I denna uppsats har jag undersökt Josefina Holmlund som studerade i Düsseldorf under dess storhetstid i mitten av 1800-talet och Pamela Noréus som var elev till Marcus Larsson och anammade det düsseldorfska landskapsmåleriet. Jag har undersökt vad landskapet som motiv hade för betydelse för kvinnliga konstnärer. Det tyskinfluerade landskapsmåleriet i Sverige vid denna tid brukar i allmänhet förknippas med bland annat Marcus Larsson, Edvard Bergh, Gustav Rydberg, Kilian Zoll och Alfred Wahlberg. Det är ytterst ovanligt att kvinnliga landskapsmålare nämns i svensk litteratur som behandlar Düsseldorf specifikt. Men kvinnor reste till Düsseldorf för att studera, Christine Sundberg, Sofie Ribbing, Jeanette Holmlund, Amalia von Schwerin, Josefina Holmlund och Vilhelmina Lagerholm är några exempel. Men de ägnade sig nästan uteslutande åt genremåleri. Att så få kvinnor ägnade sig åt landskapsmåleri i Düsseldorf berodde alltså inte på att det inte fanns några kvinnliga konstnärer där. För att en konstnär skulle kunna försörja sig på sitt yrke krävdes att man blev känd, bland annat genom utställningsverksamhet, positiv kritik eller genom meriterande uppdrag. Landskapsmålningar målades för en anonym publik och måste ställas ut till skillnad från till exempel porträtt som oftast var beställningsuppdrag. Det var därför svårare att försörja sig som landskapsmålare, åtminstone för kvinnliga konstnärer. Många av dem höll sig och hölls på en amatörmässig nivå. Med tanke på kritiken mot kvinnliga konstnärer är det inte heller konstigt att så få ägnade sig åt det och höll sig inom accepterade motivgenrer för kvinnor. Kvinnor förväntades gifta sig för att sedan ta hand om hem och barn, därför förblev vissa kvinnliga konstnärer ogifta och kunde därmed ägna sig helt åt måleriet. Trots düsseldorfskolans tradition att färdigställa verket i ateljén var utomhusstudier viktiga för att skapa en trovärdighet i detaljerna men det ansågs inte passande för en kvinna att ensam vistas ute i naturen för att teckna. Många kvinnliga konstnärer ägnade sig åt genremotiv, porträtt, stilleben, interiör- och blomstermotiv där man jobbade i mindre format än i landskapsmåleriet vilket gjorde det mer lätthanterligt om man som många kvinnor inte hade tillgång till ateljé. Detta var också motivgenrer som var accepterade som ”kvinnliga” där försjunkenheten i detaljer ansågs passa kvinnans natur. Till skillnad från den storslagna, vilda och otämjda naturen som landskapsmåleriet skulle skildra. De flesta av de kvinnliga landskapsmålarna blev ständigt jämförda med sina lärare och fick inte en chans att verka i egen rätt. Med stöd av jämförande bildanalyser mellan de kvinnliga landskapsmålarnas verk och deras manliga lärares vill jag hävda att kvinnorna i lika hög grad som männen lyckats förmedla det som blivit den gängse uppfattningen om vad som är typiskt för düsseldorfskolans landskapsmåleri.

Undersökningens syfte är att studera läraridealgenom dödsrunor för att se vilka ideal som den avlidne framställdes i samt sehur dessa skiljer sig åt i ett genusperspektiv. Minnesrunorna finns publiceradei Sveriges allmänna folkskollärarföreningstidningsorgan Svensk läraretidningoch undersökningsperioden är åren 1928- 1930. Undersökningen visade på att bådeden manlige och den kvinnliga läraren framställdes i stort sett lika även omdet skiljer sig åt procentuellt sett. Läraridealet för denna tid var enpliktrogen och nitiskt lärare/lärarinna som på ett dugligt, intresserat ochsjälvuppoffrande sätt utförde sitt kall. Därtill tillkom ideal såsom glad,avhållen och godhjärtad. Manliga lärarideal var även redighet samt att dennekunde ses som försynt. För den kvinnlige läraren framhålls ideal såsom moderligoch fostrarinna.

Inre tal är ett sätt att tänka som innebär tänkande i form av ord, det vill säga fonologiskt, i arbetsminnet. Forskning har visat att detta tänkande utvecklas i ungefär 7-årsåldern och att barn innan dess tänker i visuell form. Då barn övergår till att tänka i fonologisk form använder sig barn under en period av både visuella och fonologiska strategier, men övergår sedan till endast fonologiska strategier. I denna uppsats undersöks om ett minnesspanntest, bestående av omgångar med bilder som representerar ord som antingen är fonologiskt lika, visuellt lika, långa eller kontrollord, kan visa den utveckling av inre tal som har beskrivits i tidigare forskning. Ett sådant test visar en utveckling av inre tal eftersom resultatet av testet uppvisar de effekter som tyder på fonologisk, visuell eller både fonologisk och visuell bearbetning i arbetsminnet. Dock visar inte testet nödvändigtvis den beskrivna utvecklingen utan kan visa att en fonologisk minnesstrategi börjar användas tidigare än i 7-årsåldern och att en visuell strategi kan användas även efter att inre tal blivit den huvudsakliga metoden. I uppsatsen undersöks även om det påverkar resultatet på ett sådant minnesspanntest om deltagarna under testet får svara på vilka minnestekniker de har använt sig av. Detta påverkar resultatet på testet på så sätt att deltagarnas prestation på testet försämras.

Examensarbete (30 p). Bilaga: 1 CD. Dubblett finns.

Examensarbete (30 p). Bilaga: 1 CD. Dubblett finns.

Den kvinnliga konstnären och hennes förutsättningar till utbildning och arbete beskrivs och utgör den fond mot vilken Anna Ankarcronas liv och konstnärskap speglas. Tiden är det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet i Sverige, alltså den tidsperiod som utgör Annas levnad. Sociala mönster och samhällsstrukturers påverkan på konstlivet och kvinnornas rum där belyses. Uppsatsen beskriver också ett glömt konsthantverk, hyllningsadressen, som var en del av Anna Ankarcronas arbete.

No description available.

Syftet med den här studien är att undersöka vilket verksamhetsstöd det finns för barn och elever med tal- och språksvårigheter på förskolan och i grundskolans tidigare år. Frågeställningarna handlar om hur en talpedagog arbetar för att stödja barn med tal- och språksvårigheter, hur ett barns svårigheter kartläggs samt hur barns tal och språk stimuleras under den dagliga verksamheten. Som forskningsmetod har jag använt mig av intervju och observation. Resultatet visar att det stöd barnen får av talpedagogen är genom olika övningar som valts ut för att stimulera deras tal och språk. Talpedagogen kartlägger även barnens svårigheter med hjälp av Hellqvists fonemtest med vilket hon får kunskap om vad barnet redan kan och vad det behöver öva på. Både på förskolan och i skolan bygger pedagogerna in språkstimuleringen i vardagen på ett naturligt sätt genom att oftast utgå från barnens egna intressen och kunskaper. Detta har visat sig på förskolan genom att pedagogerna främst låter barnen ge förslag på vad de vill göra och utgå från detta, medan lärarna i skolan anpassar material och arbetsböcker utefter elevernas kunskapsnivå.

Syftet med uppsatsen är att belysa en aspekt av Faluns omvandling till modern stad. Den del i denna modernisering som vidrörs i uppsatsen är införandet av elektrisk gatubelysning. Frågeställningarna i uppsatsen rör diskussionen som föregicks i stadsförvaltningen då man införde elektrisk gatubelysning i Falun och anledningarna till införandet av elektrisk belysning. Materialet som har använts för undersökningen är protokoll från stadsfullmäktige och drätselkammare i Falun under perioden 1863-1888. Gatubelysningen i Falun har sedan 1849 varit i stadsförvaltningens regi. Flera olika metoder av gatubelysning har sedan dess tillämpats och ännu fler metoder har diskuterats men aldrig kommit till stånd. Denna uppsats rör också anledningarna till gatubelysning i Falun vilka var flera utöver att få gatorna belysta för nattvandrarna. Stävjandet av brottsligheten var en av dem, estetiken en annan men även ett självändamål tycks också skönjbart. Byggandet av den moderna staden krävde moderna metoder och material. Elektriciteten som metod för belysning av gator var i högsta grad modernt och Falun var bland de första städerna som antog elektrisk gatubelysning i Sverige.

Syftet med uppsatsen är att undersöka vilka åtgärder som Falu stad, genom sundhetsnämnden, vidtog när farsoten kolera spreds i Sverige år 1834 respektive år 1853 samt om dessa åtgärder skiljer sig över tid. Frågeställningarna som används är: Vilka förebyggande åtgärder mot kolera vidtog staden genom sundhetsnämnden år 1834 och år 1853? Hur agerade läkarna i Falun mot kolerahotet? Skiljer sig Falu sundhetsnämnds åtgärder i jämförelse med andra städers sundhetsnämnder? Skiljer sig sundhetsnämndens åtgärder mellan åren 1834 och 1853? Materialet som används består av sundhetsnämndens mötesprotokoll från åren 1834 och år 1853, kolerakungörelser från de båda tidpunkterna, stadsläkare- och gruvläkarapporter samt utdrag från Tidning för Falu län och stad. Resultatet visar, att Falun vid båda tillfällena spärrades av genom att vaktstationer upprättades vid vägarna och vid stadens gräns. En karantänsstation upprättades vid stadens hälsobrunn för att ta om hand personer som inte vistats på kolerafri ort de 10 senaste dagarna. Staden delades in i tio distrikt som bemannades med en distriktschef samt några uppsyningsmän, som kontrollerade att staden hölls ren och att invånarna var rena. Stadens läkare var väldigt aktiva under sundhetsnämndens möten år 1834 och gav flera förslag på vad som behövdes göras medan de år 1853 intog en mer passiv roll. Åtgärderna i Stockholm år 1834 är snarlika de åtgärder som genomfördes i Falun samma år, huvudstaden delades också in i distrikt och det tillsattes även distriktschefer och uppsyningsmän. En annan likhet är att både Falun och Stockholm beställde färdiga likkistor för att ha i beredskap. Såväl sundhetsnämnderna i Karlskrona, Ystad och Arboga liksom Falun år 1853 vidtog i stort sett samma åtgärder som gjordes redan år 1834 t ex spärrningsåtgärder, karantänsskydd, införandet av kolerasjukhus och extra insatser för de mest utsatta i samhället.