Syftet är att kartlägga om rektorers och specialpedagogers helhetssyn blir synlig kring eleven med åtgärdsprogram. Frågeställningar vi vill ha svar på i arbetet är: Hur ser arbetsgången ut kring åtgärdsprogram? Hur görs pedagogiska utredningar i samband med upprättande av åtgärdsprogram? Hur beskrivs åtgärder på individ-, grupp-, och organisationsnivå? Eftersom vi båda dagligen kommer i kontakt med elever i behov av särskilt stöd så kändes det naturligt att välja att fördjupa oss i arbetet kring åtgärdsprogram. Med tanke på att vi läser till specialpedagoger så tyckte vi att vi ville ta in specialpedagogens förväntade helhetssyn. Vi förväntade oss att hitta åtgärder främst på individnivå och vågade inte hoppas på att hitta särskilt mycket på grupp- och skolnivå. För att kunna genomföra studien har vi genomfört kvalitativa intervjuer med specialpedagoger och rektorer samt analyserat ett antal åtgärdsprogram. Genom intervjuerna fann vi att specialpedagogerna används på olika sätt både i samband med åtgärdsprogram och med tanke på övriga arbetsuppgifter. Studien visade att det är svårt att dela in de olika åtgärderna på de olika nivåerna. Det visade sig i våra intervjuer och i dokumentanalysen att det förekommer åtgärder på skol-, grupp- och individnivå och att de på skolorna arbetar med att utveckla klassrumsmiljön för att ge fler elever möjligheter att lyckas. Vi såg också att arbetsgången kring åtgärdsprogram var likartad på de olika skolorna.

En rapport med internationella mätningar från Skolverket (2012) visar att elevers läsförmåga har minskat. Vi tycker oss ha sett ett samband med Skolverkets rapport och vad vi sett under den verksamhetsförlagda utbildning där vi har noterat att det finns många elever med läs- och skrivsvårigheter. Syftet med denna studie är att kartlägga två skolors arbetssätt med läs- och skrivinlärning samt deras hantering av misstänkta läs- och skrivsvårigheter för att se om det skiljer sig åt. I den teoretiska bakgrunden redogörs för tidigare forskning omkring läs- och skrivinlärningens grunder och metoder samt definition, utredning och åtgärder av läs- och skrivsvårigheter. Materialet för undersökningen består av enkäter till lärarna i de båda skolorna, observationer samt en intervju. Materialet har granskats med avseende på skillnader mellan skolorna för att se om arbetssättet vid läs- och skrivinlärning och tillvägagångssättet vid hantering av misstänkta läs- och skrivsvårigheter skiljer sig åt. Resultatet visade att vi kunde se både likheter och skillnader mellan skolorna avseende läs- och skrivundervisningen samt att utredningen av läs- och skrivsvårigheter är densamma på de båda skolorna.

Åtgärdsprogram ska utarbetas för de elever som är i behov av särskilt stöd. I dessa åtgärdsprogram ska hänsyn tas till individ-, grupp- och organisationsnivå. Forskning har dock visat att hänsyn bara tas till individnivån och analys av verksamheten uteblir. Syftet med föreliggande arbete är att undersöka hur fem specialpedagoger resonerar kring arbetet med åtgärdsprogram och särskilt stöd i dess relation till grupp- och organisationsnivå. Studien genomförs via semistrukturerade intervjuer utifrån en tematisk innehållsanalys. Intervjuerna kretsar kring begreppen särskilt stöd, grupp- och organisationsnivå, utredning och åtgärdsprogram. Dessutom lyfts specialpedagogernas beskrivningar av problem med att skriva åtgärdsprogram på grupp- och organisationsnivå fram. Arbetet utgår vidare från ett relationellt perspektiv där inte bara problem förläggs till individen. Resultatet av studien visar att särskilt stöd förklaras som undervisning utanför ordinarie undervisning där svårigheterna och åtgärderna förläggs till individen. Gruppnivå och organisationsnivå förklaras på flera olika sätt. En tendens är att grupp är det samma som klass och att organisationsnivån har med rektor att göra. Nivåerna och de åtgärder som är kopplade till grupp- och organisationsnivå beskrivs som att det handlar om vad gruppen och organisationen kan göra för individen. Arbetet handlar sällan i samband med åtgärdsprogram om att åtgärder är kopplade till annat än enskilda elever. Åtgärder sker dock på grupp- och organisationsnivå men de hamnar inte i åtgärdsprogram. Elever och föräldrar är inte heller delaktiga i arbete kring åtgärder som är inriktade mot grupp- eller organisationsnivå.

Syftet med arbetet är att undersöka hur lärarna upptäcker matematiksvårigheter alternativtdyskalkyli hos elever. Undersökningen kommer även att lyfta hur undervisningen anpassas för deelever som möter hinder inom ämnet matematik. Vi kommer att lyfta hur elever med diagnosendyskalkyli alternativt matematiksvårigheter möter problem i undervisningen under skolgångenoch i det vardagliga livet. Om vardagsmatematiken saknas blir det svårt att klara av basalauppgifter.Metoden för denna studie är en kvalitativ undersökning som har genomförts med hjälp avlärarintervjuer på två olika skolor i nordvästra Skåne. Intervjuerna har visat att de flesta av lärarnasedan tidigare är bekanta med diagnosen dyskalkyli men att de inte mött någon elev som har fåttdiagnosen dyskalkyli utredd och bekräftad. En av de fem intervjuade lärarna hade sen tidigareinga erfarenheter eller medvetenheter av diagnosen dyskalkyli.Mot bakgrund av det faktum att även forskare och författare till läromedel inom området äroeniga om vad de anser om diagnosen dyskalkyli gör att detta ämne är väl diskuterat och behöverforskas mer kring. Anledningen till detta är att det ska bidra med mer enig syn om vad diagnoseninnebär. Vårt arbete har bland annat tagit utgångspunkt i Piagets tankar om inlärning, somgrundar sig i det kognitiva synsättet på kunskap. Den kognitiva teorin förklarar hur förståelseskapas med påverkan av människans inre faktorer.Resultatet av vårt arbete visar en tydlig oenad bild av vad svårigheter inom matematik betyderenlig olika forskare och deras teorier. För att få en helhetsbild av hur skolor arbetar med elevermed dyskalkyli alternativt matematiksvårigheter, har vi valt att intervjua lärare och logoped somarbetar med de elever som möter denna problematik varje dag i skolan.

Min studie förväntas bidra med kunskap om hur speciallärare, specialpedagoger och grundskollärare uppfattar begreppet dyskalkyli samt hur de strukturerar undervisningen för eleverna. Studiens syfte är att öka kunskapen om vilka olika utgångspunkter det finns bland lärare, speciallärare och specialpedagoger för att förstå dyskalkyli. Jag vill även med studien skapa en bild över de olika sätt lärare, speciallärare och specialpedagoger arbetar med elever med dyskalkyli, så att deras matematiska kunskapsutveckling blir så god som möjligt. Som utgångspunkt för undersökningen ställer jag två övergripande frågor:•Hur beskrivs begreppet dyskalkyli av lärare, speciallärare/specialpedagoger i några grundskolor?•Hur strukturerar lärare, speciallärare och specialpedagoger sitt arbete med fokus på diagnos, kartläggning och undervisning? Det har genomförts ett flertal forskningsprojekt gällande dyskalkyli. Vid genomgång av avhandlingar och vetenskapliga artiklar rörande dyskalkyli kan jag konstatera att det framförallt finns tre olika teoretiska perspektiv; •Det medicinska perspektivet, vilket påstår att dyskalkyli har neurobiologiska orsaker (Butterworth & Yeo, 2011; Klingberg, 2011)). •Det psykologiska perspektivet, som enligt Adler (2007) och Östergren (2013) är att diagnosen ställs med hjälp av psykologiska test som avslöjar kognitiva svårigheter att lära sig matematik. •Det pedagogiska perspektivet som innebär att dyskalkyli diagnostiseras med hjälp av kartläggning, betyg, provresultat och testintervjuer där endast skolämnet matematik visar icke godkända resultat. Skagerlund (2016), Jiménez-Fernández (2016), Dowker och Morris (2017), Witzel och Mize (2018) samt Karlsson (2019)Jag har valt att utgå ifrån ovanstående perspektiv i analysen av empirin. Mitt val av teorier om kognitivismen och den kognitiva kunskapssynsätten på lärande är med utgångspunkt från Piagets tankar om inlärning och ett integrerat specialpedagogiskt perspektiv. Studien är inspirerad av en fenomenologisk ansats då jag är intresserad av att lyfta fram informanternas tankar och upplevelser kring dyskalkyli. Genomförandet har skett i form av semistrukturerade intervjuer från fyra informanter, varifrån olika intressanta teman lyfts fram och analyserats. Ett av resultaten i studien visar att tre av fyra informanter anser att kartläggning och utredning för att upptäcka elever med dyskalkyli eller i andra matematiksvårigheter är nödvändig. En-till-en undervisning förespråkades av informanterna som menade att detta är en effektiv undervisningsmetod som gynnar elever med dyskalkyli. Alla informanter använde laborativt material för att hjälpa eleverna på bästa sätt. Föreliggande studie riktar fokus mot hur en specialpedagogisk undervisning kan planeras och struktureras för elever med dyskalkyli. Specialpedagogik handlar i hög grad om att bidra till att undanröja hinder i lärandemiljön. Utifrån resultatet tycks det vara betydelsefullt att elever med dyskalkyli får möta undervisning som kompenserar för t.ex. kognitiva svårigheter. De specialpedagogiska insatserna ska på såväl organisations- som grupp- och individnivå jämsides med andra insatser öka elevernas måluppfyllelse i matematiken. Min slutsats blir att det både krävs insatser i undervisningen och handledningsinsatser i samarbete med övriga aktörer.

Syftet med denna studie är att undersöka hur specialpedagoger och speciallärare relaterar till arbetet med utredningar av elevers behov av särskilt stöd. Genom semistrukturerade intervjuer med totalt nio specialpedagoger och speciallärare på gymnasieskolor i Sverige vill vi ta del av de båda yrkesrollernas upplevelser av utredningsarbetet för att belysa hur denna del av skolors arbete med särskilt stöd kan se ut. Intervjuerna har analyserats tematiskt. För att förstå arbetsprocessen med utredningar utifrån skolans olika organisationsnivåer och lärmiljöer utgår studien från ett relationellt perspektiv och en systemteori utifrån Bronfenbrenners utvecklingsekologiska modell. Resultatet visar att utredningsarbetet på de olika skolorna görs på liknande sätt, men att det finns skillnader i vilka elever som ges en utredning och hur de efterföljande stödinsatserna ser ut. Dessa variationer, samt begränsningar i att kunna ge elever det särskilda stöd som utredningen visat att eleverna behöver, beror på skolans resurser, lärarnas attityder till inkludering samt tidsramar. En av studiens slutsatser är att de deltagande specialpedagogerna och speciallärarna har ambitioner för ett gynnsamt arbete med utredningar för särskilt stöd, men att de delvis hindras av strukturella och ekonomiska aspekter.

Detta examensarbete berör området dyslexi och syftet vi bygger arbetet kring är att skapa endjupare förståelse för vilka hjälpmedel som finns för att underlätta för elever med dyslexi,men även att skapa en förståelse för vad dyslexi innebär. Detta gör vi för att öka förståelsenför hur en lärare lättare kan inkludera elever med dyslexi i klassrummet I detta examensarbeteundersöker vi samarbetet mellan lärare och logopeder.De frågeställningar vi baserar undersökningen på är:• Hur samarbetar lärare och logoped för att underlätta för elever med dyslexi?• Vilka svårigheter möter lärarna i arbetet med barn som har dyslexi och hur försöker deangripa dessa problem?• Hur kan man, enligt de intervjuade personerna, anpassa undervisningen så att elevermed dyslexi blir inkluderade i klassrummet och vilka hjälpmedel finns?I teorikapitlet använder vi oss av underrubriker som ger bakgrund till vad dyslexi är samtvilka tecken som kan tyda på dyslexi och vilka hjälpmedel som kan användas iklassrumsundervisningen. I kapitlet presenterar vi även de forskare som vi funnit intressantaför vår undersökning. Metoden vi använder oss av i studien är intervjuer och de personer viintervjuat är fyra logopeder, en lärare och två specialpedagoger.I analyskapitlet presenterar vi resultatet av undersökningen. I avsnitt 4.6 beskriver vi deslutsatser vi har kommit fram till under arbetets gång. I det femte och avslutande kapitletbesvarar vi huvudfrågorna samt blickar framåt och diskuterar hur vi vill arbeta när det gällerelever med dyslexi.

No description available.

During the last couple of years there have been a few crises in Sweden. Two of the bigger ones being the refugee crisis of 2015 and the more recent Covid-19 pandemic. One of the foundations of Swedish crisis management is cooperation between concerned actors. Previous research has shown that cooperation between actors creates a difficulty to demand responsibility. However, previous research explores the possibility to hold actors in cooperation accountable through certain criteria. Through a text analysis this thesis aims to explore how cooperation in the crisis evaluations of the refugee crisis of 2015 and the Covid-19 pandemic are displayed. This is done by applying an analytical framework based on the previous criteria for cooperation, cooperative crisis management and accountability on both evaluations. The thesis found that some but not all criteria for holding actors accountable are fulfilled in the evaluations of the two crises. More research is needed to explore crisis evaluations in context outside of Sweden and in smaller evaluations.

Förhörsprocessen är en central och kritisk del av polisens brottsutredningar med målet att inhämta relevant information för att lösa brott. Felaktiga förhörsmetoder kan leda till falska erkännanden och undergräva rättssäkerheten. För att motverka detta har mer strukturerade och mindre konfronterande tekniker utvecklats, exempelvis PEACE-modellen (Plan and Prepare, Engage and Explain, Account, Closure och Evaluate), som syftar till att främja en respektfull- och effektiv interaktion under polisiära förhör. Förtroendebyggande är essentiellt för att skapa en öppen och samarbetsvillig atmosfär under förhör och främjas genom respekt, vänlighet, empati och tydlig kommunikation. Denna studie undersöker hur svenska förhörsledare integrerar PEACE-modellens steg i sitt arbetssätt och hur dessa steg bidrar till förtroendebyggande och effektiv informationsinhämtning. Studien bygger på kvalitativa intervjuer med sex erfarna svenska förhörsledare vilka har analyserats genom tematisk analys. Studien visar att förtroendebyggande inte är isolerat till enskilda steg under förhöret utan det är en kontinuerlig process som löper genom hela PEACE-modellen. Resultaten visar att strategisk anpassning, planering och flexibilitet hos förhörsledaren är avgörande för att skapa en förhörsmiljö som är trygg och utan distraktioner. Förhörsledarens förmåga att vara lyhörd, ställa öppna frågor, och lyssna aktivt gynnar en detaljerad och pålitlig informationsinhämtning. Studien slutsats tyder på att svenska förhörsledares tillämpning av PEACE-modellen, genom sitt strukturerade och respektfulla tillvägagångssätt stödjer både förtroendebyggande och informationsinhämtning.