Syftet med denna studie är att undersöka i vilken utsträckning det finns möjlighet till  interaktion mellan undervisningens deltagare i de undersökta läromedlen samt att undersöka relationen mellan verbal text och bild i de utvalda läromedlen. Studien är en multimodal textanalys med inslag av både kvantitativa och kvalitativa mått där fem läromedel i engelskämnet för årskurs tre har undersökts. Läromedlen som undersöktes är Learn English, Happy, Good stuff GOLD, Champ samt What’s up?. Studien består av två analyser vars analysmodeller är baserade på studiens två teorier, det sociokulturella- samt det socialsemiotiska perspektivet. Med utgångspunkt i det sociokulturella perspektivet och, därmed, kommunikationens centrala roll för lärande, undersöker den här studien i vilken utsträckning läromedlen betonar enskiltelevarbete respektive arbete: i par, i mindre grupper samt i helklass. Studien undersöker även i vilken utsträckning eleverna får respondera till förinspelad/uppläst text i läromedlen. Utgångspunkten i det socialsemiotiska perspektivet, vilket har liknande idéer som det sociokulturella perspektivet, betonar också vikten av den kommunikation som sker mellan olika individer samt hur resurser används inom kommunikation. Hur resurser används inom kommunikation innebär här om resurserna hjälper eleverna till ytterligare förståelse. Utifrån detta har en befintlig modell från Danielsson och Selander (2014) bearbetats för att undersöka i vilken utsträckning kategorierna: bildtyp, rumslig närhet samt samspel mellan verbal text och bilder förekommer i läromedlen. Analyserna har utgått från frågeställningarna: · I vilken utsträckning finns möjlighet till  interaktion mellan undervisningens deltagare i de undersökta läromedlen?· Hur ser relationen ut mellan verbal text och bild i de studerade läromedlen?Resultaten visar att alla de analyserade läromedlen innehåller alla kategorier för interaktion som studien tog utgångspunkt i. Det fanns dock en variation i vilken utsträckning läromedlen bidrog till enskilt arbete respektive olika former av interaktion. Ett av de resultat som har påvisats är att den vanligaste typen av övningar som återfinns i samtliga läromedel är övningar där eleverna ska arbeta enskilt. Detta resultat korrelerar inte med den forskning och teori som lyfts upp och tillämpas i studien, där vikten av interaktion för elevers lärande är central. Resultaten på analys 2 visar till att samtliga analyserade läromedel uppvisar visuell närhet och kongruens mellan verbal text och andra semiotiska modaliteter, trots detta påvisas även här olikheter gällande i vilken grad detta uppfylls i de olika kategorierna. De bilder som förekommer i samtliga fem analyserade kapitel är föreställande och illustrativa, dessutom återfinns även dekorativa bilder i fyra av fem kapitel. Baserat på studiens resultat kan slutsatsen dras att alla läromedel tillämpar alla de undersökta kategorierna, dock i olika utsträckning. I samtliga läromedel är övningar där eleverna ska arbeta enskilt de som främjas mest samt att olika typer av bilder kombineras samtidigt som det återfinns kongruens mellan verbal text och bild.

Syftet med studien är att bidra med kunskap om barn diagnostiserade med språkstörning, utifrån deras upplevelser av att vara inkluderade i skolan. Studien utgår från en gemenskapsorienterad definition av inkludering, denna talar kring inkludering utifrån fem olika teman; ett system, gemenskap på olika nivåer, en demokratisk gemenskap, olikhet som tillgång, pedagogisk och social delaktighet. Dessa teman utgör grunden för studiens forskningsfrågor. Perspektivet kring den gemenskapsorienterade definitionen av inkludering formar, tillsammans med Delaktighetsmodellen och det sociokulturella perspektivet, studiens teoretiska ramverk. Tidigare forskning visar att barn med språkstörning ofta finner gemenskap hos andra barn med samma typ av svårigheter. Forskning visar även att brister i kommunikativ förmåga ökar risken för psykisk ohälsa. Det är enligt tidigare forskning betydelsefullt att lyssna in eleverna och göra dem delaktiga i sin skolsituation. Att lyssna in eleverna framställs också som viktigt i en inkluderande skola. Föreliggande studie tar sin utgångspunkt ur barns perspektiv. Studien är kvalitativ och utförd genom nio semistrukturerade intervjuer med barn i årskurs 1–6, med tillhörighet i ordinarie klass och viss tid i en särskild språkgrupp. Alla barn som deltagit i studien är diagnostiserade med språkstörning. Intervjuerna är inspelade, transkriberade och sedan kategoriserade med hjälp av ett gemenskapsorienterat perspektiv på inkludering och Delaktighetsmodellen. Analysmetoden är abduktiv, en växelverkan mellan teori och empiri. Resultaten från studien visar att tillhörighet i dubbla system kan ha både positiva, likväl som negativa konsekvenser för barnens upplevelser av inkludering. Gemenskapen med den ordinarie klassen värderas högt, samtidigt som gemenskapen i språkgruppen ofta lyfts fram som betydelsefull. Resultaten visar vidare att barns självbestämmande och inflytande är områden med utvecklingspotential. Likaså framstår socio-kommunikativ tillgänglighet och tillgängliga meningssammanhang som två centrala aspekter där svårigheter kan skönjas för de barn som deltagit i studien. Studiens resultat diskuteras i den avslutande diskussionen, där resultaten även relateras till studiens teoretiska ramverk samt tidigare forskning.

Förskolläraren är ansvarig för den utbildning som hen bedriver i förskolan och förskoleklassen och för att lyfta det specialpedagogiska arbetet i förskolan och förskoleklassen. Denna studies syfte är att beskriva och analysera sju förskollärares erfarenheter av olika perspektiv på specialpedagogisk verksamhet i förskola och förskoleklass och deras erfarenheter av specialpedagogiska förutsättningar. Genom kontakt med rektorer, specialpedagoger och Facebook har förskollärare funnits och deras erfarenheter har sedan bearbetats med Nilholms tre perspektiv på specialpedagogik: det kompensatoriska perspektivet, det alternativa kritiska perspektivet samt dilemmaperspektivet. Genom kvalitativa semistrukturerade intervjuer fick förskollärarna berätta om sina erfarenheter om arbetet och deras förutsättningar av att arbeta med specialpedagogik i förskola och förskoleklass. De tre mest framträdande och intressanta erfarenheterna var att förskollärarna värjde sig mot det kompensatoriska perspektivet och berättade att det var ett perspektiv de inte gärna arbetade efter; att en homogenisering av förskollärarnas och deras kollegors perspektiv var önskvärd för att främja det specialpedagogiska arbetet samt att specialpedagogik uppstår på olika nivåer inom förskola och skola samt under olika perspektiv. Att specialpedagogik ser olika ut i olika sammanhang och beroende på perspektiv gör att en medvetenhet om specialpedagogikens olika syften är en viktig kunskap bland förskollärarna. Förskollärarnas erfarenheter utav förutsättningar för att kunna arbeta med specialpedagogik redovisas också efter de tre mest framträdande erfarenheterna. De var förskollärarnas erfarenhet av tidsbrist, att förskollärarna ansåg att de hade för lite stöttning av specialpedagogen samt att en av förskollärarna inte hade tillgång till en specialpedagog knuten till hennes förskola, utan hon fick vända sig till Specialpedagogiska Skolmyndigheten – SPSM. Det sista området som framträdde bland förskollärarnas erfarenheter var hur förutsättningarna skilde sig när det fanns samsyn mellan pedagogerna eller mellan pedagoger och ledning och när det inte fanns det. I framtida studier skulle ramfaktorteorin vara intressant att använda för att ytterligare ringa in motstånd och möjligheter. / <p>Betyg i Ladok 210606.</p>

Syftet med denna studie är att belysa hur pedagoger och lärare arbetar för att ge stöd till elever som diagnosticerats med ADHD. Frågeställningen som jag ville besvara är kan man dela in lärarnas synsätt på eleverna i ett relationellt och kategoriskt perspektiv? Metoden var intervju och resultatet pekar i en viss riktning på hur lärarna arbetar för att hjälpa elever som diagnosticerats med ADHD. Enligt min erfarenhet så har särskolans lärares pedagogik ett mer relationellt perspektiv i jämförelse med gymnasieskolans lärare som ofta har ett mer kategoriskt perspektiv. I särskolan försöker pedagogerna hitta lösningar genom att anpassa undervisningen till eleven till exempel genom att ge eleverna bättre verktyg och anpassa undervisningen. I motsats till pedagogerna på särskolan tenderar lärarna på samhällsprogrammet att kategorisera eleverna och att anse att eleverna är problematiska genom att de till exempel inte kan sitta stilla och koncentrera sig eller att de har låga betyg och svårigheter att lära sig ny kunskap. Genom det här kan tendensen i min studie visa att ett kategoriskt synsätt förekommer på samhällsprogrammet. Det finns därmed en skillnad mellan gymnasieskolans lärare och särskolans lärare när det gäller synen på eleverna. På gymnasieskolan använder man sig även mer av expertis som elevhälsa och specialpedagoger för att stödja eleverna pedagogiskt när de diagnosticerats med ADHD. Lärarna inom särskolan arbetar efter individuella utvecklingsplaner för varje elev och de arbetar i team för att lösa problem och se vad som kan förbättras. Inom särskolan arbetar lärarna i tätt samarbete med ungdomarnas föräldrar. Lärarna inom gymnasieskolan vänder sig ofta till specialpedagogen om de behöver vägledning men många använder sig också av kontakten med elevens förälder för att försöka individanpassa så mycket som möjligt och att få en större förståelse för eleven. Resultatet visar vidare att de båda skolformerna organisationsmässigt är utformade på ett lite annorlunda sätt. I särskolan har man hemklassrum och med mindre elevgrupper på cirka 12 elever. De har också elevassistenter i klassrummet förutom läraren och även en annan pedagogik som syftar till att se ungas olikheter. Utbildningsmässigt har ofta särskolans lärare även en mer fördjupad pedagogisk utbildning jämfört med lärarna som arbetar i övriga gymnasieskolan eftersom gymnasielärare sällan har specialpedagogisk kompetens. Inom gymnasieskolan har man istället satsat på studion som är en lokal där elever kan få stöd av behöriga lärare om de har behov. I de vanliga gymnasieklasserna på gymnasieskolan är grupperna cirka trettio i varje klass och eleverna får byta klassrum flera gånger per dag. De har också många olika lärare och de kan till och med få byta byggnad under en och samma dag. Studien visar att båda lärargrupperna inom särskolans gymnasieprogram och samhällsprogrammets utbildningar är något tveksamma till diagnosens vara eller icke vara men de anser också att diagnos kan vara ett hjälpmedel i pedagogiken. Lärarna är individer och har därför lite olika åsikter beroende på vem de själva är och deras erfarenheter. Därför visar undersökningen att åsikterna går lite isär inte bara beroende på var lärarna arbetar utan också hur de tänker individuellt.  I båda undersökningsgrupperna finns lärare som menar att diagnoser har eskalerat och att de är onödiga. De anser också att det skett en ökning av diagnosen ADHD hos ungdomar och barn.  Ett annat resultat är att lärare anser att organisation, politik och samhälle kan bidra till ett positivt eller negativt resultat när det gäller elevernas lärande genom att skolan kan få för lite resurser till sin verksamhet. Samtidigt visar resultatet vidare att lärare från särskolan har mer erfarenhet av att arbeta med elever som diagnosticerats med ADHD beroende på att de är utbildade speciallärare med inriktning mot särskola och detta gör att de har ett mer relationellt arbetssätt. Pedagoger från gymnasieskolan och gymnasiesärskolan är överens om att diagnoser behövs och behöver inte innebära att människor ska kategoriseras.

I detta arbete undersöks förskollärares upplevelser av det specialpedagogiska uppdraget i förskolan samt framskrivningen av sagda uppdrag i Salamancadeklarationen. Vidare analyseras kopplingar mellan dessa med hjälp av tre perspektiv på specialpedagogik sammanfattade av Claes Nilholm (2020). Dessa perspektiv är den teoretiska ansats studien utgår från. I arbetet används kvalitativa metoder som insamling- och analysmetod. Arbetet är uppdelat i två delstudier. Delstudie I består av en intervjustudie med verksamma förskollärare. Studien fokuserar, med hjälp av en semistrukturerad intervju, på förskollärares upplevelser av specialpedagogik i förskolan. Intervjuerna transkriberas och analyseras med hjälp av tolkande fenomenologisk analys (IPA) och de tre perspektiven på specialpedagogik som teoretisk grund. Delstudie II består av en textanalys av ett utdrag av Salamancadeklarationen. Analysen utgörs av en tematisk analys i sex steg med de tre perspektiven på specialpedagogik som teoretisk utgångspunkt. I studiernas resultat finns ett huvudsakligt tema som berör viljan och/eller strävan att inkludera alla barn. Men i förskolans verksamhet finns ett dilemma kring utförandet på grund av bland annat resurser och kompetenser. Spår av kategorisering och integrering återfinns i både intervjuerna och Salamancadeklarationen vilka kan förstås utifrån den resursfördelning som förskolans uppdrag står i relation till. Gällande den likvärdighet som förskolan påstås erbjuda (Lpfö18, 2018, s. 6) kan i arbetet konstateras att den i allra högsta grad kan ifrågasättas vad gäller det specialpedagogiska uppdraget. Slutsatser som dras av arbetets resultat är att förskolan befinner sig i ett dilemma mellan viljan att föra den pedagogiska inkluderingen framåt och att befinna sig i en verksamhet som inte tilldelas tillräckliga resurser för en sådan utveckling.

Nästan alla barn i dagens samhälle spenderar sina första levnadsår i förskolan där det varje dag förekommer olika aspekter av inkludering. Syftet med vårt arbete är att belysa förskollärares syn på inkludering samt hur inkluderingsbegreppet definieras. Vi kommer även att lyfta hur ett inkluderande arbetssätt kan se ut i förskolans verksamhet där alla barns behov möts i barngruppen. Med hjälp av en kvalitativ forskningsmetod har vi samlat empiri och hittat mönster från sju förskollärares svar utifrån intervjuer på två förskolor. Utifrån ett relationellt samt kategoriskt perspektiv har vi synliggjort likheter samt skillnader kring hur de talar om inkludering och inkluderande arbetssätt i förskolan. Resultatet av vår studie visar att förskollärarna talade om inkludering på olika sätt mellan de två förskolorna men även mellan förskollärarna som arbetar på samma förskola. Förskollärarnas definition av inkluderingsbegreppet samt hur ett inkluderande arbetssätt kan se ut i förskolan är varierande. Med hjälp av det relationella respektive kategoriska perspektivet har vi kunnat redogöra för likheter samt skillnader i förskollärares svar kring begreppet inkludering samt ett inkluderande arbetssätt utifrån vårt syfte samt frågeställningar. I intervjuerna beskrivs både inkludering samt ett inkluderande arbetssätt utifrån olika perspektiv och på olika sätt beroende på vem som tillfrågas. Att inkludera barn i förskolan handlar till stor del om hur barn inte ska behandlas lika samt att barns förmågor och förutsättningar ska bemötas utifrån den enskilda individen.

Syftet med vårt examensarbete är att undersöka förskolepedagogers förhållningssätt till habilitering. Studien bygger på kvalitativa intervjuer och omfattar sju stycken intervjuer med både barnskötare och förskollärare. Vi har analyserat vårt empiriska material med hjälp av olika analytiska begrepp samt ur ett relationellt och kategoriskt perspektiv. Ett relationellt perspektiv kan förenklat uttryckas genom att pedagoger beskriver barn som att befinna sig i svårigheter till skillnad från ett kategoriskt perspektiv som beskriver barn med svårigheter. Vårt resultat visar att pedagogernas förhållningssätt ger uttryck för att stödet från habiliteringen var värdefullt men blir otillräckligt när kommunikationen och samverkan mellan olika aktörer ej fungerar. Pedagogerna behövde känna sig delaktiga i samverkansprocessen och överlät ansvaret till föräldrarna att information om barnet kommunicerades mellan de olika aktörerna pedagogerna förhåller sig olika till begreppet inkludering när det handlar om att se inkludering som en resurs eller ej.

Syftet med denna studie var att synliggöra barns och pedagogers upplevelser av konfliktsituationer och skäll. Ett problem som vi kunde se var att det idag saknas utbildning inom konflikthantering bland pedagoger, vilket i sin tur många gånger leder till att pedagogerna skäller på barnen istället för att reda ut deras konflikter på ett konstruktivt sätt. Vi ville med hjälp av samtal med barnen och teckningar som barnen skapade synliggöra barnens upplevelser och uppfattningar om konflikter och av att få skäll. Genom en enkätundersökning har pedagogerna fått möjligheten att uttrycka sina tankar kring arbetet med konflikthantering i sitt yrke. Vi utgick från det danska Skældud-projektet i och med att det fanns relativt lite forskning kring barns perspektiv på ämnet. Våra resultat har vi fått fram genom att ställa vårt empiriska material i relation till teorier om mänskliga relationer, så som Vygotskijs tankar om utvecklingszoner och relationskompetens i allmänhet. Vi kom fram till att det krävs mer utbildning i konflikthantering inom lärarutbildningen än vad som getts fram till nu. Vår slutsats är att ur barnens perspektiv ligger ett större fokus på kamratrelationer än på hur mycket pedagogerna skäller. Det visade sig även genom studien att pedagogerna ofta skäller på rutin och inte alltid uppfattar hur mycket de skäller just på grund av detta.

Enligt nuvarande styrdokument för förskolan ska barnen få utveckla adekvat digital kompetens samt ett kritiskt och ansvarsfullt förhållningssätt till digital teknik. Av orsaken att förskolan många gånger är barnens andra hem fokuserar detta examensarbete på barns perspektiv. Syftet med denna studie var att öka kunskapen om hur barn uppfattar digitala verktyg i den dagliga verksamheten. Studien har baserats på en kvalitativ ansats med semistrukturerade intervjuer som metod för insamling av data. I studien har 15 barn på fyra olika förskolor intervjuats i par/grupp av tre. Det teoretiska perspektivet som använts för att analysera och diskutera studiens resultat är ett sociokulturellt perspektiv. Resultatet visar att barnen har en omfattande uppfattning om, och en positiv inställning till digitala verktyg i förskolan där arbetet inte endast handlar om att konsumera med hjälp av digitala verktyg, utan även producera. Resultatet synliggör även att barnen uppfattar det svårt att beskriva vad de lär sig med digitala verktyg i förskolan, samt brist på interaktion med pedagoger. Den övergripande slutsatsen av föreliggande studie är att barnens positiva inställning till digitala verktyg behöver tillvaratas av pedagogerna för att möjliggöra lärande i förskolan.

Enligt läroplan för förskolan (Lpfö18, 2018) fastslås att barn innehar rätten till en likvärdig utbildning, oberoende av förutsättningar eller behov. Mot bakgrund av detta avsåg författarna att studera pedagogers upplevelse och förståelse kring inkluderingsarbetet samt arbetet med barn i behov av särskilt stöd. I arbetet användes en kvantitativ- och kvalitativ enkät vid insamling av det empiriska materialet och dess analys.  Den teoretiska ansats studien utgick från var Nilholms (2020) tre perspektiv på specialpedagogik. Både delstudie I och delstudie II bestod av en kvalitativ och en kvantitativ enkät med frågor där pedagogers upplevelse eftersöktes kring arbetet med särskilt stöd och inkluderingsarbetet. I delstudiernas resultat eftersträvades alla barns lika värde samt att alla barn inkluderas oavsett behov eller förutsättningar. Däremot visade resultaten i de båda delstudierna att det uppstod ett dilemma huruvida pedagogerna önskade arbeta med barn i behov av särskilt stöd i relation till den verklighet som råder inom förskolan. Resultaten påvisade att de två kommunerna avsaknade resurser likväl som de önskade kompetensutveckling inom området för att ge alla barnen en likvärdig utbildning. Läroplanen för förskolan (Lpfö18, 2018) beskriver alla barns rätt för en likvärdig förskola och att verksamheten ska anpassas efter varje barns olika behov och förutsättningar. Resultatet i denna studie visade pedagogers vilja att anpassa verksamheten men att de saknar de resurser som behövs.