Syftet med arbetet har varit att analysera och synliggöra faktorer som bidrar till att förskollärare kan understödja det toddlarkulturella samspelet. I en fallstudie har en barngrupp bestående av fyra barn, under tre års ålder, observerats. Med en teoretisk utgångspunkt baserad på begrepp från Aspelin, Asplund, Buber och Biesta har resultatet tolkats som att lärarna kan understödja samspelet framför allt genom hur de svarar på signaler från barnen och hur de agerar i vardagliga situationer gentemot barnen och deras samspel. Understödjandet kan också ske genom att i större utsträckning använda sig av stora toddlarstationer, såsom exempelvis ett vattenbord. Slutsatsen är att det förefaller finnas faktorer som kan påverka samspelet positivt och att förskollärare kan understödja det toddlarkulturella samspelet genom ett medvetet användande av miljön, genom att förstå artefakternas roll i samspelet mellan toddlarbarnen och genom att rent fysiskt närvara för att kunna hjälpa barn i givna situationer bland annat genom att svara på deras signaler och genom att skapa meningsfulla situationer.

Denna studie syftar till att beskriva förskollärares syn på barns relationsskapande på en begränsad förskolegård. För att undersöka detta valde vi att fokusera på förskollärares uppfattningar kring barns relationsskapande på en begränsad förskolegård, samt förskollärares strategier för att utveckla förskolegården i förhållande till barns relationsskapande. Studien genomfördes med hjälp av kvalitativa semistrukturerade intervjuer med två förskollärare på tre olika förskolor. Resultatet visade att förskollärarna hade två olika uppfattningar gällande om den begränsade förskolegården påverkar barns relationsskapande. Både förskollärares förhållningssätt och förskolegårdens storlek ansågs vara av betydelse. Det framkom även att förskollärarnas strategier för att utveckla den begränsade förskolegården varierade. De olika kategorier som sammanfattar de strategier förskollärarna beskrev för att utveckla förskolegården var miljö och material, stöd utifrån och kompletterande miljöer. Resultatet diskuteras sedan i relation till inledningen, bakgrund och tidigare forskning.

Leken har en central plats i förskolan och har positiva effekter för barns utveckling och lärande. I förskolan är barnens lek och spontana aktiviteter beroende av hur de vuxna organiserar och strukturerar upp vardagen i vuxenledda aktiviteter och rutinsituationer. Syftet med denna studie var att undersöka hur barns sociala samspel tas i uttryck och på vilket sätt skiljer sig samspelet i de spontana respektive styrda aktiviteterna på förskolan. För att försöka synliggöra barnens samspel har vi genomfört observationer med inspiration av etnografi som metod. Vi har tagit i beaktande att vi som observatörer tolkar barnens sampel vilket kommer att påverka hur resultatet ser ut. Det betyder att vårt resultat bygger på våra upplevelser utifrån de observationer vi genomfört, varför resultatet inte utgörs av en absolut sanning. Studiens resultat visar att barnens samspel skiljer sig åt i de spontana respektive styrda aktiviteterna. I de spontana aktiviteterna visade barnen bland annat en vilja att kommunicera och lösa problem på egen hand, barnens aktiviteter innehöll fler inslag av fantasilek och förhandlingar om roller. Under de styrda aktiviteterna rörde sig barnens samspel flera gånger om att anpassa sig efter förskolans normer och regler, till exempel att sitta still på samlingen och räcka upp handen. Resultatet visade även ett framträdande drag i barnens samspel i form av tyst kommunikation. / <p>Godkännande datum: 2018-06-10</p>

Syftet med studien är att beskriva och analysera pedagogers uppfattningar om lekens betydelse förbarns språkutveckling. Arbetet var en kvalitativ studie som byggde på semistrukturerade intervjuerdär fem förskollärare fördelade på två förskolor deltagit. Efter intervjuerna med informanternatranskriberades och analyserades deras utsagor om barns lek och språkutveckling. Resultatet bestårav teman som vi funnit under bearbetningen av transkribering från intervjuerna. Under varje temahar vi analyserat och presenterat exempel på de uppfattningar som pedagogerna uttryckte angåendelekens betydelse för barns språkutveckling. Stora variationer i informanternas utsagor gick inte attfinna, de visade ett samförstånd mellan de olika utsagorna. Av resultatet framgår att pedagogerna istudien uttryckte ett medvetet förhållningssätt gentemot lek, språk och vilken betydelse leken kan haför barns språkutveckling. Informanterna menade att leken har en stor betydelse för barns utvecklingoch lärande och utgör därmed en stor del av den pedagogiska verksamheten. Vidare framgick attsamspel, som likställs med barns lek, mellan både barn och vuxna är av väsentlig vikt för barnsspråkutveckling. / <p>Godkännane datum: 2018-06-10</p>

Syftet är att undersöka förskollärarnas arbete för barns språkutveckling inom förskoleverksamheten. Undersökningen utgår ifrån två frågeställningar där den första handlar om vilka strategier förskolläraren använder för att stimulera flerspråkiga barns inlärning av svenska språket. Den andra handlar om på vilket sätt förskolläraren kan använda barns perspektiv för att utveckla svenska språket hos flerspråkiga barn. Undersökningen består av kvalitativa samtalsintervjuer och barnobservationer. Tre förskollärare från två olika förskolor i Uppsala kommun har intervjuats, medan observationerna genomfördes på en förskola och fokus lades på måltids- och samlingsstunder. Resultatet av undersökningen visar att förskolläraren använder matsituationen som ett viktigt tillfälle för att utveckla språket hos flerspråkiga barn och att förskolläraren även använder sig av olika strategier för att främja barns språkutveckling.

Inledning Det behövs större förståelse för vilka metoder de yngsta barnen i förskolan använder för attkommunicera utan ett verbalt språk. I vår studie har vi valt att fokusera på de yngsta barnen iförskolan, de barnen som ännu inte har erövrat ett verbalt språk och som kommunicerar medhjälp av andra metoder. Vi har valt detta ämne då vi båda fascineras över hur mycket ett barnutan ett verbalt språk kan berätta med hjälp av andra kommunikationsmetoder. Syfte Syftet med studien är att med fokus på den fria leken, få en större förståelse för hur barn iåldern ett till två år kommunicerar utan ett verbalt språk. Vi vill se hur samspelet ser ut vidkommunikation, vilka metoder barn använder för att kommunicera samt vad barnenkommunicerar om. Metod Vi har genomfört kvalitativa observationer på två olika förskolor. Under observationerna lågfokus på barn i åldrarna ett till två år. Resultat I resultatet beskrivs de genomförda observationerna utifrån de tre frågorna som användes ianalysen av resultatet:• Hur kommunicerar barnen?• Vad handlar kommunikationen om?• Hur stöttas barnen från omgivningen?Resultatet visar att barn utan ett verbalt språk kommunicerar via kroppsspråk, gester,imitation, ögonkontakt, mimik, ljud och ord. Barnen använder i vissa tillfällen flerakommunikationsmetoder samtidigt för att förstärka det de vill förmedla. Kommunikationenhandlar främst om att bjuda in till en redan pågående lek eller att starta upp en ny. Dettaförekommer både till barn och till pedagoger, barnen vänder sig även till pedagogerna för attfå hjälp med något de inte klarar av på egen hand. Vi har kunnat se att omgivningen har enviktig roll i barnens kommunikativa samspel.

Syfte och frågeställningar Syftet med studien är att undersöka barns och förskollärares uppfattningar om hur de löser konflikter på förskolan mellan barn som är oense. Våra frågeställningar är • Vilka strategier använder förskollärarna och barnen sig av när de löser konflikter mellan barn? • Vilken betydelse har miljön på förskolan för barnens samspel enligt förskollärarna? Metod I studien har kvalitativ metod använts och intervjuer med förskollärare och barn. Intervjuerna har genomförts med två förskollärare och fyra barn. Resultat I resultatet framgår att barnen anser sig ha ett behov av en förskollärare nära vid konfliktsituationer samtidigt som de påvisar empati när de upplever andra barn oense. I resultatet framkommer även förskollärarnas förslag till konflikthanteringsstrategier samt hur de arbetar förebyggande med konflikter i barngruppen. Förskollärarna markerade miljön som betydelsefull för barns lärande och lek. Det framgår även i resultatet hur förskollärarna anser att barns utveckling har betydelsen för förmågan att lösa konflikter.

Syftet med denna studie är att undersöka hur, när och varför barn i förskolan tycker att de vuxna ska involvera sig i leken. Detta undersöks med hjälp av kvalitativa intervjuer av barn. Lek ses här dels som något som ingår som ett karakteristiskt drag i barns beteende och som är viktigt för barns utveckling och välbefinnande men kanske främst som ett grundläggande mänskligt kultur- och meningsskapande fenomen som också är nära kopplat till lärande. Resultatet visar att barnen gärna vill att de vuxna ska involveras sig i eller delta i leken – eller i lekfullt samspel. Barnen i studien menar att de vuxna inte gör det i den utsträckning som de önskar – barnen verkar uppfatta det som att det i första hand beror på att de vuxna inte har tid för samspel genom lek. Att de vuxna i förskolan bara sällan involverar sig i leken stämmer överens med tidigare forskning som beskriver att det ofta finns en rädsla att störa leken och en oförmåga att tacka ja till lekfulla inbjudningar från barnen – bland annat för att detta faller utanför den traditionella lärarrollen. Under leken intar enligt tidigare forskning de vuxna ofta av en observerande roll och i samspelet med barnen under leken fungerar de vuxna som en sorts serviceperson som sällan deltar i leken. Med utgångspunkt i det som barnen här ger uttryck för finns anledningar för de vuxna i förskolan att fundera över om och hur de oftare kan delta i – eller i alla fall involvera sig i – barnens lek. Som argument för ökad involvering ger barnen att leken skulle bli roligare, tryggare och att relationerna mellan vuxna och barn skulle stärkas. Barnen uttrycker också att de vuxna kan ha egenskaper eller kunskaper som kan vara användbara i leken och att de vuxna kan vara bra på att låtsas och hitta på. Vuxnas deltagande i leken kan enligt barnen också bekräfta barnens kompetens och minska risken för att hamna utanför eller känna sig ensam. Frivillighet och turtagande i initiativ är förhållningssätt som barnen menar är viktiga för leken och som de vuxna måste förhålla sig till. De vuxnas deltagande verkar vara allra mest efterfrågat vid utomhusvistelse och vid regellekar men barnen önskar de vuxnas deltagande och lekfulla samspel även vid många andra lekaktiviteter.

Syftet med studien är att undersöka hur förskollärare arbetar med lässtundens utforming och innehåll. Detta för att få en förståelse kring vad som anses vara en god lässtund och hur förutsättningar för goda lässtunder i förskolan skapas. Syftet besvaras med hjälp av de två forskningsfrågorna: Vad är en god lässtund? och Hur skapar förskollärare förutsättningar för en god lässtund utifrån aspekterna samspel, läsmiljö och val av litteratur? Metoden som använts i studien är stimulated recall, en metod som kombinerar intervju och observation. En observation har gjorts för att sedan användas som underlag till diskussion vid intervjutillfället, i övrigt analyseras eller tolkas inte materialet från observationen. Semistrukturerade intervjuer har gjorts med fem förskollärare där ovan nämnda aspekter diskuterats. Resultatet av studien visar på att förskollärare inte läser så mycket som de önskar för barnen i förskolan, enligt dem själva beror detta på yttre faktorer som stora barngrupper och för få pedagoger. Studien visar också på att det finns olika uppfattningar om vad som är en god lässtund. Majoriteten av förskollärarna i studien anser dock att en god lässtund präglas av lugn, samspel i form av samtal och ett medvetet och genomtänkt val av litteratur.

Syftet med denna studie är att beskriva och analysera hur elever med en funktionsnedsättning inom autismspektrum (AST) upplever delaktighet i sin skolsituation. Studien är kvalitativ och har en fenomenologisk ansats och utgår från ett relationellt perspektiv. I analysen av studien är den teoretiska referensen ett kommunikativt relationellt perspektiv samt ett sociokulturellt perspektiv på upplevelsen av delaktighet samt konstruerande av kunskap. Frågeställningarna är: Hur upplever eleverna delaktighet i lärandesituationen? Hur upplever eleverna delaktighet i sociala sammanhang i skolan? Hur kan elevens möjligheter till delaktighet förstås i ett kommunikationsinriktat perspektiv? Begreppet delaktighet har i olika kontexter olika betydelser men gemensamt mellan dessa är att individen själv upplever sig delaktig i det sammanhang den ingår i. Därför måste bedömning av delaktighet i första hand göras i den miljö som är aktuell för personen. Hur lärandet sker för eleven är beroende av lärandesituationens villkor och elevens förutsättningar i samspel med omgivande faktorer såsom kvaliteten på relationen mellan eleven, läraren, och elever och skolans synsätt på kunskap och hur organisationen främjar elevens lärande. Elever med diagnoser inom autismspektrum som medför kognitiva nedsatta funktioner möter utmaningar i en inkluderande skola då lärandesituationer och styrdokument utgår från att elever kan förstå innebörden i kommunikation och tolka sammanhang. Tidigare forskning med utgångspunkt i hur elever med diagnos inom AST upplever sin skola har visat samstämmiga resultat på vilka villkor elever har och behöver för deras upplevelse av delaktighet. Metoden för undersökningen var öppen intervju där elever i ålder 14-18 år från inkluderande traditionella skolor berättade om sin upplevelse av lärandesituation och interaktion i skolan. Deras berättelser lade grunden till en tematisk sammanställning som analyserades med teoretiska perspektiv. Resultatet visade att flera av eleverna upplevde låg nivå av delaktighet i olika skolsituationer som kunde kopplas till den sociala kontexten inom skolan.