Edvard Griegs 100-årsjubileum i juni 1943 var en spänningsfylld händelse i det tyskockuperade norska musiklivet, som i Oslo markerades med tillställningar av bland annat Filharmonisk Selskap, revyscenen Chat Noir och den nazistiska regimen. Genom att diskutera Griegjubiléets politiska signifikans för nazister och anti-nazister (s.k. jøssinger), samt analysera tonsättarens symboliska värde för respektive läger, förklarar uppsatsen varför båda lägren ville fira jubiléet och ha Grieg på sin sida. Huvudsyftet med detta är att öka kunskapen om de musikaliska och kulturella aspekterna av ockupationstiden i Norge. De källor som används är samtida tidningar, arkivmaterial från Kultur- og Folkeopplysningsdepartementet, samt Hans Jørgen Hurums samtidsskildring Musikken under okkupasjonen. Eftersom uppsatsen bygger på tolkning av historiskt material, tillämpas hermeneutisk metod.   Uppsatsen visar att nazisterna använde Griegjubiléet som kulturell propaganda, för att ge sken av ett lugnt och harmoniskt musikliv, vilket i sin tur skulle påvisa nationens välmående. Griegjubiléet var viktigt för nazisterna, eftersom Grieg var en viktig symbol för deras radikala kulturnationalism och framtidsvisioner. För jøssingene innebar Griegjubiléet en möjlighet att känna samhörighet med varandra och uttrycka en stilla protest mot regimen i form av bojkotter mot statligt arrangerade Griegkonserter. För dem hade Griegs musik ett trösterikt värde, samtidigt som den i likhet med 1800-talets kulturnationalism fick symbolisera frihet, självständighet och demokrati. Griegjubiléet i Oslo 1943 blev ett avgörande slag mellan radikal kulturnationalism och patriotism om framtidens musikliv, vilket slutade med total bojkott och slutligen död för det offentliga konsertlivet under resten av ockupationen.

<p>Syftet med uppsatsen var att undersöka den lokala fackföreningsrörelsens politiska verksamhet i relation till dess ekonomiska och politiska bedömningar i gruvindustrin under perioden 1933-1945. Avsikten var att belysa den situation de organiserade arbetarna befann sig i där solidaritet och ideologi ställdes mot arbetstillgång och höjda löner till följd av Nazitysklands stora behov av svensk järnmalm. För att uppnå detta har i huvudsak mötesprotokoll och verksamhetsberättelser för organisationerna Gruvindustriarbetarförbundet avdelning 1 och Grängesberg LS studerats. I undersökningen utgick jag från fackföreningarna som språkrör för gruvarbetarna och undersökte dem därför som kollektiva aktörer. För att operationalisera undersökningens syfte och problem ställdes tre frågeställningar till respektive organisations källmaterial angående hur organisationerna bedömde den ekonomiska utvecklingen och den politiska situationen samt vilken politisk verksamhet som bedrevs.</p><p>När det gällde resultaten för organisationernas ekonomiska bedömningar visade dessa att den ekonomiska utvecklingen bedömdes utifrån givna variabler. Arbetstillgång, brytningsmängd och avsättningsmöjligheter var utslagsgivande för hur situationen och framtidsutsikterna i gruvindustrin återgavs. Det tydliggjordes att frågor kring ekonomiska företeelser var vanliga under de perioder konjunkturen var vikande. Under perioderna av högkonjunktur fokuserade organisationerna istället på frågor av arbetsrättslig och politisk karaktär. Denna typ av skiftning visade att organisationerna var beroende av ett gott ekonomiskt läge för att den politiska verksamheten skulle intensifieras.</p><p>I LS och Gruvettans politiska bedömningar kan en tydlig linje urskiljas. Situationen i Europa bedömdes nästan uteslutande ur ett klassperspektiv. Alltså hur olika företeelser påverkade arbetarklassen. I Gruvettan skedde emellertid en förskjutning av fokus efter krigsutbrottet. Ett nationellt perspektiv införlivades i analysen som till följd av ockupationen av de nordiska grannländerna förstärktes. Det andra världskriget påverkade tydligt organisationerna i deras bedömningar. Det skapade också motsättningar mellan och inom organisationerna hur de skulle hantera kriget och nazismen. Gränser uppdrogs därmed för hur långt organisationerna var beredda att gå för solidaritet och för att förhindra nazismens aggressioner.</p><p>Den politiska verksamheten var likartad i organisationerna men LS och Gruvettan hade olika åsikter om i vilka former den skulle bedrivas. Sett över hela perioden varierade verksamheten i ändamål och intensitet. Aktioner såsom bojkotter, blockader och demonstrationer organiserades särskilt innan krigsutbrottet och i krigets slutskede. Under perioden 1939-1943 tog istället biståndsarbete med insamlingar till välgörande ändamål överhanden. Gemensamt för verksamheten var, med undantag för aktioner riktade mot Nazityskland, att den geografiskt förlades till Sverige och dess grannländer.</p><p>Generellt visade undersökningen att organisationernas politiska verksamhet var nära förbunden med hur de uppfattade olika ekonomiska och politiska företeelser. Därtill har resultaten också visat att andra faktorer såsom klass- och organisationstillhörighet måste inkluderas för att förstå valen av verksamhet. De ekonomiska och politiska bedömningarna var emellertid inte enhetliga mellan organisationerna i vissa fall och var de direkt kontrasterande med varandra trots att bedömningarna gällde samma företeelse. När det gällde organisationernas relation till Nazityskland genom arbetet visade resultaten att de i sin verksamhet i viss mån tog hänsyn till förhållandet vilket uttrycktes i blockadförsök mot järnmalmsexporten. Resultaten har också visat att de i viss mån var beroende av sitt förhållande till Nazityskland för att överhuvudtaget bedriva sin verksamhet då intensiteten av den bestämdes av konjunkturläget.</p>

This thesis has analysed the relations among the women’s movement, the state and the labour market policy during and shortly after the Second World War and to what extent this period can be characterised as a formative phase as regards gender relations. The aim has been to study women’s strategic actions in order to influence the Swedish Government’s labour market policy in the period from 1939 to 1947. The thesis shows the conflicts of interest that manifested themselves between Statens arbetsmarknadskommission (SAK, ‘the National Swedish Labour Market Commission’) and its advisory women’s group, experts on women’s issues, concerning the planning and utilisation of female labour. SAK thought that the work of the experts on female issues should only focus on the short-term labour problems caused by the national crisis situation, while the experts on women’s issues were of the opinion that they should also work with long-term labour-market issues for women. These different ways of thinking and understanding the problem originated in different views on women’s work. The experts on women’s issues wanted to strengthen women’s position on the labour market by abolishing the wage differences between the genders, breaking the gender segregation in education, and broadening the occupational choices of girls. They had three strategies for achieving this: a strategy of professionalisation, a strategy of change, and a strategy of state feminism. The strategy of professionalisation was aimed at raising the value of traditional female work, in terms of both status and wages. The strategy of change was aimed at creating new opportunities for women to leave typical low-wage jobs and gain access to better paid jobs in male-dominated areas. The strategy of state feminism was aimed at paving the way for women in new and expanding occupational areas beside the traditional male occupations. Can the period during and shortly after the war be characterised as a formative phase of the issue of gender relations? It is evident that this period did not involve a revolution of the societal gender order. The idea of women as reserve labour did not disappear. The post-war planners considered that, in the transition to peace, the women who had replaced men who were called up should be redeployed or retrained for employment in household work, in hotels, restaurants and cafés, in shops and in health care. In spite of the great shortage of labour in the post-war period, leading politicians and economists stuck to old ways of thinking. A clear indication on the part of the Government was that the women’s movement’s demand for long-term planning in order to utilise female labour was turned down. One important difference from the First World War was that the Government produced peace plans for women’s work during the Second World War. The period also led to ideological and institutional consequences that could be the beginning of a change of the societal gender order. From her central position in Kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering (‘the Commission for economic post-war planning’), Karin Kock could see to it that women’s demands for greater occupational mobility and a loosening up of the gender division of labour had an impact on the post-war planning of the war years. The experiences of women in male industries in the Second World War, both in Sweden and abroad, showed to some extent that it was possible to change the gender division of labour. The modern welfare state also came to correspond to a great extent to the state feminist strategy of the experts on women’s issues. With the historical formation of the welfare state a new type of occupational groups developed, the so-called welfare state professionals.

Avhandlingen undersöker minnespraktiker kring andra världskriget i S:t Petersburg med omnejd, en stad som under namnet Leningrad 1941–44 var belägrad av tyskarna i över två år. På fronterna runt den omringade staden rasade under drygt två år hårda strider. Skogarna och myrarna där är fortfarande fulla av spår av kriget och marken gömmer kvarlevor av de soldater som fick sätta livet till under striderna. Avhandlingens empiriska fokus är den rörelse som arbetar för att dessa soldater till slut ska få en begravning och kunna identifieras. I avhandlingen speglas olika aspekter av verksamheten: vikten av ett namn, begravningarna, gemensamhetsskapandet, platsen och krigets spår i landskapet. Sökandet sätts också in i en större samhällelig kontext. Minnet av kriget är en viktig källa till stolthet i Ryssland, och segerdagen 9 maj har hög officiell status och stor folklig uppslutning. Det stora lidandet och uppoffringen bidrar till att göra kriget heligt, både då och nu. Det finns en föreställning om att de nu levande har skyldigheter mot det förflutna – en plikt att minnas. Sökarbetet är en komplex kamp mellan identifikation med och kritik av bärande nationella myter. Avhandlingen utforskar spänningsfältet minne och glömska och undersöker hur minnet av andra världskriget får bestående och ritualiserad mening, samt hur meningsskapandet förändras över tid och i olika sammanhang. / In this dissertation commemorative practices in St Petersburg and Leningrad oblast relating to the Second World War are investigated. The city of Leningrad was besieged by the Germans for more than two years 1941–44 and on the fronts around the city raged fierce battles. The woods and bogs here are still full of traces from the war, and the ground hides the remains of fallen soldiers. The empirical focus of the dissertation is the Russian voluntary movement working to find, bury, and if possible identify these soldiers. Different aspects of the activity are investigated: the importance of a name, the funerals, community building, the place, and the traces of war in the landscape. The search for fallen soldiers is related to a wider societal context. The war is an important source of national pride in Russia, and Victory Day May 9th is a holiday with high official status as well as popular enthusiasm. The suffering and sacrifice from the war contributes to making it sacred, both then and now. There is a widespread idea that the now living have obligations to the past – a duty to remember. The search activity is a complex struggle between identification with and critique of national myths. The dissertation explores the tension between memory and forgetting, and investigates how the memory of the Second World War is imbued with lasting and ritualised meaning, and how meaning is changed over time and in different contexts.

Syftet med denna studie är att undersöka huruvida den tyska ubåtskrigföringen under andra världskriget använde sig av sjökrigsmetoder som beskrevs av Sir Julian Corbett i början av 1900-talet. För att testa Corbetts teorier studeras slaget om Atlanten 1939 – 1945 som ett empiriskt fall. Frågeställningen i denna rapport är: Vilka likheter och/eller skillnader finns mellan Sir Julian Corbetts sjökrigsmetoder och det tyska ubåtsvapens agerande under slaget om Atlanten? Metoden som används för denna undersökning är en komparativ metod där slaget om Atlanten studeras som ett fall. Resultatet visar att det finns en del likheter men också skillnader mellan tyskarnas ubåtskrigföring och Corbetts teorier. Corbett menar att syftet med all sjökrigföring är att alltid direkt eller indirekt säkra ett sjöherravälde eller att hindra motståndaren från att säkra den. Det tyska ubåtsvapnet försökte aldrig att etablera ett sjöherravälde utan valde att bestrida och neka britterna ett sådant. Detta gjorde de genom Corbetts metoder fleet in being, nålsticksoperationer och sjöfartskrig. Resultatet visar på en skillnad i metod gällande sjöfartskrig då Corbett menar att den effektivaste metoden är att anfalla fiendens hamninlopp och terminaler medan det tyska ubåtsvapnet bedrev sjöfartskrig ute på öppet hav med goda resultat. / The purpose of this study is to examine whether the German submarine warfare during the World War II used the principles of maritime strategy described by Sir Julian Corbett during the early 1900s. The Battle of the Atlantic will be used as an empirical case to test Corbett’s theories. The issue addressed in this report: What similarities and/or differences exist between Sir Julian Corbett’s maritime strategy and the German submarine actions during the Battle of the Atlantic? The method used for this study is a comparative method and the Battle of the Atlantic is studied as a case. The result shows that there are some similarities but also differences between the German submarine warfare and Corbett's theories. Corbett believes that the purpose of all naval warfare is to always directly or indirectly secure a sea command or to prevent the opponent from securing it. The German submarine force never tried to establish a sea command but chose to deny the British Navy and establishment of one. They did this by Corbett methods fleet in being, minor counter attacks and attack of trade. The results show a difference in the approach regarding maritime war. Corbett believes that the most effective approach is to attack the enemy's harbour and terminals while the German submarine force conducted maritime war on the high seas with good results.

Syftet med uppsatsen var att undersöka den lokala fackföreningsrörelsens politiska verksamhet i relation till dess ekonomiska och politiska bedömningar i gruvindustrin under perioden 1933-1945. Avsikten var att belysa den situation de organiserade arbetarna befann sig i där solidaritet och ideologi ställdes mot arbetstillgång och höjda löner till följd av Nazitysklands stora behov av svensk järnmalm. För att uppnå detta har i huvudsak mötesprotokoll och verksamhetsberättelser för organisationerna Gruvindustriarbetarförbundet avdelning 1 och Grängesberg LS studerats. I undersökningen utgick jag från fackföreningarna som språkrör för gruvarbetarna och undersökte dem därför som kollektiva aktörer. För att operationalisera undersökningens syfte och problem ställdes tre frågeställningar till respektive organisations källmaterial angående hur organisationerna bedömde den ekonomiska utvecklingen och den politiska situationen samt vilken politisk verksamhet som bedrevs. När det gällde resultaten för organisationernas ekonomiska bedömningar visade dessa att den ekonomiska utvecklingen bedömdes utifrån givna variabler. Arbetstillgång, brytningsmängd och avsättningsmöjligheter var utslagsgivande för hur situationen och framtidsutsikterna i gruvindustrin återgavs. Det tydliggjordes att frågor kring ekonomiska företeelser var vanliga under de perioder konjunkturen var vikande. Under perioderna av högkonjunktur fokuserade organisationerna istället på frågor av arbetsrättslig och politisk karaktär. Denna typ av skiftning visade att organisationerna var beroende av ett gott ekonomiskt läge för att den politiska verksamheten skulle intensifieras. I LS och Gruvettans politiska bedömningar kan en tydlig linje urskiljas. Situationen i Europa bedömdes nästan uteslutande ur ett klassperspektiv. Alltså hur olika företeelser påverkade arbetarklassen. I Gruvettan skedde emellertid en förskjutning av fokus efter krigsutbrottet. Ett nationellt perspektiv införlivades i analysen som till följd av ockupationen av de nordiska grannländerna förstärktes. Det andra världskriget påverkade tydligt organisationerna i deras bedömningar. Det skapade också motsättningar mellan och inom organisationerna hur de skulle hantera kriget och nazismen. Gränser uppdrogs därmed för hur långt organisationerna var beredda att gå för solidaritet och för att förhindra nazismens aggressioner. Den politiska verksamheten var likartad i organisationerna men LS och Gruvettan hade olika åsikter om i vilka former den skulle bedrivas. Sett över hela perioden varierade verksamheten i ändamål och intensitet. Aktioner såsom bojkotter, blockader och demonstrationer organiserades särskilt innan krigsutbrottet och i krigets slutskede. Under perioden 1939-1943 tog istället biståndsarbete med insamlingar till välgörande ändamål överhanden. Gemensamt för verksamheten var, med undantag för aktioner riktade mot Nazityskland, att den geografiskt förlades till Sverige och dess grannländer. Generellt visade undersökningen att organisationernas politiska verksamhet var nära förbunden med hur de uppfattade olika ekonomiska och politiska företeelser. Därtill har resultaten också visat att andra faktorer såsom klass- och organisationstillhörighet måste inkluderas för att förstå valen av verksamhet. De ekonomiska och politiska bedömningarna var emellertid inte enhetliga mellan organisationerna i vissa fall och var de direkt kontrasterande med varandra trots att bedömningarna gällde samma företeelse. När det gällde organisationernas relation till Nazityskland genom arbetet visade resultaten att de i sin verksamhet i viss mån tog hänsyn till förhållandet vilket uttrycktes i blockadförsök mot järnmalmsexporten. Resultaten har också visat att de i viss mån var beroende av sitt förhållande till Nazityskland för att överhuvudtaget bedriva sin verksamhet då intensiteten av den bestämdes av konjunkturläget.

The purpose of this essay is to examine how and what two Swedish newspapers wrote about the Molotov-Ribbentrop pact and the initial invasion of Poland during the Second World War. Additionally this works also seeks to find any major differences between the two newspaper coverage of the events studied. To achieve this goal a qualitative and comparative method was applied to the source material, which consist of the newspapers Nya WermlandsTidningen (NWT) and Dagens Nyheter (DN) during the period from August 23 to the eight of September. The theory which was applied is a variant of critical discourse analysis. The results of the essay can be summarized as follows: Both NWT and DN provided and adequate coverage of the events, although they often reported on the same events and with the same sources they used different headlines and sometimes reached different conclusions. In regards to the comparative study this reveals that largely they reported on minor differences and that most of the major stories are similar.

No description available.

When war broke out in Europe in 1939 a mother of two, the thirty-three-year-old Astrid Lindgren, begun keeping a journal. In this diary she wrote about the events of the war, the decisions of the government of Sweden and her own personal life in Stockholm. With a micro historical approach and with a theoretical framework from history of emotions this study aims to explore Lindgren´s emotional life and her emotions towards the changing aspects of the ordinary life, her government´s political agenda, and towards the international players and victims of the second world war. With the use of William K. Reddy´s terminology of emotive and emotional navigation as well as Hugo Nordland´s emotional strategies as analyzing tools the results showed that Lindgren´s initial emotion towards the ordinary life, now affected by the war, was despair, expressed in emotives such as chock, sadness and despondency. The emotion later shifted to gratitude (towards her own privileged situation) and blues (caused by war fatigue), existing simultaneously. The most common emotion expressed correlating to the Swedish government is the emotion of trust. Lindgren´s main emotions towards the victims of the war was compassion. At multiples times, in her diaries, she expressed pity for those who suffered and gratitude for not being among them. The emotions she expressed correlating to the great powers of the war was hate (Germany), fear (Soviet Union) and contempt (Italy). But she also felt conflicted when faced with the fact that she might have to make a choice between Germany and the Soviet Union. The fear of the Russians trumped her loathing of the Nazi regime, but when she gained a greater knowledge of the German atrocities, she came to regard both regimes as equally horrible. The frequent use of certain emotives (such as confidence, gratitude and pity) indicates an emotional navigation to consolidate her feelings and avoid other less desirable emotions. In the same way the uses of biblical metaphors, comparisons of beasts and the reference to brotherly love gives proof of emotional strategies in her handling of undesirable feelings such as hatred and shame. Lastly, this study concludes in a didactical discussion arguing that Astrid Lindgren´s war diaries is a material of great value when teaching of and developing a historical consciousness.

This paper explores the Swedish extradition of Balts who fought for the Axis powers in the Baltic eastern front during World War II. While previous research has focused on the fate of the detained, this study examines the political crisis that ensued from the extradition process. By employing a perspective of sovereignty, the study investigates the power struggle between the government, the Swedish press, and the parliament.   The theoretical framework of domestic sovereignty is utilised to analyse the power dynamics involved in the extradition. Drawing upon classical political thinkers, this study defines domestic sovereignty as the exclusive concentration of power within a central authority, without power-sharing among various entities. This concept differs from Westphalian sovereignty, where a central authority is independent from other sovereign states within its territory.   Through the lens of domestic sovereignty, this paper addresses two key questions. Firstly, it demonstrates that the prolonged and intensified extradition process resulted from the government's diminished ability to uphold domestic sovereignty. The press exerted influence over both the government and parliament, thereby creating a shared power structure. Secondly, the investigation suggests that the government proceeded with the extradition when it successfully reclaimed domestic sovereignty and reasserted itself as the sole authority.   To enhance the analysis, a critical discourse analysis is employed. This approach identifies the press as an influential agent capable of shaping public opinion and constituting discourse, rather than merely reflecting it. In this case, the press is recognised as a powerful actor engaged in a struggle for influence. The analysis incorporates text materials from four sources: newspaper articles covering the extradition, An interpellation in the Swedish parliament, documents from the foreign affairs committee of the parliament and government, and the diaries and notes of Swedish foreign minister Östen Undén.   Furthermore, the study investigates the parallels between domestic sovereignty and Westphalian sovereignty. As the government faced pressure from the Soviet Union, its Westphalian sovereignty was challenged, leading to it reclaiming its domestic sovereignty. This finding highlights the interconnectedness between these two forms of sovereignty in the context of the Swedish extradition of Balts during World War II.