Syftet med denna studie är att undersöka hur väl rustade förskolepersonal känner sig i arbetet med barn som far illa, deras upplevelser av tillgängliga verktyg för detta arbete samt vad de efterfrågar för stöd. Kvalitativa intervjuer har genomförts med sju respondenter och analyserats utifrån ett fenomenologiskt-hermeneutiskt perspektiv. Kombinationen av det fenomenologiska och hermeneutiska perspektivet harmonierar väl med syftet och används i denna studie både som teori och metodologi. Resultatet visar att samtliga respondenter uppgav sig vara väl rustade i att arbeta med barn som far illa. Däremot varierar definitionen av begreppet mellan pedagoger, förskolor och områden. Samtliga respondenter uppgav även att nästintill all kunskap om att arbeta med barn som far illa har erhållits på arbetsplatsen. Studiens resultat visar att rektorsrollen och förskolans område är viktiga faktorer för vilket fokus arbetsplatsen har på dessa frågor. Förskolepersonalens beredskap för arbetet med barn som far illa, visar denna studie, är helt avgörande vilket område förskolan är belägen i.

Abstrakt Bakgrund: Vid misstanke eller kännedom om att barn far illa ska sjuksköterskor enligt lag göra en orosanmälan till socialnämnden (SFS 2001:453). Tusentals barn far illa i Sverige varje år. De utsätts för fysiskt eller psykiskt våld eller lever i missförhållanden. I vården möter sjuksköterskor barn på olika sätt och har möjlighet att fånga upp dessa barn. Sjuksköterskor har med andra ord goda förutsättningar att hjälpa barn som far illa. Syfte: Syftet med litteraturstudien är att undersöka erfarenheter som hindrar sjuksköterskan att göra en orosanmälan. Metod: En litteraturstudie har genomförts och 12 vetenskapliga artiklar med kvalitativ ansats har analyserats. Resultat: Det framkom olika faktorer som påverkar sjuksköterskors beslut och dessa faktorer redovisas i två huvudteman och tre underteman. Huvudteman: Kunskapsbrist och Bristande samverkan. Underteman: Osäkerhet, kommunikation och samverkan. Nyutexaminerade sjuksköterskor saknar kunskap om barn som far illa. Även arbetslivserfarenhet, ålder, att ha egna barn och personliga egenskaper påverkar anmälningsbenägenhet. Misstron till myndigheter var även en bidragande faktor till att avstå från att anmäla. Konklusion: Sjuksköterskor behöver mer utbildning rörande barn som far illa. Bättre samverkan i team och även reflektion på arbetsplatsen efterfrågas. Återkoppling från socialtjänsten var också något flertalet av sjuksköterskor hade uppskattat. Detta på grund av oron över barnets situation, men även kring beslutet att anmäla. Bättre samarbete mellan socialtjänsten och hälso- och sjukvården för att öka anmälningsfrekvensen behövs. / Abstract Background: In case of suspicion or knowledge that a child is in danger, a nurse must, according to law, make a report of concern to the social services committee (SFS 2001: 453). Children suffer badly all over the world every year; they are exposed to physical and psychological violence, or live in abusive conditions. In care, the nurse meets children in different ways, and has the opportunity to acknowledge these children. In other words, the nurse is well suited to help these children. Aim: The aim of the literature study is to investigate experiences that prevent the nurse from reporting a concern. Method: A literature study has been conducted and 12 scientific articles with a qualitative approach have been analyzed. Result: Various factors emerged that influenced the nurse when making a decision about a report of concern, and these factors are presented two main themes and three sub-themes. Main themes: Lack of knowledge and lack of cooperation. Subthemes: Uncertainty, communication and cooperation. Newly graduated nurses lack knowledge about children who are being abused. Work experience, age, having children of your own, and personal characteristics also affect the propensity to report concern. Distrust of authorities was also a contributing factor in refraining from reporting. Conclusion: Nurses are in need of further education about children in abusive environments. Better collaboration in teams and reflection in the workplace are suggested. Feedback from the social services was also something most of the nurses would have appreciated. This is due to concerns about the child's situation but also about the decision to report. Better cooperation between the social services and the healthcare system is needed to increase the reporting frequency.

This study aimed to investigate primary school teachers' experiences of mandatory reporting and the need for support in the reporting situation. The study was based on semi-structured interviews with seven professional primary school teachers which were qualitatively analyzed using thematic analysis. The results showed that primary school teachers experienced mandatory reporting as a self-evident legal obligation, but which in practice was perceived to have an unclear application. Furthermore, the primary school teachers experienced a lack of cooperation with the social service, which negatively affected the work with mandatory reporting, while solidarity in the workplace had a positive impact. The results were discussed based on developmental ecological systems theory and highlighted the importance of the interaction between different system levels for teachers' experiences and handling of mandatory reporting. / Studiens syfte var att undersöka lågstadielärares upplevelser av anmälningsplikten och stödbehov i anmälningssituationen. Studien baserades på semistrukturerade intervjuer med sju yrkesverksamma lågstadielärare som analyserades kvalitativt med tematisk analysmetod. Resultaten visade att lågstadielärare upplevde anmälningsplikten som en självklar legal skyldighet men att dess tillämpning i praktiken upplevdes oklar. Vidare framkom att lågstadielärare upplevde en bristfällig samverkan med socialtjänsten som påverkade arbetet med anmälningsplikten negativt, medan stöd och gemenskap på den egna arbetsplatsen upplevdes viktig för förmågan att hantera anmälningsplikten. Resultaten diskuterades utifrån utvecklingsekologisk systemteori och belyste betydelsen av samspelet mellan olika systemnivåer för lärares upplevelser och hantering av anmälningsplikten.

Syftet med den här studien är att öka kunskapen om förskollärares olika erfarenheter av och uppfattningar om arbetet för och med barn som far eller riskerar att fara illa i hemmiljön. Fem förskollärare intervjuades i form av kvalitativa intervjuer. Resultat från studien visade att förskollärarna ansåg att skapa en bra relation med barnen är viktigt. Detta för att kunna upptäcka barn som far eller riskerar fara illa i hemmiljön. Ett centralt resultat visar att förskollärarna har uppmärksammat barn som har bristande klädsel på förskolan. Kläderna är inte anpassade efter väder och årstid. Ett annat resultat visar att förskollärarna oftast anser sig ha ett bra samarbete med föräldrar och att de brukar ge tips och råd till dem samt tipsa om stöd de kan söka utifrån som till exempel från socialtjänsten. Vidare resultat från studien påtalar att förskollärarna diskuterar i arbetslaget när de är oroliga över något barn. Förskollärarna anser att samarbetet med socialtjänsten skulle kunna bli bättre efter en orosanmälan har blivit gjord. De menar att en återkoppling från dem vore bra för att få veta hur det går med utredningen.

Bakgrund: Barn som far illa är en global problematik som kräver tidiga interventioner för att bibehålla barnets hälsa. Redan vid misstanke om att ett barn far illa skall barnsjuksköterskan som har lagstadgad anmälningsplikt etablera orosanmälan. Studier påvisar dock en underrapportering från vårdpersonal och det är fundamentalt att skapa en förståelse för vad som påverkar beslutet. Syfte: Syftet var att beskriva barnsjuksköterskors erfarenheter av vad som påverkar beslutet att genomföra orosanmälan eller inte. Metod: Kvalitativ metod med induktiv ansats tillämpades och analysarbetet utfördes i enlighet med Elo och Kyngäs (2008). Data samlades in genom semi-strukturerade intervjuer med elva barnsjuksköterskor arbetandes på barnklinik. Resultat: Analysarbetet resulterade i huvudkategorierna: Erfara stöd i beslutsprocessen respektive erfara osäkerhet i beslutsprocessen. Barnsjuksköterskorna beskrev en oro för att bedöma fel och brist på kollegialt stöd som negativa faktorer som kunde påverka beslutet. Ett positivt klimat i arbetsgruppen gällande orosanmälningar samt utbildning gav trygghet till beslutet och ansågs vara gynnande faktorer för att orosanmälan skulle etableras. Slutsatser: Barnsjuksköterskorna var medvetna om sin anmälningsplikt och såg det som ett sätt att hjälpa barnet och familjen. Benägenheten att anmäla påverkades dock av hur stärkta misstankarna var och diffusa situationer med avsaknad av stöd var en risk för att anmälan uteblev. / Background: Child abuse is considered a global problem that requires early interventions to maintain the child's health. If suspicion of child abuse arise the pediatric nurse must establish a report of concern. Studies however shows an underreporting from healthcare staff and it’s fundamental to create an understanding of what influences the decision. Aim: The aim of the study was to describe pediatric nurses experiences of what influences the decision to report concern or not.  Method: A qualitative method with an inductive approach was applied and analysis was performed in accordance with Elo och Kyngäs (2008). Data were collected through semi-structured interviews with eleven pediatric nurses working at pediatric clinics.  Results: Two main categories was created: Experience support in the process and experience uncertainty in the decision making process. Assesing errors and lack of collegial support was described as negative factors influencing the decision. Positive climate within the workgroup regarding reporting and education was considered favorable factors for the report to be established. Conclusion: The pediatric nurses were aware of their duty to report concerns and saw it as a way to help the child and family. However, the tendency to report was affected by how strong the suspicions were and diffuse situations with lack of support were a risk for not establishing the report.

Bakgrund: Barn har rätt att växa upp under trygga förhållanden utan utnyttjande eller våld. Tyvärr far barn illa på många sätt, vilka är en utmaning att identifiera. Distriktssköterskan har en skyldighet enligt lag att orosanmäla till socialtjänsten då ett barn misstänks fara illa, dock finns det försvårande faktorer som påverkar anmälningsbenägenheten. Det är svårt att identifiera riskfaktorer för barn i fara under korta vårdmöten på vårdcentral. Samtidigt åligger det distriktssköterskan att arbeta på ett familjecentrerat sätt och ta hela familjens mående i beaktande. Syfte: att beskriva distriktssköterskors erfarenheter av att få kännedom om eller misstänka att ett barn far illa. Metod: Kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats, som analyserades med konventionell innehållsanalys. Individuella intervjuer över telefon eller video hölls med 12 distriktssköterskor från varierande arbetsplatser inom primärvården, med erfarenhet från vårdcentral. Resultat: I resultatet framkom ett övegripande tema: barn i fara är ett komplext ämne för distriktssköterskan. Två kategorier framträdde i resultatet: distriktssköterskans samlade kompetens om barn som far illa samt faktorer som påverkar anmälningsbenägenheten negativt. Distriktssköterskorna såg orosanmälan som en plikt, ibland saknades dock rätt förutsättningar. Det gjorde att distriktssköterskorna kunde tvivla på bedömningen och undvika orosanmälningar. Ett familjecentrerat arbetssätt underlättade. Slutsats: Inför beslut om orosanmälan behöver distriktssköterskan kartlägga familjens situation och barnets utsatthet, eftersom det oftast inte är tydligt att barnet far illa. För att känna trygghet i professionen behöver distriktssköterskan rätt förutsättningar på arbetsplatsen. Arbetsmomentet underlättas om distriktssköterskan har färdigheter i kommunikationstekniker med barn och föräldrar. Ytterligare insatser i form av samverkan med socialtjänsten behövs för att stärka distriktssköterskans anmälningsbenägenhet.