Syftet med denna studie är att undersöka hur lärare i engelska i gymnasieskolan arbetar med högpresterande och särbegåvade elever, samt vilka faktorer det är som möjliggör och försvårar lärarnas arbete med dessa elever. I studien har fem kvalitativa intervjuer gjorts med verksamma lärare på två olika gymnasieskolor. De teorier som tillämpas i studien är Lev Vygotskijs teori om den närmaste utvecklingszonen, Roar Pettersens ramfaktorteori samt ett specialpedagogiskt perspektiv. Resultatet visar att de fem intervjuade lärarna har förmåga att definiera vad en högpresterare och särbegåvning är samt skilja på dem. Alla har erfarenheter av högpresterare, men endast tre av dem har erfarenheter av särbegåvningar. Arbetssätten med dessa elever individanpassas i engelska och de får stimulerande och utvecklande arbetsmaterial på antingen avancerad nivå eller universitetsnivå. Resultatet visar också att tid, resurser och lärarnas tjänstefördelning påverkar och försvårar deras arbete med dessa elever. Tiden räcker inte till idag samt att det inte finns tillräckligt med resurser i gymnasieskolan till högpresterare och särbegåvningar. De intervjuade lärarna har också många uppdrag i sina tjänster, vilket gör att de inte hinner arbeta med högpresterare och särbegåvningar så mycket som de skulle vilja i skolan. I studien konstateras det också att gymnasielärare i engelska bland annat behöver mer resurser, Allmänna råd och kompetensutveckling från Skolverket kring högpresterare och särbegåvningar, för att arbetet med dessa elever ska bli effektivare.

Syftet med denna studie är att undersöka hur svensklärare arbetar med extra anpassningar. Undersökningsområden är hur de resonerar om vem som är i behov av extra anpassningar, vilka extra anpassningar svensklärarna uppger sig arbeta med för att alla elever ska kunna nå så långt som möjligt i sin kunskapsutveckling samt hur de samarbetar med sina kollegor. Detta undersöks genom kvantitativ enkät och kvalitativa intervjuer, vars syfte var att fördjupa enkätsvaren. Totalt medverkade 47 respondenter i enkätundersökningen och tre av fyra genomförda intervjuer kom att användas i studien. Resultatet visar att extra anpassningar främst sker för lågpresterande elever och att lärarna i mån av tid och resurser anpassar för de högpresterande elever som är i behov av det. Konkreta extra anpassningar som svensklärarna gör beror på eleven, eftersom det är dennes behov som styr hur anpassningen ska utformas.

Syftet med denna examensuppsats, Balloon Wars & snapphanarna – lärdomar av narrativt filmskapande i skolan, är att undersöka vad och hur eleverna (en årskurs 3-5) som deltog i skapandet av en narrativ, berättande spelfilm om snapphanetiden kan tänkas ha lärt sig av filmprojektet, och vilka tänkbara utvecklingsmöjligheter filmmetoden har i framtiden. Studien förankras i Vygotskijs tankar om den närmaste utvecklingszonen och att barn lär sig bäst tillsammans, i ett socialt samspel. Pedagogiskt drama och utvecklande rollekar är en stomme i uppsatsen, eftersom eleverna var aktiva som barnskådespelare i inspelningsfasen. Metoden faller inom ramen för aktionsforskning. Empirin grundas på frågeformulär som de deltagande eleverna skriftligen och individuellt fick besvara ett år efter att filmen spelats in, samt på kvalitativa intervjuer med elevernas tre mentorer som också var närvarande under filmprojektet. Upplevda lärdomar som framkommer är förbättrad samarbetsförmåga, ökad vi-känsla i storgruppen, stärkt socioemotionell utveckling, kunskaper om filmprocessens faser och en praktisk förståelse för snapphanarnas levnadsvillkor (när eleverna ”levde” som dem). Utvecklingsmöjligheter för filmmetoden handlar om mer tid till förfogande, rätt tekniska resurser på plats, mindre elevgrupper och större delaktighet för eleverna i hela filmprocessen. Det sociokulturella perspektivet kan hjälpa den filmskapande pedagogen att hitta en modell för lämpliga elevgrupper (hur) med mixade förkunskaper, medan den konkurrerande variationsteorin kan hjälpa pedagogen att hitta ett lämpligt lärandeobjekt (vad). Ytterligare en slutsats är att ett filmtema skulle kunna utgå från elevernas spontana rollekar på rasterna.

The aim of the study is to bring knowledge about educator's experiences of and perceptions about dramatizing based on children's books in preschool and how it can promote children's learning and development. Semi-structured qualitative interviews were used as a method. Some interviews were conducted online through Zoom and other interviews were answered in paper. The choice to use online interviews was made due to the prevailing Covid19 pandemic.  Results show that educator's have experiences of and perceptions of dramatizing based on children's books. In this study som examples of methods are presented which are being used to dramatize childrens books. According to the educator's, dramatization based on children's books can promote children's learning and development by the children developing and strengthening their self-confidence, ability to process emotions, social interaction and their thoughts. The conclusion of the study shows that it’s of great importance to start from the children's interest in and attachment to specific children's books. Children can be scaffolded by the educator with the help of props to develop their own actions and to immerse themselves in the story in the dramatization.

Tidigare genomförde vi en systematisk litteraturstudie som syftade till att beskriva elevers talängslan i klassrummet med fokus i svenskämnet i årskurs 7–9 utifrån tidigare forskning. Det var möjligt att dra slutsatsen att området talängslan inte är särskilt väl forskat om på en nationell nivå och därför baserades studiens resultat främst på internationell forskning inom området. Syftet med denna empiriska studie är att öka kunskapen om svensklärares uppfattningar och erfarenheter om undervisning och bedömning i att tala och samtala inom svenskämnets ramar kopplat till fenomenet talängslan. Den teoretiska utgångspunkten för studien är det socio-kulturella perspektivet. För att uppnå studiens syfte genomfördes intervjuer med tio svensklärare i högstadiet. Resultatet av denna studie visade att elevers talängslan främst blir synlig i situationer som innebär att de ska tala inför andra. Svensklärarna var medvetna om att eleverna behövde få stöttning vad gäller sin talängslan och därför redogjorde lärarna för lämpliga hjälpmedel och anpassningar. Majoriteten av lärarna menade att det var nödvändigt att främst ge eleverna positiv respons i samband med ett muntligt anförande eller redovisning. Svensklärarna ansåg även att de bedömde samtliga elever lika oavsett om de lider av talängslan eller inte.