No description available.

Bakgrund: Långvarig smärta är ett stort problem världen över. Egenvård är en viktig faktor för hanteringen av smärta för att uppnå livskvalitet. Syfte: Syftet var att undersöka patienters upplevelse av att leva med och hantera den långvariga smärtan i det dagliga livet. Metod: En allmän litteraturöversikt baserad på 15 kvalitativa artiklar, analyserade med en innehållsanalys med en manifest ansats. Resultat: Acceptans upplevdes vara det första steget mot hanteringen av smärta. Att leva med långvarig smärta upplevdes påverka både fysiska och psykiska aspekter. Genom att utöva egenvård upplevdes hanteringen av den långvariga smärtan underlätta. Patienterna upplevde ett behov av stöd från familj, vänner och hälso-och sjukvård. Diskussion: Upplevelsen av att leva med långvarig smärta i det dagliga livet varierade och det fanns både positiva och negativa erfarenheter. Slutsats: Hanteringen av smärta visade sig vara en pågående process. Om sjuksköterskan har kunskap och kompetens om hur patienterna upplever sitt långvariga tillstånd så kan det vara lättare att förstå och vägleda dessa patienter. Det ger en kunskap om hur patienterna kan uppleva smärt situationen och hanteringen av smärtan. / Background: Chronic pain is a major problem worldwide. Self-care is an important factor when it comes to managing pain to achieve quality of life. Aim: The purpose was to investigate patients' experience of living with and manage the chronic pain of daily life. Method: A general literature review based on 15 qualitative articles, analyzed with a qualitative content analysis with a manifest approach. Result: Acceptance was perceived to be the first step towards the management of pain. Living with long-term pain was felt to affect both physical and mental aspects. By practicing self-care, the management of the chronic pain was made easier. Patients experienced a need for support from family, friends and healthcare. Discussion: The experience of living with chronic pain in daily life varied and there were both positive and negative experiences. Conclusion: The management of pain proved to be an ongoing process. If the nurse has knowledge and skills about how patients experience their chronic condition, it may be easier to understand and guide these patients. It provides a knowledge of how patients can experience the pain situation and the management of pain. / <p>Examinationsdatum: 2019-12-04</p>

Långvarig smärta innebär ofta stora påfrestningar för individen med konsekvenser på många livsområden vilket utgör en utmaning för hälso- och sjukvården gällande bemötande utifrån ett helhetsperspektiv. En central aspekt av att leva med långvarig smärta är hur stress och påfrestningar hanteras exempelvis genom användning av psykologiska försvar. Syftet med denna studie var att bidra till ökad kunskap om psykologiska försvar hos personer med långvarig smärta utifrån frågeställningen:  vilka psykologiska försvar och psykologiska försvarsstrukturer framkommer när vuxna personer med långvarig smärta intervjuas om personligt relevanta områden. Datainsamlingen bestod av tio telefonintervjuer som transkriberades och analyserades med Defense Mechanism Rating Scales (DMRS). Resultaten visade på en varians av psykologiska försvar i deltagargruppen. Mest förekommande var högadaptiva försvar, särskilt humor och anknytning.  Utmärkande var även förekomsten av flertalet medeladaptiva försvar såsom annullering, samt det lågadaptiva försvaret nedvärdering av sig själv. Resultaten kan bidra till ökad förståelse om omedvetna hanteringsstrategier som kan påverka upplevelsen av smärta och även vara av vikt för hälso- och sjukvårdens bemötande av patienter med långvarig smärta. Vidare forskning inom området behövs för att undersöka samband mellan psykologiska försvar och andra relevanta faktorer såsom smärtdiagnos, smärtsymtom och behandlingsutfall. / Chronic pain is associated with extensive distress for the individual with consequences on several areas of life and constitutes a challenge for the healthcare system in approaching chronic pain from a holistic perspective. How individuals cope with distresses for example by using psychological defences is of significance for the chronic pain condition. The purpose of this study was to contribute to the body of knowledge regarding psychological defences that are used by individuals with chronic pain. The research question was: what psychological defences and structures of psychological defences appear when adults with chronic pain are being interviewed on personally relevant topics.  Ten telephone interviews were conducted, the material from interviews was transcripted and analysed using Defense Mechanism Rating Scales (DMRS). The results showed a variety of different psychological defences used by participants. High adaptive defences such as humour and affiliation were the most appearing. Furthermore, the occurrence of middle adaptive defences such as undoing was also detected in the material. Among the low adaptive defences devaluation of self stood out the most. The results contribute to the understanding of involuntary coping-strategies that may influence the experience of chronic pain. In addition, the results are important for the treatment of chronic pain patients within the healthcare. Further research in this field is needed to study links between defence mechanisms and other relevant aspects such as pain diagnosis, pain symptoms and treatment outcome.

Introduktion: Långvarig smärta påverkar uppemot 30% av världens befolkning och tar upp stora resurser inom hälso- och sjukvården. Långvarig smärta påverkar individen på flera nivåer där biopsykosociala interventioner har visat sig vara mest effektiva vid behandling. Det finns dock brist på insatser som kan användas i primärvården.  Syfte: Att utforska hur personer med långvarig smärta har upplevt rehabiliteringsprocessen i ett gruppträningskoncept i primärvård som kombinerar både psykologiska och fysioterapeutiska metoder.  Metod: Semistrukturerade intervjuer gjordes med elva deltagare (kvinnor 51-68 år) som deltagit i gruppträningen de senaste sex månaderna relaterat till långvarig smärta med eller utan samsjuklighet. Urvalet var strategiskt och analys gjordes med grundad teori enligt Charmaz.  Resultat: Analysen genererade en teoretisk modell och fem kategorier. Huvudkategorin – lära sig nya sätt att leva med smärta – en förändringsprocess i trygg miljö, illustrera genom tre olika sammanhang som har haft betydelse för deltagarnas rehabiliteringsprocess, 1) ett inre cirkulärt sammanhang, 2) vårdmiljön och 3) friskvården och sociokulturella sammanhanget.  Slutsats: Studien tillhandahåller en ökad förståelse för hur en rehabiliteringsprocess upplevs av personer med långvarig smärta som deltagit i ett gruppträningskoncept i primärvården. Studien belyser vårdens roll i att stödja och inge trygghet för att främja en förändringsprocessen. Studien uppmärksammar även hur psykosociala faktorer kan hindra personer med långvarig smärta från att upprätthålla motivation till att träna och ta sig ut till friskvården på egen hand. Framtida studier behövs som studerar gruppträningen i relation till andra behandlingsinterventioner. / Introduction: Chronic pain affects up to 30% of the world’s population and takes up large resources in healthcare. Chronic pain affects the individual on several levels where biopsychosocial interventions have been shown to be most effective in treatment. However, there is a lack of interventions that can be used in primary healthcare.  Aim: To explore how people with chronic pain have experienced the rehabilitation process in a group training concept in primary healthcare that combines both psychological and physiotherapeutic methods.  Method: Semi-structured interviews were conducted with eleven participants (women 51-68 years) who had participated in the group training related to chronic pain with or without comorbidity. The selection was strategic and analysis was done with grounded theory according to Charmaz.  Results: The analysis generated a theoretical model and five categories. The core category – learning new ways of livning with pain – a change process in safe environment, is illustrated through three different contexts that have been important for the participants’ rehabilitation process, 1) an inner circular context, 2) the health care context and 3) the wellness and socio-cultural context.  Conclusion: The study provides an increased understanding of how a rehabilitation process is experienced by people with chronic pain. It highlights the role of health care in supporting a change process and it draws attention to how psychosocial factors can prevent people with chronic pain from maintaining motivation to exercise and get out to wellness training. Future studies are needed that examine the group training in relation to other treatment interventions.

Background: Physical activity (PA) can impact chronic pain positively but it can be affected by both facilitating and hindering, e.g. motivation and self-efficacy (S-E).  Aim: Through self-rated causal networks the study explored which factors adults with chronic pain rated as facilitating for PA, their PA level and which types of physical activities they engaged in. Relationships were investigated between S-E and PA and whether the causal networks differed between participants who met the recommendations for PA or not.   Method: A comparative, correlating and descriptive pilot-study with a cross-sectional design was used and conducted via online questionnaires using Perceived Causal Networks. Results: There were two common items, Conditions and Thoughts about pain, that significantly facilitated the engagement in both intended exercise and everyday exercise. As everyday exercise the respondents mostly engaged in walks, household- and gardening chores and stair climbing. For intended exercise they mostly did walks, home exercise and swimming/water gymnastics. The majority of respondents (52%) had a self-rated PA-level that corresponded to a “higher level”. No difference emerged when comparing facilitating factors between those who met the recommendations for PA and those who didn´t. There were moderate correlations between S-E and activity minutes (r=0.443, p=0.002) as well as S-E and intended exercise (r=0.418, p=0.003). There was no statistically significant correlation between S-E and everyday PA (r=0.257, p=0.078).  Conclusion: Although there was a correlation between S-E and activity minutes and physical exercise, further research is required on the subject in order to increase knowledge about facilitating factors for PA in people with chronic pain. / Bakgrund: Träning kan ha en positiv påverkan på långvarig smärta. Att utföra fysisk aktivitet (FA)påverkas av både underlättande och försvårande faktorer där bland annat motivation och tilltro till den egna förmågan avseende fysisk aktivitet kan ha en viktig roll. Syfte: Genom självskattade orsaksnätverk utforskade studien vilka faktorer vuxna personer medlångvarig smärta skattade som underlättande för att utöva FA, deras aktivitetsnivå samt vilkatyper av fysiska aktiviteter de ägnade sig åt. Eventuella samband mellan tilltro till den egnaförmågan att vara fysiskt aktiv och FA samt om orsaksnätverken skiljde sig åt beroende påom en uppfyllde respektive inte uppfyllde rekommendationerna för FA utforskades. Metod: En jämförande, korrelerande och deskriptiv pilotstudie med tvärsnittsdesign användes ochgenomfördes via strukturerade frågeformulär online med hjälp av Perceived CausalNetworks. Resultat: Enligt genomsnittsnätverket förekom två gemensamma faktorer, Förutsättningar och Tankeom träning, som var betydligt underlättade för såväl utförandet av planerad FA somvardagsmotion. Som Vardagsmotion ägnade sig deltagarna framför allt åt; promenader,hushålls- och trädgårdssysslor samt trappgång. Som Planerad FA utfördes främst;promenader, hemträning och simning/vattengymnastik. Majoriteten av respondenterna (52%)hade en självskattad fysisk aktivitetsnivå som motsvarade en “högre nivå”. Det framkomingen statistiskt säkerställd skillnad avseende skattningen av underlättande faktorer mellan desom uppnådde respektive inte uppnådde rekommendationerna för FA. Sambandet var måttligtstarkt mellan tilltro till den egna förmågan avseende fysisk aktivitet och aktivitetsminuter(r=0.443, p=0.002) och mellan tilltro till den egna förmågan avseende fysisk aktivitet ochfysisk träning (r=0.418, p=0.003). Mellan tilltro till den egna förmågan avseende fysiskaktivitet och vardagsmotion fanns inget statistiskt samband (r=0.257, p=0.078). Slutsats: Trots att det verkar finnas ett samband mellan tilltro till den egna förmågan avseende fysiskaktivitet och aktivitetsminuter respektive fysisk träning krävs vidare forskning kring ämnetför att öka kunskapen om vad som kan underlätta utförandet av FA hos personer medlångvarig smärta.

<p>Examen i vårdadministration, YH-utbildning: 20 Yh-poäng</p>

Förekomsten av sexuella problem och dysfunktioner är hög hos patienter med långvarig smärta. Syfte: Syftet med studien var att undersöka vad som finns beskrivet i tidigare forskning om sexualitet och sexuella problem i relation till långvarig smärta. Metod: En scoping review utfördes för att identifiera litteratur som beskriver långvarig smärta och sexualitet, med fokus på patienters upplevelse av sin sexualitet och hur de upplevde att vårdgivare pratade med dem om sexualitet. Litteratursökning i databaser identifierade 16 artiklar, med utgång av muskuloskeletal smärta och migrän vilka bedömdes vara relevanta för studien. Resultat: 11 teman identifierades, vilka beskriver hur sexualiteten påverkas vid långvarig smärta. Med hjälp av cripteori och genusteori analyserades resultatet. Slutsats: Vårdgivare behöver ge patienter med långvarig smärta kunskap om hur sexualiteten kan påverkas, för att minska patienters upplevelse av av fysisk funktionsnedsättning. Litteraturen visar också att det finns skillnader mellan kön när det kommer till hur patienter upplever och hanterar smärta, sexualitet och relationer.

Personer med långvarig smärta är en stor patientgrupp inom primärvården i Sverige med olika bakgrund och hälsa. Interdisciplinärt multimodalt smärtrehabiliteringsprogram (IPRP) är en behandlingsmetod som används både i specialist- och primärvård för patienter med långvarig smärta. Denna studie är en retrospektiv registerstudie där svar från självrapporterade enkäter analyserats. Syftet var att undersöka om självskattad hälsorelaterad livskvalitet, fysisk funktion, aktivitetsnivå, ångest och depression skiljer sig mellan patienter med låg respektive hög utbildningsnivå hos de som genomgått IPRP för långvarig smärta inom primärvården i Sverige. Studien undersökte skillnader mellan grupperna både vid baslinje och 1-års uppföljning samt skillnader i förändring däremellan. Resultaten visade statistiskt signifikanta skillnader vid baslinje och 1-års uppföljning vad gäller hälsorelaterad livskvalitet och fysisk funktion. För ångest och depression var skillnaderna enbart signifikanta vid 1-års uppföljning. Skillnaden i förändring mellan grupperna var signifikant för ångest och depression. Gruppen med hög utbildningsnivå skattade högre hälsorelaterad livskvalitet och bättre fysisk funktion. Det var även en mindre andel patienter med diagnosen ångest och depression i den gruppen och de förbättrades i större utsträckning vad gäller ångest och depression. Denna studie indikerar att utbildningsnivå är en bakgrundsfaktor som hälso- och sjukvården bör ta hänsyn till för att bidra till en mer jämlik hälsa i befolkningen. Det behövs mer forskning där resultat jämförs mellan patienter med låg och hög utbildningsnivå som genomgått IPRP för långvarig smärta då detta är en forskningslucka.

<p><strong>Syfte och frågeställningar </strong></p><p>Studiens syfte var att undersöka om utförandet av en isometrisk bålstabiliseringsövning/coreövning kunde påverka upplevelsen av smärta i nacke, axlar och skuldror hos kvinnor med kronisk/långvarig idiopatisk smärta. Studiens frågeställningar var: Hur påverkar utförandet av övningen ”plankan” upplevelsen av smärta i nacke, axlar och skuldror hos deltagarna? Förändras den maximala uthålligheten i övningen mellan deltagarnas första och sista träningstillfälle? Kan interventionen fullföljas av deltagarna?</p><p><strong>Metod </strong></p><p>Fyra kvinnliga deltagare som alla hade kronisk/långvarig smärta i nacke, axlar eller skuldror utförde övningen ”plankan” som hemträningsövning under fyra veckors tid. Mängden träning dokumenterades i en träningsdagbok som deltagarna kontinuerligt fyllde i under träningsperioden. Före samt inom en vecka efter träningsperioden ifylldes en enkät med frågor om upplevd intensitet, frekvens och lokalisation av smärta. Dessutom mättes maximal uthållighet i övningen ”plankan”.</p><p><strong>Resultat </strong></p><p>Efter träningsperioden uppskattade alla deltagare med smärta i nacken en förbättring med 1-3 skalsteg i en sammanslagning av alla frågor rörande smärta i nacke. Detta innebar<strong> </strong>att förändringen mellan deltagarnas svar i före- och efterenkäten, där skalan 0-10 användes, slogs samman till ett värde. Smärta i axlarna skattades som markant förbättrad av två deltagare samt som något försämrad respektive inte förändrad av två deltagare. Endast en deltagare uppskattade sig ha smärta i skuldrorna och ingen skillnad i uppskattningen sågs mellan före- och efterenkäten. Maximal uthållighet i övningen mellan första och sista träningstillfället ökade statistiskt signifikant för alla deltagare mätt i både procent och sekunder.</p><p><strong>Slutsats</strong></p><p>Resultatet i studien tyder på att övningen kan genomföras av individer med långvarig idiopatisk smärta i nacke, axlar och skuldror utan att ökad upplevd smärta eller andra obehag uppstår samt att den maximala uthålligheten i övningen ökar genom att övningen utförs. Hur många gånger övningen måste utföras för att ge resultat på uthållighet är oklart. Trots att flera deltagare upplevde minskad smärta efter träningsperioden så kan inga slutsatser tas då deltagarantalet var litet och resultatet för interventionsgruppen inte jämförts med en kontrollgrupp. Stora variationer i utförandet av hemträningen förekom bland deltagarna och flera faktorer utöver träningsövningen kan ha påverkat förändringen i smärtupplevelse.</p>

Syfte och frågeställningar Studiens syfte var att undersöka om utförandet av en isometrisk bålstabiliseringsövning/coreövning kunde påverka upplevelsen av smärta i nacke, axlar och skuldror hos kvinnor med kronisk/långvarig idiopatisk smärta. Studiens frågeställningar var: Hur påverkar utförandet av övningen ”plankan” upplevelsen av smärta i nacke, axlar och skuldror hos deltagarna? Förändras den maximala uthålligheten i övningen mellan deltagarnas första och sista träningstillfälle? Kan interventionen fullföljas av deltagarna? Metod Fyra kvinnliga deltagare som alla hade kronisk/långvarig smärta i nacke, axlar eller skuldror utförde övningen ”plankan” som hemträningsövning under fyra veckors tid. Mängden träning dokumenterades i en träningsdagbok som deltagarna kontinuerligt fyllde i under träningsperioden. Före samt inom en vecka efter träningsperioden ifylldes en enkät med frågor om upplevd intensitet, frekvens och lokalisation av smärta. Dessutom mättes maximal uthållighet i övningen ”plankan”. Resultat Efter träningsperioden uppskattade alla deltagare med smärta i nacken en förbättring med 1-3 skalsteg i en sammanslagning av alla frågor rörande smärta i nacke. Detta innebar att förändringen mellan deltagarnas svar i före- och efterenkäten, där skalan 0-10 användes, slogs samman till ett värde. Smärta i axlarna skattades som markant förbättrad av två deltagare samt som något försämrad respektive inte förändrad av två deltagare. Endast en deltagare uppskattade sig ha smärta i skuldrorna och ingen skillnad i uppskattningen sågs mellan före- och efterenkäten. Maximal uthållighet i övningen mellan första och sista träningstillfället ökade statistiskt signifikant för alla deltagare mätt i både procent och sekunder. Slutsats Resultatet i studien tyder på att övningen kan genomföras av individer med långvarig idiopatisk smärta i nacke, axlar och skuldror utan att ökad upplevd smärta eller andra obehag uppstår samt att den maximala uthålligheten i övningen ökar genom att övningen utförs. Hur många gånger övningen måste utföras för att ge resultat på uthållighet är oklart. Trots att flera deltagare upplevde minskad smärta efter träningsperioden så kan inga slutsatser tas då deltagarantalet var litet och resultatet för interventionsgruppen inte jämförts med en kontrollgrupp. Stora variationer i utförandet av hemträningen förekom bland deltagarna och flera faktorer utöver träningsövningen kan ha påverkat förändringen i smärtupplevelse.