Barn kommer till Sverige av olika anledningar. Det kan bland annat vara att de har upplevt något traumatiskt och tvingats fly. Vi kan aldrig sätta oss in i deras situation, det enda vi kan göra är att försöka förstå. Det är barn med traumatiska erfarenheter som vi valt att belysa i studien. Denna kvalitativa intervjustudie är en undersökning som berör barn som upplevt trauma innan de kom till Sverige. Syftet med studien är att undersöka vilka reaktioner och beteenden barnen kan uppvisa efter traumatiska upplevelser, samt hur de vuxna i skolan förhåller sig till barn med traumatiska erfarenheter. I litteraturgenomgången tar vi upp de reaktioner och beteenden som kan uppstå efter trauma. Trauma och den så kallade posttraumatiska stressen är två begrepp vi beskriver i sammanhanget. Vidare behandlas hur den vuxne i skolan bemöter barnen samt hur de planerar sin undervisning. Vi grundar vår empiriska studie på sju intervjuer med vuxna med olika utbildning som arbetar i grundskolan. I resultatdelen redovisar vi det som framkommit under intervjuerna. Respondenterna har svårt att veta vilka reaktioner och beteende som beror på de trauman som barnen upplevt. Det beror på att barnen sällan berättar om sina erfarenheter. Alla respondenter nämner vikten av att bemöta barnen med respekt, tillit och inge eller skapa ett ömsesidigt förtroende för att barnen ska känna sig trygga. Respondenterna nämner att barnen måste bearbeta det de upplevt. Det kan göras på olika sätt, till exempel genom samtal eller estetiska uttrycksformer. I diskussionen analyserar vi resultatet och fördjupar oss i det vi fått fram i vår studie. Vi har kommit fram till att reaktioner och beteenden är svåra att härleda till det barnen tidigare upplevt. De vuxna i skolan bemöter barnen på olika sätt utifrån varje situation. Det viktiga är att visa barnen respekt.

Den här uppsatsen handlar om erkännande, om vikten av att erkännas som individ. Den teoretiska utgångspunkten för uppsatsen består av teorier om erkännandets vikt för självbilden och syftet är att ge några exempel på hur elever med ett annat modersmål än svenska upplever att de har bemötts i skolan utifrån sin kultur. Metoden för att finna dessa exempel är kvalitativa forskningsintervjuer med fem gymnasieungdomar. Dessa intervjuer har sedan analyserats i två steg, först genom meningskategorisering och sedan genom meningstolkning. De forskningsfrågor jag försöker besvara genom detta är hur ungdomarna ser på sig själva utifrån kulturell tillhörighet och hur de upplever att de blivit bemötta under skoltiden. Jag kopplar sedan ungdomarnas berättelser till teorier och tidigare forskning för att diskutera möjliga konsekvenser för elevernas självbilder. Från ungdomarnas berättelser sluter jag mig till att ingen av dem egentligen har blivit erkänd i den kulturella aspekten av sin identitet, men att de har reagerat väldigt olika på detta. Det är inte heller nödvändigtvis ett erkännande, eller ett uteblivit sådant, från lärarna som har påverkat ungdomarna mest i deras relationer till sig själva. Dessutom visade intervjuerna att alla ungdomarna inte skulle uppleva det som ett erkännande att deras kultur uppmärksammades i skolan. Slutsatsen jag drar av detta är att det visserligen är viktigt att elever i skolan får ett flerdimensionellt erkännande, men att det också är viktigt att lärarna är lyhörda för i vilka aspekter av sina identiteter eleverna önskar att bli erkända. Jag avslutar uppsatsen med en uppmaning till läsaren att erkänna människorna runt omkring sig i alla aspekter av deras olika identiteter.

Syftet med arbetet var att intervjua några lärare som inte deltar i timplanedelegationens försöksprojekt och redogöra för deras åsikter om hur de tror att det är att arbeta utan timplan. Ur syftet skapade vi fyra frågeställningar: 1. Hur tror lärare att undervisningen påverkas när utbildning utan timplan införs. 2. Hur tror lärare att eleverna påverkas av arbete utan timplan? 3. Hur tror lärare att lärarrollen påverkas av arbete utan timplan? 4. Hur tror lärare att Föräldrarnas insyn, delaktighet och inflytande påverkas av arbete utan timplan? 5. Vilka likheter respektive olikheter i pedagogernas uppfattning om skola utan timplan framkommer mellan lärare som deltagit respektive inte deltagit i projektet med skola utan timplan? Vi besvarade frågeställningarna genom att genomföra 16 kvalitativa intervjuer med pedagoger samt genom att studera relevant litteratur i ämnet. Timplanedelegationens slutsats är att skillnaderna mellan skolor som deltar i försöket med en skola utan timplan och referensskolorna är små men att timplanen bör tas bort. Informanterna ansåg att de redan idag inte följer timplanen, därför anser de att skillnaden inte kommer att vara så stor vid ett eventuellt borttagande av timplanen. Bilden av en mer framgångsrik skola på grund av ett borttagande av timplanen målades upp som en utopi, av många informanter. Vi anser att debatten har fel fokus och tror att borttagande av timplanen inte kommer att leda till någon stor förändring.

Sammanfattning I have looked into the possibilities for culture workers to integrate music in the schools traditional teaching. Through litterateur and interviews it appears that it is a lot of possibilities, but also obstacles. The greatest obstacle seems to be the lack of money, time and research. The possibilities come with an increased understanding between the occupational groups and a good function of coordination. The creative process and its possibilities in the school surroundings, is something that also is under discussion. Jag har undersökt möjligheterna för kulturarbetare att integrera musiken i skolans traditionella undervisning. Genom litteratur och intervjuer visar det sig att det finns en hel del möjligheter, men också hinder. De största hindren verkar vara brist på pengar, tid och forskningsstudier i ämnet. Möjligheterna ligger i en ökad förståelse mellan de olika yrkesgrupperna och en god samordningsfunktion. Den kreativa processen och dess möjligheter i skolans värld, är något som också diskuteras. Nyckelord: hinder, möjligheter, kulturarbetare, kreativitet, skola, / Sammanfattning I have looked into the possibilities for culture workers to integrate music in the schools traditional teaching. Through litterateur and interviews it appears that it is a lot of possibilities, but also obstacles. The greatest obstacle seems to be the lack of money, time and research. The possibilities come with an increased understanding between the occupational groups and a good function of coordination. The creative process and its possibilities in the school surroundings, is something that also is under discussion. Jag har undersökt möjligheterna för kulturarbetare att integrera musiken i skolans traditionella undervisning. Genom litteratur och intervjuer visar det sig att det finns en hel del möjligheter, men också hinder. De största hindren verkar vara brist på pengar, tid och forskningsstudier i ämnet. Möjligheterna ligger i en ökad förståelse mellan de olika yrkesgrupperna och en god samordningsfunktion. Den kreativa processen och dess möjligheter i skolans värld, är något som också diskuteras. Nyckelord: hinder, möjligheter, kulturarbetare, kreativitet, skola,

Denna studie inriktar sig på elevers uppfattningar angående det stöd de får i och utanför klassrummet och på vilket sätt det påverkar deras skolgång. Studien utfördes ur ett fenomenologiskt perspektiv genom intervjuer. Enkäter användes som grund för urval av informanter och intervjuer har utförts med sex elever som har olika erfarenheter av stöd i skolan. Resultatet visar att flera av eleverna vill ha en lugn arbetsmiljö för att lättare kunna koncentrera sig samt att väntan på hjälp i det ordinarie klassrummet ofta är för lång. Samtliga elever som i dagsläget går till en specialpedagog anser att de får det stöd de behöver och att det där finns arbetsro. Det har även framkommit att det finns elever som påverkas negativt av att lämna den ordinarie klassen, genom att de upplever utanförskap. Resultatet av studiens frågeställningar visade sig kretsa mer kring omgivningens påverkan på elevernas arbetsförmåga än den konkreta hjälpen de tillhandahåller under lektionerna. Den tidigare forskning vi hänvisar till visar på likheter med det resultat vi fått fram, trots att vår studie är av relativt liten omfattning.

Denna undersökning handlar om hur väl rustade förskollärare och lärare är att möta barn i behov av särskilt stöd i förskolan/skolan – sett utifrån ett lärarperspektiv. Syftet med undersökningen är att ge ökad kunskap om förskollärare och lärare resurser i förskolan och skolan, samt hur dessa resurser påverkar förskolan och skolans kvalitet och verksamhet. Två förskollärare samt två lärare intervjuades i undersökningen. Resultatet av undersökningen visar att både förskollärarna och lärarna anser att det inte finns tid till att möta alla barn i behov av särskilt stöd så mycket som de önskar och anser att de behöver. Barnantalet i barngrupperna och klasserna anser förskollärarna och lärarna är för högt. De ansåg även att förskolan och skolans lokaler var för små. Både förskollärarna och lärarna anser att miljön är dåligt anpassad till barn i behov av särskilt stöd i förskolan och skolan, då lokalerna är små, samt är dåligt anpassade för barn som behöver rullstol. Enligt förskollärarna i studien är det ett problem att hinna med att specialanpassa verksamheten i förskolan för barnen i behov av särskilt stöd. Förskollärarna ser problem med att hinna tillverka specialpedagogiskt material, samt att speciellt planera och genomföra en daglig verksamhet för barn i behov av särskilt stöd. De slutsatser som kan dras utifrån undersökningen är att förskollärare och lärare behöver mindre barngrupper för att få tid till alla barn. Enligt undersökningen läggs för stort ansvar på förskollärare och lärare att se till alla barns behov samt att planera och utveckla verksamheten utifrån de skolpolitiska krav som ställs. Förskollärarna och lärarna behöver få ökat delat ansvar från rektor för utformning av den pedagogiska verksamheten, så den svarar mot de skolpolitiska krav som finns. Kommuner behöver få ökad inblick i hur förskolan och skolans verksamhet ser ut på en konkret nivå, för att kunna avgöra vilka ekonomiska resurser som behövs för att införliva de krav som ställs i förskolan/skolan på skolpolitiknivå.

This study aims to examine how families that during a long time have lived with neuropsychiatric disabilities have experienced their contact with different authorities. The study builds on qualitative interviews with two young people and five parents, from four different families. Focus in the paper lies mainly on the families' experiences of the school and different care sectors. The result shows that there is a great number of aspects as lack of information, lack of knowledge, dislodges between different authorities lack of support from school and care sectors, incorrect medication and shortage of long-term plans for treatment, which the families experienced as problematic. These aspects have also brought dramatic consequences that have strengthened the disabilities' negative effects. The result also shows that the parents are very active and bears a great responsibility for the child's health. The parents are in large extent alone in search for care, arranging meetings, searching for information, taking care of the children's medication etc. All parents also stated that the disability takes a huge amount of time and that relief would be very welcome. The main conclusion drawn in the study is that there tends to exist a lack of uniform structures related to neuropsychiatric disabilities. Thetreatment and the initiatives that the families received seem in several cases to be more or less arbitrary and resting on individual commitments. The individual experiences of the disability are largely influenced by different persons that the families come in contact with; which refutes the disability in various ways. The deficiency of structure tends to strengthen the disabilities' negative effects, and to decrease the families' feeling of contexts and trust. / Syftet med denna uppsats var att fördjupa kunskapen om hur brukare/anhöriga som har levt med flera neuropsykiatriska funktionshinder under längre tid kan uppleva sin kontakt med olika myndigheter. Uppsatsen bygger på kvalitativa intervjuer med två ungdomar och fem föräldrar, från fyra olika familjer. Fokus i uppsatsen ligger framförallt på familjernas upplevelser av skolan och olika vårdsektorer. Resultatet visar att det finns en rad aspekter, såsom informationsbrist, kunskapsbrist, förflyttning mellan olika instanser, avsaknad av stöd från såväl skola som vård, felaktig medicinering samt brist på behandlingsplaner, vilka föräldrarna och ungdomarna upplevt som problematiska. Dessa aspekter har även fört med sig dramatiska konsekvenser vilka har förstärkt funktionshindrens negativa effekter. Bland annat finns det i empirin tendenser som pekar mot att de sociala instansernas brister i bemötande och kunskap leder till att ungdomarna upplever såväl utanförskap som självdestruktivitet. Vidare blir det i resultatet tydligt att föräldrarna är mycket aktiva och bär ett stort ansvar för barnets hälsa. Föräldrarna får i stor utsträckning själva söka vård, ordna möten, ta reda på information, hantera barnens medicinering osv. Alla föräldrar uppgav också att problematiken som funktionshindret för med sig tar en oerhörd tid och att avlastning skulle vara mycket välkommet. Slutligen visar resultatet tendenser på en avsaknad av enhetliga strukturer i förhållande till neuropsykiatriska funktionshinder. Den behandling och de insatser som familjerna mottagit tycks i flera fall vara mer eller mindre godtyckliga och baserade på enskilda individers engagemang. De privata upplevelserna av funktionshindret påverkas i hög grad av utomstående personer som familjerna kommer i kontakt med, vilka bemöter funktionshindret på olika sätt. Bristen på struktur tenderar därför att förstärka funktionshindrens negativa verkningar samt minska familjernas känsla av sammanhang och tillit. Varje misslyckat möte blir således en del av en allt vidare negativ spiral som får långsiktiga konsekvenser, såväl för ungdomarna som för hela deras familj.

Syftet med studien är att visa hur lärare på en mångkulturell skola ser på interkulturell undervisning. Vi grundar vår undersökning på fem intervjuer som vi har gjort med lärare på en mångkulturell skola. De lärare som har ställt upp är verksamma på en högstadieskola i södra Sverige. Utöver intervjuerna har vi använt oss av litteratur som har varit relevant för undersökningen. I vårt arbete utgår vi från den hermeneutiska tolkningsmetoden vid analys av våra intervjuer. Resultatet visar att lärarna är en eniga om språket är en viktig del i undervisningen på en mångkulturell skola. Dock skiljer sig kunskaperna om innebörden av begreppet interkulturell undervisning.

Bakgrund & Syfte: Under våra år som musikstudenter på lärarutbildningen, så märkte vi bland våra klasskamrater såväl som våra kurslärare och lärare ute på praktikperioder, att kvinnorna ofta visade ett större intresse för områden som rytmik och kör – medan männen var mer engagerade inom ensemblespel och instrumentundervisning. Även tidigare forskning pekade på samma sak. Detta låg till grund för vår studie, där vi ville ta reda på hur musiklärare i området utformar sin undervisning. Vidare ville vi då undersöka om det var någon skillnad mellan de kvinnliga och manliga lärarna – och i så fall vad detta berodde på. Metod: Metoden vi använde oss av var en kvalitativ undersökning i form av utskickade frågor via e-post till tre kvinnliga respektive tre manliga musiklärare. På grund av tidsbrist så fick vi tyvärr bara tillbaka svar från två av de manliga lärarna. Därefter jämförde vi samtligas svar i relation till våra frågeställningar samt vad tidigare forskning visat och satte detta i jämförelse med kursplanen för ämnet musik. Slutsats: Precis som tidigare forskning visat så präglades de kvinnliga musiklärarnas lektioner av undervisningsformer som dans, rytmik och rörelse, medan männen lade störst tyngdpunkt på att spela med eleverna, genom instrumentundervisning och i huvudsak pop/rockensemble. Områden inom musik som exempelvis sång och kör blev ofta lidande och begränsat till större samlingar och skolavslutningar. Deras undervisningsinnehåll i förhållande till kursplanen för ämnet musik i grundskolan och vad elever ska ha uppnått i slutet av femte skolåret var till stor del frisläppt och i stora drag icke-existerande eller begränsat.

BAKGRUND OCH SYFTE: Under våra år som musikstudenter på lärarutbildningen, så märkte vi bland våra klasskamrater såväl som våra kurslärare och lärare ute på praktikperioder, att kvinnorna ofta visade ett större intresse för områden som rytmik och kör – medan männen var mer engagerade inom ensemblespel och instrumentundervisning. Även tidigare forskning pekade på samma sak. Detta låg till grund för vår studie, där vi ville ta reda på hur musiklärare i området utformar sin undervisning. Vidare ville vi då undersöka om det var någon skillnad mellan de kvinnliga och manliga lärarna – och i så fall vad detta berodde på. METOD: Metoden vi använde oss av var en kvalitativ undersökning i form av utskickade frågor via epost till tre kvinnliga respektive tre manliga musiklärare. På grund av tidsbrist så fick vi tyvärr bara tillbaka svar från två av de manliga lärarna. Därefter jämförde vi samtligas svar i relation till våra frågeställningar samt vad tidigare forskning visat och satte detta i jämförelse med kursplanen för ämnet musik. SLUTSATS: Precis som tidigare forskning visat så präglades de kvinnliga musiklärarnas lektioner av undervisningsformer som dans, rytmik och rörelse, medan männen lade störst tyngdpunkt på att spela med eleverna, genom instrumentundervisning och i huvudsak pop/rockensemble. Områden inom musik som exempelvis sång och kör blev ofta lidande och begränsat till större samlingar och skolavslutningar. Deras undervisningsinnehåll i förhållande till kursplanen för ämnet musik i grundskolan och vad elever ska ha uppnått i slutet av femte skolåret var till stor del frisläppt och i stora drag icke-existerande eller begränsat.