Neuropsykiatriska funktionshinder är ett ständigt aktuellt ämne i både media och inom skolans värld. I Sverige har det förts en konfliktfylld debatt kring neuropsykiatriska diagnoser, vilket har utvecklats till en professionernas kamp. I skolans verksamhet är rektorn den aktör som har det övergripande ansvaret för beslut som omfattar elever med neuropsykiatriska funktionshinder.  Utifrån detta var syftet med arbetet att undersöka vilket synsätt, individuellt eller socialt, som framträder i rektorernas syn på elever med neuropsykiatriska funktionshinder och dess betydelse i skolans värld. Rektorernas uppfattningar ställs i arbetet mot två olika sätt att se på problematiken, det individuella och det sociala synsättet. För att avgränsa undersökningen har enbart kategorierna orsak, diagnos, konsekvenser och stödåtgärder/behandling lyfts fram. Studien är kvantitativ och har genomförts i form av en enkätundersökning, där sju rektorer i en kommun i södra Sverige deltagit. För att analysera datan som samlats in via enkätundersökningen har en kvalitativ metod använts. Slutsatsen från studien är att de rektorer som deltagit i enkätundersökningen, till övervägande del gav uttryck för svar kopplade till det individuella synsättet. Ingen rektor svarade dock genomgående på ett sätt som gör det möjligt att knyta honom eller henne enbart till det ena eller andra synsättet. Därav kan slutsatsen dras att samtliga rektorer som deltagit i undersökningen, i varierande grad, gav uttryck för både ett individuellt och ett socialt synsätt.

De neuropsykiatriska funktionshindren ökar. Efter att ha arbetat som resurs i skolan samt varit kontaktfamilj, väcktes mitt intresse för diagnosticeringsprocessen av neuropsykiatriska funktionshinder. Jag ville genom studien undersöka vilken inställning två representanter som finns med i diagnosticeringsprocessen har till denna och deras roll i denna process. Jag ville få en bred bild, som beskriver mina informanters inställning ur så många aspekter som möjligt och använde mig därför ett flertal olika teorier. Mina teoretiska grunder bygger på de generella begreppen; Maktprocesser, Sociala konstruktioner, Medikalisering samt stämpling. De teoretiker jag använder mig av är Foucault, Gillberg, Kärfve, Brante, Bourdieu, Johannisson, Conrad, Lemert, Scheff och Goldberg.Jag använder mig av kvalitativ metod där två nyckelinformanter intervjuades, en psykolog och en specialpedagog. Dessa personer kan inte representera sina yrkesprofessioner och min avsikt var inte att generalisera. Studien som jag gjort är relaterade till just mina informanter.Informanterna är till stor del medvetna om medikaliseringen, de ser både för- och nackdelar med diagnosticeringsprocessen och de ser också riskerna i diagnosticeringen som stämmer väl överens med mina teorier.

<p>ABSTRAKT</p><p>Christina Kilpeläinen</p><p>”Att möta barn med neuropsykiatriska symtom i grundskolan”</p><p>”To approach children with neuro psychiatric symptoms in elementary school”</p><p>Antal sidor: 42</p><p>Syftet med mitt examensarbete är att få en utökad kunskap och förståelse för barn med neuropsykiatriska symtom i grundskolan. Kunskap skapar förståelse, vilket leder till att man bemöter och strukturerar skoldagen på ett individuellt sätt. Det ska vara lika naturligt att kompensera miljön för barn med neuropsykiatriska symtom i grundskolan, som att kompensera ett närsynt barn med glasögon eller en hörselnedsättning med hörapparat. Jag vill ha svar på vad neuropsykiatriska symtom innebär och hur man kan strukturera och bemöta dessa barn i grundskolan. Studier av tidigare genomförd forskning och min empiriska undersökning, har gett mig svar på mina frågor. Jag har tagit del av tre lärares erfarenheter av barn med neuropsykiatriska symtom. Vilka beteenden och svårigheter möter man som lärare? Vilka pedagogiska verktyg använder man sig av, för att strukturera och planera skoldagen? Jag har även intervjuat två specialister inom neuropsykiatri på habiliteringen som bl.a. förklarade vad neuropsykiatriska symtom innebär och hur man individuellt kan bemöta dessa symtom i grundskolan. Den tidigare forskningen och min empiriska undersökning visar att barn med neuropsykiatriska symtom behöver en tydliggörande pedagogik, en tydlig struktur. De belyser svårigheterna med kommunikation och perception. Visuell förstärkning behövs för att skapa förståelse av omvärlden.</p>

This study aims to examine how families that during a long time have lived with neuropsychiatric disabilities have experienced their contact with different authorities. The study builds on qualitative interviews with two young people and five parents, from four different families. Focus in the paper lies mainly on the families' experiences of the school and different care sectors. The result shows that there is a great number of aspects as lack of information, lack of knowledge, dislodges between different authorities lack of support from school and care sectors, incorrect medication and shortage of long-term plans for treatment, which the families experienced as problematic. These aspects have also brought dramatic consequences that have strengthened the disabilities' negative effects. The result also shows that the parents are very active and bears a great responsibility for the child's health. The parents are in large extent alone in search for care, arranging meetings, searching for information, taking care of the children's medication etc. All parents also stated that the disability takes a huge amount of time and that relief would be very welcome. The main conclusion drawn in the study is that there tends to exist a lack of uniform structures related to neuropsychiatric disabilities. Thetreatment and the initiatives that the families received seem in several cases to be more or less arbitrary and resting on individual commitments. The individual experiences of the disability are largely influenced by different persons that the families come in contact with; which refutes the disability in various ways. The deficiency of structure tends to strengthen the disabilities' negative effects, and to decrease the families' feeling of contexts and trust. / Syftet med denna uppsats var att fördjupa kunskapen om hur brukare/anhöriga som har levt med flera neuropsykiatriska funktionshinder under längre tid kan uppleva sin kontakt med olika myndigheter. Uppsatsen bygger på kvalitativa intervjuer med två ungdomar och fem föräldrar, från fyra olika familjer. Fokus i uppsatsen ligger framförallt på familjernas upplevelser av skolan och olika vårdsektorer. Resultatet visar att det finns en rad aspekter, såsom informationsbrist, kunskapsbrist, förflyttning mellan olika instanser, avsaknad av stöd från såväl skola som vård, felaktig medicinering samt brist på behandlingsplaner, vilka föräldrarna och ungdomarna upplevt som problematiska. Dessa aspekter har även fört med sig dramatiska konsekvenser vilka har förstärkt funktionshindrens negativa effekter. Bland annat finns det i empirin tendenser som pekar mot att de sociala instansernas brister i bemötande och kunskap leder till att ungdomarna upplever såväl utanförskap som självdestruktivitet. Vidare blir det i resultatet tydligt att föräldrarna är mycket aktiva och bär ett stort ansvar för barnets hälsa. Föräldrarna får i stor utsträckning själva söka vård, ordna möten, ta reda på information, hantera barnens medicinering osv. Alla föräldrar uppgav också att problematiken som funktionshindret för med sig tar en oerhörd tid och att avlastning skulle vara mycket välkommet. Slutligen visar resultatet tendenser på en avsaknad av enhetliga strukturer i förhållande till neuropsykiatriska funktionshinder. Den behandling och de insatser som familjerna mottagit tycks i flera fall vara mer eller mindre godtyckliga och baserade på enskilda individers engagemang. De privata upplevelserna av funktionshindret påverkas i hög grad av utomstående personer som familjerna kommer i kontakt med, vilka bemöter funktionshindret på olika sätt. Bristen på struktur tenderar därför att förstärka funktionshindrens negativa verkningar samt minska familjernas känsla av sammanhang och tillit. Varje misslyckat möte blir således en del av en allt vidare negativ spiral som får långsiktiga konsekvenser, såväl för ungdomarna som för hela deras familj.

Syftet med denna studie är att belysa hur man på en skola arbetar med elever som har olika neuropsykiatriska diagnoser. Vidare är det av intresse att undersöka hur dessa elever bemöts av andra på skolan. De neuropsykiatriska diagnoserna som kommer att presenteras är, ADHD, Autismspektrumstörningar (Autism och Aspergers), tvångssyndrom (OCD), Tourettes syndrom, inlärningssvårigheter (dyslexi) samt DAMP. Fokus kommer att ligga på den neuropsykiatriska funktionsnedsättningen ADHD som är den vanligaste. Stämplingsteorin har använts i studien då den är högst aktuell på grund av att man än idag stämplar individer utifrån vad man anser vara normalt eller avvikande. I studien har kvalitativa intervjuer använts. Fem pedagoger på en skola har intervjuats och resultatet visar att pedagogerna upplever att de har en tydlig bild av hur man ska arbeta med elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Tydlighet, struktur och repetition är riktlinjer i detta arbete. Vidare visar resultatet att dessa elever inte ses som ett problem. Däremot ställer det högre krav på pedagogerna eftersom de måste anpassa undervisningen för elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Klimatet på skolan är en viktig faktor för acceptansen, den öppna miljön bidrar till en acceptans för det som är annorlunda och gör att stämpling inte förekommer i lika stor utsträckning. Resultatet visar att det finns både fördelar (gemenskap och inklusion) och nackdelar (svårt att koncentrera sig och nå mål) med den integrerade skolformen .

Diss. (sammanfattning) Uppsala : Univ., 2007. / Härtill 4 uppsatser.

Diss. (sammanfattning) Uppsala : Uppsala universitet, 2006. / Härtill 4 uppsatser.

Ett av skolans mål är att forma en undervisning som är likvärdig för alla. Alla elever ska oavsett förutsättningar och behov kunna närvara och delta i undervisningen. Detta mål ter sig på ett skolpolitiskt teoretiskt plan som oproblematiskt. I praktiken förhåller det sig däremot annorlunda. Tidigare forskning visar nämligen att många lärare har svårt att realisera idéen om en inkluderande undervisning. I vilken utsträckning tas då inkludering upp i lärarutbildningarna?   Denna studie behandlar hur elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningarkan inkluderas i idrott och hälsa. Syftet är att undersöka hur kurslitteratur i lärarutbildning behandlar neuropsykiatriska diagnoser och hur elever med dessa diagnoser eller med liknande funktionsnedsättningar kan inkluderas i idrottsundervisningen. Metoden för undersökningen är en innehållsanalys av kurslitteraturen på ämneslärarprogrammen med inriktning mot idrott och hälsa årskurs 7-9 vid Umeå universitet och Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm. Studiens resultat visar att drygt en tiondel av den kurslitteratur som används på de två utbildningarna berör neuropsykiatriska diagnoser och/eller inkludering av elever med liknande funktionsnedsättningar. När kurslitteraturen beskriver neuropsykiatriska diagnoser är det två typer som beskrivs mer detaljerat, och detta görs sällan kopplat till fysisk aktivitet även om kurslitteraturen vänder sig till lärarstudenter i idrott och hälsa. Den kurslitteratur som behandlar inkludering av elever med neuropsykiatriska och liknande funktionsnedsättningar rekommenderar lärare och tränare att se till gruppen som helhet och inte till den avvikande eleven. Om anpassningar av exempelvis aktiviteter, redskap eller miljö behövs för att den eleven med någon neuropsykiatrisk eller liknande funktionsnedsättning ska kunna inkluderas i undervisningen så bör det göras. Däremot bör inte eleven särbehandlas med någon form av specialundervisning, utan delta med den övriga gruppen i så stor utsträckning som möjligt. Mot bakgrund av resultatet dras slutsatsen att lärarutbildningarnas kurslitteratur endast ger ett svagt stöd för blivande lärare att hantera den problematik det innebär att inkludera elever med neuropsykiatriska diagnoser i undervisningen.

Denna studie syftar till att ta reda på hur fritidslärare beskriver att de arbetar med inkludering av barn med ADHD, Aspergers syndrom och autism på fritidshemmet. Forskningsfrågorna fokuserar vilka strategier fritidslärare beskriver att de använder sig av för att inkludera dessa barn samt vad de beskriver hindrar och möjliggör inkluderingsarbetet. Studien har ett sociokulturellt perspektiv. Metoden för studien är kvalitativ och sex fritidslärare har intervjuats. Resultatet som framkom i studien var att strategier som fritidslärare använder sig av är att arbeta på ett lösningsfokuserat och flexibelt sätt på fritidshemmet. Att använda sig av anpassningar som exempelvis bildscheman och timglas framkom i resultatet. Några av lärarna använde sig också av muntligt förbereda barnen. Relationskompetens var viktigt, att prata om olikheter är en viktig strategi där man jobbar med acceptans för olikheter. Det som hindrar och möjliggör inkluderingsarbetet beskrev fritidslärarna var personalens utbildning och kompetens kring ADHD, Aspergers syndrom och autism. Annat som studiens resultat visade var att lokaler, barngruppens storlek, skolans resurser och kontakten med föräldrar är viktiga hinder respektive möjligheter i arbetet med inkludering av barn med denna problematik.

Syftet med studien är att ta reda på vilka förutsättningar som krävs för en välfungerande resursfördelning kring särskilt stöd i fritidshem gällande elever med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF).   Forskningsfrågor:  ·       Hur arbetar olika verksamheter för att bedöma tilldelningen av särskilt stöd till elever med Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar på fritidshemmet?  ·       Hur kan skolans organisation och miljö utformas för att skapa anpassade förutsättningar för elever med Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar? Studiens ansats är kvalitativ med semistrukturerade intervjuer med två lärare i fritidshem, två rektorer och en områdeschef. Resultatet visar att elever på fritidshem riskerar att inte får det stöd som flera av dem så väl behöver och som de har rätt till i enlighet med skollagen (SFS, 2010:800). Resultatet visar att fokus på förändringar genom olika former av extra anpassningar är av yttersta vikt för att skapa en välfungerande verksamhet. Majoriteten av verksamheterna ser lärmiljön som viktig för att främja elevernas kunskapsinhämtning. Vidare visar intervjuerna en blandad bild av om utbildning är väsentlig eller om fokus bör ligga på rätt person till rätt elev eftersom personkännedom är viktig. Studien visar att tilldelningen av resurser främst sker utifrån socioekonomiskt perspektiv och att det riktade stödet oftast uteblir till elever med Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eftersom de inte har rätt till ett riktat stöd enligt kommunens riktlinjer.