig att hantera de känslor de har. Analysen visar också att männen inte ser behandlingen som ett straff som påverkar deras vardag. Undersökningens resultatet är användbart för såväl blivande som redan yrkesverksamma behandlare av denna problematik, både inom och utanför kriminalvården.

Sammanfattning Syfte Syftet med studien var att undersöka de kvinnliga internernas upplevda hälsa under anstaltsvistelsen. Frågeställningarna var följande: • Vad uttrycker de intagna kvinnorna gällande sin upplevda fysiska och psykiska hälsa under anstaltsvistelsen? • Vad upplever de intagna kvinnorna att anstalten gör för att förbättra deras hälsa? Metod Till grund för studien användes en kvalitativ metod. Intervjuer med semistrukturerade frågor genomfördes med fem intagna kvinnor. Urvalet skedde genom ett bekvämlighetsurval. Intervjuerna tolkades och analyserades sedan med utgångspunkt i det aktuella forskningsläget och den för studien teoretiska ansatsen. Resultat Samtliga kvinnor i studien beskrev sin upplevda hälsa som oförändrad eller bättre i jämförelse med innan de kom till anstalten. Kvinnorna som beskriver sig ha en bra upplevd hälsa är också de som verkar känna meningsfullhet under vistelsen på anstalt. De kvinnorna verkar även uppleva att de har ett mål att sträva mot, under och efter anstaltsvistelsen. Ett annat tydligt mönster som framkom var att de kvinnor som ville förändra sin situation och själva verkade redo att ta tag i den, upplevdes ha en bra hälsa. Det som internerna fann mest meningsfullt var programverksamheten och studierna. Majoriteten av de intervjuade kvinnorna ansåg inte att anstalten gör något för att de ska få en ökad hälsa under anstaltsvistelsen. Slutsats Slutsatsen av denna studie är att den upplevda hälsan hos de intagna kvinnorna var efter omständigheterna bra. Detta är ett motsatt resultat gentemot tidigare forskning. Det som framförallt var utmärkande för de kvinnor som upplevde sig ha en bra hälsa var att de kände en mening med anstaltsvistelsen, att de hade mål och en vilja att förändra sin situation. Att anstalten inte gör något för att främja de intagnas hälsa var kvinnorna överens om till en början. Men vid eftertanke ansåg de flesta att programverksamheten och studierna är något som anstalten gör.

Det övergripande syftet med föreliggande uppsats är att utifrån ett kriminalvårdsperspektiv redogöra för skiljelinjen mellan de förvaltningsrättsliga begreppen ärende och faktiskt handlande. Begreppen analyseras utifrån ett rättsäkerhetsperspektiv, där fyra kriminalvårdsspecifika utgångspunkter (regler om personligt innehav i anstalt, undersökning av brev, avskildhetsplaceringar samt visitationer av bostadsrum) står i centrum för framställningen. Uppsatsen är utarbetad enligt en rättsdogmatisk metod, vilken förutsätter en beskrivning och analys av lagar, förarbeten, juridisk doktrin samt rättspraxis.      Någon närmare beskrivning av begreppet ärende har i lagen eller dess förarbeten inte givits. I den juridiska doktrinen definieras dock begreppet som en verksamhet som genom handläggning av ett ärende utmynnar i ett beslut, som binder enskilda eller juridiska personer till ett rättsfaktum.      I motsats till ärende framförs det faktiska handlandet, som kännetecknas av att inom ramen för den offentliga förvaltningen utföra sysslor som inte innefattar ärendehantering. Det faktiska handlandet exemplifieras i förarbeten av handlingar som utgörs av en lärares genomförande av en lektion eller då en polisman dirigerar trafik.      Separationen mellan begreppen är i normalfallet lätt att inringa, då skiljelinjen ofta utgörs av den tidpunkt, vari ett juridiskt bindande dokument eller dylikt upprättas. Denna tydliga separation medför att skiljelinjen sällan möter några större juridiska hinder.      Dock bör skiljelinjen tillmätas större rättslig betydelse inom vissa funktioner inom den offentliga verksamheten, däribland kriminalvården. Begreppens motsatsförhållande och betydelse blir särskilt viktig i samband med åtgärder inom kriminalvården som är att betrakta som faktiskt handlande och som de facto innebär en begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna som stadgas i RF samt Europakonventionen. Det är därför viktigt att all myndighetsutövning som faller inom ramen för kriminalvårdens faktiska handlande sker i överensstämmelse med objektivitets-, proportionalitets-, och ändamålsprincipen. Risken är annars att de grundläggande rättsäkerhetsgarantierna, som utgörs av krav på en förutsebar och likformig rättstillämpning inte får samma genomslagskraft som vid ett typiskt ärende.      Någon allmängiltig skiljelinje mellan begreppen går knappast att dra upp. Därför är det viktigt att kriminalvården tydligt definierar huruvida olika frågor är att betrakta som typiska ärenden eller om företeelsen faller inom ramen för myndighetens faktiska handlande. Förslagsvis bör stor vikt läggas på hur frågor som utgör en juridisk gråzon ska hanteras, exempelvis kontroller av bostadsrum. En återkommande diskussion och utveckling av rättspraxis på området är därför nödvändig.

Barn till frihetsberövade är en osynlig grupp i vårt samhälle. Separationen från den frihetsberövade föräldern påverkar barnet olika beroende på barnets ålder, straffets längd och tidigare separationer. Ingen forskning har tidigare genomförts på denna grupp i Sverige. Syftet med föreliggande studie var att söka förstå och beskriva de upplevelser som barn till frihetsberövade har. Sex intervjuer genomfördes med sex unga människor i åldrarna 13- 22 år som hade/hade haft en eller båda föräldrarna i fängelse. Intervjuerna spelades in, transkriberades och analyserades med induktiv tematisk analys. Resultatet visade att barn till frihetsberövade ofta lever under utsatta förhållanden. Erfarenheter av övergivanden, separationer och traumatiska händelser var vanligt. Undersökningen visade också på betydelsen av väsentlig information om förälderns frihetsberövande och av vänner. Stöd från samhället, genom bland annat bättre samverkan mellan myndigheter, efterfrågas.

Denna c-uppsats handlar om hur personalen inom kriminalvården ser på och hanterar personer med funktionshindret ADHD. Det är en kvantitativ studie där vi genom telefonenkät undersökt vilken kompetens personalen har om funktionshindret och hur de ser på förekomsten av ADHD hos intagna inom kriminalvården. 70 anställda vid 28 anstalter har besvarat enkäten. Vi har även undersökt vad personalen har för upplevelse av att arbeta med intagna med ADHD, och om förutsättningar finns att bedriva ett speciellt stöd. Resultatet har analyserats utifrån ett symboliskt interaktioniskt perspektiv och mot bakgrund av tidigare forskning om området. Resultatet av vår undersökning visar att personer med ADHD inom kriminalvården skiljer sig på olika punkter gentemot övriga intagna. Personalgruppen upplever att målgruppen är mer svårmotiverad än övriga intagna när det gäller studier, behandling och dagliga rutiner. Detta skapar problem då behandlingsmetoder för personer med ADHD saknas. Personalen upplever också att personer med funktionshindret oftare än andra intagna är inblandade i konflikter, något som antagligen påverkar fängelsevistelsen negativt i stället för att stärka individen att bättre klara ett liv efter frigivning.

Forskning från England, Wales och USA visar att antalet äldre intagna inom kriminalvården i de aktuella länderna har ökat under det senaste decenniet. I forskningen visas att det kan uppstå problem när äldre personer med speciella behov placeras i ett fängelse. Kriminalvårdens statistik 2007 påvisar att det även skett en ökning av äldre intagna i de svenska fängelserna. Dock finns det ingen forskning om hur det påverkar anstalterna. Syftet med denna studie är att belysa hur personal på några utav Sveriges anstalter uppfattar och ser på situationen med äldre intagna med specifika behov som placeras i anstalt. I denna studie har en kvalitativ metod använts för att belysa det aktuella området. Som grund till studien ligger information inhämtad via öppna intervjuer med 8 informanter som arbetar på 4 av Sveriges anstalter. Då studien har en hermeneutisk ansats så utgår tolkningen och analysen ifrån den infallsvinkeln. Studien visar att det finns skillnader mellan äldre och yngre interner, samt att det kan uppstå stor problematik i de fall den äldre har specifika problem. Den påvisar också att de aktuella anstalterna till stor del inte är anpassade för att ta hand om eventuell problematik samt att personalen i det stora hela saknar kompetens för att jobba med frågorna.

No description available.

During the period 2002-2012, 74 people committed suicide within the Swedish judicial system. During the same period of time 702 self-destructive actions and suicide attempts were reported. The purpose of this work was to investigate and illuminate the causes which are responsible for individuals committing suicide while in custody or in prison. The theory of this  work is an ethnographic study of a special social context. A study of literature, statistics and earlier scientific research was used in this study. Furthermore a survey has been conducted at Skänninge prison consisting of six interviews with inmates serving sentences as well as a prison psychologist. The aim of this survey was to show how inmates perceive in the psychosocial environment from their own perspective. Allowing insight into the social context within the prison system is an additional goal of this work, information that is generally unseen by the public.   This research shows a number of different suicidal causes, the most significant indicating that individuals are placed in cells with conditions similar to those of isolation. The European council against torture and human treatment has, at a number of occasions, pointed out and criticised the Swedish Correctional System regarding the isolation of inmates and the extremely long detention periods. The result of the criticism appears to suggest that the isolation is a leading cause of the increasing number of suicides. “Omvådnadsinspektionens” final report (2008) shows, amongst other things, that the risk of suicide is nine times higher for inmates placed in isolation cells rather than those placed in shared cells. Furthermore the investigation shows that the Swedish Correctional system treats the so called “high-risk” population, who have multiple psychological potentially leading to suicide, but document no empirical statistics for the connection suicide psychiatric diagnoses.    In 2007, The Swedish Correctional System reformed their security routines and created a new “security landscape” with electrically strengthened shell protection and other integrity-damaging actions. The reason was to overcome the tragic consequences beginning with three spectacular escapes in 2004. The new Swedish Correctional System must be regarded as the primary reason for a harsher and harder psychosocial environment, thereby trigging suicidal behaviours. / Under perioden 2002 till 2012 har 74 personer begått självmord inom Svensk kriminalvård. Under samma tidsperiod har 702 destruktivt självskadande handlingar och självmordsförsök inrapporterats. Syftet med denna uppsats var att undersöka och illuminera olika orsaksfaktorer och påverkansfaktorer som gör att en individ väljer att begå självmord och eller utföra självskadehandlingar i ett häkte eller anstalt. Den teoretiska ansatsen är en etnografisk studie av en rådande social kontext. Metod delen utgår från litteraturstudier där statistik och tidigare forskning avseende psykosocial miljö och psykisk ohälsa ingår. En kvalitativ undersökning har genomförts på anstalten Skänninge som består av sex stycken intervjuer med intagna män som avtjänar straff där, samt med anstaltens psykolog. Fokus för undersökningen var att återge den upplevda psykosociala miljön ur de intagnas perspektiv. Syftet var vidare att förmedla en social kontext vilket allmänheten har ett begränsat tillträde till.   Undersökningen påvisar en rad olika orsaksfaktorer, där den enskilt största faktorn pekar mot att människor häktas och placeras i ensamceller med isoleringslika förutsättningar. Europarådets kommitté mot tortyr och inhuman behandling har vid ett flertal tillfällen påpekat och kritiserat svenskt rättsväsende avseende isoleringen av intagna och extremt långa häktningstider. Resultatet av kritiken förefaller peka på att långa häktningstider och isolering är en av orsaksförklaringarna till det ökande antalet självmord. Omvårdnadinpektionens slutrapport (2008) visar bland annat att suicidrisken var nio gånger högre för intagna placerade i isoleringscell än vid så kallad dubbelbeläggning. Utredningen påvisar vidare att kriminalvården hanterar vad man kallar en högriskpopulation med multipla psykiska diagnoser som orsakssamband för självmord men redovisar ingen empiri för direktkopplingen självmord psykiatrisk diagnos.   Kriminalvården reformerade år 2007 sina säkerhetsrutiner och skapade ett nytt säkerhetslandskap med el-förstärkta skalskydd och en rad integritetskränkande åtgärder för att komma tillrätta med den tragiska utvecklingen inom kriminalvården föranlett av tre spektakulära rymningar som skedde år 2004. Den nya säkerhetspolitiska inriktningen inom svensk kriminalvård får anses vara den största anledningen till ett allt kärvare och hårdare klimat inom den psykosociala miljön vilket därigenom kan medverka till självmord och självskadebeteenden inom kriminalvården.